& & & & & & & & & & &
121.
Luckan ledde ut på taket.
Häruppe hade jag bara varit före jag föddes.
Ställde mig i en livsfarlig vinkel.
Hisnande lycklig blickade jag fram över alla björktopparna.
Därnere rann älven lika lugnt som alltid.
Längtan till solen bultade i min bröstkorg.
Alla minnen någonsin fick rum i denna minut.
120.
Boken slutar först när du bestämt hur nästa bok börjar.
119.
LÅTER SOM OM NÅGON JUST
SPILLER UT ALL SIN FANTASI FRÅN ETT FÖNSTER
RAKT NER PÅ VERKLIGHETEN
OCH ALDRIG KOMMER KUNNA FÅ DEN TILLBAKS I SKALLEN
118.
Du ser dig.
Du ser dig sittandes ombord på allra översta balkongen.
Upptäcker du ej
nu ej hur du iakttar dig!?
Nej, din nacke har sjunkit ihop,
fallit ned över boken.
Ovanifrån -
ovanifrån anar du att du skriver ett manus.
Inunder dig välver sig -
inunder dig välver sig, välver sig en riktig liten teater.
Inte heller det ser du,
ser du ej nu
där du sitter och skriver.
Ty scenen är täckt av snö -
publiken likaså.
Blott en hatt -
en hatt har hittat upp ur drivorna.
Så hur skall du -
någonsin du beskriva alltsammans,
hela ditt minne den här gången?
Bakom bokens tomma sidor...........
117.
-Varför Stannar Det Nu Då!?
-Stannar?
-A.
-Näe, Bandet Stannar Inte - Det Går.
-Men... De Sluta' Ju Sjunga Nu!!
-Mhm, Gjorde De Det?
-De Bara Pratar Nu.
-Mm, Det Spelas In Ändå. Allt Spelas In Tills Vi Stänger Av.
-Men... Musiken Hörs Ju Inte Längre!
-Om Du Fortsätter Spela På Gitarren Så Hör Vi Hur Det Låter!
-Det Kommer Ju Sedan.
-Andreas Måste Spela In Först, Så Hörs Det Sedan När Pappa Spelar Upp Bandet.
-Tyst På Dig, Det Kommer Snart!!
-Mm..
116.
115.
-Varför Spelar De Inget Nu Då!?
-Det Blir Tyst Om Du Inte Spelar In Något..
-Nej, Jo, Det Kommer VISST Sedan, Från Bandet!!!
-Vill Du Vi Skall Stänga Av Och Lyssna På Allt Andreas Har Spelat In..?
-Nej, Det Kommer Nu.
Buskarna De Gunga Och Farde Sig
Sprang Hem Till Fågelboe Gjorde Fabian
-Ha, Nu Rör Det Sig Igen!
-Mm, Det Låter Fint!
Och Så Flick Han Plösligt
Synn På Sin Gamle Fontän
Där Där Lila Elefanten
Klättra Han Upp Ur Allting i Slutet
Med GummiStövlar På Sig
-Nu Stannar De Igen Ju!
114.
Bakom bokens tomma sidor
där skymtar du historien, allihopa figurerna.
Finns vi redan här?
Vi finns redan här,
men hur -
hur skall du återge oss våra liv?!?
Du tror att ingen finns -
att ingen finns över dig.
Du ser -
ser att du inte ser -
ingalunda ser dig själv, där som du blickar ner
på dig. Därifrån
ser du dig,
den ryska dockan som skriver om
den ryska dockan.
Och för varje gång du minns dig -
minns dig så hittar du högre upp i salongen, ännu en balkong,
närmare pjäsens ändlöst
oändliga kärna.
113.
Susanni hade klättrat uppför trappan till allra högsta våningen. Här tog huset slut. Det besynnerliga var att det bara var väggar och tak - varken dörr eller fönster. Emellertid såg Susanni till sist en liten lucka i väggen. Hon öppnade den. Där hängde en rad dräkter, allesammans mörkt rosalila, nästan som fantasi. Hon klev in. Längst in bland dräkterna fann Susanni sin äldsta SagBok. Hon hade glömt att hon hade stoppat den där. När hon nu öppnade skriften, som för första gången, fann Susanni hur första sidan hade rivits ut. Och inte bara en gång, nej, tusentals gånger var sidan utriven. Hon kände stingande saknad, en gränslös förtvivlan. Samtidigt erfor hon den befriande lättnaden. Det var såhär som det är. SagBoken skulle aldrig längre börja från början.
112.
Och på det tolfte dygnet tog livet vila.
I och med den sjunde månaden vände skeppet tillbaka.
111.
Som liten sa jag ELBLA när jag skulle säga ELVA.
Det har jag hört på bandinspelning när jag skulle räkna.
Numera räknar jag elva gånger till elva varje gång jag skall räkna en gång till tolv.
Det är väl därför jag aldrig hinner i tid :-)
& & & & & & & & & &
10 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{{{Tionde Tornet}}}}}}}}}}
& & & & & & & & & &
110.
Högst upp i universum sitter ett barn och bygger med sina klossar. Ju djupare barnet bygger desto högre upp hamnar allting. Ävenså barnet. Har byggt så länge nu så att barnet inte längre är rädd för att rasa ihop.
109.
Medan tiden ramlade ner
stod du kvar i trappan och skrev.
Nu var det bara fortsätta uppåt längs fantasin, så högt du ville,
ty ingen skulle längre hinna hindra dig.
108.
Om någon undrar vad jag håller på med här -
så håller jag på
att göra ett collage, ett sammelsurium av
samtliga av somliga av mina
historielösa sagor, som möjligen är en enda, och som utspelar sig
ännu ett varv högre
i spiraltrappan. Och det är först nu
som berättelserna blir som
jag trodde att de
redan var.
107.
Gud skapar i första hand från framtiden. Allt som utspelar sig "nu" är omskrivningar av det som Gud redan skrivit. Och medan Gud skriver om, så ändras ju världen därefter. Visserligen publiceras livet såsom varande denna, innovarande tidpunkt. Emellertid uppstår vår historia från flera håll samtidigt. Vi lever posthumt, eller prehumt, eller hur man nu skall kalla det. Universum formas från framtida överlappningar och från forntida grundbestämmelser, hela tiden nu, i takt med att Gud hinner överblicka hur vi väljer att agera. Åtminstone är det så som jag skapar. Det här skriver jag betydligt längre in i november än den nionde, tionde eller ens elfte. Kanske är det redan den nittonde november - hur skall ni veta det!? Ändå publiceras detta på bloggen som om det vore den elfte (nej, det blev den tionde nu).
106.
105.
104.
Imorse, på vägen hem, gick jag förstås förbi fönstret. Jag menar givetvis fönstret till våningen där väggarna är tapetserade med ett slott. Passerade lite senare än vanligt, så nu fick jag syn på : inte blott slottet i all dess mosaik, utan också självaste invånerskan. Hon tycks med andra ord bo därinne, utanför sitt slott.
103.
SPiRR
poesi i ciss-moll av Sol-ji Suan
utgiven genom Högre Ögon, Göteborg 2007
// released through Higher Eyes, Gothenburg 2007
102.
I grunden är jag övertygad om att andra andeväsen existerar, på högre sidor om vår horisont. Vi är också andeväsen, befinnande oss i denna fysiskt fokuserade aspekt av utvecklingen. Samtidigt går åtskilligt av mitt skrivande ut på att genomskåda, undersöka, leka och driva med våra begränsade uppfattningar om andra dimensioner - hur allting vi riktar blicken mot liknar spegelbilder, återkopplingar, rundgångar (just för att vi sitter fängslade i våra egna medvetanden (inuti våra minnen). Ja, inte minst jag..). Att tränga igenom till nästa lager av spegelbilder, att stiga ett varv i spiRalen; det är en enormt stor sak att göra. Att inte enbart fantisera men ändå använda hela sin fantasi; det är styrkan som får en att skjuta upp sig själv mot mänsklighetens yttersta rymder.
101.
Det var en gång ett ofantligt
ett ofantligt högt torn.
Var evinnerliga morgon klev alla människor
varenda människa in
{in i}
in igenom den trånga porten. I spiraliska kvadrater
klättrade de allesammans HÖGT.
Utifrån
såg man deras kroppar stiga
stiga och stiga
en fönsterglugg åt gången. Hela dagen lång
försvann de
försvann de och försvann de
försvann de och försvann de upp mot solen.......
Emellertid
kom ingen någonsin
ingen alls ner igen.
När det blivit månklart undrade man
Vart hade nu alla människorna tagit vägen då..!?
Ty så högt man kunde se
var tornet tomt.
Och redan nästa morgon tog sig alla människor
varenda ofantliga människa in
in i tornet och upp
på nytt.
100.
LeNono Låtsas Aldrig.
Det ÄR Verkligen På Låtsas.
Vi Drömmer Inte Att Vi Drömmer.
Vi Drömmer.
& & & & & & & & &
9 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{{nionde inuTiet}}}}}}}}}
& & & & & & & & &
99.
Det var en gång ett inuti.
Inuti:et fanns inuti sig självt.
Således var hon dessutom ett utanpå.
Och än i denna tid kretsar hon kring sig.
98.
På bokens allra innersta sida stod det att världen är en dröm, en dröm som ingen kan veta vem det är som drömmer. Andrijano undrade om det möjligen är allesammans som drömmer varandras dröm. Under alla omständigheter kände han på sig att han själv är en figur i någons dröm. Han insåg att han måste vara en oförarglig liten figur, en ofrivillig aktör i någons odrägligt verkliga dröm. Men Andrijano blev inte arg, nej, han var förundrad ända ner i fötterna, alldeles lätt av förväntanssfullhet. En insikt hoppade ut ur hans hjärta och upp på kupolerna. Någon byggde uppenbarligen den här staden!! Andrijanos arbete var att upptäcka hur vrårna vindlade sig, ända tills han fann staden vara vacker. Hans uppgift låg i att stanna här och ge sig av härifrån, ända tills han förmådde älska staden hur han än gjorde.
97.
Hela ditt liv går åt att komma på det. Du måste komma på hur du kom in i det här rummet, in i ditt universum. Vilken av väggarna är den äkta lönnväggen? När du listat ut det kan du träda ut.
96.
ligger vi inuti glas
simmar sällsamma
ömsesidigt isolerade
fästa som sugproppar
spegelvända pusselbitar
mitt emot varandras blick
äro vi två ögon
försöker kyssa varann
med varandras blickar
men verkligheten är ivägen
emellan oss en glasskiva
osynlig
under syster Suzannes överinseende
vi överför våra fantasier
i gemensam onani
RAKT IN I OSCILLATORN
GUNGAR OSS I SINUSVÅG
BUBBLAR ALLT HÖGRE
blir rundgång i laboratoriet. Professorerna får rusa bort till stetoskåpet
plocka ut ny tid
spruta ned den i akvariet
så vi tror vi börjar från början
95.
94.
I samma sekund hörde Susanni en hård klockklang välva sig mellan alla tolv väggarna, eller om de var elva. Klangen hade börjat studsa mot sig själv, växte till ett korus, ända tills Susanni inte förmådde hålla still musiken i sitt minne - hur hon än dansade. Den vred sig i förbjudna harmonier. Ytorna där allting skärde sig påminde henne om speglar. Slagen reflekterade varann allt djupare, och för varje möte förskjöts och förvandlades de. Rösterna gled ideligen före eller halkade efter. För att få fatt på tonerna måste hon snurra runt av rent religiösa förskräckelsen. Och ändå tappade hon varenda tråd. Här var en mardröm. Här var orgiastiska röster som viskade och vrålade bakom miljarder dörrar. Ändå kände hon en trygg förvissning mitt i allt - ett fokus bortanför eller innanför. Hela detta spektakel, hela denna spegelvärld, kom från någonstans längre bort, längre in.
93.
Juni-Lis, älskling!
Du skrattar så att tiden inte längre är rädd för att gå.
Då ligger jag kvar i filtarna med solen bakom dina öron.
Lyssnar du så hör jag tavlorna målas här utanför.
Blundar du kan jag se alla kullarna och fälten vi aldrig har passerat.
Bortifrån sinnessjukhuset strör man baklänges klockklanger.
Dina tungor och ditt lår luktar smygplockade smultron.
92.
PRECIS EFTER DRÖMMEN HAR SLUTAT
EXAKT INNAN JAG VAKNAR
STÅR VARENDA DÖRR
VARENDA DÖRR I HELA VIDA VÄRLDEN
VIDÖPPEN
VIT
NU
MÄNSKLIGHETEN VÄNTAR ATT
NÅGON SKA SUSA UT
UT UR UNIVERSUM
VIDARE UT
IN I INTUFURUM
ÄR DET MIN TUR NU!!??
ÄR DET JAG SOM ÄR ASTRONAUTEN??!!
MEN DU
DU FÅR JU INTE BLI KVAR!!!!!!!
91.
90.
89.
Inuti:et drömmer att tiden inte finns.
Hon tror hon får vara kvar i den här drömmen så länge hon vill.
Och det är precis vad hon har blivit.
88.
Det här rummet vrider sig runt sina egna
hörn. Ingen har ännu lyckats få det på
plats. Vinklarna vill så sällan stå
stilla.
& & & & & & & &
99.
Det var en gång ett inuti.
Inuti:et fanns inuti sig självt.
Således var hon dessutom ett utanpå.
Och än i denna tid kretsar hon kring sig.
98.
På bokens allra innersta sida stod det att världen är en dröm, en dröm som ingen kan veta vem det är som drömmer. Andrijano undrade om det möjligen är allesammans som drömmer varandras dröm. Under alla omständigheter kände han på sig att han själv är en figur i någons dröm. Han insåg att han måste vara en oförarglig liten figur, en ofrivillig aktör i någons odrägligt verkliga dröm. Men Andrijano blev inte arg, nej, han var förundrad ända ner i fötterna, alldeles lätt av förväntanssfullhet. En insikt hoppade ut ur hans hjärta och upp på kupolerna. Någon byggde uppenbarligen den här staden!! Andrijanos arbete var att upptäcka hur vrårna vindlade sig, ända tills han fann staden vara vacker. Hans uppgift låg i att stanna här och ge sig av härifrån, ända tills han förmådde älska staden hur han än gjorde.
97.
Hela ditt liv går åt att komma på det. Du måste komma på hur du kom in i det här rummet, in i ditt universum. Vilken av väggarna är den äkta lönnväggen? När du listat ut det kan du träda ut.
96.
ligger vi inuti glas
simmar sällsamma
ömsesidigt isolerade
fästa som sugproppar
spegelvända pusselbitar
mitt emot varandras blick
äro vi två ögon
försöker kyssa varann
med varandras blickar
men verkligheten är ivägen
emellan oss en glasskiva
osynlig
under syster Suzannes överinseende
vi överför våra fantasier
i gemensam onani
RAKT IN I OSCILLATORN
GUNGAR OSS I SINUSVÅG
BUBBLAR ALLT HÖGRE
blir rundgång i laboratoriet. Professorerna får rusa bort till stetoskåpet
plocka ut ny tid
spruta ned den i akvariet
så vi tror vi börjar från början
95.
94.
I samma sekund hörde Susanni en hård klockklang välva sig mellan alla tolv väggarna, eller om de var elva. Klangen hade börjat studsa mot sig själv, växte till ett korus, ända tills Susanni inte förmådde hålla still musiken i sitt minne - hur hon än dansade. Den vred sig i förbjudna harmonier. Ytorna där allting skärde sig påminde henne om speglar. Slagen reflekterade varann allt djupare, och för varje möte förskjöts och förvandlades de. Rösterna gled ideligen före eller halkade efter. För att få fatt på tonerna måste hon snurra runt av rent religiösa förskräckelsen. Och ändå tappade hon varenda tråd. Här var en mardröm. Här var orgiastiska röster som viskade och vrålade bakom miljarder dörrar. Ändå kände hon en trygg förvissning mitt i allt - ett fokus bortanför eller innanför. Hela detta spektakel, hela denna spegelvärld, kom från någonstans längre bort, längre in.
93.
Juni-Lis, älskling!
Du skrattar så att tiden inte längre är rädd för att gå.
Då ligger jag kvar i filtarna med solen bakom dina öron.
Lyssnar du så hör jag tavlorna målas här utanför.
Blundar du kan jag se alla kullarna och fälten vi aldrig har passerat.
Bortifrån sinnessjukhuset strör man baklänges klockklanger.
Dina tungor och ditt lår luktar smygplockade smultron.
92.
PRECIS EFTER DRÖMMEN HAR SLUTAT
EXAKT INNAN JAG VAKNAR
STÅR VARENDA DÖRR
VARENDA DÖRR I HELA VIDA VÄRLDEN
VIDÖPPEN
VIT
NU
MÄNSKLIGHETEN VÄNTAR ATT
NÅGON SKA SUSA UT
UT UR UNIVERSUM
VIDARE UT
IN I INTUFURUM
ÄR DET MIN TUR NU!!??
ÄR DET JAG SOM ÄR ASTRONAUTEN??!!
MEN DU
DU FÅR JU INTE BLI KVAR!!!!!!!
91.
90.
Fenomenet "mellanrum"
det verkar vara något icke alldeles ocentralt att förstå hos Gustafssons historier. Speglingar, jo tack!! Att återspegla är att berätta, att ersätta något med ett symbolspråk, att åskådliggöra med ord. Men vad är då berättandet självt?
Eller som Gustafsson brukar fråga oss: Var finns fantasin? Vari består själva den "osynliga" yta som återkastar reflexer av medvetenhet?? Vad i sig själva ÄRO dessa gränsövergångar, spegelskivor som saknar identifierbar dimension, skuggor,
svarta hål o dyl,
som icke i sig utgör punkter i rummet, men som åtskiljer den nuvarande identiteten från identiteten vid en annan tid...??? Eller som snarast binder och förenar universums alla flytande föreställningar med alla dess fasta entiteter. Eller något ditåt..
89.
Inuti:et drömmer att tiden inte finns.
Hon tror hon får vara kvar i den här drömmen så länge hon vill.
Och det är precis vad hon har blivit.
88.
Det här rummet vrider sig runt sina egna
hörn. Ingen har ännu lyckats få det på
plats. Vinklarna vill så sällan stå
stilla.
& & & & & & & &
8 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{åttonde återvändsgränden}}}}}}}}
& & & & & & & &
87.
86.
Du spökar dig fram mellan stans allra murrigaste träkåkar. Du är tillbaks i den tyngsta verkligheten. Med din nya vinterrock kring det gamla hjärtat, tvingas du än en gång inse att människor ändrar sig. Vinden biter i benmärgen. Är det Du som får dem att ändra sig!? Ingen snö har fallit ännu. Blott löv - vissa blöta, andra torra. Har du verkligen så skrämmande stark vilja!? Fönsterlyktorna häller ner sina sken mot din gryende rädsla. Skymningen har redan slukat var och varannan trottoarkant. Finns det någon enda människa som håller vad de lovar!? Du ville bara dansa, men världen ville inte dansa med dig. Ingen dök längre upp den sjätte gången. Och du fick aldrig reda på varför. Hade dessa damer plötsligt något bättre för sig i sina liv!? Du håller på att snava på en parkerad barnvagn. Nå, du skulle ändå inte ha något intresse av att dansa med en kvinna som skulle vara beredd att borsta bort dig från sin dräkt.
85.
84.
Sökte hålla sjuttiofjorton dörrar öppna i varje ögonblick.
Rusade som en clown mellan dem.
Gjorde det samtidigt som jag i hemlighet höll flera utgångar fria.
Höll på att slitas itu.
Mitt i en morgon blev jag stående i spagat.
Mullvaden var blott en bläckfisk.
Skorpionen var ingen tusenfoting.
Så nu känns det befriande att stänga dessa alla dörrar.
Förmår mig för första gången öppna en,
någon enda dörr på riktigt.
Man kan aldrig ta mer än ett andetag åt gången,
men man kan alltid göra det djupare.
Och man kan göra det tillsammans.
83.
82.
någonstans i den rosa korridoren
står vi med händerna på
varsitt dörrhandtag -
väntar
på mötet som kunde komma, men
längtar att
gömma oss
längre bort lyser en lila
lampa - tittar vi
inte på den - vet vi
båda har sett den. Du ler och
öppnar din dörr - jag
ler och går in i mitt
ensamma rum
sätter vi oss på
varsin säng och stirrar
utmattade mot spegeln, bort på
varsin satellit -
hör vi musiken
rosalila
tyngre än hela hotellet
somnar vi och
drömmer om varann i
många månader
81.
80.
Andrijano vandrade vaken genom sin ensamma stad.
Det var en sen gryning i november.
Gråsparvarna yrde fram och tillbaka i snön.
Spårvagnarna skulle åka mycket långt bort idag.
Emellertid var Andrijano inte alls på väg ut ur staden, nej, han var fortfarande på väg längre in, till där människorna bodde.
Han ville vänta med att fara tills han visste närmare vad det var han lämnade.
Detta ödsliga tivoli fylldes allt oftare med nya gamla minnen.
Andrijano tänkte se ifall dessa spännande ansikten fanns på riktigt.
79.
I rännstenen har löven samlats till en brunvinröd orgie i död. Tänk ifall det var någon av de andra männen som fick damerna att stanna hemma från dansen!? Nu kommer ännu en barnvagn - den här gången levande. Den lilla modern tittar med sällsamt snälla ögon på dig. Hur skulle hon reagera ifall du höll kvar hennes blick två - eller rentav tre - sekunder för länge..!? Nå, naturliga reaktioner. Men att rasera en gruppövning och sedan göra sig onåbar för all framtid - det är ohyggligt. Du blir ofantligt trött av alla spekulationer, alla skuggor som du går omkring och släpar på, här längs stadens labyrint. Du vet så sällan om dessa människor är värda att föraktas eller älskas. Leonards tidiga visor rasslar religiöst i dina dyrbara hörlurar. Hans varma, isande röst sveper förbi lägenheten där din älskling levt i hur många år!? Ensam!? Du önskar hon fortfarande vore i samma ålder som då. Då skulle du gå upp till henne och få reda på vem du blivit. Då skulle ni ligga tättslingrade i månens eld och spela schack med livsgåtorna. Ända in i gryningen.......
78.
mitt emellan sjuan och åttan
där finns den infrusna solen
[skulpterad i is
inpenslad i sitt inre norrsken]
vi ser inte den solen härifrån
emellertid säger en symbol mer än sju miljoner stjärnljus
Skorpionens dödskamp
livskRamp
för evigt på väg att ta sig ut.......
men borrar sig bara djupare
längre in i sig själv
fylls grottan allt flitigare
med den snö du redan skottat bort
& & & & & & &
7 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{Sjunde StjärnSkeppet}}}}}}}
& & & & & & &
77.
Urverket stannar med bägge visarna på Neptunus. Susanni o Gudmar står vitskrudade på sitt podium, mitt i sammetsmörka universum. Det är precis nedanför marionettörens brygga. Ut över publikhavet hava de just skakat religionens segel i dess dödsdans, vridit loss lakansknutarna från sina egna knogar. De har så rätt och de har så fel. De ser bara inte den sanna relationen. Upp ur sju sjömanskistor dyker marionettörens skugga. Han spikar fast att dessa marionetter aldrig har funnits. Denne regissörens tusenåriga trollhår faller ut som aska när han klär av sig hatten och visar hur tom den är. Ur publikum peka, skratta och gråta barnen, som vore marionettören och alla hans marionetter ett enda ingenting, ett ingenting som samtidigt är någonting. Och emedan det är skådespelandet som barnen upplever det hela utav - så måste ju skådespelet med dess figurer finnas.......!?
76.
TillSammans Nu På Skeppet
Ett Torn Av Tyngsta Sten
Vi Kämpar För Att Lyfta
Mot Rymdernas UrSprung
OmBord Har Vi Klivit
På Översta Kupolen
Den AllRa Första
Det AllRa Sista
Kapellet NågonSin
På Spiran Av Världens AllRa Äldsta Tempel
Vi Hänger i NavelSträngarna
Som InKapslade
i InUti
TimGlasKupolen
Vi Välver Oss
Och Under Oss Är Halva UniVersum
Och Ovan Oss Är Andra Halvan
Ty InOm Oss Finns Bron
eMellan
i VakuumSlussen Kysstes
Vi Nyss
Nu Mullrar Det
Från Neri KataKomberna
Och TrippTrappStegen
De Fälldes In
Här InUti Historien
(dess eTui)
Är Nu
Likt Nästan Alldeles Guld
Triptyken Av Paulmi Paladrius Paljazzo
Ur Tuber SyrGas
Sienna Bränd
Den Sprutar Under
Raketen Medan Skriften
BeGynnande Sitt Slut
Sin Sista Skiss
OÄndligen Sakta
Straxt Redan Börjat Stiga
Och Snabbare Än Silver Lämnar Vi Fältet
Befinner Oss UtanFör Världen
75.
32 år senare
når mig det svarta ljuset:
VI DOG MITT UNDER EN TROLLERiFÖRESTÄLLNING
Får höra det på ett av de allra tidigaste kassettbanden;
annars hade jag aldrig vetat det.
Din röst som sögs in i drapperiet och mörknade flera oktaver
följt av gurglingen från mina glasögon.
Syster Suzanne tassar fram och stänger av.
74.
Bembo anropar!!
på skärmen språkar dom på czetjosockratiska
hänger här i knävecken
från balkongräcket
hans armar är TV-antennen som håller
hela universum i andlös
spänning och strömförelse
ja
då växlar Gudmar kanal
och Susanni får syn på sin lille Bembo som sitter och
provsmakar bland hundra burkar
ur somliga sliter han ut
sladdar o skruvmejslar
astrala snörstumpar som Bembo binder
ihop till nya stjärnsystem
får susanniorna varsitt filmstjärnekort
och gudmarna varsin frimärkskung
som lödar de nu samman
till den splitt nya ringen kring Neptunus
73.
solnatt 37 juni
God gryning, Gudmar!
Susilia som skriver, det ser du redan.
Sitter ombord på din säng och skrattar. Kramar din sjusträngade gitarr.
Min musik längtar efter dig! Dessa chakran snurrar 78 varv i minuten.
Varteviga album i världen är en ton i någon melodi ombord på din platta.
Har du seglat förbi Elfenbenskusten ännu.......!? Eller väntar du vågorna skall bli så farliga så du slipper fundera.......!?
Jag har gjort honungspaj med savanilje-tryffel.
Målar människobarn jag mötte på den tiden jag var ute och lekte i gränderna. Märkligt - ju fler jag minns desto mer liknar de varann!! Bottnar allesammans i ett och samma ansikte??
Ack, i förrgår kväll drack jag akvarell.
Det var tjugoelva år sedan koppen senast diskades, så nu fanns där varenda färg jag någonsin målat med, ingrodd där, intill oigenkännelighetens gränser. Smaken kändes en smula besynnerlig, men jag tog en chansning ändå. Den vanliga förvandlingen tycktes inträda. En armada av gredelina undervattensbåtar kom farande, lika instängda som jag, Susilia, i det här outhärdligt härliga havet. Inbillade mig, i min rosaögdhet, att fantasin skulle hålla sig till pappret. Men inte - den strök runt hela våningen. När jag kastade mig fram för att rädda dina finaste tapeter, då hände det något.
Det sprack liksom hål på universum, och gatan utanför uppenbarade sig.
Nu förstår jag, Gudmar, varför du inte har några fönster i din lägenhet!! På andra sidan gatan, i ett gapande fönster, såg jag en stum människa. Hon vred sina ögon långsamt över gatan. Då hon mötte min blick, insåg jag att jag hade stått där i hennes lägenhet, i ett annat liv.
I ena handen höll hon ett pornografiskt magasin, i den andra en teosofisk skrift. Jag visste inte vad jag skulle tro.
Nu går jag, återigen, omkring mellan rummen och låtsas du är här.
Varje skrymsle är något av dina inre organ, varje hus någon av dina yttre kroppsdelar. Varenda människa är någon av dina tankar.
Hur klarar du av att styra alla marionetter på en och samma gång!?
Du är en narr, Gudmar, som monterat in strängar under strängarna på din gitarr. Din dansdräkt är en glittrande metropol där figurerna slumrar i fickor och veck.
Och strax kommer ljuset igen.
72.
Numera hade marionettdockan dock klippt av de sista trådarna från sin kropp. På egen hand hade hon blivit regissör för en liten teater längst bort i staden. Alla spruckna såpbubblor sopade hon ut. Varenda söndervriden rökslinga sopade hon ut. Så släppte hon in några solkatter som hon band vid sina blodkärl. Marionetten sökte återskapa sig som hon alltid hade varit vid tidevarvens början. Det var innan minnet blandades upp. Det var före dockan hade dött för många gånger. Ur sin livmoder spann hon en ursprunglig tråd. En helt ny marionett blev vävd. Denna bar på supersnabba silvertrådar, kvicksilver som icke lät sig kontrolleras så lätt.
71.
70.
69.
Framåt förkvällen passerade Andrijano fröken Tajkslowskaiya, hon med det förvirrade håret och de brandfarliga ögonen. Damen satt mitt i den djupaste snön och drog fingrarna över sin sjusträngade luta, en tibhutansk dramnyen, medan hon om och om igen sjöng alla låtarna på Susainte Marjonis sista skiva "Sju illuminationer över den tolfte elefanten". Andrijano var lika orolig för att möta sina medmänniskor som han var lycklig över att de fanns. Folk menade att fröken Tajkslowskaiya en gång före tidernas begynnelse hade sökt förvandla sig till en esoterisk antropolog, och att det här utgjorde resterna av den processen. Andrijano smög sig förbi och låtsades höra hur hennes sångspel fick snön att svartna av renaste längtan. Och det gjorde den sannerligen! Nu hade det varit november i flera år. Strax var det dags att hitta någon smörgås som han inte ätit alltför många gånger. Medan han seglade in på Stjärnströmska gömde sig solen bakom sina allra mest besynnerliga strålar.
68.
67.
& & & & & &
77.
Urverket stannar med bägge visarna på Neptunus. Susanni o Gudmar står vitskrudade på sitt podium, mitt i sammetsmörka universum. Det är precis nedanför marionettörens brygga. Ut över publikhavet hava de just skakat religionens segel i dess dödsdans, vridit loss lakansknutarna från sina egna knogar. De har så rätt och de har så fel. De ser bara inte den sanna relationen. Upp ur sju sjömanskistor dyker marionettörens skugga. Han spikar fast att dessa marionetter aldrig har funnits. Denne regissörens tusenåriga trollhår faller ut som aska när han klär av sig hatten och visar hur tom den är. Ur publikum peka, skratta och gråta barnen, som vore marionettören och alla hans marionetter ett enda ingenting, ett ingenting som samtidigt är någonting. Och emedan det är skådespelandet som barnen upplever det hela utav - så måste ju skådespelet med dess figurer finnas.......!?
76.
TillSammans Nu På Skeppet
Ett Torn Av Tyngsta Sten
Vi Kämpar För Att Lyfta
Mot Rymdernas UrSprung
OmBord Har Vi Klivit
På Översta Kupolen
Den AllRa Första
Det AllRa Sista
Kapellet NågonSin
På Spiran Av Världens AllRa Äldsta Tempel
Vi Hänger i NavelSträngarna
Som InKapslade
i InUti
TimGlasKupolen
Vi Välver Oss
Och Under Oss Är Halva UniVersum
Och Ovan Oss Är Andra Halvan
Ty InOm Oss Finns Bron
eMellan
i VakuumSlussen Kysstes
Vi Nyss
Nu Mullrar Det
Från Neri KataKomberna
Och TrippTrappStegen
De Fälldes In
Här InUti Historien
(dess eTui)
Är Nu
Likt Nästan Alldeles Guld
Triptyken Av Paulmi Paladrius Paljazzo
Ur Tuber SyrGas
Sienna Bränd
Den Sprutar Under
Raketen Medan Skriften
BeGynnande Sitt Slut
Sin Sista Skiss
OÄndligen Sakta
Straxt Redan Börjat Stiga
Och Snabbare Än Silver Lämnar Vi Fältet
Befinner Oss UtanFör Världen
75.
32 år senare
når mig det svarta ljuset:
VI DOG MITT UNDER EN TROLLERiFÖRESTÄLLNING
Får höra det på ett av de allra tidigaste kassettbanden;
annars hade jag aldrig vetat det.
Din röst som sögs in i drapperiet och mörknade flera oktaver
följt av gurglingen från mina glasögon.
Syster Suzanne tassar fram och stänger av.
74.
Bembo anropar!!
på skärmen språkar dom på czetjosockratiska
hänger här i knävecken
från balkongräcket
hans armar är TV-antennen som håller
hela universum i andlös
spänning och strömförelse
ja
då växlar Gudmar kanal
och Susanni får syn på sin lille Bembo som sitter och
provsmakar bland hundra burkar
ur somliga sliter han ut
sladdar o skruvmejslar
astrala snörstumpar som Bembo binder
ihop till nya stjärnsystem
får susanniorna varsitt filmstjärnekort
och gudmarna varsin frimärkskung
som lödar de nu samman
till den splitt nya ringen kring Neptunus
73.
solnatt 37 juni
God gryning, Gudmar!
Susilia som skriver, det ser du redan.
Sitter ombord på din säng och skrattar. Kramar din sjusträngade gitarr.
Min musik längtar efter dig! Dessa chakran snurrar 78 varv i minuten.
Varteviga album i världen är en ton i någon melodi ombord på din platta.
Har du seglat förbi Elfenbenskusten ännu.......!? Eller väntar du vågorna skall bli så farliga så du slipper fundera.......!?
Jag har gjort honungspaj med savanilje-tryffel.
Målar människobarn jag mötte på den tiden jag var ute och lekte i gränderna. Märkligt - ju fler jag minns desto mer liknar de varann!! Bottnar allesammans i ett och samma ansikte??
Ack, i förrgår kväll drack jag akvarell.
Det var tjugoelva år sedan koppen senast diskades, så nu fanns där varenda färg jag någonsin målat med, ingrodd där, intill oigenkännelighetens gränser. Smaken kändes en smula besynnerlig, men jag tog en chansning ändå. Den vanliga förvandlingen tycktes inträda. En armada av gredelina undervattensbåtar kom farande, lika instängda som jag, Susilia, i det här outhärdligt härliga havet. Inbillade mig, i min rosaögdhet, att fantasin skulle hålla sig till pappret. Men inte - den strök runt hela våningen. När jag kastade mig fram för att rädda dina finaste tapeter, då hände det något.
Det sprack liksom hål på universum, och gatan utanför uppenbarade sig.
Nu förstår jag, Gudmar, varför du inte har några fönster i din lägenhet!! På andra sidan gatan, i ett gapande fönster, såg jag en stum människa. Hon vred sina ögon långsamt över gatan. Då hon mötte min blick, insåg jag att jag hade stått där i hennes lägenhet, i ett annat liv.
I ena handen höll hon ett pornografiskt magasin, i den andra en teosofisk skrift. Jag visste inte vad jag skulle tro.
Nu går jag, återigen, omkring mellan rummen och låtsas du är här.
Varje skrymsle är något av dina inre organ, varje hus någon av dina yttre kroppsdelar. Varenda människa är någon av dina tankar.
Hur klarar du av att styra alla marionetter på en och samma gång!?
Du är en narr, Gudmar, som monterat in strängar under strängarna på din gitarr. Din dansdräkt är en glittrande metropol där figurerna slumrar i fickor och veck.
Och strax kommer ljuset igen.
72.
Numera hade marionettdockan dock klippt av de sista trådarna från sin kropp. På egen hand hade hon blivit regissör för en liten teater längst bort i staden. Alla spruckna såpbubblor sopade hon ut. Varenda söndervriden rökslinga sopade hon ut. Så släppte hon in några solkatter som hon band vid sina blodkärl. Marionetten sökte återskapa sig som hon alltid hade varit vid tidevarvens början. Det var innan minnet blandades upp. Det var före dockan hade dött för många gånger. Ur sin livmoder spann hon en ursprunglig tråd. En helt ny marionett blev vävd. Denna bar på supersnabba silvertrådar, kvicksilver som icke lät sig kontrolleras så lätt.
71.
70.
69.
Framåt förkvällen passerade Andrijano fröken Tajkslowskaiya, hon med det förvirrade håret och de brandfarliga ögonen. Damen satt mitt i den djupaste snön och drog fingrarna över sin sjusträngade luta, en tibhutansk dramnyen, medan hon om och om igen sjöng alla låtarna på Susainte Marjonis sista skiva "Sju illuminationer över den tolfte elefanten". Andrijano var lika orolig för att möta sina medmänniskor som han var lycklig över att de fanns. Folk menade att fröken Tajkslowskaiya en gång före tidernas begynnelse hade sökt förvandla sig till en esoterisk antropolog, och att det här utgjorde resterna av den processen. Andrijano smög sig förbi och låtsades höra hur hennes sångspel fick snön att svartna av renaste längtan. Och det gjorde den sannerligen! Nu hade det varit november i flera år. Strax var det dags att hitta någon smörgås som han inte ätit alltför många gånger. Medan han seglade in på Stjärnströmska gömde sig solen bakom sina allra mest besynnerliga strålar.
68.
67.
& & & & & &
6 november 2007
5 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{femte minnet}}}}}
& & & & &
55.
När man blir äldre så blir man också yngre. Åren som man blickar tillbaka längs, de hamnar allt längre bort, allt tidigare i tiden. Minnesbilderna blir hela tiden yngre än man är nu. Äldre och yngre är i viss mån samma ord. Emedan man lever allt djupare i sina minnen, så blir man helt enkelt yngre. För somliga blir det så. Barndomen kommer inte längre bort, den kommer närmare. Men när den gör det så ser man vilka djupa kontraster som ryms längs hela sträckan. Man kunde inte vara så ung när man var ung, för då var det ingen större skillnad mellan nu och förut. Då var det bara nu hela tiden, alltså i ens upplevelse. I ens utveckling emellertid, där var det större variation mellan nu och nyss.
54.
Ungarna hade hoppat från balkongerna och hållit fast sig i solstrålarna. Sedan hade de stått och skrattat tillsammans. Andrijano hade gått förbi och snavat på en förtretlig liten misstanke, en misstanke om att det inte var på riktigt. Därpå hade han omedelbart staplat sig hem och blivit liggandes livrädd under flera dygn.
53.
Bembo bakom dörren
passar på!!
öppnar Gudmars mammas gamla bibel
på vissa ställen
stoppar in filmstjärnebilder
och stänger historien igen
på helt andra ställen
kommer farmor aldrig hitta rätt i sitt slott anymore
blandar hon ihop lärjungarna
eller Jesus med Satan
la också in några urklipps om senaste kosmonomerna
dom har kommit på en fjärrstyrd marionettdocka
en sådan som rymmer både ingenting
och allting
där verkligheten kan fås att oscillera dessa tillstånd emellan
52.
"...Ett spår är alltså något närvarande som gäller för ett frånvarande förflutet. Hela spårets gåtfullhet ligger i detta. .......att följa ett spår är att genomföra en förmedling mellan passagens inte längre och märkets ännu......."
via Paul Ricoeur "Från Text Till Handling"
51.
Jag vill inte att alla dessa minnen skall bli kvar här, inlåsta i mitt medvetande när jag dör. För då kan ni ännu mindre se dem, ännu mindre hålla dem i era händer. Så därför pytsar jag ut dem bland er, smyger in dem i sömmarna, gömmer dem i vidöppna brev.
50.
Sagan kände en stråle av sand som rann igenom ett hål. Sanden blev till ingenting annat än mer och mer sand, ty strålen slutade ej att rinna genom hålet. Sedan mindes sagan inte hur hon fortsatte. Emellertid var Sagan mycket nyfiken, så till sist klättrade hon (åter en gång) upp ur drömmen och fram till fönstret. Där lyste det lilarosa universum över alla hustaken. Staden såg ut som om den drunkat i sina egna vinklar och vrår. Tinnarna och tornen böljade som master ombord på fyrkantiga vågor därnere. En hisnande överblick hade Sagan, ty hon bodde på 111:e våningen, eller om det t o m var 112:e. Ibland var hon hiskeligt rädd att hon skulle ramla ner.
49.
Någon hade hunnit författa hundra kapitel i mitt liv, innan jag äntligen hade vräkt ut skrivmaskinen genom fönstret. Först då fick jag inspiration att också själv rusa ut i staden, fast jag tog trapporna. I fyra eller fem dygn var jag lycklig, liksom nästan fri. Människor utanför mig lät jag strömma rakt in i mig. Sedermera mindes jag att minnescentralen satt fastmonterad inuti mig. Då skaffade jag en dator för att kunna lirka ut trådarna i nya, effektivare kapitel. Och när jag har överfört all sanden, all denna sanden från det inre timglaset, all denna sanden till det yttre timglaset... ja, då skall jag dansa ut på gatorna igen. Jag skall översköljas av nytt liv, oväntat liv, riktigt liv - liv att senare sitta och påminna mig själv i evinnerligheter om.
48.
"...och jag vet att det måste ha varit bra mycket härligare på den tiden då alla tankar var skrivna bara i människornas minne. Om någon hade velat pressa böcker då, skulle han ha varit tvungen att pressa människohuvuden, men inte heller det skulle ha hjälpt, för de verkliga tankarna kommer utifrån, de finns utanför oss som matsäcksnudlarna i bleckkannan, därför bränner inkvisitorer i hela världen böcker förgäves, och om dessa böcker innehåller något av betydelse hörs bara ett tyst skratt från dem i elden, för en riktig bok når alltid långt utanför sig själv..."
=UR "En Alltför Högljudd Ensamhet" av den tjeckiske Bohumil Hrabal.
47.
46.
Mötte Miranda July i hennes film. Hon påminde mig om någon från verkligheten. Minns ännu inte vem.
45.
Andrijano hade slunkit in på universitetsbiblioteket för att återlämna Susilia Skulderblads saga, men det gick inte. Enligt bibliotekarien skulle boken aldrig ha funnits inne där. Så Andrijano hade dragit igång ett forskningsprojekt i syfte att bevisa hur exakt denna sagobok ursprungligen hade lånats från ingenting mindre än vederbörande bibliotek. Med mikroskop förtydligade han sina minnesfragment från barndomens första möten med besläktade böcker. För första gången såg Andrijano upplevelserna som de alltid hade varit. Via teleskop såg han till så att den nutida historiken höll sig på behörigt håll. Enorma resurser var Andrijano redo att lägga ut för att äntligen få lämna tillbaks Skulderblads sagbok, för att slutligen bli fri från den.
& & & &
55.
När man blir äldre så blir man också yngre. Åren som man blickar tillbaka längs, de hamnar allt längre bort, allt tidigare i tiden. Minnesbilderna blir hela tiden yngre än man är nu. Äldre och yngre är i viss mån samma ord. Emedan man lever allt djupare i sina minnen, så blir man helt enkelt yngre. För somliga blir det så. Barndomen kommer inte längre bort, den kommer närmare. Men när den gör det så ser man vilka djupa kontraster som ryms längs hela sträckan. Man kunde inte vara så ung när man var ung, för då var det ingen större skillnad mellan nu och förut. Då var det bara nu hela tiden, alltså i ens upplevelse. I ens utveckling emellertid, där var det större variation mellan nu och nyss.
54.
Ungarna hade hoppat från balkongerna och hållit fast sig i solstrålarna. Sedan hade de stått och skrattat tillsammans. Andrijano hade gått förbi och snavat på en förtretlig liten misstanke, en misstanke om att det inte var på riktigt. Därpå hade han omedelbart staplat sig hem och blivit liggandes livrädd under flera dygn.
53.
Bembo bakom dörren
passar på!!
öppnar Gudmars mammas gamla bibel
på vissa ställen
stoppar in filmstjärnebilder
och stänger historien igen
på helt andra ställen
kommer farmor aldrig hitta rätt i sitt slott anymore
blandar hon ihop lärjungarna
eller Jesus med Satan
la också in några urklipps om senaste kosmonomerna
dom har kommit på en fjärrstyrd marionettdocka
en sådan som rymmer både ingenting
och allting
där verkligheten kan fås att oscillera dessa tillstånd emellan
52.
"...Ett spår är alltså något närvarande som gäller för ett frånvarande förflutet. Hela spårets gåtfullhet ligger i detta. .......att följa ett spår är att genomföra en förmedling mellan passagens inte längre och märkets ännu......."
via Paul Ricoeur "Från Text Till Handling"
51.
Jag vill inte att alla dessa minnen skall bli kvar här, inlåsta i mitt medvetande när jag dör. För då kan ni ännu mindre se dem, ännu mindre hålla dem i era händer. Så därför pytsar jag ut dem bland er, smyger in dem i sömmarna, gömmer dem i vidöppna brev.
50.
Sagan kände en stråle av sand som rann igenom ett hål. Sanden blev till ingenting annat än mer och mer sand, ty strålen slutade ej att rinna genom hålet. Sedan mindes sagan inte hur hon fortsatte. Emellertid var Sagan mycket nyfiken, så till sist klättrade hon (åter en gång) upp ur drömmen och fram till fönstret. Där lyste det lilarosa universum över alla hustaken. Staden såg ut som om den drunkat i sina egna vinklar och vrår. Tinnarna och tornen böljade som master ombord på fyrkantiga vågor därnere. En hisnande överblick hade Sagan, ty hon bodde på 111:e våningen, eller om det t o m var 112:e. Ibland var hon hiskeligt rädd att hon skulle ramla ner.
49.
Någon hade hunnit författa hundra kapitel i mitt liv, innan jag äntligen hade vräkt ut skrivmaskinen genom fönstret. Först då fick jag inspiration att också själv rusa ut i staden, fast jag tog trapporna. I fyra eller fem dygn var jag lycklig, liksom nästan fri. Människor utanför mig lät jag strömma rakt in i mig. Sedermera mindes jag att minnescentralen satt fastmonterad inuti mig. Då skaffade jag en dator för att kunna lirka ut trådarna i nya, effektivare kapitel. Och när jag har överfört all sanden, all denna sanden från det inre timglaset, all denna sanden till det yttre timglaset... ja, då skall jag dansa ut på gatorna igen. Jag skall översköljas av nytt liv, oväntat liv, riktigt liv - liv att senare sitta och påminna mig själv i evinnerligheter om.
48.
"...och jag vet att det måste ha varit bra mycket härligare på den tiden då alla tankar var skrivna bara i människornas minne. Om någon hade velat pressa böcker då, skulle han ha varit tvungen att pressa människohuvuden, men inte heller det skulle ha hjälpt, för de verkliga tankarna kommer utifrån, de finns utanför oss som matsäcksnudlarna i bleckkannan, därför bränner inkvisitorer i hela världen böcker förgäves, och om dessa böcker innehåller något av betydelse hörs bara ett tyst skratt från dem i elden, för en riktig bok når alltid långt utanför sig själv..."
=UR "En Alltför Högljudd Ensamhet" av den tjeckiske Bohumil Hrabal.
47.
46.
Mötte Miranda July i hennes film. Hon påminde mig om någon från verkligheten. Minns ännu inte vem.
45.
Andrijano hade slunkit in på universitetsbiblioteket för att återlämna Susilia Skulderblads saga, men det gick inte. Enligt bibliotekarien skulle boken aldrig ha funnits inne där. Så Andrijano hade dragit igång ett forskningsprojekt i syfte att bevisa hur exakt denna sagobok ursprungligen hade lånats från ingenting mindre än vederbörande bibliotek. Med mikroskop förtydligade han sina minnesfragment från barndomens första möten med besläktade böcker. För första gången såg Andrijano upplevelserna som de alltid hade varit. Via teleskop såg han till så att den nutida historiken höll sig på behörigt håll. Enorma resurser var Andrijano redo att lägga ut för att äntligen få lämna tillbaks Skulderblads sagbok, för att slutligen bli fri från den.
& & & &
4 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{Fjärde Föreställningen}}}}
& & & &
44.
Bembo anordnar världsmästerskap i avslappning. Elva grupper om fyra figurer har anmält sig. Det gör man i de kluriga pärmarna på pappa Gudmars skrivbord. Där deltar både barber och barbies, klippdockor och småbilder, motorcyklar och playmobiler. Gonzo och Kapten Haddock är också med. En syntheziser får inte plats. Alla resenärerna somnar snart gott, ombord på sina platser i kylskåpet. De sista SkyWalker:sarna får skynda in och blunda. Man måste öppna och kika så dom icke blott låtsas-sover. Men då vaknar några varje gång strålkastarna tänds. Dessa får hoppa o bada i diskhon. Den figuren som till slut har sovit längst får följa med Bembos rymdskepp bort Napoli, hem dit där han egentligen bor. Vid nästa tävlingstillfälle somnar man i tvättmaskinen och badar i toalettstolen istället.
43.
Det här är världens kortaste film. Den har redan hunnit sluta före den börjar. Publiken reser sig motvilligt, men går ändå glada i magen ut, som om de just har åkt berg- o dal-loop genom ett maskhål i rymden. I ögonvrån såg en av tanterna ett äpple som bet sig självt i skrotten. Knappt har tanten avslöjat sin upptäckt förrän filmen kommer snurrande som en bumerang och vrider med sig publiken mot skärmen. Nu är den tydligen tänd på nytt. Nu börjar det bli lite otäckt. Somliga är rädda att de skall behöva betala för dubbla föreställningar. Aktören som kommer cyklandes längs bygatan medan förtexterna rullar, han är skrämmande lik en trolleridirektör som slagit knut på sin egen medicin och söker en doktor som kan lösa upp föreställningen.
42.
Åtskilliga gånger hade Andrijano varit inne bland dessa gränder, men den här gången kände han inte alls igen sig. Inte nog med att någon hade brutit sig in i hans minne och ändrat ordningen på alla prången, vridit loss varannan vindling. Likt pricken över ji måste samma någon just ha tänt en sol, en helt annan sol. Den solen lös nu så att sjuvåningshusen visade sig vara sandslott. De snöslaskiga gränderna vidgade sig, gled in i varandra och blev en hel öken. Höll man månne på att spela in en uråldrig film!? Jo, borta vid den frusna fontänen stod en skara scenografer och jämförde sina andedräkter. Andrijano satte sig längst ned på en rutschkana och plockade fram manuset ur sin hemliga scenkostym som han jämt bar under rocken. I den tomma anteckningsboken stod hela scenen redan skriven. Det gällde bara att minnas hur den är.
41.
Scenen föreställer ett flygfält. Vi sitter i en källarskrubb på övervåningen och låtsas att vi är en djurpark som skall fara till rymden. Alltså sitter vi och åker till rymden. Det gör vi så länge som vi orkar låtsas att vi gör det. Och så länge som vi minns att vi samtidigt sitter i källarskrubben på övervåningen...........
40.
I tvättmaskinens lucka visas fyra foton. Om och om igen visas samma foton. Omvartannat rullar de, sköljer kring varandra, byter sinsemellan hörn. Hela serien föreställer en liten kvinna, uppflugen på kanten av sin kajak, på väg att paddla in i en grottklyfta. I stolsraderna framför tvättmaskinen sitter sextiofyra nyfikna farbröder och observerar varenda rörelse. Det är som om de skulle vilja spela schack, men inte lärt sig ännu hur man gör.
39.
Kvinnan vred sirent sina skrattande ansikten över skuldrorna och blickade med grårosa irisar över lervällingen. Hon red sin flodhäst likt en krokodil. Hennes klurighet var av det vidöppna slaget, potentiellt framstörtande. Ändock hade flodhästen aldrig synts simma närmare grottan där borta. Aldrig under sjuttioelva år - hur snabbt kvinnans blickar än fyrades av. Hon kastade sitt vilda hår över alla axlar hon hade, men det var lika långt kvar till grottmynningen i alla fall. Sällskapet stod fastfrusna mitt ute i den heta sirapsströmmen. Cowboysen kom och gick längs flodremsan, men hon satt kvar därute, lika ungdomlig hela tiden. Eller blev hon rentav yngre och vackrare ju mer erfarenhet hon samlade där bakom sitt skimrande skinn??
38.
Mitt i galleriet står ett badkar. Naturligtvis har ingen fyllt det med vatten. Istället ligger ett täcke samt stjärnbeströdda kuddar ombord på dess hårda botten. En modig kanadensare som också är koeran, han har tagit sig för att krypa ned och sussa en stund. Trots att han bara är publik. Ett paraply sitter uppspänt högt över badkarskanten. Därifrån strålar imaginära, grovkorniga syner, som dock vår käre koreankanadensare aldrig hinner se, före han slocknar.
37.
Nu steg Susanni in i den främmande våningen. Till hennes högsta förvåning var här alldeles mörkrosa. Hon förnam lukten av trolldeg eller modellera. Inte blott fyra väggar var det. Här var tolv väggar, kanske till och med elva. Allesammans stirrade de på Susanni som fasettögon. Sinnrikt kupade kring rummet bildade de en slipad gudomlighet, en artificiell livmoder. Överförtjust befann hon sig inuti denna enrummade labyrint. Efter en salig stund fick Susanni syn på dörren som hon nyss trätt in igenom. Den stod ännu på glänt. Från den här sidan, från insidan, liknade lägenhetsdörren en lucka i ett rymdskepp. Ingen ångestfull, gastkramande trappuppgång kunde hon ana där bakom. Blott en fri, välkomnande rymd skymtade.
36.
35.
34.
Hitta tre träd (inom samma område men
varifrån du inte kan se de andra två
samtidigt). Då du identifierat de tre träden : Uppsök det första
och lirka fram fyra ord ur trädet. Gå till det andra
och gör likadant; därpå det tredje. Komponera sedan
en dikt med de tolv orden. Kasta om dem men
gör gärna fyra rader á tre ord. Gå fram och läs upp dikten
för varje träd!!!
& & &
44.
Bembo anordnar världsmästerskap i avslappning. Elva grupper om fyra figurer har anmält sig. Det gör man i de kluriga pärmarna på pappa Gudmars skrivbord. Där deltar både barber och barbies, klippdockor och småbilder, motorcyklar och playmobiler. Gonzo och Kapten Haddock är också med. En syntheziser får inte plats. Alla resenärerna somnar snart gott, ombord på sina platser i kylskåpet. De sista SkyWalker:sarna får skynda in och blunda. Man måste öppna och kika så dom icke blott låtsas-sover. Men då vaknar några varje gång strålkastarna tänds. Dessa får hoppa o bada i diskhon. Den figuren som till slut har sovit längst får följa med Bembos rymdskepp bort Napoli, hem dit där han egentligen bor. Vid nästa tävlingstillfälle somnar man i tvättmaskinen och badar i toalettstolen istället.
43.
Det här är världens kortaste film. Den har redan hunnit sluta före den börjar. Publiken reser sig motvilligt, men går ändå glada i magen ut, som om de just har åkt berg- o dal-loop genom ett maskhål i rymden. I ögonvrån såg en av tanterna ett äpple som bet sig självt i skrotten. Knappt har tanten avslöjat sin upptäckt förrän filmen kommer snurrande som en bumerang och vrider med sig publiken mot skärmen. Nu är den tydligen tänd på nytt. Nu börjar det bli lite otäckt. Somliga är rädda att de skall behöva betala för dubbla föreställningar. Aktören som kommer cyklandes längs bygatan medan förtexterna rullar, han är skrämmande lik en trolleridirektör som slagit knut på sin egen medicin och söker en doktor som kan lösa upp föreställningen.
42.
Åtskilliga gånger hade Andrijano varit inne bland dessa gränder, men den här gången kände han inte alls igen sig. Inte nog med att någon hade brutit sig in i hans minne och ändrat ordningen på alla prången, vridit loss varannan vindling. Likt pricken över ji måste samma någon just ha tänt en sol, en helt annan sol. Den solen lös nu så att sjuvåningshusen visade sig vara sandslott. De snöslaskiga gränderna vidgade sig, gled in i varandra och blev en hel öken. Höll man månne på att spela in en uråldrig film!? Jo, borta vid den frusna fontänen stod en skara scenografer och jämförde sina andedräkter. Andrijano satte sig längst ned på en rutschkana och plockade fram manuset ur sin hemliga scenkostym som han jämt bar under rocken. I den tomma anteckningsboken stod hela scenen redan skriven. Det gällde bara att minnas hur den är.
41.
Scenen föreställer ett flygfält. Vi sitter i en källarskrubb på övervåningen och låtsas att vi är en djurpark som skall fara till rymden. Alltså sitter vi och åker till rymden. Det gör vi så länge som vi orkar låtsas att vi gör det. Och så länge som vi minns att vi samtidigt sitter i källarskrubben på övervåningen...........
40.
I tvättmaskinens lucka visas fyra foton. Om och om igen visas samma foton. Omvartannat rullar de, sköljer kring varandra, byter sinsemellan hörn. Hela serien föreställer en liten kvinna, uppflugen på kanten av sin kajak, på väg att paddla in i en grottklyfta. I stolsraderna framför tvättmaskinen sitter sextiofyra nyfikna farbröder och observerar varenda rörelse. Det är som om de skulle vilja spela schack, men inte lärt sig ännu hur man gör.
39.
Kvinnan vred sirent sina skrattande ansikten över skuldrorna och blickade med grårosa irisar över lervällingen. Hon red sin flodhäst likt en krokodil. Hennes klurighet var av det vidöppna slaget, potentiellt framstörtande. Ändock hade flodhästen aldrig synts simma närmare grottan där borta. Aldrig under sjuttioelva år - hur snabbt kvinnans blickar än fyrades av. Hon kastade sitt vilda hår över alla axlar hon hade, men det var lika långt kvar till grottmynningen i alla fall. Sällskapet stod fastfrusna mitt ute i den heta sirapsströmmen. Cowboysen kom och gick längs flodremsan, men hon satt kvar därute, lika ungdomlig hela tiden. Eller blev hon rentav yngre och vackrare ju mer erfarenhet hon samlade där bakom sitt skimrande skinn??
38.
Mitt i galleriet står ett badkar. Naturligtvis har ingen fyllt det med vatten. Istället ligger ett täcke samt stjärnbeströdda kuddar ombord på dess hårda botten. En modig kanadensare som också är koeran, han har tagit sig för att krypa ned och sussa en stund. Trots att han bara är publik. Ett paraply sitter uppspänt högt över badkarskanten. Därifrån strålar imaginära, grovkorniga syner, som dock vår käre koreankanadensare aldrig hinner se, före han slocknar.
37.
Nu steg Susanni in i den främmande våningen. Till hennes högsta förvåning var här alldeles mörkrosa. Hon förnam lukten av trolldeg eller modellera. Inte blott fyra väggar var det. Här var tolv väggar, kanske till och med elva. Allesammans stirrade de på Susanni som fasettögon. Sinnrikt kupade kring rummet bildade de en slipad gudomlighet, en artificiell livmoder. Överförtjust befann hon sig inuti denna enrummade labyrint. Efter en salig stund fick Susanni syn på dörren som hon nyss trätt in igenom. Den stod ännu på glänt. Från den här sidan, från insidan, liknade lägenhetsdörren en lucka i ett rymdskepp. Ingen ångestfull, gastkramande trappuppgång kunde hon ana där bakom. Blott en fri, välkomnande rymd skymtade.
36.
35.
34.
Hitta tre träd (inom samma område men
varifrån du inte kan se de andra två
samtidigt). Då du identifierat de tre träden : Uppsök det första
och lirka fram fyra ord ur trädet. Gå till det andra
och gör likadant; därpå det tredje. Komponera sedan
en dikt med de tolv orden. Kasta om dem men
gör gärna fyra rader á tre ord. Gå fram och läs upp dikten
för varje träd!!!
& & &
3 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{tRedje tRappan}}}
& & &
33.
Det är en trappa.
En trappa är det.
Trappan leder högst upp i hela universum.
Den gamle hästen klättrar
och klättrar.
I nittionio år har hästen klättrat längs den kantiga,
knarriga oändligheten. Nu
står han på sista steget,
står där
och skakar
skramlandes i hela sitt stackars skelett.
Så orolig är han
att allting skall ta slut här.
Framför honom
syns inget mer steg.
Såvitt hästen kan se
finns där blott en outgrundlig spegel
i glänsande svart glas.
Dess blanka mörker bär ingen bild,
syns helt igenom tom.
Bakom honom
där finns vartenda steg, vart evinnerliga, skrangliga steg
i hela branta världen.
32.
Ultimata formen för medverkan till Guds skapelse är att FÖRST (likt en hundraåring) ha sett till att bilda sig förståelse och kunskap om vad det är man har framför ögonen :
för att DÄRPÅ (likt en fyraåring) aktivt gripa in i det allra heligaste och med full fantasi omvandla (eller fullborda) det. Människor tenderar att leva baklänges.
31.
Bembo pladask från trappstegen!!!
har bara tre steg
men han faller djupt
simmar fram över heltäckningsmattan
längst bort i mammas o pappas orangea bikupa
där står långa avlånga spegeln lutad
det blir nedförsbacke
det blir slalom
Susanni tassar fram och tillbaka och
lägger bjällerklingande upp
benmanchetterna på Gudmars knektkostym
av levande poolovelour
vrider Bembo uppmärksamheten allt djupare
och djupare runt
upp & nerpå nu
allt längre in i den här hemmasydda världen
blir liggande utmattad
uppi taket där följer Bembos blick de jättehöga trösklarna
trösklarna in till golven
in till golven i de andra rummen
30.
29.
Susanni fann sig ståendes ute i trappuppgången. Hur hade hon kommit hit!? I nattlinnet stod hon och darrade febrigt. Hårslingorna flöt ideligen in i mungiporna. Hon hade bott hela livet i sin lägenhet, men här utanför dörren hade Susanni aldrig varit förut. Jo, möjligen när hon var fyra år, eller i ett tidigare liv, men aldrig efter det. Dörren, hennes egen dörr, såg ut som en alldeles vanlig dörr. Hon hade sett många sådana på film. På brevlådan stod det Susilia Skulderblad. Varför stod där inte hennes eget namn, Susanni Cisolia!? Och så luktade det som om någon hade använt läppstift som stearinljus. Susanni visste inte om hon kände igen sig. Hela trappuppgången var mindre och trängre än hon någonsin föreställt sig. Valven skulle ju ha varit hisnande höga och trappstegen som triljoner små DNA-spiraler. Här i verkligheten saknades all rymdkänsla. Valven var visserligen väldiga, men de kröp inpå hennes kropp, ringlade som ormar, medan trappstegen var enorma stenblock. Hur skulle hon klättra upp längs dem utan att benen sträcktes sönder!? Susanni grep tag i det rangliga träräcket och hävde sig studsande på tå. Hon började vibrera likt en rymdraket, beredd att explodera. Men innan hon hann inleda hoppet bräcktes räcket av. Hennes vilja var tydligen lite för stark. Susanni kunde inte låta bli att börja le. Hon log så högt så det hördes i trappuppgången. Då blev hon livrädd.
28.
27.
26.
Hon log så högt så det hördes i trappuppgången. Då blev hon livrädd. Hissen befann sig djupt därnere någonstans. Om några skulle komma hem, då kunde dom åka upp hit på ögonblicket. Då skulle dom avslöja hela denna sagobok, hennes innersta verklighet. För att inte tala om ifall någon var på väg UT ur sin lägenhet....... Man skulle omedelbart få för sig att Susanni var en sömngångerksa med mycket bräcklig karaktär, en som omöjligen hörde hemma i huset. Ty man hade ju aldrig någonsin sett henne. Såvitt hon visste hade hon levt inne i sin lägenhet jämt.
25.
24.
23.
Såvitt hon visste hade hon levt inne i sin lägenhet jämt. Men nu....... Susanni måste skynda sig. Men vart? Hon ville inte ner till gatan. Den hade hon studerat från fönstret under tillräckligt många år. Hon hade räknat ut att hon bodde på elfte våningen. Och nu skulle Susanni minsann uppåt - ännu högre upp!! Hon hade länge undrat hur högt man kunde komma. Hur många lägenheter fanns det egentligen ovanför hennes?? Nyfikenheten tog överhanden och hon tryckte på hissknappen, trots att hon ju aldrig tidigare testat hur hissen fungerade. Susanni måste få se ifall det fanns något slut.......
& &
33.
Det är en trappa.
En trappa är det.
Trappan leder högst upp i hela universum.
Den gamle hästen klättrar
och klättrar.
I nittionio år har hästen klättrat längs den kantiga,
knarriga oändligheten. Nu
står han på sista steget,
står där
och skakar
skramlandes i hela sitt stackars skelett.
Så orolig är han
att allting skall ta slut här.
Framför honom
syns inget mer steg.
Såvitt hästen kan se
finns där blott en outgrundlig spegel
i glänsande svart glas.
Dess blanka mörker bär ingen bild,
syns helt igenom tom.
Bakom honom
där finns vartenda steg, vart evinnerliga, skrangliga steg
i hela branta världen.
32.
Ultimata formen för medverkan till Guds skapelse är att FÖRST (likt en hundraåring) ha sett till att bilda sig förståelse och kunskap om vad det är man har framför ögonen :
för att DÄRPÅ (likt en fyraåring) aktivt gripa in i det allra heligaste och med full fantasi omvandla (eller fullborda) det. Människor tenderar att leva baklänges.
31.
Bembo pladask från trappstegen!!!
har bara tre steg
men han faller djupt
simmar fram över heltäckningsmattan
längst bort i mammas o pappas orangea bikupa
där står långa avlånga spegeln lutad
det blir nedförsbacke
det blir slalom
Susanni tassar fram och tillbaka och
lägger bjällerklingande upp
benmanchetterna på Gudmars knektkostym
av levande poolovelour
vrider Bembo uppmärksamheten allt djupare
och djupare runt
upp & nerpå nu
allt längre in i den här hemmasydda världen
blir liggande utmattad
uppi taket där följer Bembos blick de jättehöga trösklarna
trösklarna in till golven
in till golven i de andra rummen
30.
29.
Susanni fann sig ståendes ute i trappuppgången. Hur hade hon kommit hit!? I nattlinnet stod hon och darrade febrigt. Hårslingorna flöt ideligen in i mungiporna. Hon hade bott hela livet i sin lägenhet, men här utanför dörren hade Susanni aldrig varit förut. Jo, möjligen när hon var fyra år, eller i ett tidigare liv, men aldrig efter det. Dörren, hennes egen dörr, såg ut som en alldeles vanlig dörr. Hon hade sett många sådana på film. På brevlådan stod det Susilia Skulderblad. Varför stod där inte hennes eget namn, Susanni Cisolia!? Och så luktade det som om någon hade använt läppstift som stearinljus. Susanni visste inte om hon kände igen sig. Hela trappuppgången var mindre och trängre än hon någonsin föreställt sig. Valven skulle ju ha varit hisnande höga och trappstegen som triljoner små DNA-spiraler. Här i verkligheten saknades all rymdkänsla. Valven var visserligen väldiga, men de kröp inpå hennes kropp, ringlade som ormar, medan trappstegen var enorma stenblock. Hur skulle hon klättra upp längs dem utan att benen sträcktes sönder!? Susanni grep tag i det rangliga träräcket och hävde sig studsande på tå. Hon började vibrera likt en rymdraket, beredd att explodera. Men innan hon hann inleda hoppet bräcktes räcket av. Hennes vilja var tydligen lite för stark. Susanni kunde inte låta bli att börja le. Hon log så högt så det hördes i trappuppgången. Då blev hon livrädd.
28.
27.
26.
Hon log så högt så det hördes i trappuppgången. Då blev hon livrädd. Hissen befann sig djupt därnere någonstans. Om några skulle komma hem, då kunde dom åka upp hit på ögonblicket. Då skulle dom avslöja hela denna sagobok, hennes innersta verklighet. För att inte tala om ifall någon var på väg UT ur sin lägenhet....... Man skulle omedelbart få för sig att Susanni var en sömngångerksa med mycket bräcklig karaktär, en som omöjligen hörde hemma i huset. Ty man hade ju aldrig någonsin sett henne. Såvitt hon visste hade hon levt inne i sin lägenhet jämt.
25.
24.
23.
Såvitt hon visste hade hon levt inne i sin lägenhet jämt. Men nu....... Susanni måste skynda sig. Men vart? Hon ville inte ner till gatan. Den hade hon studerat från fönstret under tillräckligt många år. Hon hade räknat ut att hon bodde på elfte våningen. Och nu skulle Susanni minsann uppåt - ännu högre upp!! Hon hade länge undrat hur högt man kunde komma. Hur många lägenheter fanns det egentligen ovanför hennes?? Nyfikenheten tog överhanden och hon tryckte på hissknappen, trots att hon ju aldrig tidigare testat hur hissen fungerade. Susanni måste få se ifall det fanns något slut.......
& &
2 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{Andra Ögonen}}
& &
22.
Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan - jag skriver nu om henne ännu en gång.
21.
Då hon för tusende gången plockade upp sagoboken satt där en docka på pärmens framsida. Besynnerligt att Susanni aldrig sett henne förut! Dockan satt mitt i en dörröppning och såg ungefär lika sträng som söt ut. Munnen log, nästan oskuldsfullt inbjudande, men kände till vissa saker som hon icke tänkte berätta i första taget. Boken var skriven av Ellinor Ryggblad. Ändå påstod den sig handla om Susanni Cisolia. Hennes mycket verklighetsnära dräkt bar flera naiva, fantasifulla inslag. Susanni hade svårt att bedöma denna människans position. Dock var hon en urgammal tant, säkert över tjugo år. Ögonen var två mycket omedelbara, starka ljus. Fast omkring ljuset var allting disigt, försvinnande, som om hon egentligen var förvirrad över evigheten. Dörröppningen omvälvde henne med sin hänsynslösa frihet. Undrade dockan över om hon skulle öppna sin galenskap, ge den sol så den kunde brinna? Eller skulle hon hålla galenskapen fängslad, så den inte sprängde henne? Skulle hon bli ännu mer ensam ifall hon steg ut i världen? Skulle hon vara mindre ensam om hon satt kvar härinne i sin ensamhet??
20.
-Varför skriver vi när vi skulle kunna tala med varann!?
-Jag vill inte få reda på att du missuppfattar mig.
-Jaha, så det får du inte reda på svart på vitt då!?
-Det märks ju mer på rösten.
-Ja, men vill du inte få reda på att jag älskar dig!?
-Det gör du inte. Tror du verkligen att du gör det!?
-Jag älskar inte din misstänksamhet. Jag älskar dig.
-Jag är misstänksam.
-Jo, men det är inte DU.
-Hur kan du vara så säker på det!?
-Annars skulle jag inte älska dig.
-Hmm, jag är för blyg för att svara på det just nu. Skriver something tomorrow.
19.
Om du händelsevis har haft mer än fullt med att leva - så accepterar jag det, eftersom jag också har valt bort dig senaste veckorna.
18.
Jag söker, uppenbarligen, iaktta mig själv genom en kvinnas blick som söker iaktta sig själv genom högre ögon, som skulle kunna vara mina ögon, som i sin tur kommer ihåg den kvinna som var jag (kanske i min förra inkarnation). Och nu vill jag lära mig vara man, men inte vilken man somhelst, utan den som jag är nu. Men honom avslöjar jag sällan.
17.
DÖRREN BAKOM SPEGELN BAKOM DÖRREN
(en besynnerlig historia)
av Susilia Skulderblad
(SpökBokförlaget Siris Origo, 1976)
16.
Älskade Juni-Lis!
Jag håller i dessa solstrålar medan du snurrar oss djupare ner i sängen.
Känns som smaken av din lycka aldrig kan ta slut.
Du öppnar ögonen oupphörligen.
I speglarna stängs samtidigt varenda sagobok jag någonsin påbörjat.
Det är just nu som livet skall fortsätta.
Vi drar upp speldosan och gömmer musiken i din kropp.
15.
14.
Du har ingen aning om hur nära du var
att lyckas. Det är första gången
som du hoppat efter guld. Så nu tror du att
du misslyckades. Men enda misstaget du kan göra är
att inte fortsätta nästa dans. Enda felsteget du kan ta här:
att snava på din misstro att du upplevs som
en brännmärkt. Bara för att andra spelar ännu attraktivare hittills..
13.
Testar mina nya glasögon. Man måste blunda när man har dem på sig. Glasögonen är inkopplade i en apparat. De blinkar ljusimpulser genom mina ögonlock. Jag ser mönster som jag aldrig tidigare har framkallat för egen fantasi. Jag försöker följa med i tunnlarna och vidröra de skiftande fälten med min blick, utan att öppna ögonen. Det känns som att vara i framtiden.
12.
Susanni blickade upp från sagoboken och kände sig lite yr. Hon vred sitt huvud, sneglade på väggen bakom ryggen. Där hängde en dunkel, lilalysande spegel. Susanni kunde se sina rosa skulderblad blänka inuti glasdiset. Hon förundrades över sin vackra baksida. Det verkligt märkliga emellertid, det var att hennes ansikte inte syntes alls i spegeln. I spegeln stod Susanni fortfarande och spanade rakt fram i fjärran, ut mot stadens snö. Ändå visste hon ju att hon av egen kraft, just i denna stund, tittade rätt över sin egen axel!! Var spegeln så långsam av sig!? Nej, nu blev Susanni livrädd och ville kasta ut sagan genom fönstret. Men hon vågade inte släppa greppet om den, ifall det nu skulle bli ännu tommare då. Susanni dansade runt i sovrummet. Spegeln vred sig, gled som en magnet efter ryggens trolska spiraler. Hon kunde följa sin rygg med blicken hela tiden. Det kändes som att det var hennes egen avsikt som regisserade scenen. Susanni var helt övertygad om att det var hon själv som drev på farten, när nu Ellinor Ryggblad snurrade henne allt vildare i sin karusell. Men hur fort marionetten än roterade, ville Susannis blick aldrig möta Ellinors ögon. Hon nådde aldrig runt till andra sidan cirkeln, fram till sitt ansikte.
&
22.
Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan - jag skriver nu om henne ännu en gång.
21.
Då hon för tusende gången plockade upp sagoboken satt där en docka på pärmens framsida. Besynnerligt att Susanni aldrig sett henne förut! Dockan satt mitt i en dörröppning och såg ungefär lika sträng som söt ut. Munnen log, nästan oskuldsfullt inbjudande, men kände till vissa saker som hon icke tänkte berätta i första taget. Boken var skriven av Ellinor Ryggblad. Ändå påstod den sig handla om Susanni Cisolia. Hennes mycket verklighetsnära dräkt bar flera naiva, fantasifulla inslag. Susanni hade svårt att bedöma denna människans position. Dock var hon en urgammal tant, säkert över tjugo år. Ögonen var två mycket omedelbara, starka ljus. Fast omkring ljuset var allting disigt, försvinnande, som om hon egentligen var förvirrad över evigheten. Dörröppningen omvälvde henne med sin hänsynslösa frihet. Undrade dockan över om hon skulle öppna sin galenskap, ge den sol så den kunde brinna? Eller skulle hon hålla galenskapen fängslad, så den inte sprängde henne? Skulle hon bli ännu mer ensam ifall hon steg ut i världen? Skulle hon vara mindre ensam om hon satt kvar härinne i sin ensamhet??
20.
-Varför skriver vi när vi skulle kunna tala med varann!?
-Jag vill inte få reda på att du missuppfattar mig.
-Jaha, så det får du inte reda på svart på vitt då!?
-Det märks ju mer på rösten.
-Ja, men vill du inte få reda på att jag älskar dig!?
-Det gör du inte. Tror du verkligen att du gör det!?
-Jag älskar inte din misstänksamhet. Jag älskar dig.
-Jag är misstänksam.
-Jo, men det är inte DU.
-Hur kan du vara så säker på det!?
-Annars skulle jag inte älska dig.
-Hmm, jag är för blyg för att svara på det just nu. Skriver something tomorrow.
19.
Om du händelsevis har haft mer än fullt med att leva - så accepterar jag det, eftersom jag också har valt bort dig senaste veckorna.
18.
Jag söker, uppenbarligen, iaktta mig själv genom en kvinnas blick som söker iaktta sig själv genom högre ögon, som skulle kunna vara mina ögon, som i sin tur kommer ihåg den kvinna som var jag (kanske i min förra inkarnation). Och nu vill jag lära mig vara man, men inte vilken man somhelst, utan den som jag är nu. Men honom avslöjar jag sällan.
17.
DÖRREN BAKOM SPEGELN BAKOM DÖRREN
(en besynnerlig historia)
av Susilia Skulderblad
(SpökBokförlaget Siris Origo, 1976)
16.
Älskade Juni-Lis!
Jag håller i dessa solstrålar medan du snurrar oss djupare ner i sängen.
Känns som smaken av din lycka aldrig kan ta slut.
Du öppnar ögonen oupphörligen.
I speglarna stängs samtidigt varenda sagobok jag någonsin påbörjat.
Det är just nu som livet skall fortsätta.
Vi drar upp speldosan och gömmer musiken i din kropp.
15.
14.
Du har ingen aning om hur nära du var
att lyckas. Det är första gången
som du hoppat efter guld. Så nu tror du att
du misslyckades. Men enda misstaget du kan göra är
att inte fortsätta nästa dans. Enda felsteget du kan ta här:
att snava på din misstro att du upplevs som
en brännmärkt. Bara för att andra spelar ännu attraktivare hittills..
13.
Testar mina nya glasögon. Man måste blunda när man har dem på sig. Glasögonen är inkopplade i en apparat. De blinkar ljusimpulser genom mina ögonlock. Jag ser mönster som jag aldrig tidigare har framkallat för egen fantasi. Jag försöker följa med i tunnlarna och vidröra de skiftande fälten med min blick, utan att öppna ögonen. Det känns som att vara i framtiden.
12.
Susanni blickade upp från sagoboken och kände sig lite yr. Hon vred sitt huvud, sneglade på väggen bakom ryggen. Där hängde en dunkel, lilalysande spegel. Susanni kunde se sina rosa skulderblad blänka inuti glasdiset. Hon förundrades över sin vackra baksida. Det verkligt märkliga emellertid, det var att hennes ansikte inte syntes alls i spegeln. I spegeln stod Susanni fortfarande och spanade rakt fram i fjärran, ut mot stadens snö. Ändå visste hon ju att hon av egen kraft, just i denna stund, tittade rätt över sin egen axel!! Var spegeln så långsam av sig!? Nej, nu blev Susanni livrädd och ville kasta ut sagan genom fönstret. Men hon vågade inte släppa greppet om den, ifall det nu skulle bli ännu tommare då. Susanni dansade runt i sovrummet. Spegeln vred sig, gled som en magnet efter ryggens trolska spiraler. Hon kunde följa sin rygg med blicken hela tiden. Det kändes som att det var hennes egen avsikt som regisserade scenen. Susanni var helt övertygad om att det var hon själv som drev på farten, när nu Ellinor Ryggblad snurrade henne allt vildare i sin karusell. Men hur fort marionetten än roterade, ville Susannis blick aldrig möta Ellinors ögon. Hon nådde aldrig runt till andra sidan cirkeln, fram till sitt ansikte.
&
1 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {första försvinnandet}
&
11.
Vi var bara två som vill gå manus-skrivarkursen.
Så det blir ingen dialog-utbildning.
Vi får hålla en monolog istället.
10.
Jag tillhör de oroliga människorna. Jag liknar en småfågel som hoppar från det tredje till det fjärde till det tolfte. Blott någon gång emellanåt flyger jag ordentligt. Och de gångerna vågar jag aldrig stanna igen. Nervositeten är mitt naturliga temperament. Att jag ändå lever så förhållandevis lugnt, ja, jämfört med andra, betydligt mindre nervösa människor som likt förbannat brusar upp - det beror på att jag befinner mig på välsådd jord, på gott och ont, bland odramatiska människor. Söker efter en aktris i livskris. Fast för egen del stänger jag gärna in mig, tuktar frivilligt min längtan, sätter mig ner i timmar och skriver. Det blir mitt rotfyllande trädgårdsarbete. Vill hellre fastna i en tankegång, ett ansikte, en siffra, ja, hellre än att iRra och picka nya korn varje kvart. Jag dras till beroendet, till de småfarliga mönstren som skall berätta för mig hur jag kommer att göra. Det är samma mynt som iRrandet, bara andra sidan. Vill fastna i en fix idé, men vrida den så skevt som det bara går kring sin egen axel, sin kärnsträng. Mina skapelser liknar knotiga fjällbjörkar, ofullbordade spiRaler. Deras vindlingar slutar ingalunda på denna planeten. Jag, min själ, är egentligen en långfärdsskrinnare. Jag vet redan vilken fjärran stjärna jag åker mot. Men jag föddes i en sprinters kropp, som en trestegsraket, i en snabbt uppflaxande, lika raskt uttröttad psykosomatik. Det är vägen till solen som jag ständigt ändrar. Och jag bygger jämt fler sidoprång än vad som får rum här. Har varit på väg i åtskilliga inkarnationer. Just därför har jag kommit att bli så nyfiken på variationerna. Liknar jag en kamel som man placerat på ett par rullskridskor? Eller snarare ett par rullskridskor som man placerat på en kamel??
09.
Scenen föreställer en försvunnen scen. Skådespelerskan fattar inte riktigt hur hon skall förhålla sig. Hon försöker klamra sig fast i trappräcket, men rymdraketen har redan farit bort med trappan, med dörrarna och alltihop.
08.
Det var en gång en marionettdocka. Hon hade dansat till de mest förvrängda signaturmelodier. På de mest bottenlösa scengolv hade hon satt sina fötter. Ja, marionettens trådar hade snurrat i de allra barnförbjudnaste rymderna. Och hon hade för längesedan glömt hur hon skulle snurra upp sig igen. En gång hade hon låtit sina trådar snurra henne så många varv kring sig själv så hon varit hemskt nära att kvävas på riktigt.
07.
Det var en gång en försvunnen. Hon hade slutat sjunga mitt i grammofonspåret. Somliga hade hört henne rusa bort mellan flyglarna. Utomhus hade snön virfvlat över smultronfälten.
06.
...sprang upp i himlavalvet
såg din klänning ligga på ett moln
virat kring en pelare ditt hår
och din doft infrusen i självaste klockklangen
men ingenstans finns du
inte ens i leendet du lämnat åt en fågel
05.
Så hon mimar sin fantasi - i väntan på en verklighet. Denna fantastiska skådespelerska håller sig fast i den försvunna scenentrén, precis mitt inuti dörröppningens svarta hål. Snabbare än en molekylär fantom rusar hon fram och tillbaka genom ingenstans.
04.
Det är en iRrgång.
En helt annan gång är det.
miRjlas minne är försvunnet : Hur hamnade hon i denna tid!?
Höstsnö.
Här är ingalunda annat än förviRrade tomtebloss.
Och yRlande rosenblad med kanelsmak.
miRjla spyR upp halva universum på nytt.
03.
Själva rösten lämnade en och en halv strof kvar i världen. Emellertid kan kännarna än idag spåra hur den försvunna iRrar i korridorerna. Man är överens om att hon var på väg ut - bort mot den verkliga musiken. Men ingen vet om hon någonsin nådde dit. Det mesta är täckt av gammalt knaster.
02.
Flöjten följde dig i hälarna genom det ljusgröna skynket.
Vi väntar inte bara på ena sidan tiden.
01.
Och så steg du för sista gången ut på den allra första sommarängen nu.
0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
