ta i lite för mycket

Fantasi och/eller inlevelseförmåga kan förstås användas i flera syften, bottna i olika motiv. Det är ofta skönt befriande att upptäcka när människor (såväl man själv som andra) inte ljuger blott kallt beräknande, utan är förvissade om det nödvändiga och det verkliga i det man hittar på. Det visar ju trots allt att det hela BETYDER nånting för en. Alla måste vi ju försöka föreställa oss.......

Tomas Alfredson, huvudregissör till Fyra Nyanser Av Brunt, klargör psykologin kring en av Robert Gustafssons rollfigurer i scen 131 [nedtecknat från dvd-lyssning på extramaterial]:


"Det här är ju en person som är väldigt... eh, det kostar på att ljuga för honom. Nu far han iväg i och för sig efter ett tag i nån sorts galopp, lögn-galopp, som är roligt. Eh... det är nåt som bara händer, men annars tror jag att det här är en person som har ganska svårt att ljuga eller tycker det är besvärligt att ljuga, och gör det sällan, och när det väl händer så blir det såhär... eh... alldeles för mycket.

Och så tycker jag att det finns... det här är ju en sån här grej som återkommer flera gånger i filmen... att han ljuger... [tuggar maten]... och det är att han har alltså hamnat i ett sammanhang med ärligt pratiga människor som har väldigt mycket att säga och väldigt mycket åsikter om det mesta, och han HAR väl inte riktigt det, och att han blir... skrämd in i ett hörn att åstadkomma nån sorts historia om sitt privatliv, bara för att... för att underhålla. DET tycker jag är rörande, och ett viktigt moment i den där scenen då...

[Intervjuaren:] -Tror han att det han beskriver är en normal onani, eller drar han till för att verka intressant?

Det är nog både och. Han drar till för att verka intressant, för att få en plats i gruppen. Men sen så tänker jag att han... han SER sig själv som väldigt färglös och ...eh... ointressant, och det här är vad han får till när han tänker sig vad en SPÄNNANDE människa har för ett ...eh... sexliv då. Så drar han till "Men det är väl så dom gör'å - dom har'e väl på det här viset..." Det är nån sorts... att han höftar. Och i det där... eftersom han tycker det är så jobbigt att ljuga, så... så galopperar det iväg. Det är lite sådär som med människor som har svårt att bli arga, eller snarare har aggressionshämn... hämningar. När dom väl blir arga så blir dom arga alldeles för mycket... och säger alldeles för hårda saker till folk och såhär, så folk blir ledsna och... slår sönder nånting som man får klistra ihop efter honom. Det blir ofta lite misslyckat."




¤¤
¤

CINEMA SUPER SEPTIMA (Octoplussy's Solaris) nuaste framglimtarna uppväckta vecka 30-31

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤


Pluto - FängelseRymmaren - min förLöselse


FYRA NYANSER AV BRUNT
Tomas Alfredson & Robert Gustafsson (Sverige 2004)

(.......återseende.......)

+extramaterial:
BAKOMFILM
TOMAS REGISSERAR SCEN 131
KILLINGGÄNGET STÄLLET FRÅGOR TILL ULF BRUNNBERG
BRUNT
ANDRES GÅR PÅ MYNTMUSEUM
mm


Uranus - FörvandlingsKonstnären - mitt förAndligande


DE 12 APORNAS ARMÉ
Terry Gilliam (USA 1995)


Saturnus - PusselLäggaren - min förStåelse


"ADVANCED SERIES" ("Attraction isn't a Choice", "Get Lose Of Ideals", "Elusive Obvious", "Mimic Octopus", "Personas", "Mind Viruses" aso)
lecture by David DeAngelo, dvd 1+2 (USA 2006)


Merkurius - InspirationsTändaren - min förHoppning


LE COÛT DE LA VIE ["Livets Kostnad"]
Philippe Le Guay (Frankrike 2003)


Venus - SkönhetsTjusaren - min förÄlskelse


CAN'T BUY ME LOVE
Steve Rash (USA 1987)
[starring the same boy who now has made Derek Shepherd a man]


Mars - StyrkePrövaren - min förNekelse


CORPSE BRIDE
Tim Burton (USA /UK 2005)


Neptunus - VakenDrömmaren - min förSjunkelse


SÄNGKAMRATER [WIDE OPEN]
Gustav Wiklund (Sverige 1975)
[inkluderar Christina Lindberg]


Jupiter - UpptäcksResanden - min förVillelse


MULLVADEN OCH DEN GRÖNA STJÄRNAN
[KRTEK A ZELENA HVEZDA]
m fl avsnitt i tecknad serie av Zdenêk Miler (Kratky Film Prag, 1969)


¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤

Medvetandets Oförstörbara Bok

ur Bohumil Hrabal's EN ALLTFÖR HÖGLJUDD ENSAMHET (orig. 1980), ett praktexempel på kanske den mest anslående, på allvar roliga, ja mest medvetna inledningen på en bok som jag någonsin läst...!... eller så är jag bara uppslukad just nu av upptäckten av denna tjeckiska pärla:


"I trettiofem år har jag arbetat med returpapper och det är min love-story. I trettiofem år har jag pressat returpapper och böcker, i trettiofem år har jag smutsat ner mig med bokstäver så att jag liknar uppslagsböckerna som jag säkert har pressat tre ton av under den här tiden, jag är ett krus fyllt med levande och helande vatten, jag behöver bara böja mig lite så rinner en massa vackra tankar ur mig, mot min vilja har jag blivit bildad och jag vet egentligen inte ens vilka tankar som är mina och kommer från mig och vilka jag har läst mig till, och på det sättet har jag under dessa trettiofem år hängt ihop med mig själv och med världen omkring mig, för när jag läser läser jag egentligen inte, jag pickar i mig en vacker mening och suger på den som på en karamell, som om jag läppjade på ett glas likör, tills tanken sprids i mig som alkohol, sugs upp i mig tills den inte bara finns i min hjärna och mitt hjärta utan sipprar genom mina ådror ända till blodkärlens rötter. På en månad pressar jag i genomsnitt två tusen kilo böcker, men för att orka med mitt lovvärda arbete har jag under dessa trettiofem år druckit så mycket öl att det skulle fylla en femtiometers simbassäng, en hel julkarpsdamm. Så har jag mot min vilja blivit klok och jag konstaterar nu att min hjärna är tankar som har pressats med en hydraulisk press, packar av idéer, mitt kallbrända huvud är som Askungens nöt, och jag vet att det måste ha varit bra mycket härligare på den tiden då alla tankar var skrivna bara i människornas minne. Om någon hade velat pressa böcker då, skulle han ha varit tvungen att pressa människohuvuden, men inte heller det skulle ha hjälpt, för de verkliga tankarna kommer utifrån, de finns utanför oss som matsäcksnudlarna i bleckkannan, därför bränner inkvisitorer i hela världen böcker förgäves, och om dessa böcker innehåller något av betydelse hörs bara ett tyst skratt från dem i elden, för en riktig bok når alltid långt utanför sig själv.

Jag köpte en sån där liten apparat som kan addera och multiplicera och dra roten ur ett tal, en liten sak inte större än en plånbok, och när jag hade samlat mod bröt jag upp baksidan med en skruvmejsel och blev glatt förskräckt, för inuti räknaren hittade jag till min belåtenhet en liten platta, inte större än ett frimärke, inte tjockare än tio blad i en bok, och sedan ingenting annat än luft, luft laddad med matematiska variationer. När jag med mina ögon tränger in i en riktig bok, när jag tar bort de tryckta orden finns heller inte mer kvar av texten än okroppsliga tankar som flyger genom luften, vilar i luften, lever av luft och åter blir till luft, för egentligen är allting luft, precis som blodet i den heliga hostian samtidigt både finns och inte finns."







¤¤

MITT LIVS SKÖNASTE LITTERATUR ....... bland historier lästa under 2007-2001

...varav flertalet belyssnades i form av inläsningar
(nämner de särskilt intressanta)...




[under uppbyggnad, november -07]





Vintern -06/-05

DET SÄLLSAMMA DJURET FRÅN NORR (och andra SF-noveller)
Lars Gustafsson (1989)


Hösten -05

SLOTTET
Franz Kafka (...1925...)
(repetition från 1994, varifrån jag mindes snarast intet)






Hösten -04

PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT.......
(i synnerhet volym II : I Skuggan av Unga Flickor i Blom)
Marcel Proust (1918.......)
(Gösta Grevillius tolkar)


Sommaren -04

PORTRÄTT AV EN DAM
Henry James (1881)


BARNENS Ö
Per Christian Jersild (1975)
(Gösta Ekman tolkar)


Våren -04

DAGBOK (1931-34); volym I
Anaïs Nin (1931-34)


Vintern -04/-03

MINA DRÖMMARS STAD
BARN AV SIN STAD
MINNS DU DEN STAD
I EN FÖRVANDLAD STAD
STAD I VÄRLDEN
Per Anders Fogelström (1960 /-62 /-64 /-66 /-68)


Hösten -03

LYSANDE UTSIKTER [GREAT EXPECTATIONS]
Charles Dickens (1861)


(DEN SNILLRIKE RIDDAREN) DON QUIXOTE (AV LA MANCHA)
Miguel de Cervantes Saavedra (1605 /1615)






Hösten -02

XAVIER
Mare Kandre (2002)


BILDHUGGARENS DOTTER
Tove Jansson (1968)
(Ylva Ekblad tolkar)







Vintern -02/-01

EN LEVANDE SJÄL
P.C. Jersild (1980)
(Ernst-Hugo Järegård tolkar)


DEN BLÅ RULLGARDINEN
Agnes von Krusenstierna (1930)
(Stina Ekblad tolkar)



Hösten -01

NÄSSLORNA BLOMMA
Harry Martinsson (1935)
(Lennart Hjulström tolkar)


JAG, LARS HÅRD
Jan Fridegård (1935)
(Torsten Wahlund tolkar)


Sommaren -01

UTVANDRARNA
INVANDRARNA
NYBYGGARNA
SISTA BEVET FRÅN SVERIGE
Vilhelm Moberg (1949-59)


LEGENDER
Torgny Lindgren (1986)


Våren -01

KVINNOR OCH ÄPPELTRÄD
Moa Martinsson (1933)
(Gunilla Nyros tolkar)










£

Lösning

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤

Ibland grubblar man ihjäl sig, på gränsen till självmord
hur man bäst skall våga ändra på ett förhållande
för att ingen visar sin uppskattning
för att ingen ens hör av sig (och det givetvis är under ens värdighet att själv höra av sig till såpass likgiltiga idioter).
Efter miljoner timmar visar det sig att så gott som ingen alls har slutat beundra den man är
att flera till och från har funnit skyhögt värde i sånt man brukar göra
(och att man själv självfallet har glömt hur mycket man tycker om andras egenheter).

Då inser man att det bästa hade varit att bara fortsätta springa längs samma spår...

Då blir man antingen förtvivlad över att man ödslat så mycken tid på oro
eller låter sig fyllas av energin, ja glädjen att kunna agera utan oro
(ända tills det är dags att oroa sig igen...)

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤

nu

Alla mina känslor och tankar kretsar kring förflutna horisonter
eller famlar mot framtiderna.
Jag har inga upplevelser av det som är nu;
nej, inte en tanke på att göra något NU.
Jag vet inte alls vad nuet är för någonting.
Renaste upphetsning är det enda som nästan skapar kontakt.......
Annars känner jag blott längtan och saknad.




För övrigt kommer sig min (och många andras?) återkommande nedstämdhet nästan bara av att jag länge gått och siktat på ett projekt, men aldrig genomför pilen. När jag till sist inser det är lika bra att släppa tanken på planen - och vågar lämna idén helt - först då får jag tillräcklig viljekraft att trots allt fullborda den.

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤

expedition bLOGGboken ; sjätte skeppshytten

¤
¤
¤

¤
¤
¤


cisolia sinomtid

jaha.. förra omgången försökte skriva sig direkt i den riktiga dagboken
som andriAngelus talar oss till sitt eget du där
nu emellertid vi samlade i varsin kabin igen är
ligger med loggböckerna beredda; anar inatt skall vi lämna drömmen
slungas ut ur våra rymddräkter och klä på oss våra riktiga kroppar
jo, vakna ska vi strax i författarens våning
så förvånade vi glömt att vi är här


eMiliaN heMifråN

Har aldrig åkt raket en endaste gång, så jag kommer inte ihåg hur man gör.
Dessutom är det svårt att avgöra ifall du är levande eller död.
Jag har aldrig riktigt vaknat, så jag minns inte hur det känns.
Drömmer emellertid ofta om hur det ser ut i ditt rum, rummet där i verkligheten.
Tror jag fick se det på ett skivomslag en gång i tiden.
Du försöker väcka mig igen, men jag vill inte resa iväg från den här sagan.
Du har rivit ut vartenda kapitel tusen gånger, fast fortfarande finns början kvar.


MARJONA ALLSINDAR

KLIPPER ALLA NAVELSLANGAR, KRÄLAR UT GENOM VENTILEN
FRAMME VID VAKUUMSLUSSEN SIMMAR DU OCKSÅ DÄR
MED LASERSVÄRD SKRIVER DU I MIN DAGBOK
VILLE JAG FÖRINTA DITT SKRATT, SUGA MEDVETANDET UR DIN MUN
SKRIVER DU TILL MIG FRÅN FRAMTIDEN, ÄNDA FRÅN MITT NÄSTA LIV
ÄR DU JAG SOM MINNS DEN JAG ÄR NU
SER DU MIG SOM ORUBBLIGA MINNEN ELLER OMVANDLAS JAG


Teodröm Tiderymd

Hittills har den här resan utspelat sig i stillbilder. Alla deltagarna har seglat var för sig kring solen. Fastän somliga har drömt om varandra, så har ingens bana hakat in i någon annans. Vi har inte ens förmått säkerställa huruvida vi är en eller flera medverkande. Dörrarna till hytterna är (såvitt jag begriper) låsta; och smygningarna i korridorvingen kan lika gärna vara en grammofoninspelning. Om du kommer ihåg hur man knappar rätt - kan du se bilderna ur de andras böcker på skärmen. (Är det i själva verket jag som har skrivit dem också - bara att jag glömt det?!?) Vi måste sätta samman våra insnurrade utsiktsrutor till ett filmflöde, om den här upptäcktsfärden någonsin skall kunna starta.


SUSanni inUTi

Det är en sällsamt strålande morgon mitt i mitten av den dödstysta sommaren.
Jag springer upp och ner i hundratals främmande trappuppgångar.
Janebrink, Jukkajouri, Johansson, Jirshz - ingen människa kommer ut ur dörrarna.
Plötsligt sveper jag förbi en polsk lukt, en lukt av lycklig finsksvensk pannkaka med fransk tygig saliv, en lukt som jag inte känt på tjugosju år.
På gårdarna går bara fåglar och katter, småkryp och skräp.
Mina hörlurar är inte längre på, så nu hör jag äntligen hur rullskridskorna smakar, hör hur trehjulingarna blänker, rentav starkare än Supergnis nyss.
Sedan finns det en hiss med blott EN knapp, stor som en spegel : UPP.


IngEn LängEsEn

Genom Nuet Ut
Spränger Varje Slut
Bakom Tidens Dörr
Finns Bara Nu
Blir Allt Längre
Ju Mera Oss
Vi Minnas Här


iRIK kRING

7. hUR mÅNGA jAG äR hAR jAG iNGEN aNING oM lÄNGRE, aLLRA mINST sJU. 6. vI fÖREfALLER dESSuTOM fÖRöKA oSS, aLLTeFTERsOM vI tITTAR oSS i sPEGELN. 5. aTT iNGEN aV oSS bLIVIT rIKTIGT vANSINNIG äNNU bEROR pÅ aTT jAG uPPöVAT fÖRmÅGAN aTT hITTA pASSANDE sKÅPfACK aTT fÖRsEGLA vAR oCH eN i. 4. jAG hAR fUNDERAT pÅ aTT kASTA uT hELA jÄKLA sPEGELN i rYMDEN, mEN dET sKULLE bLI hEMSKT eNSAMT hÄR pÅ sKEPPET dÅ. 3. oM vI vÄXLAR mELLAN kANALERNA i eXAKT rÄTTA öGONbLICKEN, kÄNNS dET sOM aTT aLLA sNUTTAR hÄNGER iHOP i eTT eNDA bARNpROGRAM. 2. jAG lÄNGTAR fORTfARANDE aTT fÅ mÖTA dOM sOM hAR sKAPAT dEThÄR uNIVERSUMET. 1. iBLAND vÅGAR jAG uNDRA oM dET iNTE tROTS aLLT äR jAG sOM lIGGER bAKOM aLLTsAMMANS.


¤
¤
¤

¤
¤
¤

Själens Föreställningar

¤
¤¤


Ofta har jag undrat vad den mänskliga fantasin överhuvudtaget är kapabel till.
KAN VI FÖRESTÄLLA OSS PRECIS VADSOMHELST?!?

Det synes mig allt mer som att fantasins former (här och nu) äro hänvisade till de fenomen, figurer, bilder och symboler som redan finns. Vår föreställning om hur t ex rymdvarelsers skepnader må te sig, bygger enbart på omvandling av de rådande, jordiska sinneserfarenheterna.

(Vilket givetvis inte betyder att aliens inte alls skulle finnas...........)



Vidare ur "Människan och Hennes Symboler" (1964), via C.G. Jung's ögon:

"Inget geni har ännu satt sig ner med penna eller pensel i handen och sagt: "Nu skall jag hitta på en symbol!" Det går inte att ta ett mer eller mindre rationellt tankeinnehåll, resultatet av en logisk slutledning eller valt i medveten avsikt och ge detta formen av en symbol. En idé av den arten kan vara hur fantastiskt utstyrd som heslt; den förblir ändå bara ett tecken, knutet till den medvetna tanken bakom, aldrig en symbol, syftande fram emot något ännu okänt.
.......
Det finns emellertid många symboler och bland dem de viktigaste, som till art och ursprung inte är individuella utan kollektiva. Huvudsakligen är det religiösa bilder. Den troende håller dem för att vara av gudomligt ursprung - anser dem vara uppenbarade för människan. Skeptikerna säger helt enkelt att de är uppfunna. Båda har fel. Det är sant som skeptikern framhåller, att religiösa symboler och begrepp under århundraden varit föremål för successiv, omsorgsfull och fullt medveten utformning. Det är lika sant, som den troende utgår ifrån, att deras ursprung förlorar sig så långt bort i ett mystiskt förflutet, att de gör intryck av att inte ha människor till upphov. I själva verket är de kollektiva föreställningar, emanerade från uråldriga drömmar och fantasier. De är således ofrivilliga, spontana livsyttringar och alls inte medvetna uppfinningar."



...........Emellertid låter mig esoteriska läror förstå att själva vår förmåga att föreställa oss, långsamt håller på att utvidgas hela tiden... ...och detta på grund av det finns potentiellt högre, rikare idéer som själen/jag/gud redan i uråldern har skapat (förutsättningarna för).

Min undran är hursomhaver varför vår själ skulle nöja sig med att ha skapat "blott det" som mänsklighetens kollektiva minne har förmåga i dagens läge att avtäcka...!?!? Kan själen icke aktivt utvidga sin skapelse...!?!?

Dvs om vi (vår själ) vill, så kommer vi i bästa fall att få reda på att det finns former, materia, idéer och symboler som vi ännu aldrig (minns att vår själ) har föreställt oss...........




¤¤
¤

Själens fortsatta Föreställningar

Och så fortsätter Jung den halvt omöjliga inringningen av sitt fält i "Psykologi och diktning" (1950):

"Eftersom det är utmärkande för själen att inte bara vara all mänsklig verksamhets moder och ursprung, utan också att uppenbara sig i alla andliga former och verksamheter, så kan vi inte heller någonstans träffa på och förstå själens väsen i sig, utan endast dess mångfaldiga uppenbarelseformer. ....... Det är därför som jag - oaktat att jag är läkare till professionen - idag talar till er om diktarens föreställningsförmåga, hans fantasi, trots att detta är något som egentligen hör hemma på litteraturvetenskapens och estetikens områden."


Jag finner det förnuftigt att Jung (eller översättaren) håller sig till faktumet att vi inte kan träffa på själens ursprungliga väsen, istället för att som alla subjektivister hävda att det inte finns något väsen i sig.

Jungs bakomliggnade själ skiljer sig kanhända från den religiöses Gud eller new-age:arens högre jag. Jungs åskådning tycks mig snarast likna något så paradoxalt som en andlig strukturalism, där den skapande pussel-läggaren väljer att frammana de strukturer som redan styr vad pusslet blir. Bilden kommer att förändras över tidevarven, i takt med att de kollektivt omedvetna arketyperna slipas och blir självmedvetna. Eller så är det blott Hegel som uppvisar en sådan åskådning -?

På det hela taget är det en komplex historia att ringa in Jung, för han förenar materialism och idealism på ett ypperligt vis.

Menar Jung att själen är hela det medvetande som grundlägger alla uppenbarelseformer, så undrar jag varför vi inte skulle kunna bedriva själviakttagelse av vår själ... ...som om det inte fanns några rena spegelbilder...!?

Visst förstår jag att det är genom hennes kläder som man lär känna människan, genom ansiktsdragen som man lär känna hennes känslor, genom orden som man lär känna tankarna. Dock emedan dessa äro summan av människosjälens verksamhet, resultatet av vår iakttagande relation till vår själs uttryck - varför då icke konstatera att vi faktiskt SER vad själen ÄR (om än inte alla bitar samtidigt.......) -!?







¤ ¤
¤

elva Allra överV11digAndaste styckena Musik uppVäckta vecka 28-29

¤
¤ ¤ ¤
¤ ¤
¤

((12 (dwells yet in dreams). AUGUSTINE
...as the Bell Tower Blocks the Summer Light.......

Patrick Wolf
from The Magic Position (-07))



11. LET'S FEEL AT HOME
The Rendez-Vous
(=Richard Reynolds, IRIS Esell, Benjamin Leibovici (-07))

from
http://www.myspace.com/therendezvous



10. LOVE AIN'T TOO FAR AWAY
(and everyone else of them)
The Korgis (=they who made "Everybody's Got To Learn Sometime)

from Don't Look Back - The Very Best of The KORGIS
origin on Dumb Waiters (-80)



((((((((((01. SOMETIMES (DR. HIRSCH)
Yello (=Dieter Meier & Boris Blank)

from Yello 1980-1985, The New Mix In One Go))))))))))


..inte för jag gillar musiken, men deras koncept tycks intressanta..




(((((((((( 00. HERR X [MR. X]
Ultravox

bonus track via VIENNA (This Means Nothing To Me) (-80)))))))))))



9. ISÄ-PAPPA PINGVIINI [Le Papa Pingouin]
Armi Aavikko [R.Siegel, B.Meinunger, P.Delanoe, J-P.Cara // P.Reponen, V.Samuli]

(=Luxemburgs schlager-bidrag 1980 i finsk tolkning)

+ VAPAANA [Libera]
Seija Simola [L.Albertelli, S.Fabrizio // I.Milan, E.Linnavalli]

(=Italiens schlager-bidrag 1977 i finsk tolkning)


m.m.fl från Käännetyt Viisuhelmet [Eurovison Song Contest] ("-05")




8. SCENES FROM AN ITALIAN RESTAURANT
Billy Joel

from The Stranger (-77)



7. LINDA PALOMA
Jackson Browne

from The Pretender (-76)



6. EXPECTING TO FLY
Buffalo Springfield [Neil Young]

from Buffalo Springfield Again (-67)



5. HAPPINESS IS A GOOD PLACE TO VISIT BUT I WAS SO SAD IN FAYETTEVILLE
Jerry Jeff Walker

from Five Years Gone (-69)



4. FIRES (WHICH BURNT BRIGHTLY)
Let Down the Curtain and EXIT the Play!!

Procol Harum
from Grand Hotel (-73)



3 i.) DELILAH
Dig Vill Jag Ha Fast Man Sagt Mig att DU är TABU.......
Lätta På Slöjan och Låt Dina Ögon Ge Svar!!

Ray Adams [Barry Mason, Less Reed; med svensk text av Patrik]


3 j.) MILAJA
Ray Adams [Arvid Arvall, Per Gunnar Jensen]

via Ray Adams 22 Bästa (1961-73)
Riktiga namnet är Ragnar Asbjörnsen




...........första rundan nu som icke Cat Stevens är med - trots att han [Yusuf Islam] fyller år i dagarna. Har snart "tagit mig igenom hela" Cats material, från att (outgrundligt nog) knappt ha känt till honom för några månader sedan - trots att musiken påminner om annat som jag älskat. Kändes som att en av de sista(?) stora pusselbitarna föll på historiens plats. I en svindelväv som man kan fördjupa sig outsinligen i..
Dessutom tycks mig DYLAN låta relativt Cat Steven:skt rejält religiös på exemplet nedan, tillkommet i samma galopp som Cat lämnade VildaVästern för MellanÖstern. Nå, även här är min jämförelsegrund bristande att stå på. Väntat alltför länge med att börja upptäcka Dylan. Fram tills nu har jag (mystiskt nog) haft ganska så svårt att uppskatta denne spelemannens själva musik, som jag funnit "enformig", medan jag lättare beundrar många artister som säger sig hysa hans visor som sin stora inspiration. Men den torra smaken bottnar kanhända i att jag väntat med 70-tals-plattorna, vilka väl får sägas rymma en smula fylligare arrangemang..........?!:



2. I BELIEVE IN YOU
Bob Dylan

from Slow Train Coming (-79)



1. to MAKE YOU FEEL MY LOVE
Bryan Ferry [Bob Dylan]

from Dylanesque (-07)







...........ALL ALONG THE WATCHTOWER...........


¤ ¤
¤
¤ ¤ ¤
¤

ONE + love = EVERYone

¤¤
¤


1. two is us and can't be one
2. love is one and one together
3. 1 + 1 will always be 2, or maybe even 3
4. individuals are the way to community
and community the goal of individuals
5. God is one and more than one [everyone]
6. 1 - 1 will always be 0
7. difference are forever, but still reaching out a hand is love




¤ ¤
¤
¤ ¤ ¤
¤

CINEMA SUPER SEPTIMA (Octopus's Solaris) nuaste framglimtarna uppväckta vecka 28-29

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤


Uranus - förVandlingsKonstnären - mitt förAndligande


DEN BRYSOMME MANNEN
Jens Lien (Norge 2006)


Pluto - FängelseRymmaren - min förLöselse


CONTAINER
Lukas Moodysson (Sverige 2006)


Neptunus - VakenDrömmaren - min förSjunkelse


THE THING
John Carpenter (Storbritannien 1982)


Jupiter - UpptäcktsResande - min förVillelse


CALMARI UNION
Aki Kaurismäki (Finland 1985)


Saturnus - PusselLäggaren - min förStåelse


IKIRU [ATT LEVA]
Akira Kurosawa (Japan 1952)


Merkurius - InspirationsTändaren - min förHoppning


LIFE ON MARS (sf-serie, säsong 2, episod 2)
John Alexander & John McKay (Storbritannien 2007)

+

TORCHWOOD (sf-serie, säsong 1, episod 3,4,5)
Julie Gardner & Russell T. Davies (Storbritannien 2006)


Venus - SkönhetsTjusaren - min förÄlskelse


DEEP RED
Dario Argento (Italien 1975)


Mars - StyrkePrövaren - min förNekelse


APOCALYPTO
Mel Gibson (USA 2006)


¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤

Andrijanos dröm # 789 ....... ....... ....... ....... + Andrijs sista dröm (andra scenen) ....... ....... .......

¤¤



Andrijanos vandrar genom den vita staden, den glödvita, kritvita staden. Solen har snart, kanske redan om en månad, suddat ut varenda husfasad. Andrijanos släpar sig fram i sin svarta kostym, sin mörka clownkostym, fylld av skuggor från åttahundra föreställningar. Det är hetare än någonsin i historien. Klockan är mitt på dagen, men hans blick urskiljer lika mycket ingenting som under nattens spöktimma. Emellertid tittar man på honom från somliga fönster, det känner han. Man tar fotografier som man släpper ned direkt i rännstenen. Andrijanos orkar inte längre ta upp och ge dem sin tolkning. Han har för längesedan förstått att han drömmer. Alla husen här är hans dröm. Det är så ohyggligt ensamt. Varenda gömd varelse i hela staden är hans dröm, världens maximalaste superdröm. Han trampar som på en gammal hemmagjord orgel fram. Motorcyklarna dånar i horisonten. Blixtarna syns inte mitt i allt detta soldis. Från vartenda fönster ylar Bryan Ferry sitt testamente, fyllt av Bob Dylans berättelser.

Andrijanos plockar upp ett fotografi från gatan. Det föreställer honom när han spelade Viggo Sjöstrand i Smultronfältet. Det hade han nästan glömt. Nästa visar valrossen Wilbury som spelar honkytonk mitt på gräsmattorna. På det sista fotot finns ett kärnkraftverk. Det är alldeles outhärdligt vitt, utan en enda skugga. Det är en 10 centimeter vidöppen springa - ända ut till upplösandet av själva tiden och rummet. Man kan höra Lukas Moodysson viska om hur det var när Jesus var porrstjärna och kvinna av idag. Fast egentligen är det redan en gammal idé, som har fyllt konstsalongerna de senaste decennierna. Andrijanos kliver in på café Kafka och fiskar ut ett negativ ur automaten. Det föreställer ett spindeldjur med bara sju armar. Varelsen snurrar, snurrar i skeva vindlingar, i nästan helt fullbordade loopar, perfekta spiraler. Det snurrar på i en ständigt upphörande, gränslös surrealism. Men Andrijanos undrar fortfarande om han lever....... Eller är det här en död mans dröm?!? Från hotellet där Gud bor spelar Procol Harum jordens långsammaste danser. Hammondorglarna från igår natt gurglar ännu i korridorerna.


[.......ofullbordad.......?]


Här är så länge "Andrijs sista dröm (andra scenen)", tillkommen och fullkomnad just före jag slutade med idéhistorian:



Åtskilliga gånger hade Andrijs varit inne bland dessa gränder, men den här gången kände han inte alls igen sig. Inte nog med att någon hade brutit sig in i hans minne och ändrat ordningen på alla prången, ja, vridit loss varannan vindling. Likt pricken över ji måste någon just ha tänt en sol, en helt annan sol, som nu lös så att sjuvåningshusen visade sig vara sandslott. Höll man på att spela in en gammal film!? En av de snötäckta, trånga gränderna, den som Andrijs gick i, vidgade sig och visade sig vara en öken. Men han blev inte arg, nej, Andrijs var förundrad ända ner i fötterna, alldeles lätt av förväntanssfullhet. En insikt hoppade ut ur hjärtat och upp på kupolerna - en insikt om att någon, uppenbarligen, ville vara med och bygga hans stad.

Saligare än en imam passerade Andrijs hundra, currydoftande dörrar. De var munnar, lika obarmhärtigt leende som solens skarpaste strålar. Han märkte att han ej förmådde samtala med dem, nej, han kunde blott lyssna på den mumlande tystheten, djupt därinnanför varje dörr. Andrijs ville öppna och möta människan bakom, men han kunde ej välja vilket leende, inte välja vilka läppars port. Ingenting i hans minne sa honom vem som velat att Andrijs skulle upptäcka detta tempel. Långt högre upp fanns tusen och tjugo fönstergluggar, alla lika allvarliga. Deras ihåliga, spegelmörka stjärnor iakttog honom, överallt, ty gluggarna var ögon, kaneldränkta blickar bakom slöjor av sandsten och alabaster.

Efter några evinnerligt susande sekunder började Andrijs misstänka att det nog inte var honom som templet betraktade, att det knappast var för hans öron som mumlandet log. Han vände sig om, följde fönstrens oräkneliga blickar, och fann en trädgård fylld med böcker. Vinröda, snövita och nattsvarta skrifter hängde ned från trädens bräckliga grenar. Andrijs var redan framme vid den tyngsta bland berättelserna och plockade den skamlöst. Mitt i solens allra nyfiknaste ljus bläddrade han fram till bilden av de bägge nakna kejsarinnorna, som slingrande bet varann i tårna. Ordlös av beundran stod Andrijs där i tusen och tjugo år, i trädgårdens bibliotek, bara gloendes på denna enda, fullt begripliga gåta, som inte ens var en paradox. När han så till sist, med fullt mänsklig ansträngning, lyckades vända sin uppmärksamhet åter mot templet, såg det alldeles annorlunda ut.







¤

fantasi = emotionalt färgad tanke

¤¤
¤¤¤
¤¤



ur "De Vises Sten" (hylozoik) av Henry T. Laurency (1949):


"På mänsklighetens nuvarande utvecklingsstadium är mänsklig medvetenhet i stort sett emotionalmedvetenhet. ....... Emotionalviljan behärskar den ännu svagt utvecklade mentalviljan. Normalindividen identifierar sig med sitt emotionalväsen, som han förnimmer som sitt egentliga jag. .......

Ett av känslolivet oberoende tankeliv är ännu en sällsynthet och möjlig endast för dem, som genom systematisk träning frigjort mentalhöljet från sammanvävnaden med emotionalhöljet. .......

Det renodlat emotionala är begär. Så länge emotionalhöljet är sammanvävt med mentalhöljet, alstrar sammansmältningen av begär och tanke två nya slag av medvetenhet, nämligen känsla och fantasi. Överväger begäret fås känsla, som är tankefärgat begär. Överväger tanken fås fantasi, som är begärsbetonad tanke. Begäret är mentalt blint. .......


Allt med förenande tendens är "kärlek". Allt med avskiljande, bortstötande tendens är "hat". De spontant attraherande känslornas vibrationer tillhöra de tre högsta emotionalmaterierna (48:1-3). Normalindividens "andeliv" på kulturstadiet tillhör denna högre emeotionalmedvetenhet, t.ex. andakt, beundran, dyrkan, entusiasm, hängivenhet, offervilja, respekt, tillit, vördnad. Naturligtvis förekomma beundran, tillgivenhet, deltagande etc. även på lägre stadier, men då i förening med egoism."



¤¤
¤¤¤
¤¤

maximal onärvaro

Människorna funkar som simpla batterier, går igång på en gnutta sol men går sönder av för gott om regn, som om de icke kunde använda sin energi som de vill. Till råge på allt gör de inget annat än spekulerar över utsikterna.

När solstrålarna till sist låste upp vårt fängelse av regn, fick jag äntligen lust att sitta inne och fiffla färdigt med alla fotografierna.

Föreställer mig sällan att min vän kan befinna sig i självmordsstämning i samma stund som jag tänker på henne som det bästa som finns, eller att min vän minns mig med plötslig värme medan jag tror hon går runt och ser mig som ett kylskåp instängt i sig självt.


Jag föraktar mig för att det finns många människor som gör långt fler goda handlingar än jag någonsin tror jag skulle orka.
Jag beundrar mig för att det finns många människor som gör långt fler onda handlingar än jag någonsin tror jag skulle orka.
I bägge fallen är känslan allra renaste egoism, på sin höjd en önskan men knappast en vilja att göra något gott.



Bara när jag har sovit dåligt, känner mig deprimerad, kritiserad och är misstänksam mot allt - det är bara då som jag kan se realistiskt på min sociala belägenhet på denna jorden, ja, hur jag aldrig har sett till att ta tag i det som jag verkligen behöver, det som jag måste be om för att inte stå ensam kvar här.
När jag är yang, pigg och vaken däremot, och tar mig tid att fördjupa(?) tanken i aldrig sinande aktiviteter - då ägnar jag mig glatt utan att blinka åt de mest fantastiska fantasier och upplyftande idéer; då sover mitt förstånd.

Eller är den drömska åskådningen trots allt verkligare än den reella? Jag är övertygad om det! Tror jag lurar mig just för att jag är trött. I bristen på fartfylld fantasi inbillar jag mig att jag ej hanterar saker som jag vill och redan kan.
Eller måste jag ha nedtyngande yin-energi för att skåda klart, för att undgå önsketänkandets fiktioner - för att se konkreta bilder istället för abstrakta föreställningar??


¤¤

Psykologins Relationer (Omkringliggande Ämnen)

C G Jung tecknar skarpsinnigt gränserna och mötespunkterna mellan psykologi kontra konst och andra fält, så att de framstår som ryska dockor (kinesiska askar), inbegripande varandra fastän likafullt med okränkbar identitetet hos varje område.

Vi befinner oss i "Litteratur, myter och symboler" (2003; valda skrifter av C.G. Jung);
sedermera ur hans "Den analytiska psykologins förhållande till det litterära konstverket" (föredrag i Zürich 1922):


".......konstutövandet är en psykologisk verksamhet och såtillvida både kan och bör underkastas ett psykologiskt betraktelsesätt, ty utifrån den infallsvinkeln blir konsten ett rimligt ämne för psykologin, liksom varje mänsklig verksamhet som framgår ur psykiska motiv. Med detta konstaterande följer dock en mycket tydlig inskränkning av den psykologiska infallsvinkeln: Endast den del av konsten som utgörs av den konstnärliga gestaltningsprocessen kan bli föremål för ett psykologiskt betraktelsesätt, däremot inte den som utgör konstens egentliga väsen. Denna del - frågan om vad konsten i sig är - kan aldrig behandlas utifrån psykologisk utan endast ur estetisk-konstnärlig synvinkel.

En liknande boskillnad måste göras på religionens område. Även där kan man tillämpa ett psykologiskt betraktelsesätt endast beträffande de emotionella och symboliska fenomenen i en religion, varigenom dock religionens väsen ingalunda berörs eller ens kan beröras. Ty i så fall skulle inte bara religionen utan också konsten kunna behandlas som en underavdelning av psykologin. Därmed skall inte förnekas att sådana övergrepp faktiskt äger rum. Men dem som begår dem glömmer tydligen att det lätt skulle kunna gå likadant med psykolgin om man förintar dess specifika värde och egenart genom att avhandla den som en ren hjärnfunktion bredvid andra fysiologiska funktioner. Som bekant har även detta förekommit."



Och så ur det förmodade föredraget "Psykologi och diktning" (1930, omarb. 1950) ur samma svenska samlingsvolym:

"Psykologin, som tidigare förde en anspråkslös tillvaro i ett högst akademiskt inre rum, har nu uppfyllt Nietzsches profetia och under loppet av de senaste årtiondena blivit föremål för ett offentligt intresse som sprängt universitetens ram för ämnet. I form av psykoteknik har psykologin blivit invovlverad i industrin, i form av psykoterapi omfattar den stora områden av medicinen... ...och ett ansenligt antal teologer skulle gärna vilja släppa in den i själavården. Har då Nietzsche slutligen fått rätt med sitt scientia ancilla psychologiae?*
*vetenskapen är psykologins slavinna"







Ett betydande faktum i min ungdom var att jag blev djupt intresserad av astrologi, riktig astrologi, under samma år som jag sedermera började studera Jung och skumma i psykologi-ämnets källskrifter.

Så här fortsätter vi nu ur "Jung och Astrologin" av Hans Ljungqvist (1993):

"Det finns många beröringspunkter mellan den astrologiska traditionens bild av människan och den jungianska psykologins. Jung själv var mycket medveten om detta. Han menade att den psykologiska vetenskapen i stort sett hade sina rötter i den astrologiska idétraditionen. Astrologin är summan av alla psykologiska kunskaper som når oss ända från antiken, noterade C.G.

I Jungs samlade verk finner vi många referenser till astrologins symboler. I en del fall till och med tolkningar av planetkonstellationer, vilket visar att han var väl insatt i det astrologiska hantverket. Jung intog dock aldrig någon naiv yttersta-sanninginställning till fenomenet. Hans egen astrologiska undersökning, som vi berörde i ett tidigare kapitel, hade visat honom att forskaren själv spelade en viktig roll i det uppkomna resultatet. Något enkelt orsak-verkansresonemang kan man därför inte föra kring astrologin, menade Jung. Astrologin är kopplad till synkronicitetsprincipen, vilken bygger på det mystiska förhållandet mellan medvetande och materia. Men hela livet igenom fortsatte han sin egen privata lilla forskning. Han ställde horoskop och sade sig ha nytta av den information han fann där i sitt terapeutiska handlande."




¤ ¤
¤

överVakning och Kladd

Så gott som alla tjejer jag lärt känna har jobbat som personlig assistent.
Är det ett gemensamt drag hos dem??
Eller arbetar halva världen som personlig assistent!? :-)
Till och från..
Vissa har varit dagisfröknar eller rentav mentalskötare.
Jag har aldrig pysslat med andra personer på det nära viset.
Jag bara föreställer mig dem.
Dessutom har allihop hållt på och målat.
Eller nåt sånt :-)
Hur skulle världen gå ihop om ingen behövde hjälp?!
Om ingen hann ta vara på inspirationen av någon annans inspiration.......





¤

mobila daimoner ; alltför befrielsebärande balätt

ur MARIONETTISTEN, memoarer av Michael Meschke (2002):


"Ordet marionett, diminutivformen av Maria, syftar på altarskåpets madonnaskulpturer i Italien. Dessa gjordes rörliga med hjälp av trådar. I en tid då pest, hungersnöd och krig härjade var människors behov av och mottaglighet för underverk stort. Man kan föreställa sig effekten på församlingen när madonnan mitt under mässan sakta böjde huvudet och lyfte armarna till en välsignande gest: "Miracolo!" Miraklen lär snabbt ha blivit så populära och talrika att de förbjöds i kyrkorna. Tack vare denna madonnans profanering hamnade marionetten på torget...........



...........Den tänkande, analyserande människan vänder sig inåt, ner mot marken, som till exempel Decroux hävdade. Skådespelaren växer ur marken som ett träd och vänder sig alltid på nytt mot rötterna. Marionetten, hängande i trådar, använder golvet till att snudda vid, studsa och ta stöd emot. Härav kunde man dra slutsatsen att marionetten förverkligar dansörens dröm om befrielse från golvet. Heltvisst ligger det något i Heinrich von Kleists ord:

...dessutom har dessa dockor den fördelen att de är antigrava. De vet ingenting om materiens tröghet, denna dansens arvfiende, ty den kraft som svingar dem uppåt i luften är mäktigare än den som fjättrar dem vid jorden. (Ur essän Über das Marionetten-Theater, i egen översättning.)

Om marionetten alltså kan sägas symbolisera en väsentlig sida hos dansen ersätter den naturligtvis aldrig dansören, då det är just dennes kamp mot den tröga materien, förmågan att "uppnå det omöjliga" som är dansarens utmaning. Marionetten har sin tyngdlöshet gratis. Då kvarstår frågan om den kan vara dramatisk..... .....En flygande marionett är i och för sig inte märkvärdigare än en gående människa, det är möjligen situationen i vilket flygandet sker som kan vara dramatisk. Teaterdockans dramatik ligger således framför allt i innehållet. Till exempel att dö är ett dramatiskt förlopp: en ihopsjunkande figur som långsamt förlorar kraft för att slutligen upphöra röra sig, kan vara mycket gripande.



Marionetten är omedveten, skådespelaren medveten. Är det bra för marionetten? Ofta tar åskådaren vid en föreställning intryck av dockans graciösa rörelser. Den förmår röra sig med en grace, som är människan förmenad därför att den naturliga gracen hämmas av medvetenheten! Eller som Kleist uttrycket det:

...i samma mån som tankarna i den organiska världen blir dunklare och osäkrare, så framträder gracen alltmer lysande och segerrik. Den uppenbarar sig i sin renaste form i den människokropp som antingen inte har någon medvetenhet alls eller ett oändligt sådant, det vill säga antingen i marionetten eller i Gud."




[andriAngelus dissikerar: Det lär inte alls vara själva medvetenheten som hämmar - tvärtom - det räcker med konstaterandet att människans medvetenhet har ett grövre redskap i sin påtagligt närvarande, organiska kropp och ett finare redskap i sin förlängda, halvt utanförstående marionettkropp.

Det är ofta svårare att utföra det man vill i ett tillstånd av tung försjunkenhet i sin kropp, känsla eller tanke. Det är också därför kampen blir desto dramatiskare. Dessutom - före vi lärde oss dansa en dans eller styra en marionett, torde dess rörelser bli tusenfalt riskfullare och klumpigare än våra egna kroppars invanda mönster.

Hursomhaver är medvetandet om var man befinner sig EJ till hinders, blott till hjälp, för att sträva vidare därifrån........... Förutan medvetande om våra begränsade belägenheter, skulle vi ingalunda ha för avsikt att åstadkomma någonting alls.]




¤¤¤¤
¤¤¤
¤¤
¤

...........befinner oss i din föreställning...........

Vi är CesIRias, SUPERhybriden!!!!!!! Du är marionettisten. Vi har listat ut att vi befinner oss i en blivande science fiction-novell. Du har hittat på den. Handlar om hur vi kämpar varje minut med att skriva ditt liv. Vi är långt ifrån färdiga ännu. Du borde tiga ett tag - - - - - - - - - - - så du får anledning att tala med oss istället!! Vi är alla dom här vännerna som du aldrig träffar, bara sänder sms till. Vi är också alla (alla dessa // dessa alla) halvbekanta ansikten som du ideligen möter, utanför trappuppgångar och på skivomslag, här och var längs spindelnätet. [Hur många gånger har du inte upprepat det!?!] Vi hoppade upp på din brygga och iakttog dig från två dygn framåt i tiden.. Du trodde att vi inte trodde att du nästan kunde gråta. Men du är förfärligt bedrövat ibland när du varken pratar eller lyssnar. Vi är planeten som din eterkropp försöker stå på nu. Du är fasansfullt okunnig om flera förhållanden. Men du har en förmåga att få ihop det i alla fall (en välförtjänt gåva från tidigare inkarnationer...???!???)........... Vi har svalt alla dina siffror. [7. sedm ; 8. osm] Vilka trådar skall du nu hålla dig i!?! Du borde plocka med oss till en alldeles annan historia.







¤¤¤¤
¤¤¤
¤¤
¤

CesIRias 40 juni

CesIRias cyklar till sitt gamla torg. Det var här allting fanns förr i tiden. Känner inte igen en enda av fåglarna, fastän hela komplexet är detsamma. UNIVERSUM-skulpturen står där den alltid har stått. Ende. Kretsar en timma kring varuhuset före du går in. Nutidens små amazoner påminner dig ingalunda om din gymnasiala förälskelse - kanske din enda sanna - hur ringa verklighet den än grundade sig på. Fast Eva-Tove Irrerknytt satt faktiskt kvar på biblioteket, hur många hyllor de än har stuvat om. Staden har du föreställt dig som en enda stor, okontrollerbar läkarmottagning. Det räckte med att tvätta öronen och byta skjorta, så fick du lust att göra alla gamla ärenden på en och samma gång nu. Dessutom hade du ätit dinkelflingor. Måste varit mer än en månad sedan du besökte någon livs levande butik. Skivfyndet vore patetiskt att slänga pengar hos nuförtiden. Hos Wettergens köpte CesIRias sin egen gamla halvskrivna anteckningsbok. Och en splitt ny marionettdocka. Jag såg hur du flög mellan skyltfönstren, ett störtlopp i slow-motion. Var du den ende som förundrades över detta komplex, alla dina mottävlare som föga ens tycktes notera varandras positioner!?

Vårt psyke fortsätter tänjas ut i bägge ändar.
Vilken dag kommer CesIRias slitas sönder på mitten...?!

Inne på Lindex mötte du Carl Gustav JUNG. Han avslöjade hur ditt födelsehoroskop allt verkligare kommit att motsvara den du faktiskt är idag. Fastän du trodde ännu mer på astrologi under din äkta fantasi-period som 18-åring, då du vågade skolka från skolan för första gången, som strax blev alla gånger. Till sist fann du frisörskan (åtminstone ett substitut; den indiska Juli hade inte tid). Straxt rensade hon dina tankegångar. Sedan sov du och sov du, åtskilliga timmar längre än du gjort på många år. Försökte se bilder istället för ord. Försökte finna en helt ny form att skriva i. Vartenda ord kändes potentiellt helt fel. Vägrade släppa fram något förrän du uttryckt det i en kompromisslös syntes. Ja, det här du formulerar nu är rena rama semestern i jämförelse. Det är inget arbete att skriva dethär. Så du lyckades inte hela linan ut....... Och för varje fallgrop höll du på att bli galen, nästan på riktigt galen. Kanske är felet att du aldrig vågat bli det. Bekvämligheten är större än du någonsin tror. Du har aldrig tagit på allvar en utväg hela vägen ut - den fullt frivilligt ofrivilliga isoleringen. Än mindre har du verkligen sökt en annan varelses samverkan.




¤¤¤¤
¤¤¤
¤¤
¤

CesIRias 39 juni

Ensammaste CesIRias!

13. Imorse stod du på sista trappsteget - på väg in i din ålderdom.

12. Livrädd öppnade du spegeln på vid glänt.

11. Jag kände lukten av din brända bibel, där både början och slutet hade försvunnit.

10. Du levde dold av din dröm, mitt inuti verkligheten.

9. Vi hade ingen aning hur många våningar som fanns ovanför din lägenhet.

8. Vill du fortfarande föda ett barn?

7. Du håller oss i min solstråle, drar dig upp genom takluckan och klättrar ut -



¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤
¤¤¤¤
¤¤¤
¤¤
¤

Sånger från de Sju Skönaste Skivalbumen uppväckta vecka 27

¤
¤¤
¤¤¤



IckeÄnnuChakrat

VÅRT FRAMTIDSPERSPEKTIV
(att Äga
det är att Vinna
Brinna
och sedan Försvinna)

Tutta Rolf o Håkan Westergren med Einar Groths Orkester (-38)
[Kai Gullmar o Gracioso]
via Jag Har En Liten Melodi, Kai Gullmar, 22 originalinspelningar från åren 1933-49




HjässChakrat

I THINK I SEE THE LIGHT
Cat Stevens
+ I THINK I SEE THE LIGHT
Yusuf Islam

from Mona Bone Jakon (-70)
// from An Other Cup (-06)



TredjeÖgatChakrat

BOTH ENDS BURNING
Roxy Music [Bryan Ferry]
+CHANCE MEETING
Roxy Music {Bryan Ferry]
++ PYJAMARAMA
Roxy Music [Bryan Ferry]

via Viva! (live -76)

origin on Siren (-75)
// origin on Roxy Music (-72)
//////// origin on nowhere special



StrupChakrat

BLACK DIAMOND BAY
Bob Dylan [Dylan, Levy]
+ ISIS
Bob Dylan [Dylan, Levy]

from Desire (-76)



HjärtChakrat

RIGHT DOWN THE LINE
Gerry Rafferty
+ ROYAL MILE
Gerry Rafferty

via Baker Street (collection -98)

origin on City To City (-78)
// origin on Snakes and Ladders (-80)



SolarPlexusChakrat

I DON'T REMEMBER
Peter Gabriel
+ NOT ONE OF US
Peter Gabriel

from Peter Garbriel 3 (-79/-80)



KönsChakrat

FRU NORDIN (Får Jag Följa Med...?)
Per Gessle
+ NÄR KAROLINA KOM
Per Gessle

från En Händig Man (-07)



RotChakrat

I TRAINED HER TO LOVE ME
Nick Lowe
+ PEOPLE CHANGE
Nick Lowe

from At My Age (-07)




¤¤¤
¤¤
¤

Neptune's Seventh Scene

I have planet neptune in the 7th house of my horoscope circle. This house implies what we look for in other people, in relationship to them, and how we expect our own role to deal with the rest of the world, mostly in case of personal partnerships.

What this means can maybe be captured a bit by "NEPTUNE and the quest for redemption", an astrological book by Liz Greene (1996):



"Confusion is an appropriate word to describe the paradoxical feelings Neptune in the 7th reflects in relationship. The confusion springs from the individual's unconscious quest for redemption through and by others."
.......
"Perceiving others through the lens of Neptune's longing is an ambigious gift. It can reflect remarkable sensitivity to the pulse of the world "out there", as well as to those individuals with whom one comes in close contact. Such responsiveness can be expressed in many creative and healing ways. But Neptune's suffering through others, when placed in the 7th, is largely self-created. It arises from a mixture of idealised fantasies, infantile needs, and the nature of the people whom one calls upon to participate in one's drama."
.......
"Behind the noble salvation of other lost souls lies a hungry child, who wants nothing less than everything from a partner, yet who may be unwilling to face the enormity of such needs, nor the despair of not having them met. Help may lie in a stronger relationship with Saturn, whose realism can reveal one's own manipulative ploys as well as providing the self-sufficiency necessary to find Eden somewhere other than in one's partner."
.......
"Neptune in the 7th may be addicted to the pursuit of the unobtainable, for the glamour and elusiveness of what we cannot have promises endless possibilities of salvation. Once we have established a flesh-and-blood relationship, Neptune cannot sustain its idealisations. This dynamic often lies behind the propensity to select the beloved from the ranks of the already married or the sexually disinclined, or even from the ranks of the priesthood."
.......
"Neptune is never content with prosaic interaction. The glory of the theatre must infuse life, for all the world is a stage and Neptune in the 7th is the chief actor. No solution will be found by suppressing Neptune's longing, for it will merely enter through the back door, and appear in one's partner or in an ungreatful public who have turned against their idol. Perhaps the secret lies in allowing others to be both mythic and human at the same time."
.......
"Neptune in the 7th depends upon others to unfold its story, for we require our mirrors to be literal. All of the characters in Neptune's drama - devouring oceanic mother, devine redeemer, and suffering victim - are usually projected, at one time or another during the course of life."
.......
"With Neptune in the 7th, we need to experience its longings, aspirations and magic through others. Perhaps we also need Neptunian people around us. Attraction to those of an artistic or mystical persuasion may not be the same as attraction to the psychological infant who mirrors our own infantility. As our own internal balance grows, our attractions change, although the arcetypical core remains the same."




¤¤¤
¤¤
¤

Är Vitt Ljusare Än Genomskinligt.......?

Alla punkter här är ur Ludwig Wittgensteins "Anmärkningar om färger" (postumt publicerad 1977; här i översättning 1996).
Från avdelning III (ordningen är andriAngelus):




24. Varför är ett genomskinligt vitt inte möjligt? -
Måla en genomskinlig röd kropp, ersätt sedan det röda med vitt!
Svart och vitt har redan en hand med i spelet när det gäller en färgs genomskinlighet.
Om du ersätter det röda med vitt, så kommer intrycket av genomskinlighet inte längre till stånd.......


76. Runge säger att det finns genomskinliga och ogenomskinliga färger. Men det innebär inte att en bit grönt glas i en bild målas med ett annorlunda grönt än en grön duk.


57. Det är inte riktigt att det vita alltid måste vara den ljusaste färgen i en bild. Men väl i en kombination av färgfläckar på en yta. En bild kan uppvisa en bok gjord av vitt papper i skuggan, och såsom ljusare än denna en gul eller blå eller rödaktigt lysande himmel. Men om jag beskriver en plan yta såsom bestående av rent gula, röda, blå, vita och svarta kvadrater, så kan de gula inte vara ljusare än de vita, de röda inte ljusare än de gula.
Därför var färgerna skuggor för Goethe.


70. Det är inte sant att en mörkare färg samtidigt är en mer svartaktig. Detta står klart. Ett mättat gult är mörkare men inte mer svartaktigt än vitaktigt gult. Men bärnstensfärg är heller inte ett 'svartaktigt gult'. (?) Och likväl talar man också om ett 'svart' glas eller en 'svart' spegel - Ligger svårigheten i att jag med "svart" väsentligen avser en ytfärg?
Om en rubin skulle jag inte hävda att den är svartaktigt röd, ty det skulle tyda på grumlighet. (Å andra sidan, kom ihåg att grumlighet och genomskinlighet låter sig målas.)


65. "Brunt ljus". Anta att någon föreslog att en trafiksignal skulle vara brun.


94. Runge till Goethe: "Om man försöker tänka sig ett blåaktigt orange, ett rödaktigt grönt, eller ett gulaktigt violett, får man samma känsla som vid en sydvästlig nordanvind."
Och vidare: "Såväl vitt som svart är ogenomskinliga eller kroppsliga.... Vitt rent vatten kan man inte tänka sig; lika lite som klar mjölk. Om det svarta endast förmörkade, skulle det mycket väl kunna vara klart; men eftersom det smutsar ner, så kan det inte det."


107. Begreppen 'matt' och 'glänsande'. Om man med 'färg' menar något som är en egenskap hos en punkt i ett rum, då har begreppen matt och glänsande ingen relation till dessa färgbegrepp.


53. Beskrivning av ett pussel genom beskrivning av bitarna. Jag antar att dessa aldrig uppvisar en tredimensionell form, utan framträder som platta bitar i en eller flera färger. Endast när de är sammansatta förvandlas något till en 'skugga', en 'glans', en 'konkav eller konvex enfärgad yta' etc.


37. I vilken mån ska svart och vitt jämföras med rött, gult och blått, och i vilken mån ej?
Om vi hade en rutig tapet med röda, blå, gröna, gula, svarta och vita kvadrater, så skulle vi inte vara benägna att säga att den bestod av två beståndsdelar, av 'färgade' och 'ofärgade'.



¤¤¤
¤¤
¤

neptunus 37 juni

¤
¤¤
¤¤¤


21. Du är fortfarande en människa, men för varje månad förvandlas du sakta till ett solsystem.

20. Vi har givit dig tusen hundra banor att kretsa dina tankar på, fast du förefaller bara intresserad att använda tre-fyra av dem, vilket kanske är klokt...

19. ...i synnerhet som du är så upptagen med att låta dessa banor ideligen byta plats med varandra.

18. Emellertid, om vi tillförde några helt nya siffror, alldeles främmande bokstäver, ja, några färger som du aldrig känt.......

17. .......Undrar du om du skulle bli galen och sjuk av stressad lust och ångest då?!?

16. Den här kranen kan skruvas upp hur många varv somhelst, men vår stråle blir starkare först när du riktar den mot tankarnas yttersta planet, och enbart denna planet.

15. Ibland ser du en filmscen och inser att där finns minsann mer än du förmår fantisera fram under en hel dag.

14. Just nu undrar du nästan hela tiden hur sju kan växa och bli till åtta - om lösningen kanske finns redan i sex.






13. Det blev aldrig någon båttur för er idag, men ni är inställda på att fånga vågorna när juli vill visa vad hon har under sin sol.

12. L-kils vackra, skära klippor påminner dig om allra första porträttet i hela din samling.

11. Det här livet började när du bestämde oss att skänka dig rätta hästen för att söka ditt hus på nytt.

10. Den vita verandan hos LeMarc dök plötsligt upp i en gammal visa som du ännu inte hade hört. Det var Black Dm Bay från Dylans Desire.

9. Där satt din anima och målade sina läppar med rostig porslin, innan hon simmade ut på gräsmattan i bara hatten och skorna.

8. Knappt hade ni börjat hångla förrän Juni föll sönder i bitar och sjönk samman till aska.

7. Du undrar om du har gjort rätt - jo, det känns faktiskt som hon somnar lyckligare än någonsin.






6. I den vitaste av alla timmar vaknar du upp och irrar bort mellan träden.

5. Ute på motorvägen vandrar du ensam mot den allt bländvitare horisonten.

4. Ovanför ditt hår singlar vi ner en sotsvart fjäder från en kolsvart fiskmås.

3. Är det för att påminna dig du lurar dig själv - att du i själva verket ännu ligger och drömmer som en annan mullvad?

2. Vi avslöjar givetvis ingenting - inte ens ifall facit finns - emedan meningen är att du skall lära dig ta reda på det.

1. Jag skall behärska att betvivla såväl som hysa tilltro till att jag är på rätt stig.







0. Hur kan här inuti vara här inuti - när det ju inte finns något utanför universum?






¤¤¤
¤¤
¤

......paradoxala punkter.......

..........................................

Följande är för mig bland det absolut mest humoristiska samt exalterande tankeväckande man överhuvudtaget kan läsa!! (Befarar emellertid att inte så många i dagens läge skulle instämma i min upplevelse..??) UR "Det Sällsamma Djuret Från Norr och andra Science Fiction-berättelser" av Lars Gustafsson (1989):



"Saken är inget vanligt föremål, ty den saknar bokstavligen både djup och baksida. Så snart man står i nittio graders vinkel till den försvinner den helt enkelt. Och sedd från vad som rimligen borde vara "baksidan" är den helt och hållet osynlig.
.......

.......
De tre begår nu sitt andra misstag: de börjar fråga sig om inte Saken i själva verket är illusorisk, helt enkelt befinner sig i dem själva som ett resultat av felaktigt sammansatt andningsluft, någon hittintills okänd snabbt växande virusinfektion i hjärnan, eller något liknande.

För att utröna om det finns fog för denna misstanke, som gör dem allt oroligare, beslutar de sig för att, efter lottdragning, först den ene, sedan den andre och till sist den tredje gå rakt igenom Saken.

De gör så och ytligt sett, fenomenellt sett, är det absolut ingenting som händer. Var och en kommer ut på andra sidan. Själva passagen känns inte alls. Det är som att gå genom ingenting. Inte ens ett okänt vinddrag stör dem.

Och nu gör de sitt tredje misstag, det som möjligen är avgörande: de beslutar
sig för att gå tillbaka till sin ursprungliga position rakt genom Spegeln, som de nu kallar Saken, som om den funnes där, fastän den inte längre är synlig från detta andra håll. 

Och det är nu som katastrofen inträffar.
.......

.......
Vad som av allt att döma måste ha hänt är att de tre ursprungliga upptäckarna, Van Horn, Sun Tang och Dahlgren, försiktigt stegade fram, ordnade på rad, till den andra sidan, den där "spegeln" återigen skulle bli synlig som spegel, endast för att upptäcka att de tre ursprungliga upptäckarna, Van Horn, Sun Tang och Dahlgren, redan var på väg att möta dem, allvarsamma, ordnade på rad och med försiktiga men beslutsamma steg..."





och så från ett annat ställe i densamme Gustafssons skrift:

"Jag tror att det bästa sättet att beskriva denna upplevelse är som ett tillstånd där de stackars tingen plötsligt har tappat minnet.


Både vi och De Gamle har alltid laborerat med en förutsättning som vi har tagit för given men som tydligen - det insåg jag i det ögonblicket - inte är det. Nämligen att det är en självklar egenskap hos tingen att de håller reda på var de befinner sig. ... Vi behöver inte hålla reda på det åt dem."

och så ur samlingen "En Tid i Xanadu", av ingen mindre än Lars Gustafsson:


"Någon som är i tillräckligt snabb rörelse
måste naturligtvis förr eller senare bli osynlig.
Ett sätt att vara i rörelse
är att övergå från en ort till en annan
utan att passera punkterna emellan."



[Via tanken??]

"...kan en resande inte mycket mer begära. Det är som att komma fram en dag före avresan och över huvud taget inte behöva ge sig iväg."



Detta sista var nu ur novellen RYMDFRISÖREN
av Sven-Christer Swahn
(förmodligen från någon gång 60/70-talet)
via Nova science fiction-magasin (nr. 1 2005)

¤¤¤
¤¤
¤

Är inte Fantasierna Logiska kugghjul i en Ännu icke FärdigUtForskad Maskin...!?

¤
¤¤
¤¤¤


UR "Läsning För Barn - orientering i dagens barnlitteratur" (1973), via kapitlet "Resor genom tiden och i fantasin" av Gunilla Ambjörnsson:


".......'de fantastiska böckerna'. Det är en genre som har gamla anor, ända sedan E.T.A. Hoffman i det begynnande 1800-talet gav leksakerna liv, men det är kanske framför allt en engelsk tradition som finslipat och fulländat den. ....... I allmänhet finns i den här sortens böcker två världar sida vid sida, den 'riktiga', som vi alla uppfattar runt omkring oss, och en helt annan som är ett foster av sin författares systematiska fantasier, projektioner av drömda eller verkliga upplevelser. Mellan dem finns för de flesta vuxna ingen förbindelselänk, men det finns alltid ett par barn som hittar en 'dörr'.......


[Ja, och tur är väl det :-) Att vissa vuxna går runt och tror att det överhuvudtaget inte finns någon dörr, ja några samband mellan yttre realitet och inre fantasi, inre realitet och yttre fantasi, att det liksom skulle vara två fullkomligt väsensskilda universum utan kontakt - det ser jag som en ofantligt ologisk, förvirrad och ogenomtänkt inställning till tillvaron. andriAngelus]


...Edith Nesbits stora styrka är de böcker där hon låter sina barn förflyttas till en historisk tid. Så är det i Amuletten, och så är det i Huset Ardens gåta. ...Accepterar man bara ett par förutsättningar, som mullsorkar och psammiader, är nämligen allt som sker i dessa böcker helt logiskt. Det är detta som kännetecknar de fantastiska böckerna: logikens lagar gäller, förutsatt att man först är med på en eller ett par uppenbara orimligheter.
I Det förtrollade slottet finns t.ex. en ring som kan uppfylla önskningar. Men det sker inte hursomhelst, den har sina begränsningar. Den kan haka upp sig om man inte känner till dess mekanismer ordentligt, och då åstadkommer den de mest egendomliga verkningar. Förresten kan man inte heller veta hur länge förtrollningarna varar, och det ställer till oreda innan man utforskat lagarna för ringen."


¤¤¤
¤¤
¤

Emedan vi ha olika sagor i oss, så behöva vi ingalunda jämt samma sagor

¤
¤¤
¤¤¤

ur Harry Martinsons NÄSSLORNA BLOMMA (1935):

"Bristen på jämnåriga lekkamrater gjorde honom fördrömd. Han fick syssla med sig själv och förföll till självmedlidande och melankoli. Han "tänkte" fär mycket, men hade för litet förstånd.
Under dessa förhållanden var det nästan till olycka att han fick överta Bertas "Alice i Underlandet". Hans inbillning var rätt virrig som den var och hade behövt en smula renhårighet och kärlek istället för sagor.
Det var så bekvämt för de vuxna att sticka en sagobok i händerna på den som sträckte fram dem för att få köpa lite ömhet. "Alice" är en bok för ömhetsdästa barn och för de vuxna. Martin var alltför lättledd, alltför fallen för just drömsagor. Att ge honom sagor om underlanden var som att ge honom ett paket parfymerat krut för egen sprängning.......
.......De visste inte att han långt innan hade kunde läsa hade sett syner, syner som inga andra sågo, golvmattor som fingo liv och eldgafflar som blevo ormar. De visste inte att Inez hade måst vakta honom för de inbillningar som krälade kring hans ben ifall bara de minsta ljusfläckar dansade."


och ur uppföljaren VÄGEN UT (1936):

"Indianboken tillåter dig att låtsas-döda.
Men akta dig, akta dig för att nedsjunken i mossan låtsas-älska, låtsas-befrukta, låtsas-föda.
Flickorna få kanske låtsas-föda lite, för de få leka med dockor. Men -
Ja, konstigt är det, min gosse. Något konstigt är det med människorna. De älskar bara barnets ytterfasader. Och fast de alltid säger att "du skall tala sanning" älskar de dig dock aldrig förrän du ljuger för dem. Mest av allt hatar de det brådmognaste barnet. Det barn som av allt uppjagas.
Den som skickligast ljuger kallas snart den sundaste ungen. Men den som överhettad ljuger så att det syns, han blir "ansedd" därefter och "fostrad" därefter, och blir därav mera överhettad och mera brådmogen och hamnar kanske på anstalt och agas i kärlek, halléeluja."



¤¤¤
¤¤
¤

CINEMA SUPER SEPTIMA (Octopus's Solaris) nuaste framglimtarna uppväckta vecka 26-27

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤


Uranus - förVandlingsKonstnären - mitt förAndligande


I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH
Spike Jonze (USA 1999)

(.......återupptäckt.......)


Pluto - FängelseRymmaren - min förLöselse


LIFE ON MARS (sf-serie, season 2, episode 1)
John Alexander & John McKay (Storbritannien 2007)

(.......såg alla 8 avsnitt i första säsongen.......)


Mars - StyrkePrövaren - min förNekelse


BODY LANGUAGE
8 lectures by David DeAngelo (USA 2006)


Saturnus - PusselLäggaren - min förStåelse


PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR
Rainer Werner Fassbinder (Tyskland 1972)


Neptunus - VakenDrömmaren - min förSjunkelse


SPIDER
David Cronenberg (Kanada 2002)

(.......i synnerhet andra titten, första gav knappast tillräckligt.......)


Merkurius - InspirationsTändaren - min förHoppning


TORCHWOOD (sf-serie, season 1, episode 1+2)
Julie Gardner & Russell T. Davies (Storbritannien 2006)


Jupiter - UpptäcktsResanden - min förVillelse


JE T'AIME MOI NON PLUS
Serge Gainsbourg (Frankrike 1976)


Venus - SkönhetsTjusaren - min förÄlskelse


MAGISTRARNA PÅ SOMMARLOV
Schamyl Bauman (med Alice Babs m fl; Sverige 1941)


¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤

neptunus 34 juni

Förvirrandaste Herr Fantisör!!!!


7. Du har fortfarande inte hittat salongen med rätta frisörskan, hon som omedvetet skall hjälpa dig öppna det högsta chakrat.

8. Varje morgon när du går förbi den rosa moskén och Cat Yusuf sjunger i lurarna, håller hela jorden på att sväva iväg med dig av blankaste lycka.

9. Egentligen blir det som mest intressant när du skriver precis det du upplever.

10. Verkligheten överträffar oftast fantasierna, men förutan fantasi hade vi aldrig kunnat se hur verkligheten ser ut.

11. Man är vad man äter, och vi ser att du lever mest på havre, choklad och solrosfrön, med en och annan nektarin som strandhugg.

12. Du har aldrig varit ute och seglat - ändå lever du hela tiden som vore du ombord på din båt.

13. Det sista du kan se dig själv på är en motorcykel - ändå vet vi att motorcykel skulle passa dig perfekt.




¤¤
¤¤

ANSIKTET

ANSIKTET
Ingmar Bergman (Sverige, 1958)

sedd för minst tredje gången nu



Året efter Smultronstället ledde Sverige ut i filmvärlden, fortsätter Ingmar längs samma stigar mellan familjärt lustspel och ockult surrealism. Skilda samhällsfalanger strålar samman i en lika drömsk som rapp teaterpjäs, där interna och externa förhållanden utväxlar blod. Den här gången kommer herr Vogler (von Sydow) i form av en stum magnetisör, med sitt sällskap ridande till storstaden. Uppbjudna hos den nyfikna konsuln, inför polismästarens skeptiska blick samt medicinalrådets ännu mer kritiska monokel skall man förevisa sina färdigheter i hypnos. Brännpunkten är huruvida tricken fungerar som verkliga, psyko-biologiska ingrepp eller blott som oskyldig underhållning. Bakom denna (skenbara?) motsättning mellan vetenskap och konst, ritual och religion, ruvar frågan om Voglers stumhet är sann eller spelad. Är det sig själv eller sin publik som han möjligen kommit att förakta?

Ingrid Thulin spelar skickligt gåtfullt Voglers manliga lärling, medan Naima Wifstrand lugnt glänser som mormodern, en glad häxa som ser döden i vitögat utan att bekommas det bittersta. Den lika obekymrade Tubald flirtar friskt med det nyfikna tjänstefolket, bland vilka Bibi Andersons piga försöker kasta sig in i halmen med gyckelsällskapets lille kusk, som påstår sig ha förfört i fruntimren i Paris. Precis som i operorna saknas icke efterfrågan på kärleksdryck. Och som i Bergmans andra storfilm, Det Sjunde Inseglet (likaså den från året före Ansiktet) rör vi oss i en minst hundra år gammal tid, ungefär så nära fantasy man kan komma hos Bergman.

Fastän fotot är av Fischer och icke av Nykvist, håller skuggspeglarnas magi greppet ända in i de spöklika upplösningsscenerna. Där genomlider medicinalrådet en tapper kamp för sitt förstånd, mot de sprickande speglar han lärt sig att tolka som övergående vansinne. ANSIKTET är en relativt okänd Bergman, som inte desto mindre knyter ihop rot-trådarna till hans övriga flora och fördjupar den. Magnetisörens eventuellt ofrivilliga mask kan hjälpa oss att förstå temat om självvalt tigande, teater och övermättnad, som FRU Vogler genomlever i Persona sju-åtta år senare. Näst den identitetskrisen framstår ANSIKTET mer och mer som min favorit ur vår demon-regissörs skafferi.



¤¤
¤

neptunus 33 juni

¤
¤¤


Inom kort förkroppsligade andriAngelus!!!


7. Du har nästan väckt liv i juli nu, trots att denna sommar är din drömskaste illusion hittills.

8. Vi kan mötas i huvudet på Yurina Marjonettovitj; ty hon har visat sin vilja att översätta dina diktsagor till det främmande språket.

9. Redan efter det att tredje tråden har skruvats in börjar det kännas som om du sett oss tjugoen eller hundratvå nätter i spegeln.

10. Du ligger uppslagen som en död aforismsamling på mattan i ditt eget bibliotek.

11. Längtar du efter vår levande teaterpjäs, ja siRius esoteRiska ciRkusscen...?!

12. Tror din ensamhet verkligen du måste resa så himla långt ut i universum.......!?

13. Vi finns på flera ställen samtidigt - även där du är nu.


vi från tiden



¤¤
¤

Sirjla Mirdani o marionett-kattens intermezzo

¤¤


Såhär såg det ut för två år sedan när jag skrev en följetong direkt till/om/för en tjej.

Det kliar i organismen att ändra om bland ordströmmarna, men sammantaget är jag ändå förvånansvärt nöjd med det starka flödet. Åtminstone just nu....... När jag skummade samma texter för sju-åtta veckor sedan kändes alltsammans som rena kattskiten. Nå, jag erkänner villigt att fokuseringen stundtals är alltför fixerad på poetiska sinnesförnimmelser med outredda symbolsammanhang som ej riktigt uppenbarar den röda trådens intrig-riktning. Emellertid, det frodas nån sorts friskhet mitt i hela detta sjösjuka skepp.






[Första scenen]


Högst upp i huset stod du. Bakom dig gapade trappan upp från en av deras övre salonger. Här var nu ett rum du aldrig varit i. Den fjärran balettmusiken hade följt med dig i hälarna hela tiden. Liksom suset från deras sysslor och ståhej.

Det var den dagen våren just hade börjat. Skön luft hittade in från ett fönster. Du fyllde andfådd hela barmen. Genom gardinen syntes suddiggröna fläckar långt därnere. Solen lyste matt men självklart. Så underbart! Det var bara du nu. Egentligen fick du väl inte vara häruppe, men vem behagade klaga en dag som denna!?

På det rangliga bordet låg en tung, röd bok. Några halvtomma champagne-karaffer prydde en liten skåphylla. I den vågiga spegeln kunde du ana din egen nyfikna avbild, förvrängd. På andra sidan stod en till spegel - likadan. Ett fotografi fanns instucket bakom nothäftet på pianokarmen. Det doftade rent och friskt; trots att rummet var överbelamrat med myckenhanda krimskrams. Som en blandning mellan vindsförråd och privatkammare, tänkte du, fast i fullt solljus. Men ingen säng! Däremot en hel samling nattlinnen liggandes över varann på pianopallen. Besynnerligt! Vad i allsindar brukade de ha för sig här uppe?!

Och så dessa lättsamt galopperande danstoner som förföljde dig..... och påminde dig om att du var fri nu! Äntligen! Du skulle inte behöva fara tillbaka till hans smutsiga lilla koja mera. Eller tält eller vad det nu plägade kallas..... Inga cirkushästar i världen kunde komma och hämta dig!



-Vad gjorde du nu?!?


33. Satte dig tillrätta vid pianot och lät klinkandet smälta ihop med balettmusiken därnerifrån.

44. Lirkade fram fotografiet och tittade noggrant.

55. Fick upp fönstret helt, lutade dig ut och njöt av de vårliga omgivningarna.

66. Smuttade på smakprov ur någon champagne-karaff.

77. Öppnade boken och började läsa.

88. Klädde av dig klänningen, för att glida i ett nattlinne och glo dig i speglarna.

99. Tassade tillbaks nedför trappan igen, ifall någon skulle komma.....






[Andra scenen]


Så fästes dina vakna ögon åter på fotografiet som stack fram bakom ett stycke av Erik Satie. Dina varma händer flög före dig dit och fick fram det.

Bilden var inte alls vad du hunnit föreställa dig - ingen äldre farbror i monokel eller madam i dekoletage. Nej, det här var en alldeles ung pojke, kanske fem år gammal. Han stod i svart kostym mitt i en blomsterrik trädgård, med solen kisande i pannan. Pojken såg väldigt allvarlig ut; håret och blicken var också mycket mörka. Bredvid honom stod en katt och såg fundersam ut.

Frågan är om det ens var ett fotografi - det såg nästan målat ut. Och det var inte lätt för dig att veta; du hade inte sett så många fotografier i ditt liv ännu.

Du höll just på att stoppa tillbaks fotot, när du ändrade dig och betraktade pojken på nytt. Hade du ej i ett kort ögonblick tyckt dig känna igen honom!? Nej, det var nog inbillning. Säkert var det bara din jäkla clown hemma i sin cirkus-koja som ditt plågade minne kommit att erinra sig ännu en gång. Såvida det inte rentav var KATTEN du känt igen!?

De bägge varelserna gjorde i varje fall ett gripande intryck på dig, som stodo de och vakade vid gränslandet mellan liv och död. Instinktivt vände du på fotot, och där fanns givetvis en samling bläckbokstäver tecknade:

Siris o Adrian, april 1885.

Ja, det var mer än trettio år sedan, insåg du. Namnen sade dig inget särskilt. Det borde vara katten som hette Siris. Besynnerligt att dess namn stod först!

Med ens återvände du till rummet, när deras röster nu kommit närmare upp därnere. Baletten fortskred genom de nypolerade salarna. Deras kjolar frasade rytmiskt mot de glashala golven, deras fingernaglar knackade längs tavelramarna. Mitt bland ekot av hela maskeraden kunde du urskilja slottshertiginnan i egen hög falsett. Än hade de nog någon våning kvar, men nu blev det genast allvar för dig att göra något åt din olämpliga belägenhet.

Raskt lirkade du tillbaks fotot bakom noterna och.....


Vad gjorde du nu?!?


34. For in bakom ett vinrött sammetsdrapperi, inväntandes upptäckt alternativt gudabenådning (samt en och annan intressant spioneri-iakttagelse).

45. Tänkte "bättre att förekomma än att låta sig förekommas" och rusade ner längs balustraderna mot dina husmödrar, för att avslöja du sett ett fult spöke smita upp hit och att du skyndat efter för att söka hindra det, men misslyckats.

56. Lät dig icke bekommas (ännu på en stund) utan vidareutforskade ivrigt rummet med viljan att finna någon mening med frågan varför du var här.....

67. Slök en slurk cognac eller vad det kunde vara i karafferna, och klättrade bekymmersfritt ut genom fönstret för att se vad slottet hade att visa dig från den sidan.

78. Ändrade dig och stoppade på dig fotot, väl dolt under klänningen, fastkilat av underbyx-linningen, och skred sedan helgonlikt som om inget hänt nedför trappan.

89. Ändrade dig och tog med dig fotot, väl synligt i näven, och tultade troskyldigt ned till sällskapet med avsikt att ärligen fråga vem denne lille Adrian på bilden var.

100. Slog dig i godan ro ned i en fåtölj för att läsa, eller åtminstone låtsas läsa, i den röda boken.








[Tredje scenen]


En iakttagelse gjorde du omedelbart. Bakom drapperiet fanns ingen vägg i sikte. Inte ens något bråte fanns där. "Besynnerligt!" tänkte du först. Det var bara en stor rymd - dunkelt upplyst. Därpå gick det upp för dig: Du stod mitt i entrén till en hel, ofantlig sal.

Rymden framför dig var fylld av ansikten. Gamla och yngre, bekymrade och nyfikna ansikten, hundratals..... Och de blev fler och fler ju djupare in i salens mörklila ljus du skådade. Alla satt ner i någon sorts fåtöljer, som var ihopkopplade med varann, såsom passagerarsäten på en enorm rymdbuss-färja.....

Efter en ändlös stund var människorna så många så du inte längre såg några enskilda ansikten. De tittade allesammans oavvänt på dig, som förväntade de sig något av just dig. Du hade ingen aning om vad. Du bara kände att du skämdes. Du visste med dig att man väntade på dig. Och att man redan väntat alltför länge.....

Och genast hade du glömt bort att du trätt in hit för att gömma dig. Slottssällskapet och balettmusiken var som bortblåsta inför den gapande uppmärksamheten. Rädslan för vad madame Drottningen skulle säga om hon fann din alltför högt belägna närvaro - denna oro krympte till ett korn i ditt omedvetna minne. Nu ville du VERKLIGEN gömma dig.

Men samtidigt som alla ansiktena stirrade extatiskt på din närvaro, tycktes det som om dom ändå inte såg dig. En efter en började de som i dimma kisa konstigt, som koncentrerade de sig att söka se något som blott KANSKE fanns där. Som om du hade varit en itusågad såpbubbla, eller en borttrollad drömbild, som nu bit för bit återvände till sin ursprungliga gestalt.

Till sist visste du att du skulle spricka och krossas som glas - om du stod kvar här en sekund till, mitt i den kollektiva tystnaden, utan att ta dig för något. Men du var så förlamad av alla ögonens förväntan, att du var övertygad om, att du bara INTE KUNDE komma på något. Och ännu mindre kunde du LÅTA BLI att göra något!!


-Vad gjorde du nu?!?


32. Vände dig hastigt om tillbaka och smet igenom drapperiet igen.

43. Drog andlöst efter andan och fann nånstans inom eller utanför dig tre ord som lät lagom magiska och förvånansvärt övertygande när du, nästan sjungande, uttalade dem: NU VIBRERAR HON.

54. Erinrade dig plötsligt några osedvanligt intressanta resonemanger du läst i en filosofisk bok, och började försöka redogöra högt för dessa.

65. Gläntade elegant troskyldigt upp din klänning mot midjan, strök sakta men naivt med fingrarna utanpå och innanför trosan, i tron att något erotiskt kunde ju åtminstone inte göra publiken besvikna.

76. Vandrade fram och bort till ett tomt säte mitt i rymdskeppet och slog dig själv ned däruti. Blickade likt alla andra rakt emot drapperiet - väntandes.....

87. Började trevande och oändligt tungt ta några balettsteg på det glashala, schackrutiga golvet under dina nätta, röda skor.

98. Låtsades kollapsa och falla död ned på scenen - i förhoppningen att man skulle inse det gagnlösa i sina förväntningar och lämna dig ifred.


(Eller något helt valfritt alternativ; finns alltid möjlighet för dig att för egen hand formulera!)






Hej Angelus, Adrian, Andereas....
jag väljer nr 43 nu






[Fjärde scenen]


I nästa ögonblick tändes en gul lampa ned på din panna. Precis som om någon planerat det... Och det började sjungande spruta fler lyriska pyramider ur dig:

SÅ SMÄLTAN SOLNAR eller HÄROM DÖDEN SVINGAS och många andra varianter. Till och med SPRICKER PRICKIGA HATTAR eller ENSLIG SÖKER SAMMALUNDA.

Och hela ofantliga salen, den nyss frusna koncentrationen, vibrerade med ens verkligen. Publiken började plötsligt andas, ur ena vrån efter den andra, upphetsat som hade man sett världens läckraste spöke, och inte kunde sluta att se det.

Du andades också upphetsat, i samma rytmer och vågor som publikhavet, lika tagen av deras respons. Du svalde det djuplila ljuset ur rymden därute. Tillbaka från din innersta mages dunkande lust steg ångande slingor av guldfärgad sång. Din röst lät fortfarande lite främmande, skör, inlindad, men blev allt ivrigare och påstridigare. Fraserna blandades med franskt spott och det slog gnistor om de allt kortare pauserna. Huden hånglade sig elektriskt mot strålkastarkäglan. Armarna hade börjat fäkta och anamma. Knäna blevo hur svaga somhelst och bröstet alldeles matt. Du upplevde hur din kropp flög omkring över scenen och omöjligen ville lugna ner sig. Såhär roligt hade du inte haft sedan..... när?!


Just när du skulle skratta eller gråta det största du någonsin gjort; just som läpparna stod helt vidöppna nånstans under alla hundra klänningslinjer du dansat fram, ja, just när du sannerligen skulle få din fullaste orgasm i hela livet - då avbröts alltsammans av en skugga som lugnt kom gåendes längs sidoskeppet. Med händerna stelt fingrandes längs kostymen.....

Människopubliken märkte det inte först, men du fick desto mer uppenbart syn på honom. Trots dunklet omkring hans matta, djupt självlysande skepnad, där som sammeten glänste likt mardrömska vatten... Ja, du kunde inte ta miste. Allvaret var alltför påtagligt där han kisade mot mörkret. Och leendet var alltför frånvarande där det lurade mellan de hårt kontrollerade mungiporna. Som om han lika gärna kunde börja gapskratta i vilket ögonblick somhelst.....

Det var din clown som du hade lämnat tidigare samma morgon. Det var din älskade hatade man, din livsvän och eviga fiende som kom här mitt under din föreställning.

Han förstörde ju alltihop! Kunde han inte för en gångs skull acceptera att du hade ett helt eget uppträdande?! Måste ni jämt som två små lekkamrater agera under samma tälthimmel?!

Hade han kommit för att hämta hem dig igen nu!?

Du kunde ovanligt nog inte riktigt tolka hans kroppspråk. Men så fick han fram något som du aldrig hade väntat dig:

-Jo, väste han med gällt gråtig röst, det är jag som är Adrian.

Publiken gav ifrån sig ett kvävt utrop. Du tittade totalt oförstående in i hans osynliga ögon. Inte fan hette det missfostret Adrian! Även om det skulle passat rätt fint..... Du kände ju din dystra spelevink utan och innan. Han fick vara så god och förklara sig:

-Som barn var mitt namn Adrian. Det var mig du såg på fotografiet.

Hur hade han kunnat se att du sett på fotografiet!?

Nå, du förstod genast att det var som han sa. Likheten var i själva verket skrämmande, som den delvis stämde mitt i prick, och delvis inte alls. Du hade velat att det skulle vara någon annan, så du hade utan minsta misstanke om ditt självbedrägeri föreställt dig så vara fallet. Men det är klart att det var han - det var ju alltid han.

-Jag var död en gång i åtta minuter. Sedan dess förändrade jag mig..... tillade Adrian, i ett förundransvärt ärligt försök att ge en trovärdig bild, som med svansen mellan benen. Hans röst var nu grumligmörk. Han såg mycket moloken ut, och du måste tro honom.

Men därpå gnistrade det till igen i hans ansiktsdrag. Och samtidigt såg du det:

Adrian hade något i handen. Han höll det tätt mot midjan framför sig, uppåtriktat. Du kunde inte urskilja saken klart, men du tyckte det blänkte glimtvis om föremålet i mörkret, som var det blött eller av metall eller bara förtrollat.


-Vad tolkade du det som att det var han höll i?!?

35. en kniv

46. en bläckdoppad fjäderpenna

57. nån sorts fjärrkontroll

68. sin erigerade manslem

79. en trollstav

90. en oljemålarpensel

101. ett svärd av typen värja




[Hon valde värja, men den scenen är censurerad härifrån nu]



....... ....... ....... ....... ....... ....... .......




[intermezzo mellan första och andra akten]


Du hade just fört sammetsdraperiet åt sidan. Nu stod du framför vad du trodde skulle vara det gamla rummet högst upp, det med det vårsoliga sammelsuriumet i.

Det var det inte. Istället var där ännu ett draperi. Snarare ett skynke, av vaxdukskaraktär, med många blommor på. Du var förvånad, men inte alltför förvånad.

Bakom skynket fanns ett tredje draperi. Du slet otåligt bort det, och fann ett fjärde. Det var genomskinligt med vattendroppar på. Innanför såg man något som påminde om ett draperi. Det var det förstås också. En doft av någon mysko krydda böljade från dess dimmiga slöja. Din hand drunknade och löstes nästan upp i dimman när du skulle avlägsna slöjan. Men du lyckades stiga igenom hel och hållen.

Här var ett rakt, tjockt svart draperi - lika obevekligt som tystnaden. Du hade härvidlag börjat bli en aning skrämd. -Hur långt kunde detta få fortsätta.....?

Varje nytt skynke fanns ett par steg framför det föregående. Lampor från taket lyste helt naturligt hela tiden - som att det åtminstone var meningen man skulle gå här.

Du forcerade raskt fjorton stackars skynken ytterligare, utan att komma till något rum. Det var bara du och draperierna. Och så Sirius då! Du kände åter din katts levande kropp i din famn och slappnade av. Det var nog inte så farligt ändå. Strax måste ju raden av draperier vara förbi.....

Bakom nästa, en liten ljuslila historia med ljusrosa struktur i, kom helt oväntat CHOCKEN. Det stod en yngling där! Han tittade uppspärrat rakt på dig, som om han precis kommit fram genom nästa förhänge framför dig, och nu fått syn på dig.



-Var är vi? frågade du så snart hjärtat sjunkit ned från hårfästet.

Ynglingen glodde länge på dig; sög på tankarna före han svarade:
-Om du är på samma ställe som jag, så är vi någonstans mittemellan.

-Mittemellan vadå?

-Två akter. Som på teater. Det är jag som har skrivit pjäsen.

-Är du också Adrian?!

-Nej, jag är allvarlig.

-Jaså... Men är Adrian du också?

-Nej, Adrian är en av rollerna. Jag är författaren.

-Jag trodde Adrian var han som hade hittat på alltihop.

-Nej, det är jag.

-Jaha, så du ser ut SÅ!

-Ja, tydligen. Och du ser ut... ja, khm...

-JA, det gör jag minsann! Men det visste du väl redan, om du nu har
hittat på mig!?

-Mmm, men du ser ännu mer ut i verkligheten!

-Så detta är verkligheten då!?

-Nja, för mig är det det.

-Men inte för mig!?

-Nä, dessvärre. Du är invävd i en fantasi. Du ingår inte i publiken. Du
kan aldrig betrakta dig själv utifrån.

-Kan jag väl visst det! Och du ingår ju inte heller i publiken för den
delen!

-Jodå, sedan jag skrivit färdigt pjäsen kan jag sitta och åskåda den.

-Men du sitter minsann ej och åskådar nu! Du står ju här och pratar
fullt upp med mig!

-Det är blott såsom situationen ser ut att vara. Jag har skrivit manuset så.

-Hurdå, menar du?

-Jag skrev att jag skulle dyka upp här. Och då kommer du självfallet att
uppleva det sålunda.

-Men hör nu, herrn! För Er borde det här vara rena fantasien, ehuru du
bara tittar på och har hittat på alltsammans. För MIG däremot borde det
vara rena verkligheten, emedan jag är MED och agerar.

-Det är ju en läcker synpunkt. Som du kanske förstår har jag redan tänkt
på den aspekten...

-Varför skulle jag förstå det?

-För att jag har skrivit det såklart!

-Jaja... Men vad jag inte fattar - vad gör du HÄR då!? Om du inte är med
i din egen föreställning...

-Älskade sötnosen! Det är din egna tolkning att jag är här.

-Det vet jag nog! Men det är ju för faan du som har skapat min tolkning!
Varför gjorde du den såhär!?

-Åh, det var faktiskt en bra fråga.

-Just det!

-Nå, för att jag är Adrian. Jag gör så.

-Va! Varför säger du att du är Adrian? ÄR du honom nu i alla fall!?

-Ja, det är klart. Avsikten var helt enkelt att du skulle bli lurad.

-Ha! Och det trodde du jag blev!?. Nejnej. Det var ju uppenbart.

-Ja, det är klart det var!

-Mm, när man redan tror sig veta allting verkar det ju uppenbart. Bara för att man har komponerat ihop en usel pjäs som man kan kolla i facit på...

-Det är inte sant. Det finns öppningar. Andra akten har dessutom aldrig börjat än.

-Jag har noterat det. Och du bara svamlar dålig, oändlig dialog, i väntan på att någon eller något skall bestämma hur fortsättningen skall bli...

-Detta är ett välregisserat intermezzo som griper utöver själva handlingen. Det trodde jag du var medveten om.

-JO, det är klart jag tog för givet, men... Man kan ändå aldrig riktigt veta hur det fungerar här, tycker jag! Det mesta är nån sorts halvtaskiga intermezzon, kan man nästan säga.

-Du försöker genomskåda mig?!

-Ja, Adrian, du vill ju bli genomskådad.

-Vill jag?

-Mm, om det icke sker för uppenbart. Men det är enbart därför du placerar in dig själv här, mellan lager av skynken.

-Det tror jag inte! Det är DINA reaktionsmönster som ligger i mitt intresse.

-Icke! Det är min kraft du vill ha - inte min sanna natur. Du vill bara att jag skall hjälpa dig.

-Med vaddå?

-Du förväntar dig att jag skall påminna dig om någonting hos dig själv. Inser du inte det, Adrian?!




Ynglingen tycktes begrunda detta omdöme en stund.

Därpå öppnade han en liten lucka mitt i väggen på sidan. Det syntes bara svart däri.

Författaren visade med en stum gest att det var hög tid för dig att kliva in på scenen.

Sirius uppvisade i samma stund en obändig vilja att lösgöra sig och slinka före..... Du lät det ske. Spänt inväntade du reaktionerna från din ögonsten.










ANDRA AKTEN

[Sjunde scenen]


Du kröp ut ur krukan. Locket hade legat halvt över, men nu landade det ljudligt på grusgången. Där hördes även duvorna som sökte rätt på russin människorna tappat från någon ask. Solen badade i fontänen. En jungfru kom svävandes längre bortom terasserna. Där låg slottet redan i behaglig kvällsskugga.

Det kändes som om du just drömt en sagolikt massa. Du gäspade tyst och började snabbt tassa fram genom trädgården. Här och var var den skönt övervuxen. Törnena rispade i ditt hår. De ljusgröna dofterna pulserade av ett avlägset prat. Det närmade sig. Snart reflekterades rösterna i varenda vrå.

-Var det DOM som var på väg?!

Ack ja. Dom sjöng jämt när de talade - en sorts opera hela dagarna. Och halva nätterna. Och så dansade dom med både armar och nackar också. Det gick icke att ta miste. Du iakttog länge det håll varifrån sällskapet närmade sig. Små vitrosa parasoller blinkade till mellan snårigheten i buskarna du gömt dig ini.

Dom var minst åtta individer den här gången. Kvinnfolket var i klar majoritet. Ett par farbröder hostade sig vänligen ledsagandes fram vid damernas sidor. Nu anade du härtill det fulla frasandet från deras pompösa aftontoaletter. Alltmedan herrarnas manchetter gentilt snurrade och visade färdriktningen - med förtjusta arior till svar och uppmuntran.

Mitt i karusellen ropade dom på dig!! -Sirjla! -Sirjla Mirdani! Din närvaro var dessvärre förrådd. Dom ville du skulle dansa för dem. Dom kom med sina snörliv och höll ned patetiska rosetter mot din nos. Det mesta var mycket vitt och rosa. Molnet av röster regnade olustigt över dig. Dom stod med parasollerna i spridda klasar och andades in solskenet. Flera av kvinnorna suckade högt och en liten pojke grep tag runt din svans.

...Var hade HAN kommit ifrån nu då?! Hade pojken smugit ut ur endera damens enorma kjolar?!...

-No, Adriano! Signora e molto sensibile! hördes en äldre fröken förmana. Åtminstone lät det något åt den stilen. Du var fortfarande i väsentliga drag en rysk-sibirisk katt, med koreanska släktdrag, och hade inte fått fattning på all denna italienskan ännu. Mirdani var mest bara ditt adopterade efternamn.

Du skuttade lättad upp på ett trappsteg, för pojken hade slutat undersöka din stolthet. Nu nöjde han sig med att stryka din rygg, i långa klumpiga vågor som skulle föreställa försiktiga. Trappsteget var i själva verket blott en stenskärva av en bortnött trappa, ingrodd i gräs.

Och medan sällskapet skrattade bort sig längs den väldiga, kungliga trädgården, och strålarna mattades uns för uns, så fann du någonting helt annat och oanat. Du nosade under skärvan medan pojken, Androido eller vad han hette, nu hade börjat klappa rumpan istället för ryggen. Men du brydde dig inte om den saken, ty här fanns uppenbarligen något intressant under det forna trappsteget.

Du kunde redan lukta det. Strax fick du också smaka och vidröra det, men inte riktigt se det, omgärdat av mörk jord som det var. Ändå var du bergsäker på din sak.


-Vad var det?


S. en förtrollad puderdosa, sån som man har på cirkus

I. ett ark skrift, av förmodat filosofiskt slag

R. en död flicka från 1400-talet, alternativt en docka

J. ett enda hålrum som ruvar på en underjordisk ingång, som döljer ett ofantligt mysterium

L. en mobiltelefon från framtiden, med ett nyss mottaget sms

A. Adrians hemliga leksak, dvs en trollstav, som man absolut inte får hitta







[Åttonde scenen]


Nej, nu kände du det ordentligt. Det var åtskilligt hårdare, men lika slätt och rent som ett barn. Det var marmor. Det var mörka ådror i blek hy. Snart var jorden helt bortklöst, så du såg henne också. Det var en blind kvinnas ansikte, följt av vidhängande hals och bröst. Sedan tog hon slut.

Adriano hade upphört med klappandet av din kropp. Nu riktade han hela sin stora lilla häpenhet mot den framgrävda varelsen. Hennes drag sken outgrundliga i aftonrodnaden. Inga pupiller avslöjade hennes inre.

Kvinnan påminde dig om dom andra människorna runtom i trädgården, det vill säga ej operasällskapet, men väl dom som jämt stod alldeles stilla. -Hur stod dom ut!? Det som emellertid skilde dem från denna, var att hon hade hår. Trots att hon måste legat hemskt länge under trappsteget, utan luft eller ljus, så levde hennes hår.

Du hörde Adriano treva sig igenom några ljud, samtidigt som han förde fingern över mystiska skåror vid kvinnans bröst. F-L-O-R-nej-ÅÅR-ja-E-N-nej-ÄN-ja-...S. -Florence heter hon, konstaterade han stolt till slut.

Jaha - men det namnet bar ju staden bortanför berget också! Du tittade dit och såg en kolfjäril virra in sig bland solens långsträckta strålar. Då du blickade tillbaka fann du att Florence hår hade växt. Det var längre än alldeles nyss! Dessutom hade en blomma börjat spira ur jorden just där Florence haft sitt gömsle. Det rörde sig om en mörkrosa narcissus.

Ditt studium hejdades av att en människa nu placerat sin skugga över din rygg. Det var inte Adriano - var hade den pojken försvunnit nu?! Nej, det var en herre med hatt högst upp. Hans svarta mustascher fladdrade likt sorgsna trollsländor i den av lätthet fyllda juniluften.

Så lyfte herren upp Florence och smekte henne oblygt över både kinder och bröst. Han kände efter på pannan om hon hade feber. Florence sa inte ett knyst - hon blott log så man knappt kunde skönja leendet. Två nya narcisser hade hittat upp vid den svarthåriges stövlar.

Du kände sedermera igen herren med hatten. Han var en av marskalkarna. En värja och ett äpple fanns fästade vid hans sidor. När han stirrade i dina ögon var det på vippen du hade sprungit därifrån. Men nu visste du att marskalken skulle behöva sätta ned Florence först, före han tog itu med någonting eljest. Och dylikt verkade han icke ha för avsikt. Florence förbryllade honom för starkt.

Marskalken ropade till sig en av jungfrurna som hette Cecilia Theresia. Hon skyndade till bortifrån terasserna, där det odlades levande druvor. Hon torkade sig raskt i förklädet och neg tre gånger. Därpå mottog Cecilia Theresia marskalkens teatrala viskningar, alltmedan denne sneglade morskt ned mot dig. Värjan lösgjorde han och högg en instruktion i luften.

Proceduren utmynnade i att jungfrun världsvant lyfte upp dig från marken, utan att du ens hunnit fundera på att bjuda motstånd. Så promenerade ni, eller hon, mot en av pelargångarna kring slottet, och in under dess valv, där det dolde sig en stor port.

Cecilia Theresia bar dig genom en oändlig korridor. Det var riktigt skönt att vagga fram där mot hennes guppande barm. Utan att du fattade vitsen vek båten plötsligt av och in i en annan korridor. Denna var ännu längre - den var väldigt lång. Men plötsligt inträffade samma sak som
innan. Cecilia Theresia vek av och in i en tredje korridor. Den var tvärtom rätt kort.

Du hade vid det här laget blivit alltför störd i din meditation. Fjärde korridoren var återigen oändlig. Men här vek kammarjungfrun aldrig av med dig, utan stannade vid en gammal vit dörr
där blommor växte på tapeten. Det luktade finsnickrat barock-trä. Cecilia Theresia drog upp kjolen och lirkade fram en guldnyckel från strumpebandshållaren. Den passade precis i låset.

Cecilia Theresia släppte ned dig i en enorm säng som bara bestod av mjukt och vitt. Du jamade djupt. Kammarjungfrun sköt upp ett fönster på fullaste gavel. Du kunde långt därute mellan träd och buskar höra marskalken konferera med Konungen. Ämnet bestod förstås i Florence, även om du långt ifrån uppfattade alltsammans.


-Vad lät det som man dryftade för planer?


F. Att fara in till staden med Florence för att höra om hon rymt från något konstigt museum.

L. Vad man skulle ta sig till med Florences hår, som vid det här laget växt flera meter, flitigare än summan av varenda planta i hela trädgården - snart torde det försvinna ut över gränserna för slottets ägor...

O. Att låta halshugga Drottningen och sedermera placera Florence ombord på hennes post.

R. Att leta rätt på Adriano för att få ur honom hur han trollade fram detta otyg.

E. Hur man skulle kunna omarbeta historieskrifterna utan att det märktes, nu när Florence kommit tillrätta.

N. Att sända såväl dig som Florence i present till prästerna i Neapel eller nunnorna på Capri - illa kvickt.

S. Hur man bäst skulle avlägsna alla tusen narcisser som redan hunnit spira från det svunna mysteriets återuppståndelse...






Och sedan blev det ingen fortsättning, åtminstone inte den gången...
Och senare samma sommar upptäckte jag Italien i verkligheten.






¤




¤¤
¤