99.
Det var en gång ett inuti.
Inuti:et fanns inuti sig självt.
Således var hon dessutom ett utanpå.
Och än i denna tid kretsar hon kring sig.
98.
På bokens allra innersta sida stod det att världen är en dröm, en dröm som ingen kan veta vem det är som drömmer. Andrijano undrade om det möjligen är allesammans som drömmer varandras dröm. Under alla omständigheter kände han på sig att han själv är en figur i någons dröm. Han insåg att han måste vara en oförarglig liten figur, en ofrivillig aktör i någons odrägligt verkliga dröm. Men Andrijano blev inte arg, nej, han var förundrad ända ner i fötterna, alldeles lätt av förväntanssfullhet. En insikt hoppade ut ur hans hjärta och upp på kupolerna. Någon byggde uppenbarligen den här staden!! Andrijanos arbete var att upptäcka hur vrårna vindlade sig, ända tills han fann staden vara vacker. Hans uppgift låg i att stanna här och ge sig av härifrån, ända tills han förmådde älska staden hur han än gjorde.
97.
Hela ditt liv går åt att komma på det. Du måste komma på hur du kom in i det här rummet, in i ditt universum. Vilken av väggarna är den äkta lönnväggen? När du listat ut det kan du träda ut.
96.
ligger vi inuti glas
simmar sällsamma
ömsesidigt isolerade
fästa som sugproppar
spegelvända pusselbitar
mitt emot varandras blick
äro vi två ögon
försöker kyssa varann
med varandras blickar
men verkligheten är ivägen
emellan oss en glasskiva
osynlig
under syster Suzannes överinseende
vi överför våra fantasier
i gemensam onani
RAKT IN I OSCILLATORN
GUNGAR OSS I SINUSVÅG
BUBBLAR ALLT HÖGRE
blir rundgång i laboratoriet. Professorerna får rusa bort till stetoskåpet
plocka ut ny tid
spruta ned den i akvariet
så vi tror vi börjar från början
95.
94.
I samma sekund hörde Susanni en hård klockklang välva sig mellan alla tolv väggarna, eller om de var elva. Klangen hade börjat studsa mot sig själv, växte till ett korus, ända tills Susanni inte förmådde hålla still musiken i sitt minne - hur hon än dansade. Den vred sig i förbjudna harmonier. Ytorna där allting skärde sig påminde henne om speglar. Slagen reflekterade varann allt djupare, och för varje möte förskjöts och förvandlades de. Rösterna gled ideligen före eller halkade efter. För att få fatt på tonerna måste hon snurra runt av rent religiösa förskräckelsen. Och ändå tappade hon varenda tråd. Här var en mardröm. Här var orgiastiska röster som viskade och vrålade bakom miljarder dörrar. Ändå kände hon en trygg förvissning mitt i allt - ett fokus bortanför eller innanför. Hela detta spektakel, hela denna spegelvärld, kom från någonstans längre bort, längre in.
93.
Juni-Lis, älskling!
Du skrattar så att tiden inte längre är rädd för att gå.
Då ligger jag kvar i filtarna med solen bakom dina öron.
Lyssnar du så hör jag tavlorna målas här utanför.
Blundar du kan jag se alla kullarna och fälten vi aldrig har passerat.
Bortifrån sinnessjukhuset strör man baklänges klockklanger.
Dina tungor och ditt lår luktar smygplockade smultron.
92.
PRECIS EFTER DRÖMMEN HAR SLUTAT
EXAKT INNAN JAG VAKNAR
STÅR VARENDA DÖRR
VARENDA DÖRR I HELA VIDA VÄRLDEN
VIDÖPPEN
VIT
NU
MÄNSKLIGHETEN VÄNTAR ATT
NÅGON SKA SUSA UT
UT UR UNIVERSUM
VIDARE UT
IN I INTUFURUM
ÄR DET MIN TUR NU!!??
ÄR DET JAG SOM ÄR ASTRONAUTEN??!!
MEN DU
DU FÅR JU INTE BLI KVAR!!!!!!!
91.
90.
Fenomenet "mellanrum"
det verkar vara något icke alldeles ocentralt att förstå hos Gustafssons historier. Speglingar, jo tack!! Att återspegla är att berätta, att ersätta något med ett symbolspråk, att åskådliggöra med ord. Men vad är då berättandet självt?
Eller som Gustafsson brukar fråga oss: Var finns fantasin? Vari består själva den "osynliga" yta som återkastar reflexer av medvetenhet?? Vad i sig själva ÄRO dessa gränsövergångar, spegelskivor som saknar identifierbar dimension, skuggor,
svarta hål o dyl,
som icke i sig utgör punkter i rummet, men som åtskiljer den nuvarande identiteten från identiteten vid en annan tid...??? Eller som snarast binder och förenar universums alla flytande föreställningar med alla dess fasta entiteter. Eller något ditåt..
89.
Inuti:et drömmer att tiden inte finns.
Hon tror hon får vara kvar i den här drömmen så länge hon vill.
Och det är precis vad hon har blivit.
88.
Det här rummet vrider sig runt sina egna
hörn. Ingen har ännu lyckats få det på
plats. Vinklarna vill så sällan stå
stilla.
& & & & & & & &
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar