Marionettens förVridelse (vidare i tredje Akten ur TRapPa Med Många Möjliga Slut)

313

först spridda Repetitioner ur tredje aktens Andra scen (Marionett):


på scengolvet,
ligger stilla och
blundar,
vågar inte se hur publiken
ser ut, vill inte visa
hur din fantasi rör sig
under huden
den oändligt åtsmitande
scendräkten, men det syns
ändå

så då
nu
kan du lika gärna öppna
blicken, mot
publiken

svart
ljus, emellertid
du hör
minst tretton andedräkter

hur trådar
från dina
inflätade
fingrar vill veckla ut

marionett,
den är din unge
jo, är ju
Jondir
som bortsprungen återvänt
till din famn, fast
utklädd
till docka
verkligare än någonsin
får skriva dina
tankar och
känslor tvärs över rymden
som fantasi

inre bilder,
mimande sig fram genom mörkret,
magnetiskt

snett ovanför hjärtat, där teatern sitter
och tittar på
sig själv
eller oss
i någons ögon


så har vi (Ni Agerar - Tråd 3:3)

tredje Akten
TRedje Scenen



sedermera
på publikens minspel
upptäcker du hur de inte
alls ser Jondir
nej, bara
dina armar och fötter
i plötsligt oändligt
skapande arbete
trots att du suttit stilla instängd
i många år
håller du handflatorna mot publiken utåt
dock ena handen
vill hela tiden trevande undersöka
bakåt
som för att hålla koll på
att marionetten är med
dig, kopplad i
osynlig tråd
ditt barn eller
din övervakare
en föregående inkarnation
ett djur ur din historia
en figur djupast i blodbanorna
fastetsad i hela matrisen
hänger i ena armen
vrider din kropp i halvsymmetri
står du egentligen enbart på
ena benet
med det andra vinklat likt en medföljare
som du måste ta hänsyn till
som ger dig all erfarenhet och energi
och kräver att bli matad
med god fantasi
ni skulle kunna bilda en marionettcirkus
en familj med er båda
leva i en svåruppackad låda
för du har knappt stått på
minsta lilla scengolv
vet inte ens hur man håller i föremålen
hur man klättrar upp i luften
hur man markerar relationernas avstånd
hur man närmar dig den som man vill
hur man simmar över en scen
medan din skugga har gjort allting
så många gånger, som du glömt
sedan skuggan smältes ner
blev till ett nytt barn
brinner Jondir i dina trådar
när du flaxar mot strålkastarsolen
står och gungar på tå som för att visa att du når
hissas av neptunus
men tappar balansen
tyngs av din halvmåne
ramlar på ditt trygghetsbehov
blir liggandes snurrandes
utan riktigt slut
i väntan på att erinra hur det började
medan applåderna redan
är här
nu när ni
inte alls vill upphöra
fastän du före
föreställde dig föreställningen som
det värsta möjliga ingreppet
på din frihet
därsom barnet kedjar dig
med sin oemotståndliga kärlek
som bara nästan låter sig packas ner
i hattasken så ni kan resa
snöra samman skorna
få på er maskerna
trolla rätt genom korridorerna
åka motorcykel till nästa scenrum
fjädras i cylindern
studsa in och ut ur publiken
som inte hinner fånga dina sanna ansiktsdrag
för dem finns hos Jondir
rycker dina trådar bakifrån
och visar genom kroppen i fokus
andens hemliga bilder








909