rentav två små räddhågsna harar samt en ensammen kolsvart fjäril

313


rentav två små räddhågsna harar
=(inte ens en grå liten fågel)

spegelvrängd version av Nils Ferlins dikt
(via tonsättningen av Lille Bror Söderlundh)





nittinio stelfrusna katter
som smiter från gård och grind
flyr bort till den tredje sidan
för där värmer en annan vind


även två små räddhågsna harar
tillika en björn utan bär
längtar hem till en värld långt från dödligt liv
och jag ser dem passera här



["inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist


inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit"]












En Ensammen Kolsvart Fjäril
=(Med Många Kulörta Lyktor)

ännu en förvrängd spegling av den (o)dödlige
vars tonsättning jag likt den grå lilla fågeln
hör helst med Maritza Horn.




En ensammen kolsvart fjäril
in i universum flög
Där tändes en stjärna, oförlöst
och dess skönhet växte hög


Hon fladdrade helt förundrad
Nu lystes planeter upp
och strax hade tusen hundra
spritts ut i spiralgalax


Allt krökte sig kring vartannat
till upplevelser av tid
Förledda av kolsvart fjäril
flög björn och bock ända dit



["Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut
De slocknade ljudlöst, oförmärkt
och så tog det vackra slut


Jag stannade högst förlägen
Allt hade ju mist sin glans
men nu har jag gått på vägen
som kommer från Ingenstans


och ringlar till Ingenstädes
i många de långa år
Förutan kulörta lyktor
är ganska svårt - men det går"]








909

daimonTROLL

313

Halvt påhittat
via Yamis journal (i yanuami tid,
strax sista månvarvet...)



Du insåg att du nästan ingenting vet om troll. Trots att du arbetar deltid som ett troll själv, så du fick gå till biblioteket i stan. Vi har sett dig lufsa omkring i stora slottsparkens djupare regioner. Du brukar vara på jakt, Yami, efter fruntimmer som nog skulle kunna känna för att åter klättra i träd. Då är du högtidsklädd i kavaj, kravatt och hatt. Ty trollen är egentligen finare än människorna, om än bekvämare med fula skrynklor, fläckvis frossandes i kåda och smuts. Du förvarar dina trollkostymer i en ihålig asp, där du skruvat upp guldkrokar och inrett med internet. Varje gryning när månen går ner, Yami, har vi skrivit en instruktion till dig på skärmen, i form av gåta eller trollformel. Fast ofta kränger du bara på dig något av skäggen som du känner för, och glömmer alldeles bort att det är troll på allvar som du skall vara.



Jo, det finns många djur man kan ta hand om, eller tro sig ta hand om. Du har nog alltid varit ditt eget husdjur, Yami. Som sagt håller du någon i en tråd i handen, nåja, vrider dig åtminstone om, i tid och otid, för att se om någon är med på noterna. Den osynliga varelse jag har med mig i släptåg är i själva verket du. Du är mitt spöke, från vilket liv det nu må vara. Och när jag blir medveten om det, så sänder vi dig olika meningar som vill tydliggöra bandet. Dock såfort jag tänker en impuls att dra med dig, Yami, så styrs även min kropp i den tänkta riktningen. Vi hoppas det inte blir för stor snedbelastning för min horisont, eller för din heller, att jag successivt förmår släppa efter och låta marionetten spela sin egen roll. Du har följt mitt liv med förundransvärt kreativ medgörlighet, Yami, men jag måste klippa av fler trådar tills vi hamnar på varsin rätta plats i historieböckerna.



313

NEUTRALMASK (kroppsspråk som fokuseras förutan ansiktsdrag)

313

från vårt senaste moment på den lilla teaterakademin
omstöpt via min serie "ur Yamis journal"



116 yanuami

Idag hade du mask på dig, Yami,

en neutral mask.

Emedan ansiktet var stumt

såg vi ditt kroppsspråk särskilt tydligt, hur du klättrade på golvet uppför

sand, stege och flod. Du såg oss,

hur vi inte kunde se din

blick, bara läsa det som nådde ända ut.


117 yanuami

När du står rakt upp och ner, så lutar du

på ena foten och

har handen snett bakåt. Det är som att du håller någon

i band, Yami, någon osynlig som

du måste känna att den är med dig. Vi

vet ännu inte om den kommer från

ditt tidigare liv eller från tidigt i det här livet.


118 yanuami

Oj, Yami! Du föds

ur total stillhet, ombord på

golvet, pressar dig hårdare mot livet

än någon av de tretton teatereleverna. Vi ser dig vrida och sträcka

och när du trots allt rest dig upp

liknar det "hjälp, jag kan flyga!" om nu prat hade varit

tillåtet för en mörk clown på mimstadiet.








909

Marionettens förVridelse (vidare i tredje Akten ur TRapPa Med Många Möjliga Slut)

313

först spridda Repetitioner ur tredje aktens Andra scen (Marionett):


på scengolvet,
ligger stilla och
blundar,
vågar inte se hur publiken
ser ut, vill inte visa
hur din fantasi rör sig
under huden
den oändligt åtsmitande
scendräkten, men det syns
ändå

så då
nu
kan du lika gärna öppna
blicken, mot
publiken

svart
ljus, emellertid
du hör
minst tretton andedräkter

hur trådar
från dina
inflätade
fingrar vill veckla ut

marionett,
den är din unge
jo, är ju
Jondir
som bortsprungen återvänt
till din famn, fast
utklädd
till docka
verkligare än någonsin
får skriva dina
tankar och
känslor tvärs över rymden
som fantasi

inre bilder,
mimande sig fram genom mörkret,
magnetiskt

snett ovanför hjärtat, där teatern sitter
och tittar på
sig själv
eller oss
i någons ögon


så har vi (Ni Agerar - Tråd 3:3)

tredje Akten
TRedje Scenen



sedermera
på publikens minspel
upptäcker du hur de inte
alls ser Jondir
nej, bara
dina armar och fötter
i plötsligt oändligt
skapande arbete
trots att du suttit stilla instängd
i många år
håller du handflatorna mot publiken utåt
dock ena handen
vill hela tiden trevande undersöka
bakåt
som för att hålla koll på
att marionetten är med
dig, kopplad i
osynlig tråd
ditt barn eller
din övervakare
en föregående inkarnation
ett djur ur din historia
en figur djupast i blodbanorna
fastetsad i hela matrisen
hänger i ena armen
vrider din kropp i halvsymmetri
står du egentligen enbart på
ena benet
med det andra vinklat likt en medföljare
som du måste ta hänsyn till
som ger dig all erfarenhet och energi
och kräver att bli matad
med god fantasi
ni skulle kunna bilda en marionettcirkus
en familj med er båda
leva i en svåruppackad låda
för du har knappt stått på
minsta lilla scengolv
vet inte ens hur man håller i föremålen
hur man klättrar upp i luften
hur man markerar relationernas avstånd
hur man närmar dig den som man vill
hur man simmar över en scen
medan din skugga har gjort allting
så många gånger, som du glömt
sedan skuggan smältes ner
blev till ett nytt barn
brinner Jondir i dina trådar
när du flaxar mot strålkastarsolen
står och gungar på tå som för att visa att du når
hissas av neptunus
men tappar balansen
tyngs av din halvmåne
ramlar på ditt trygghetsbehov
blir liggandes snurrandes
utan riktigt slut
i väntan på att erinra hur det började
medan applåderna redan
är här
nu när ni
inte alls vill upphöra
fastän du före
föreställde dig föreställningen som
det värsta möjliga ingreppet
på din frihet
därsom barnet kedjar dig
med sin oemotståndliga kärlek
som bara nästan låter sig packas ner
i hattasken så ni kan resa
snöra samman skorna
få på er maskerna
trolla rätt genom korridorerna
åka motorcykel till nästa scenrum
fjädras i cylindern
studsa in och ut ur publiken
som inte hinner fånga dina sanna ansiktsdrag
för dem finns hos Jondir
rycker dina trådar bakifrån
och visar genom kroppen i fokus
andens hemliga bilder








909

Hägring på Låtsas (trädet klättrar platt som plast i bRinnande timglas)

909

SURReell ScenAnvisning
inspirerad av våra senaste mimteater-övningar


Scenen föreställer en stor öken utan slut. Ett litet sällskap låtsas trampa genom den motstridiga sanden, trots att det bara är vanligt svenskt golv. Strålkastarsolen är mer än outhärdlig. Inte en publik så långt blickarna räcker... Trädet som går först har snart fått sina rötter totalt ihjältörstade. Plastpåsen blir liggande helt ihopskrynklad, smälter närapå, men vecklar sakta ut sig på nytt. Det är neutrala ansikten som gäller. Krokodilen skrattar ändå, medan alla andra grinar. Timglaset som snurrar sist vet hur man motiverar hela sällskapet med ännu en hägring. Plötsligt snubblar sockerbiten på något som sticker upp ur sanden. Det visar sig vara översta steget på en stege, som trädet nu hissar upp. En efter en börjar de klättra upp längs stegen, fastän sällskapet uppenbart står kvar på golvet hela tiden. Nu har de tvinnat ihop sig till en enda tempelpelare. Publiken tittar mot taksolen, som luktar vidbrända sanddynor. Däruppe åker en flodpråm som sällskapet strax vinglar sig ombord på. De får hålla riktigt hårt i räckena för att luften inte skall försvinna ut i tomma intet. Men salen lutar ändå betänkligt mot hypotenusan av evigheten. Mimartister är märkliga, konstaterar en herre. Undrar hur verkligheten får plats?! undrar en fröken. Då mitt i allt går brandlarmet. Högtalarna förklarar vänligt att alla måste utrymma öknen. Varenda människa tror att det är en del av föreställningen. Utom ett barn som glatt börjar rusa ut...



313

Låta Sig Älskas Själv

909

Den här konkret verkliga problematiken
uttryckt i enkel dikt
fick naturligtvis varmare uppmärksamhet på poetsidan
än mina abstraktare fantasier brukar få.






tänk ifall människor ville
älska sig själva -
varken ängslas
i brist på bekräftelse
eller överdrivet yvas
av rädsla för frihetsberövande
- så mycket lättare det då skulle kännas
att älska dem,
att vilja älska oss







909

Bländande FantasiSfinx (en Speglad Magnet)

313

= Förvrängd Spegling av en dikt av Magnetic North
min virtuella skrivarvän
som målar upp fantastiskt lovande poesi

en ömsom spegelvänd
ömsom helt annorlunda version
av "Saknadens Fantasier"
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=980036
[hennes original inom klamrar här]
där rytmen samt
somliga associationsbanor behållts






Sedda ögon bländar tankarna
oblundbarhetens figurer
en svävande katta
en dansande tunnel

["Blinda tankar visar ögonen
osynlighetens symboler
en flygande matta
ett stigande kryphål"]


Inga stigar tillbaka
när bilderna lösryckts
ur den starkaste solens garn
där rosor får grenar
och humlans vingar syns

["Någonstans att försvinna
då synfältet fångats
i den skiraste nattens nät
där vingar blir skuggor
och bara träden hörs"]


På sfinxens rygg, ett slutligt språng
till skymningslila värld
där varje varelse finns,
ingens livsglädje släcks

["På sagans tyg, en enkel färd
mot gryningsrosa land
dit inga människor ser
inga svartfåglar når"]


i Hatschepsuts tempel
dödsbalsamerat och stängt
för känslors saknad -
hett och lärorikt

["Det högburna Eden
flyktkonstruerat och fritt
från tankars slagfält
- tyst och minneskallt"]


Verkliga fantasier
ser hur en upprest djävuls avbilder
förvandlar sig till gudaskönt sökarljus
längs skapandets brant

["Saknadens fantasier
visar en fallen ängels flygfoton
förledande en bottennådd människa
mot lavröda djup"]







Fantasi kan vara såväl
en farlig flykt från...
som en sann resa till...
verkligt ljus.



313

Fantasofi

909




Fantasi innebär
att tanken
föreställer sig känslan


Fantasi utspelar sig
när känslorna älskar
med tankarna -


Fantiserandet försiggår
så länge som upplevelsen
frivilligt drunknar i förståelsens nästan





909

förväntans förlamande magnetism

[extra intro till övergångens smärtgräns]



gått in och ut
och in
och ut och in och ut
och in
så många gånger
fastän jag inte
alls vill förflytta
allra minst min kropp
bara uppmärksamheten ibland
helst bara
sitta kvar och minnas
hur det kunde ha varit
tugga
nitton tusen
pusselbitar
nästan hundra

hela livet, halva tiden



fast såfort någon dyker upp
börjar jag ändå röra mig
ännu mer än honom
som en blixtbelysning mot henne
har sett allra sista dörren
blinka till
bakom ännu ett trappsteg
som jag trots allt
sprungit mot
med sockerchocken i nervbanorna
hjärncellerna i bröstkorgen
superinspirationen i sädesledaren
ilandes efter hennes svävande rumpor
som jag omärkligt fångar
i trånga fantasier
men faller på min plötsligt bristande coolhet
som annars skulle byggt
ett ömsesidigt intresse
redan där
just före tornet rasar ihop
och jag tvingas klättra vidare ensam

i spiRalens irRgång
åt ett annat håll



mer introvert än någonsin
hämtar jag all min energi inifrån
mer extravert än någonsin
hämtar jag all min energi utifrån
en dubbeldörr
den bipolära magneten
ett spöklikt levande fasettöga
likt en sugrörslabyrint
dricker jag likörer ur samma bröst
mumsar på samma chokladkupol
miljoner gånger första gången
gått in och ut
och in och ut och ut
och ut och in
och in så många gånger
och däremellan
fastnar
min tveksamhets njutning
vägrandes snabb balans
inför gränsen
dväljs jag i
oändlig förväntan

halva livet, hela tiden







313

Marionettens Entré = TRedje Akten av TRapPa Med Många Möjliga Slut

313

ur min interaktiva HybridHistoria



[Du Agerar - Entré 3:1]


du kommer in
på en teater
snarast i foajén
folk trippar
omkring med vinglas
vinglar ingalunda
minglar ännu i tystnad
läser dock dikter
från lappar som sitter
inglasade
längs trapporna åt alla håll
du följer
strömmarna ner
och upp
i nästa korridor
likt turister på en bar
teatern tycks vara
en hel båtfärja
upptäcker du
ditt barn Jondir är bortsprunget
ju
försöker du fråga
skådespelarna nickar
ingen har sett
Jondir men måste
ha varit drottningen
Titania som rövade
bort barnet
lät sin trollkarl fixa
trollsaft och strax
publiken pekar
mot scenentrén, ett draperi
du gläntar
sitter ljussätterskan därinne
ensam och mixtrar
med mörkret
du börjar trevande hålla en dialog
hon tiger men lägger
figurer i projektorn
så de samtidigt syns
på filmduken
du har ingen aning
om det är en interaktion
eller gemensam monolog
det snabbt stigande sorlet
av publiken därute
poesi som citeras
upp och ner
rader ryckta ur
sina trehörniga tavlor
fragment av
harhjärtan på spindellemmar
med hästtänder och råttsvans
en irrande gorillarobot
eller myrparfym på elfenben
påminner dig om att du
inte är
någon aktör
ingens clown
bara en medborgare
men nu riktas månstrålen likafullt
mot din kropp
medan människorna klättrar in
och slår sig ner i udda rader
ser ut att kisa
fulla av förväntan
inför hur du
föreställer dig att de
föreställer sig universum
måste blivit ett ofantligt
missförstånd
på sin höjd är ju du
också publik
och skall ha en hotellhytt
efteråt
alldeles strax
när drömmen är slut
och det blir dags att somna
i verklighetens rum
äntligen blunda
långt från den här fantasin
i din egen fantasi
men före dess
måste du uppenbarligen uppträda



[Ni Agerar - Marionett 3:2]


ljussätterksan släcker ner
hela salongen
samtliga trettiotre stjärnor
utom en,
den lyser på din
kropp, lägger du dig ner
på scengolvet,
ligger stilla och
blundar,
vågar inte se hur publiken
ser ut, vill inte visa
hur din fantasi rör sig
under huden
den oändligt åtsmitande
scendräkten, men det syns
ändå
på hurpass hårt du blundar, hur du
har placerat
låren, huru fingrarna ligger
inlindade
i fingrarna, vilka rytmer dina bröst
vibrerar i,
hur stilla du än
ligger kvar
[inglasad i din
magnetiska låda]
och lyckas inte
somna,
för det är som om
du redan drömmer
på riktigt,
fast den här drömmen är
här och nu,
slungar sig inte
ut i skiftande korridorer, bara ett
rum, här
minns du vad du läste
i foajén
vid entrén
en dikt om hur människor
oftare är oroliga
för sina egna reaktioner på andras reaktioner
än för andras reaktioner på ens egna aktioner
så då
nu
kan du lika gärna öppna
blicken, mot
publiken
som märkligt nog
inte syns, bara
svart
ljus, emellertid
du hör
minst tretton andedräkter,
når ända fram
till din
scendräkt,
du ryser, där
varmaste förväntan
med kyligaste stolthet
blandas
med vinddraget, utanför nödutgången
rasslar redan
runt några höstlöv,
ett sitter
spänt framför ditt
kön
upptäcker du
naken nu
i gnistrande svarta rymden
hur trådar
från dina
inflätade
fingrar vill veckla ut
sig, dina
armar längs
starka skenet, skriva
tecken i
rummet
som visar
för spökena att nu
är din
rädsla redan övervunnen, nu
håller du
trådarna i egna fingrar
ja,
det är en
marionett,
den är din unge
jo, är ju
Jondir
som bortsprungen återvänt
till din famn, fast
utklädd
till docka
som publiken inbillar sig
är just en illusion,
dock Jondir
verkligare än någonsin
får skriva dina
tankar och
känslor tvärs över rymden
som fantasi
i magi
gråter några,
skrattar andra åt,
förundras somliga spöken över
dessa klumpiga,
klurigt halvmedvetna
små väldigt yviga, återhållsamt självöverskattande
gestikulationer
som bottnar
i dina
inre bilder,
mimande sig fram genom mörkret,
magnetiskt
till sig dragandes
solmolekyler,
korn
av sanna fenomen,
stöpandes
kropp
ur eteriska former
som
inte påminner om prat
snarare språk
nedanför strupen,
snett ovanför hjärtat, där teatern sitter
och tittar på
sig själv
eller oss
i någons ögon








909

drömmer hemmablinda gränder

ur Yamis journal
halvt påhittade memoreringar



novambre 99

Godmorron, Yami! Här slutar din dagbok. Och börjar skriva sig baklänges på nytt... Nu är det emellertid så att vad du än föreställer dig, så sker det nu.


novambre 98

Gonatt, Yami! Du ligger och somnar sött, högst upp i universum. Magnetnålen förde dig till avsevärt äldre smultronfält än dem du hörde på skattkartan. Blott så länge du minns att du drömmer, styr du din fantasi.


novambre 97

Emellanåt, Yami, glimtar du oss i någon spegel, luktar oss i radergummit. Vi ser dig hela tiden - det kan kännas outhärdligt. Fast du är fri som ett barn att blunda, och det är mer än vad vi är.






novambre 93

Mjau, Yami! Inatt fick dina fantasier för sig att
vi ser dig genom spegeln som vore du en katt.
Nåja, i en av dina nio skepnader är du faktiskt en sandig kisse, en sfinx med tidlöst torra ögon.


novambre 92

Yami, Yami, vi vet att du sitter uppe fortfarande och skriver pantomimer. Vi kommer inte att komma in genom porten, dess stumma mun, inatt heller. Men vi kan sända dig något vått, nästan blött, att låta din spruckna krokodil omslutas av.


novambre 91

Nej, Yami, du blir inte nöjd med dina skojigt svarta självporträtt. Vi myser i högsta drag, fastän du aldrig har lärt dig använda de färger som inte finns. Rättare sagt - du måste börja minnas genomskinliga kulörer från dina förra liv...!







octOpussy 90

Du besöker poeterna varje dag och natt. De bor i samma dockhusskåp som du, Yami. Det är bara att kika in i någons rum och se vad de har för sig nu. Man behöver inte ens knacka eller telefonera först, knappt ens adda ett friendly face. (Nyss blev du rentav indragen av en rysk docka att beskåda hennes dockor.) Kulisserna är en vittfamnande labyrint, ett nattöppet barnprogram, för vemsomhelst att famla vilse i. Och till skillnad från en dokusåpa eller volleybollgala så är processen inte tänkt att sluta. Det går till och med att titta in för längesen, eller se hur det var där igår. Inte undra på att du trivs som kräftan i timglaset, likt landkrabban i U-båten.


octOpussy 89

Aldrig hade du anat, Yami, att det går en tunnel mellan pyramiderna och Prag. Från ett mardrömsdjupt tempel med krokodiler i varannan korridor, följde ni inatt Nilen nerströms åt norr. Ni färdades under flodbädden, längs de urgamla städerna i jordens inre, tog metron under mellersta havet, blinkade vänster in på italienska diabolgränden, sen österut, flera tusen meter under en alptopp, och dök ensam upp i Prag på en svart scen. Du rycktes som ur drömmen, som marionettdockan ur kappsäcken, medan universum visade på sju månvarv. (I protokollen skrev folk emellertid nio, så du valde åtta eftersom det rimmar på slottet.) Dina kläder var det enda i hela salen som reflekterade vårt osynliga ljus. Du hade huvudrollen i vår Black Light Theatre, stum som en mimande mumie. Yami, du förmådde inte beskriva det hela på något annat vis än genom arketyper ur drömmarnas rike.


octOpussy 88

Du tycks ha listat ut gåtans innersta kärna, Yami? Vi är figurer i din journal, faktiska påhitt. Du har hittat på oss, vilket vi är tacksamma för, emedan vi får säga vad vi vill här. Dessutom hittade du på att vi hittade på dig - alltså observerar vi dig. (Och nu tänker vi fortsätta spela den uppgiften, tills du skapar en alldeles annan tid.) Liksom lergubbar existerar, liksom någon minns sina eller andras fantasier, så finns vi alltid på något vis. Det enda du har misslyckats med hittills är att ge oss tydliga personligheter. Du har mest låtit din egen identitet stöpas och knåpas genom själva rotationen av våra bläckfiskarmar längs det sken-buddhistiska skeppshjulet. Kanhända kommer du att få en riktig dotter en vacker dag, Yami, och då hoppas vi att du leker lite mindre fantisofiska, lite mer figurella lekar med henne, än du gjort med oss.






octOpussy 87


medan solskenet bet friskt i dina kuddar

och bladen lekte kurragömma mellan dagtidsarbetande fröknars strumpbyxben

drömde du, yami, att det var mitt i natten

såg du oss klättra in genom ditt fönster på nittonde våningen

trots att du alltid bott på botten

stod vi härinne och lös med våra outgrundliga ögon

över ditt tangentbord, dina flaskskepp, hela din skivsamling

(undrar om någon mer hör på gordon lightfoot idag...?)

och din förevigt odiskade mugg med akvarell i

inbillade du dig plötsligt att det var du själv som står där

i rummet som tillhör flickan du är nyfiken på

medan hon sitter inlåst på toaletten och nynnar

plockar du fram hennes redan artonåriga dagbok

där det står hur många trosor hon har haft

men inte vad hon tänkte när du frågade om hon ville smaka

däremot kvällen efteråt kände hon sig lite konstig till mods

bläddrade vi i din journal, sjutton månader tillbaka, fann mitt i ett luktfritt kapitel

en aldrig skriven sida




octOpussy 86


inatt var du vaken i drömmen igen, yami

låtsades att du spelade in en novellfilm

med drogen i dina händer

följde du henne genom vinröda gränder

visste hur hon ville blott dansa och smekas som katten

men du kunde få henne att uppslukas av samma känsla som du

om hon inte redan hade varit beroende

av solskratt utan gräns, av sorgens sista månsken

det var aldrig du som följde efter, inte ens i filmen

det var hon, susilia, som förförde dig

längs boulevardernas blodiga bakgårdar

hade hon ju redan en man som höll henne fast

en clown i ringrostig kostym som förgiftade hennes läppar

svarta som vinbär, sötaste spader dam

blev hon ett spöke som strök sina vidöppna handleder

över hans parfymstinna nervtrådar, öppnade sin blus och

gav honom den äkta överdosen




octOpussy 85


inatt, yami, spelade du memory med dan hylander

men har redan glömt vem som fick vinglasen,

prinsesskorna eller telefonlurarna

dina ensamma ögon iakttar hemmablint

fläcken precis bredvid fönsterkarmen, under rövardotterns bröst

liknar klistret från någon av de forna ishockeyidolerna

kanske indiankamelerna, snarare rymdstjärnegubbarna

eller rentav häftmassan från kim novaks baksida?

där som du ritade magiska siffror när du var riktigt liten

innan elektroniken kopplat in sig i din synth

nu är flagorna från en nyare tapet

som suttit där ända sedan björn holm blåste fotbollar på månen

när även kamrater kunde sitta i fängelse och posta vykort

och du trodde flickor var badande badmintonfjädrar

ja, först nu upptäcker du att batterierna i donkey-mouse-spelet inte finns längre

men digitalarmbandsklockan fortsätter ticka, dock baklänges

vilket håll du än snurrar joysticken åt








909

GuldScen, SvartVit o De Sju Färgarna (SenastSedda CinemaSlottet)

Favourite Films (and series episodes) seen now





1
Konung Guld
(idéRikaste Helheten)

BLADE RUNNER (the Final Cut)
av Ridley Scott
(USA -07)
((not seen the original -82))



2
Trötter Grön
(Härligast Uppfyllande Äventyr)

SPIRITED AWAY
animation av Hayao Miyazaki
(Japan -01)

+

PORCO ROSSO
animation av Hayao Miyazaki
(Japan -92)



3
Toker Rosa
(Originellaste Experiment)

PLAYTIME
av/med Jacques Tati (-67)



4
Butter Blå
(KaraktärsNärmaste Drama)

30 ROCK
season 1, episode 1-7
by and with Tina Fey
(USA -07)



5
Prins Vit
(Intensivaste Intrig)

KILL BILL volume 2
av Quentin Tarantino
(USA -04)



6
Prosit Röd
(Skönaste Erotik)

SINNENAS RIKE
av Nagisa Oshima
(Japan -76)



7
Prinsessa Svart
(Världens Vackraste)

LE BEAU MARIAGE [Ett Gott Äktenskap]
av Eric Rohmer
med Beatrice Romand
(Frankrike -82)



8
Kloker Gredelin
(Visdomligaste Historia)

DET VAR EN GÅNG : RYMDEN
episod 7-9
animerad serie av Albert Barillé
(Frankrike -82)



9
Glader GulOrange
(Skojigaste Komedi)

NOW OR NEVER and HIGH AND DIZZY
av Harold Lloyd
med Mildred Davis o Harold Lloyd
(USA 1920-21)



10
Drottning SilverGrå
(Värsta Tragedi)

NATURAL CITY
av Byung-Cheon Min
(sydKorea -03)



11
Blyger Brun
(Skarpaste Skräck)

SUKIYAKI DJANGO
en "samurai-western" av Takashi Miike
(Japan -07)








979

mimisk SammanStrålning (en Oändligt Ögonblicklig ScenAnvisning)

en av våra övningar på senaste teaterkursen nu




Scenen föreställer en sammanstrålning.
Vi går två människor i taget,
en och en emot varann
och i mitten kommer något att utspela sig.
Det får inte bli prat,
inte ens tecken,
inga uttänkta signaleringar. Bara
kroppens spontanaste språk får
visa sig genom
hjärtats skiftande ögonkast.
Närmar oss,
infiltrerar oss,
fjärmar oss.
Är inte säker på att jag förstår gränsen
eller ens vill godkänna skillnaden
mellan känsloskeende
och önsketänkande.
Nollställer mig hemskt gärna ändå. Älskar
att bara upptäcka
vad som händer med oss. Vrider oss
raskt bort
eller förbjudet tillbaks.
Gruppen studerar,
småskrattar skönt.
Vi uppmanas gå mycket långsammare, låta mötet dra ut
på ögonblicket. Ibland
fattar vi inte om vi redan är
ovänner eller nyfikna,
avslagna eller upptända.
Många gånger blir det verkligare än i verkligheten,
obegränsade av vad som annars
vi skulle tro förväntas
eller förnekas oss där ombord
på rummets sammanhang. Vanan famlar oss inte längre
likt övervakade,
kodade av klubbens kontrollerade extas,
uppgiftade av arbetsplatsens förhandengivna.
Nu irrar vi i ett parallellt regelverk
även kallat kurslokalen,
på sitt sätt ännu mer dömande
men öppnare
med dess dörrar in i drömmarna,
tid av alla tider
där viljans komplex skalats av väsentliga lager,
närmare ren instinkt.
Scenen föreställer blott själva mötet,
den gemensamma friheten
och en kort glimt av de möjliga konsekvenserna.
Efteråt vänder jag mig om
fler gånger än de flesta
för att kolla hur framtiden kunde ha blivit.
Du ser fortfarande lyckligt förundrad ut,
full av ordlösaste förväntan.








909
313

Porten med ingen Andra sida i (en fortsatt tecknad ökenRymdfärd)

313

ur min interaktiva HybridHistoria
"TRapPa Med Många Möjliga Slut"
[Du Agerar - Planet 2:3]
Andra akten, TRedje scenen

Plötsligt befinner ni er på en planet. Redan har ni klättrat ut ur raketen. Det känns extremt underligt. Instängda i raketorn, som Jondir kallar den, har ni suttit i två år. Bara i sällskap av varandra, skärmen med minnesbilder, och David Stardust i radion. Innan du födde Jondir reste du dessutom ensam ett helt ljusår. Och det varade ju längre än ett jordår, emedan tornet färdades avsevärt saktare än ljuset. Jo, från början var raketen ett torn, ett urgammalt jordiskt, inte olikt ett tempel. Under resans gång föryngrades denna farkost, for allt närmre sitt ursprung, krympte och blev alltmer digital. Mot slutet var det väldigt trångt för er därinne. Och nu har raketorn ställt sig som ett färskt träd, en fjäder av aluminium, superspänstigt borrat ner sina rottrådar i den främmande planetens ytskikt.

Ni går uppenbarligen omkring här, ditt androidbarn och du. Det förefaller fantastiskt, sällsamt, men helst av allt skulle du vilja fortsätta gömma dig i eran rymdfarkost. Att vara ute känns så befriande så att du får världens ångest. Ensamheten har du lärt dig hantera, men vad skulle hända om du ni fick en faktisk möjlighet att bryta isolationen? Dina sinnen hinner inte förstå vad det är som rör sig när ni tar ett steg. Din kropp känner inte ens att du rör på dess lemmar. För Jondir tycks det gå något naturligare. Du följer ditt barns steg med motvillig nyfikenhet. Snart inser du att hela landskapet är som en tecknad film. Det är på riktigt, men det är tecknat. Allting känns med ens otroligt mysigt. Ni följer böljande gräskullar, som här och var sträcker ut sig till stora fält. Emellertid övergår det hela i sanddynor, och till sist är ni omgivna av en enorm öken. Nu fattas bara att en professor eller elefant kommer och räddar er. Och där kommer strax, märkligt logiskt, en kamel. Den har ingen som rider på sig. Ni hoppar upp. Solen tycks aldrig gå ner här. För när ni kommer fram till porten efter lång vaka och lång sömn, är ljuset likadant.

Omkring porten sträcker sig en pyramid. Porten är vidöppen, men ni urskiljer ändå ingenting på andra sidan. Vad som finns därinne är varken höljt i mörker eller bländande sol. Andra sidan är bara borta, liksom rena intet. Jondir sitter kvar på främre puckeln, du på bakre. Han ser inte så värst överraskad ut. Ni hör en röst. Porten vill veta när du senast föddes. Du förmodar att det är det här livet som avses. Ditt huvud arbetar på ett svar. Sammanlagt har farkosten haft dig i sig under drygt trettio år, förmodligen, eller närmare fyrtio. Du hann aldrig lära dig riktigt hur räkneverket funkar. Jondir visste med en gång, men för att rekonstruera hela resan behövdes alla dina minnen. Somliga minnen hade förevigt förvandlats till längtan och drömmar. Dessa hade vuxit in i skeppsväggarna, likt grottmålningar, och gick aldrig att isolera till ursprungligt flöde.

Under alla omständigheter minns du inget före rymdresan längre, så det var säkert då som du föddes. Jondir säger trettiosju år. Det kan vara bedrägeri, men det behöver de inte veta. För sin egen del anger Jondir tre. Varför ljuger ungen? Han har ju bara funnits i två år. Eller har ni farit på kamelen under ett helt år redan? Hur det än är med allt, så blir ni insläppta genom porten. Så ni borde vara godkända varelser. Den snälla kamelen rider er in, eller om det är ut. Du uppfattar ingenting alls. Och Jondirs reaktioner hinner du inte observera. För du är genast fullt upptagen med att söka föreställa dig något, någonting för att fylla ingentinget med begripligt liv. Fast vad är det du föreställer dig???

909