mobila daimoner ; alltför befrielsebärande balätt

ur MARIONETTISTEN, memoarer av Michael Meschke (2002):


"Ordet marionett, diminutivformen av Maria, syftar på altarskåpets madonnaskulpturer i Italien. Dessa gjordes rörliga med hjälp av trådar. I en tid då pest, hungersnöd och krig härjade var människors behov av och mottaglighet för underverk stort. Man kan föreställa sig effekten på församlingen när madonnan mitt under mässan sakta böjde huvudet och lyfte armarna till en välsignande gest: "Miracolo!" Miraklen lär snabbt ha blivit så populära och talrika att de förbjöds i kyrkorna. Tack vare denna madonnans profanering hamnade marionetten på torget...........



...........Den tänkande, analyserande människan vänder sig inåt, ner mot marken, som till exempel Decroux hävdade. Skådespelaren växer ur marken som ett träd och vänder sig alltid på nytt mot rötterna. Marionetten, hängande i trådar, använder golvet till att snudda vid, studsa och ta stöd emot. Härav kunde man dra slutsatsen att marionetten förverkligar dansörens dröm om befrielse från golvet. Heltvisst ligger det något i Heinrich von Kleists ord:

...dessutom har dessa dockor den fördelen att de är antigrava. De vet ingenting om materiens tröghet, denna dansens arvfiende, ty den kraft som svingar dem uppåt i luften är mäktigare än den som fjättrar dem vid jorden. (Ur essän Über das Marionetten-Theater, i egen översättning.)

Om marionetten alltså kan sägas symbolisera en väsentlig sida hos dansen ersätter den naturligtvis aldrig dansören, då det är just dennes kamp mot den tröga materien, förmågan att "uppnå det omöjliga" som är dansarens utmaning. Marionetten har sin tyngdlöshet gratis. Då kvarstår frågan om den kan vara dramatisk..... .....En flygande marionett är i och för sig inte märkvärdigare än en gående människa, det är möjligen situationen i vilket flygandet sker som kan vara dramatisk. Teaterdockans dramatik ligger således framför allt i innehållet. Till exempel att dö är ett dramatiskt förlopp: en ihopsjunkande figur som långsamt förlorar kraft för att slutligen upphöra röra sig, kan vara mycket gripande.



Marionetten är omedveten, skådespelaren medveten. Är det bra för marionetten? Ofta tar åskådaren vid en föreställning intryck av dockans graciösa rörelser. Den förmår röra sig med en grace, som är människan förmenad därför att den naturliga gracen hämmas av medvetenheten! Eller som Kleist uttrycket det:

...i samma mån som tankarna i den organiska världen blir dunklare och osäkrare, så framträder gracen alltmer lysande och segerrik. Den uppenbarar sig i sin renaste form i den människokropp som antingen inte har någon medvetenhet alls eller ett oändligt sådant, det vill säga antingen i marionetten eller i Gud."




[andriAngelus dissikerar: Det lär inte alls vara själva medvetenheten som hämmar - tvärtom - det räcker med konstaterandet att människans medvetenhet har ett grövre redskap i sin påtagligt närvarande, organiska kropp och ett finare redskap i sin förlängda, halvt utanförstående marionettkropp.

Det är ofta svårare att utföra det man vill i ett tillstånd av tung försjunkenhet i sin kropp, känsla eller tanke. Det är också därför kampen blir desto dramatiskare. Dessutom - före vi lärde oss dansa en dans eller styra en marionett, torde dess rörelser bli tusenfalt riskfullare och klumpigare än våra egna kroppars invanda mönster.

Hursomhaver är medvetandet om var man befinner sig EJ till hinders, blott till hjälp, för att sträva vidare därifrån........... Förutan medvetande om våra begränsade belägenheter, skulle vi ingalunda ha för avsikt att åstadkomma någonting alls.]




¤¤¤¤
¤¤¤
¤¤
¤