VII
På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de nya satelliter de är, så svarta att de inte är synliga för blotta örat.
Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, något i nederkant. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts mintgrönt minne. Och inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet som ska ta er till Toulouse och vidare mot Bordeaux. Ombord föreställer du dig bordeller, en bordell där damerna drullar runt i rymddräkter. Rymdtrikåerna har sytts av transparent gummi, de modernaste modellerna har slangar in och ut ur vartenda hål. På så vis må damerna beskådas i allt sitt finaste svett, men blir lika omöjliga att vidröra som hon den mystiskt leende på museet. Ingens saliv kommer levande in eller ut ur kapseln. Bara tangenterna pressas allt intimare in i fingrarna. Topplistan är proppfylld med schlagers som aldrig nådde NASA.
Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi - vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten - om så än den bara bygger på någon annans fantasi. Detta framstår ännu tydligare när filmdukarna börjar rotera kring era organismer, ehuru sjuka idéer stryker sig mot era friska feromoner. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur garderoberna. Ni får lust att döda föda för att föda döda. Du klyver äpplet mitt itu. Dock hör den läckra häcken icke hemma i någon skräckfilm. Det räcker gott med surrealism för att bli kåt på potentiellt näraliggande innebörder. Du etiketterar varenda liten muskel som hon någonsin låtit röra sig. Mitt i lindansen håller Venus på att bli galen på riktigt, har redan gått ner i spagat och upp som ett paraply mot solen - så vilka trick återstår i själva verket? Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot junis ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.
454
11 april 2011
ett Månvarv från Venus
episod 1
Inatt regnar det på Mars men är solsken över Venus. Du sitter mittemellan, ombord på ett skyddat café, och iakttar den tilltagande trafiken. Alldeles strax är det morgon i Rymden. De håller på att flytta den ena av Mars månar till Venus, så att hon också får en. Du tjuvlyssnar på hur matrisen diskuterar med matroserna hur man kommer att uppleva systemet. Med en skranglig fast barnslig gest reser du dig, drar i spaken för att betala, trycker på knapparna tills jackan är stängd. Ute i Rymden är det rättså ljummet, känns hur april närmar sig maj, men klimatet står alltjämt och väger i dörröppningen. Vilket håll skall du ta idag?
Svävaren sparkar igång redan på första uppmaningen. Det får bli Venus eftersom de är i färd med att grundmura månen där. Någon kanske behöver ditt perspektiv. Bilderna från förra försöket har du kvar i innerfickan, från när man flyttade en måne ända från Jupiter till Tellus. Det var ett lyckat exempel, emedan jordemånen fortfarande funkar. När svävaren har sjunkit ned några lager längs Venus och låtit sig parkeras under en buske med nakna frukter, då smälter plasten i dina skor, omvandlas till aluminium men behåller sin ljusgröna kulör som du alltid har burit. Skorna studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Blott luften är lite väl sirapsartad för att andas per automatik. Nog för att du älskar lätt regn snarare än obarmhärtigt solsken, men marsregnet är på tok för kallt. Du vill ha den här värmen nu, så du får stå ut med solen på köpet.
Såvitt du inte missminner dig ska de ha kratrar här i trakterna. Där kan man klättra ner och få sig en smula skugga, hinner du tänka innan du ramlar ner i en krater. Du blinkar till några gånger och får syn på massa bokstäver över väggarna, de flesta V, vissa W, i övrigt alla möjliga kombinationer mellan S och Z. Somliga väggar buktar in eller ut som speglar. De inramar en grottliknande korridor där du går mot dörren. Bakom dörren bor en klonad version av Stephen King. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten av Stephen King. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, balansen mellan logik och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur. Hursomhelst minns hur du var med i ett relativt seriöst forskarteam. Kanske har du kommit tillbaks för att ställa framtiden tillrätta...?
episod 2
Du öppnar dörren från andra sidan. Du kommer ut i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett monster. Monstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt. Rör det sig om någon Garbage Pale Kid eller bara en gammal fotbollsfantom?? Nejdå, det uteblivna leendet tillhör Marlon Brando. I utbyte får du Marilyn Monroe. Inte minns du att du hade henne i bunten!?! Och där ligger både Harpo, Pink Schimpanze, Kizz och Vira Blåtira om vartannat. Uppenbarligen behåller bilderna sin struktur även i Venus atmosfär, trots ett hiskeligt högt tryck. Hur de erotiska molnen kan segla så lättfärdigt övergår ditt samtidiga förstånd.
Under de vansinnigt vackra ridåerna dolde sig en stenöken. Det kändes snöpligt i några decennier. Sedan vande du dig vid kärleken till allt som omvälver själva ytan, ofantligt djupa lager av varmaste vindars varseblivelser. Du stoppar pipan med marsipan. Doften får hundratals venusiskor att sippra ut ur bergväggarna. Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till månen. De har börjat få den på plats nu. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. Hur det går till har du ingen bra aning om. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusiskan gör allt hårdare magplask och låter bara sitt tredje lår ledas av din fjärrkontroll. Misstanken dyker upp att du trots allt vistas på Mars. Måhända tog du andra hållet hemifrån utan att vara medveten om just det?!
Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier. Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ett sexögdat spökmonster glider upp ur en krater och vill byta tillbaks klistermärket. Men du insisterar på att Monroe-porträttet är din souvenir. De vill väl att folk ska plocka med sig bra reklam från den nya månen?! Jodå, du får en bumerang på köpet, så att du vet vart du ska återvända. Spökmonstret tar elevatorn ner igen i sitt upp- o-nedvända torn. Du har just insett att du kan åka och ragga upp Marilyn på riktigt. Frågan är först om du behöver byta planet eller om hon dväljs i detta djävulska klimat någonstans...
011
Inatt regnar det på Mars men är solsken över Venus. Du sitter mittemellan, ombord på ett skyddat café, och iakttar den tilltagande trafiken. Alldeles strax är det morgon i Rymden. De håller på att flytta den ena av Mars månar till Venus, så att hon också får en. Du tjuvlyssnar på hur matrisen diskuterar med matroserna hur man kommer att uppleva systemet. Med en skranglig fast barnslig gest reser du dig, drar i spaken för att betala, trycker på knapparna tills jackan är stängd. Ute i Rymden är det rättså ljummet, känns hur april närmar sig maj, men klimatet står alltjämt och väger i dörröppningen. Vilket håll skall du ta idag?
Svävaren sparkar igång redan på första uppmaningen. Det får bli Venus eftersom de är i färd med att grundmura månen där. Någon kanske behöver ditt perspektiv. Bilderna från förra försöket har du kvar i innerfickan, från när man flyttade en måne ända från Jupiter till Tellus. Det var ett lyckat exempel, emedan jordemånen fortfarande funkar. När svävaren har sjunkit ned några lager längs Venus och låtit sig parkeras under en buske med nakna frukter, då smälter plasten i dina skor, omvandlas till aluminium men behåller sin ljusgröna kulör som du alltid har burit. Skorna studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Blott luften är lite väl sirapsartad för att andas per automatik. Nog för att du älskar lätt regn snarare än obarmhärtigt solsken, men marsregnet är på tok för kallt. Du vill ha den här värmen nu, så du får stå ut med solen på köpet.
Såvitt du inte missminner dig ska de ha kratrar här i trakterna. Där kan man klättra ner och få sig en smula skugga, hinner du tänka innan du ramlar ner i en krater. Du blinkar till några gånger och får syn på massa bokstäver över väggarna, de flesta V, vissa W, i övrigt alla möjliga kombinationer mellan S och Z. Somliga väggar buktar in eller ut som speglar. De inramar en grottliknande korridor där du går mot dörren. Bakom dörren bor en klonad version av Stephen King. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten av Stephen King. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, balansen mellan logik och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur. Hursomhelst minns hur du var med i ett relativt seriöst forskarteam. Kanske har du kommit tillbaks för att ställa framtiden tillrätta...?
episod 2
Du öppnar dörren från andra sidan. Du kommer ut i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett monster. Monstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt. Rör det sig om någon Garbage Pale Kid eller bara en gammal fotbollsfantom?? Nejdå, det uteblivna leendet tillhör Marlon Brando. I utbyte får du Marilyn Monroe. Inte minns du att du hade henne i bunten!?! Och där ligger både Harpo, Pink Schimpanze, Kizz och Vira Blåtira om vartannat. Uppenbarligen behåller bilderna sin struktur även i Venus atmosfär, trots ett hiskeligt högt tryck. Hur de erotiska molnen kan segla så lättfärdigt övergår ditt samtidiga förstånd.
Under de vansinnigt vackra ridåerna dolde sig en stenöken. Det kändes snöpligt i några decennier. Sedan vande du dig vid kärleken till allt som omvälver själva ytan, ofantligt djupa lager av varmaste vindars varseblivelser. Du stoppar pipan med marsipan. Doften får hundratals venusiskor att sippra ut ur bergväggarna. Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till månen. De har börjat få den på plats nu. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. Hur det går till har du ingen bra aning om. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusiskan gör allt hårdare magplask och låter bara sitt tredje lår ledas av din fjärrkontroll. Misstanken dyker upp att du trots allt vistas på Mars. Måhända tog du andra hållet hemifrån utan att vara medveten om just det?!
Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier. Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ett sexögdat spökmonster glider upp ur en krater och vill byta tillbaks klistermärket. Men du insisterar på att Monroe-porträttet är din souvenir. De vill väl att folk ska plocka med sig bra reklam från den nya månen?! Jodå, du får en bumerang på köpet, så att du vet vart du ska återvända. Spökmonstret tar elevatorn ner igen i sitt upp- o-nedvända torn. Du har just insett att du kan åka och ragga upp Marilyn på riktigt. Frågan är först om du behöver byta planet eller om hon dväljs i detta djävulska klimat någonstans...
011
10 april 2011
Resan till Rymden via Såpbubbla
syntes 87, episod 6
For jag verkligen till Venus?! Ända sen vi skulle sy rymddräkter i textilslöjden har jag ibland förväxlat vänster från höger hand. Så kanske lät jag helt enkelt skeppet ta andra hållet... Rent fysiskt ska Mars hysa ett vänligare klimat än Venus. Eller åtminstone ett mer mänskligt - förutom för dem som tycker om att knycklas ihop likt flygplansskrot eller få sin ring nedsmält på nolltid. Och här sitter jag trots allt med drömbilden intakt från alla håll. Inte ens Stephen King lyckas förvränga figuren, transformera mitt motiv, få ramarna att krackelera av mara. Fast han får gärna göra ett försök! Nå, emedan Venus esoteriskt sett funkar snarare som en spegel eller en projektor än som sig själv, så kanske det inte är så konstigt om allt verkar våldsammare här på Venus än på Mars personligen. Inunder Venus förvillande vackra atmosfär återfinns en öken. Och där rider en clown på sin krokodil, inväntar apornas dans. Jag trodde kvinnorna bar extra gott om frukt här, men än så länge synes de vara osynliga. Får nöja mig med min synthesizer som sällskap, fastän den inte ens fanns då som musiken här utspelar sig ifrån. Vrider på smaragdringen ännu ett varv. /Jon-Stefan Zurr
011
For jag verkligen till Venus?! Ända sen vi skulle sy rymddräkter i textilslöjden har jag ibland förväxlat vänster från höger hand. Så kanske lät jag helt enkelt skeppet ta andra hållet... Rent fysiskt ska Mars hysa ett vänligare klimat än Venus. Eller åtminstone ett mer mänskligt - förutom för dem som tycker om att knycklas ihop likt flygplansskrot eller få sin ring nedsmält på nolltid. Och här sitter jag trots allt med drömbilden intakt från alla håll. Inte ens Stephen King lyckas förvränga figuren, transformera mitt motiv, få ramarna att krackelera av mara. Fast han får gärna göra ett försök! Nå, emedan Venus esoteriskt sett funkar snarare som en spegel eller en projektor än som sig själv, så kanske det inte är så konstigt om allt verkar våldsammare här på Venus än på Mars personligen. Inunder Venus förvillande vackra atmosfär återfinns en öken. Och där rider en clown på sin krokodil, inväntar apornas dans. Jag trodde kvinnorna bar extra gott om frukt här, men än så länge synes de vara osynliga. Får nöja mig med min synthesizer som sällskap, fastän den inte ens fanns då som musiken här utspelar sig ifrån. Vrider på smaragdringen ännu ett varv. /Jon-Stefan Zurr
syntes 87, episod 3
Jojomen, de upptäckte hur jag smög runt inne på anläggningen. Men istället för att låta robotarna lyfta ut mig, blev jag instängd i denna kapseln. Idag installerar de massa paneler här inuti Såpbubblan, som den officiellt omnämns. Rymdprogrammet går tydligen vidare för fulla spakar. Laboratörerna har börjat ta min närvaro på allvar. Det hade jag inte räknat med. Eller jo, naturligtvis måste de inse en sådan självskriven astronaut jag är, men det här blir närapå alltför konkret. Trodde farkosten skulle få vara en fantasi. Ingalunda! Ett par medresenärer har rentav blivit utsedda. Båda verkar vara människor. Vi förväntas sköta Såpbubblan ihop, hålla ett forskningsprojekt levande inom dess ramar. Fan, jag vill ju sitta i min egen kabin! Hoppas åtminstone bägge är honor. Har inte fått se några kopior av deras utseenden, bara obegripliga namn hittills. Och så ska det provas ut magnetiska skor, såna som man kan klättra med på alla håll och kanter. Det kunde blivit riktigt skojigt - om ej kapseln varit så otroligt rund. Jojo, försöker skilja på ner och upp, men jag tycker mer än hälften ska vara upp.
Hade sett fram emot spiralgalaxer. Å andra sidan älskar jag nog månglober allra mest. Drömmer om att trä Såpbubblan om en god månglob. Alla dessa knappar lyser i ohyggligt många avdelningar. Raderna av rektanglar gör mig hemskt snurrig. Jag vill ha på sin höjd två knappar, plus en spak. Och varje gång jag räknar dem så ska det uppstå nya nyanser. I en en aldrig sinande variation på ett o samma tema trivs jag bäst. Mitt keyboard faller aldrig överbord, för det slingrar sig i båda ändar. Jo, kommer från en trygg gammal måne. Minns hur där var massa träd uppbyggda. Önskar bara att återfinna månen. Då ska träden vrida sig på ovanliga vis kring varann. Vi svävar från ena trädet till tredje. Solen öga är vid fullt medvetande om varenda rotation, men stör oss inte alls med sitt sken. Jag nästlar in mig i månljus och kommer fram i månljus. /Jon-Stefan Zurr
011
4 april 2011
Resan till Rymden via Synthesizer
syntes 87, episod 1
Jag ska fara till Rymden, precis som den försvunne mästerförfattaren också ska. Kommit in på en parallell utbildning. På hans ska de studera hur kålrötter betér sig i tyngdlöst tillstånd. På våran kommer vi kolla huruvida kokosnötter smälter på Sirius. Så nu övar jag ivrigt i den konstgjorda kapseln. Har åter installerat mitt gamla keyboard, som jag fick av far. Det har zzovit i ett par dezzennier, men funkar trots det omedelbart, om möjligt ännu mer fantastiskt nuförtiden. Låter keyboardet oscillera mellan kyrkorgel och vanligt synthsound. Om än guldplätterade så byggde man fortfarande förbaskat pålitliga system då på 80-talet. Fick med ett liggunderlag i samma resväska. Det medförde att jag äntligen kom igång med sit-upsen, 10 + 11 varje dygn under hittills ett dygn. Min mage är allting annat än en astronauts. Björnefink har börjat med kolkapsyler i yoghurten, hörde jag. Ska nog ta och skapa en zignaturmelodi. Känns lättare att tänka när handen har sällskap av ackompanjemang i samma rum. De flesta problem hänger ihop. Närmaste tangenterna går att spela samtidigt som de redan nedtryckta, medan dem fjärran ger inget återsken. Nå, vi lär oss säkert uppfånga och frammana dem också... Tillika min klocka var CASIO när det begav sig. Snart inrymmer våren mer framtid än någonsin. Hararna grönskar ikapp här utanför kapseln inatt. De gredelina grisarna drömmer om sommaren. Vi ses förmodligen i Rymden, du mästerförfattare och andra gamla kompanjoner! /Jon-Stefan Zurr
Jag ska fara till Rymden, precis som den försvunne mästerförfattaren också ska. Kommit in på en parallell utbildning. På hans ska de studera hur kålrötter betér sig i tyngdlöst tillstånd. På våran kommer vi kolla huruvida kokosnötter smälter på Sirius. Så nu övar jag ivrigt i den konstgjorda kapseln. Har åter installerat mitt gamla keyboard, som jag fick av far. Det har zzovit i ett par dezzennier, men funkar trots det omedelbart, om möjligt ännu mer fantastiskt nuförtiden. Låter keyboardet oscillera mellan kyrkorgel och vanligt synthsound. Om än guldplätterade så byggde man fortfarande förbaskat pålitliga system då på 80-talet. Fick med ett liggunderlag i samma resväska. Det medförde att jag äntligen kom igång med sit-upsen, 10 + 11 varje dygn under hittills ett dygn. Min mage är allting annat än en astronauts. Björnefink har börjat med kolkapsyler i yoghurten, hörde jag. Ska nog ta och skapa en zignaturmelodi. Känns lättare att tänka när handen har sällskap av ackompanjemang i samma rum. De flesta problem hänger ihop. Närmaste tangenterna går att spela samtidigt som de redan nedtryckta, medan dem fjärran ger inget återsken. Nå, vi lär oss säkert uppfånga och frammana dem också... Tillika min klocka var CASIO när det begav sig. Snart inrymmer våren mer framtid än någonsin. Hararna grönskar ikapp här utanför kapseln inatt. De gredelina grisarna drömmer om sommaren. Vi ses förmodligen i Rymden, du mästerförfattare och andra gamla kompanjoner! /Jon-Stefan Zurr
syntes 87, episod 4
Mitt i 80-talssimulatorn har de mixat in en stumfilm från 20-talet, med minst dubbelt så snabbt exponerade kroppsdelar. Jag stänger av pianot, ty alla gamla spolar som snurrar så surreellt fyller varenda vindling av min uppmärksamhet. Mannen med filmkameran klättrar fram överallt: på höghus, mellan tåg, i telefontrådar, längs badstranden, genom skyltdockor, i gruvschakt, ur vodkakaraffer, mitt i biopubliken. Han är som en kosmonaut på människornas uppväxande planet. Om man kunde arbeta under sådana skratt, koppla ihop karuseller i sådana höga farter, så kan man garanterat resa till Rymden. Men är det längre någon som vill följa med? Vi har ju redan större delen av Universum på internet - så varför installera ännu fler stjärnsystem?! Nej, jag är inte ironisk. Utsätter mig många ljusår gånger hellre för en japansk dokumentär om en merkuriansk dokumentär, än jag far ut och försöker bo ihop med främmande kvarkar i någon antimateriell såpa. Därför är det särskilt beundransvärt med de kosmiska soldater som beger sig genom verklighetens stratosfär ut till andra verkligheter. Utan hjul som törs rulla över nya ytor skulle vi inte ha några gamla filmklipp att spola omkring oss bland. Då skulle alla scenerna utspela sig på den planet vi befinner oss på. Visserligen mer än gott nog, men bara sålänge perspektiv snurrar i bakhuvudet - tills framtida kuggar kan kroka i de förgångna. Hoppar vi inte över ribban nu så kan vi istället stöta kula i liknande banor. Revolution bygger på klassiska axlar att rotera kring. Allting är nytt under solen. Huvudsaken säger radion är att övandet utvecklar övandet. Vågor går i cirklar underifrån, virvlar i spiral. Tror jag ska bygga raketen av ett kyrktorn, orgla organismen till orgasm. Nu måste jag sluta. Det går alltid att minnas ett roligare steg. /Jon-Stefan Zurr
[just kollat Dziga Vertov's "Man With A Movie Camera"]
011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
