TriangelDrama #31 (stulen frihet?)

¤ ¤ ¤



JÄRN 3:AN
Kim Ki-duk (Sydkorea 2005)

Ung stum motorcykelkille gör inbrott hos golfspelande män, men stjäl ingenting - tar bara foton av sig själv i deras hem. Ända tills en vacker dag då en inspärrad hustru låter sitt hjärta stjälas av denne godsinte fantom... Är han samvetsskuggan som dansar bakom makens egoistiska försumlighet?



DE FETA ÅREN ÄR FÖRBI
Hans Weingartner (Tyskland 2004)

Kommunistisk ungdomstrio gör inbrott hos familjer med fler än en bil, men stjäl ingenting - möblerar bara om i deras sinnesfrid. Ända tills en sanslös natt när de ser sig tvungna att stjäla själva villaägaren... Han är mindre olik dem själva än de tror, och förmår dessutom se att trion har stulit varandras kärleksförtroende från varann.



EFTER BRÖLLOPET
Susanne Bier (Danmark/Sverige 2006)

Vrålrik företagsägare försöker köpa hem en hjälparbetande skollärare från Indien, men ägnar inget synbart intresse åt att förklara varför - bjuder bara in den vilsekomne allt djupare i sin familjs sköte. Ända tills vår skeptiske idealist, en dansk som nästan blivit indier, tvingas inse att han själv i sitt förflutna varit med och format situationens materia... Måste han nu plötsligt ta ansvar för frukten som den maktfullkomlige i många år har förvaltat...!?






Gemensamma nämnare:

Människor med genuint goda avsikter är i somliga fall samma personer som manipulerar och skrämmer sina medmänniskor. Konflikten utspelas mellan mål och metoder. Får man lättast andra att agera gott så länge som man hemlighåller sanningen och låter bli att ge dem ett fullt fritt val?? Eller är människor förmögna att förstå och villiga att hjälpa till, om man bara gör allt man kan för att ge dem en sann bild av belägenheten??

Hos alla tre löper en varm humor och mild överdrivenhet genom hela filmen, som ingalunda står ivägen för allvarets fulla dramatik. De är fina exempel på hur nutida, publikvänliga filmer förmår arbeta komplext över flera genrefält utan att bli konstexperiment. Den koreanska Järn3:an följer dock lite mer av skräck-drömmens symbolistiska logik, medan de bägge nordeuropeiska är fullt realistiska (fastän vardagsverkligheten får ligga i hårdträning innan den uppvisar dylika intrigkedjor). Just de små underströmmarna av humor gör alla karaktärer rimliga att sympatisera med, fastän man klart inbjuds att välja sida. Vi känner att de har rätt, så rätt, men förfasar oss över att de gör fel, så fel!!... eller rätt ändå?



¤ ¤ ¤