ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{åttonde återvändsgränden}}}}}}}}

& & & & & & & &


87.

86.
Du spökar dig fram mellan stans allra murrigaste träkåkar. Du är tillbaks i den tyngsta verkligheten. Med din nya vinterrock kring det gamla hjärtat, tvingas du än en gång inse att människor ändrar sig. Vinden biter i benmärgen. Är det Du som får dem att ändra sig!? Ingen snö har fallit ännu. Blott löv - vissa blöta, andra torra. Har du verkligen så skrämmande stark vilja!? Fönsterlyktorna häller ner sina sken mot din gryende rädsla. Skymningen har redan slukat var och varannan trottoarkant. Finns det någon enda människa som håller vad de lovar!? Du ville bara dansa, men världen ville inte dansa med dig. Ingen dök längre upp den sjätte gången. Och du fick aldrig reda på varför. Hade dessa damer plötsligt något bättre för sig i sina liv!? Du håller på att snava på en parkerad barnvagn. Nå, du skulle ändå inte ha något intresse av att dansa med en kvinna som skulle vara beredd att borsta bort dig från sin dräkt.

85.

84.
Sökte hålla sjuttiofjorton dörrar öppna i varje ögonblick.
Rusade som en clown mellan dem.
Gjorde det samtidigt som jag i hemlighet höll flera utgångar fria.
Höll på att slitas itu.
Mitt i en morgon blev jag stående i spagat.
Mullvaden var blott en bläckfisk.
Skorpionen var ingen tusenfoting.

Så nu känns det befriande att stänga dessa alla dörrar.
Förmår mig för första gången öppna en,
någon enda dörr på riktigt.
Man kan aldrig ta mer än ett andetag åt gången,
men man kan alltid göra det djupare.
Och man kan göra det tillsammans.

83.

82.
någonstans i den rosa korridoren
står vi med händerna på
varsitt dörrhandtag -
väntar
på mötet som kunde komma, men
längtar att
gömma oss

längre bort lyser en lila
lampa - tittar vi
inte på den - vet vi
båda har sett den. Du ler och
öppnar din dörr - jag
ler och går in i mitt
ensamma rum

sätter vi oss på
varsin säng och stirrar
utmattade mot spegeln, bort på
varsin satellit -
hör vi musiken
rosalila
tyngre än hela hotellet
somnar vi och
drömmer om varann i
många månader

81.

80.
Andrijano vandrade vaken genom sin ensamma stad.
Det var en sen gryning i november.
Gråsparvarna yrde fram och tillbaka i snön.
Spårvagnarna skulle åka mycket långt bort idag.
Emellertid var Andrijano inte alls på väg ut ur staden, nej, han var fortfarande på väg längre in, till där människorna bodde.
Han ville vänta med att fara tills han visste närmare vad det var han lämnade.
Detta ödsliga tivoli fylldes allt oftare med nya gamla minnen.
Andrijano tänkte se ifall dessa spännande ansikten fanns på riktigt.


79.
I rännstenen har löven samlats till en brunvinröd orgie i död. Tänk ifall det var någon av de andra männen som fick damerna att stanna hemma från dansen!? Nu kommer ännu en barnvagn - den här gången levande. Den lilla modern tittar med sällsamt snälla ögon på dig. Hur skulle hon reagera ifall du höll kvar hennes blick två - eller rentav tre - sekunder för länge..!? Nå, naturliga reaktioner. Men att rasera en gruppövning och sedan göra sig onåbar för all framtid - det är ohyggligt. Du blir ofantligt trött av alla spekulationer, alla skuggor som du går omkring och släpar på, här längs stadens labyrint. Du vet så sällan om dessa människor är värda att föraktas eller älskas. Leonards tidiga visor rasslar religiöst i dina dyrbara hörlurar. Hans varma, isande röst sveper förbi lägenheten där din älskling levt i hur många år!? Ensam!? Du önskar hon fortfarande vore i samma ålder som då. Då skulle du gå upp till henne och få reda på vem du blivit. Då skulle ni ligga tättslingrade i månens eld och spela schack med livsgåtorna. Ända in i gryningen.......

78.
mitt emellan sjuan och åttan
där finns den infrusna solen
[skulpterad i is
inpenslad i sitt inre norrsken]
vi ser inte den solen härifrån
emellertid säger en symbol mer än sju miljoner stjärnljus

Skorpionens dödskamp
livskRamp
för evigt på väg att ta sig ut.......
men borrar sig bara djupare
längre in i sig själv

fylls grottan allt flitigare
med den snö du redan skottat bort







& & & & & & &