spökskrivaren Remixar mina månvarv från Venus

V. Elov remixar min historia "ett månvarv från venus" från förra våren

tema Solen o Månen i tarot


Himlen var oskyldigt svart. Månens ballong höll vi i ett hisnande snöre, högt över jorden. Här fanns ej längre några gräsfält att springa omkring på, däremot regnbågar. Jorden hade slagits ihop med Venus och Mars till en större planet. Jupiter och vi spelade tennis mot varandra på rymdgrus. Många bollar blev månar, klassiska satelliter till våra senaste uppslag. Sådan var framtiden som vi kunde se i grammofonen. Alla färger skulle finnas kvar, ja, ännu fler skulle skapas.

Imorse svävade jag i vanlig ordning förbi skulpturen av solsystemet,  i alla dess lökringar, som alltid stått på det här torget genom alla dess varianter. Hade två ärenden samtidigt, dels var den senaste kameran redo att träs på min blick, dels övertog jag en gammal jordisk cykel nästan ny. Du vill cykla längs himlavalven hela april i det ljusgröna solskenet. Hjulen studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Emellertid tillbaka här bakom mina gardiner känns hettan därute helt obarmhärtig. Skärmen är den enda scenen jag aldrig kan lämna.



Bakom dörren bor en klonad version av Elton Delon. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, hjärnans balans mellan analys och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur.

Du öppnar dörren från andra sidan. Ut kommer du i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett spökmonster. Spökmonstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt.



Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina gurglande gröna glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Ända tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till fullmånen. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. De funkar inte riktigt som du föreställt dig, dock i närheten. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier.

Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur tvättmaskinerna. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de splitt nylackerade satelliter de är, så svarta att de knappt är synliga för blotta örat.



Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi. Vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten. Om så än den blott bygger på någon annans fantasi... Vi försöker minnas om vi är fiender eller vänner, men glömmer bort varje gång. Egentligen är vi nog allt mellan himmel och jord. Du har månen i lika framträdande position som min. Däremot är det du som är måne fullt ut, i hela din sol.

Efter ett bra tag hade Venus blivit gravid. Vi åkte lokomotiv över hennes berg och kratrar, doppades mellan varven i lavan. I var och varannan grotta låg foster. De tycktes blunda och drömma. Vem var på god väg att slungas upp...? Venus födde en måne nu. Du är hennes egen måne, eller deras egna. Månen har hamnat hos Venus, hon som ingen hade. Den har också hamnat hos Mars, han som hade två månar men ej förmådde föda dem.

tema Universum o Domedagen i tarot

På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, en strimma nedanför. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts minne som du undrar om det egentligen är ditt.

Katedralerna funkar likt raketer. Du kan sätta dig i någon kabin och dra för syndernas draperi, för att sedan dra upp översteprästinnans kjol över hennes äppelhalvor. Tvingas ni kliva ner i kryptan istället blir det som att utforska valfri krater. Lyftkranarna kommer med kameror av allt mer kompakt vidsynthet. Du blinkar till några ögonblick och får syn på massa bokstäver längs korridorerna: de flesta V, vissa W. Somliga väggar buktar in eller ut som spöklika speglar. Om du törs stanna tillräckligt länge för att få tecknen att betyda vad du verkligen vill, då hamnar du upp-o-nerpå. Det är där som din mamma blir din systerson och din dotter blir din farfars enda tröst.

Så du försöker krama åt fötterna kring varann, för att inte tappa kontakten med tåget. Du vill ringla kvar ombord på Bordeaux, minst tolv månvarv till. En av dina egna inkarnationer kommer att sitta i ett sagoskepp och vinka på dig. Då gäller det att byta åkattraktion, hoppa av i exakta sekunden, att landa lagom före tunnelns mynning. Där fyller du spöket med ditt liv, låter skeppet spinna vidare i rymden sitt sockervadd. Den djävla narren har ohyggligt vitt hår, som spretar och stretar emot svärtan i den mest välskräddade kostym som någonsin skådats. Känns som fastsmält stearin på en sammetsduk. Det var eoner sedan ni besökte ett tivoli. Ovanan vid dessa snabba signaler får eran forskargärning att fullkomligt tappa fokus. Här utbreder sig på tok för gott om roligheter för att den lille gubben ska orka skratta. Föga hjälper det att erat tåg blir ståendes på högsta tornspiran.

Förra tillfället som berg-o-dalbanan passerade just denna zon var allting rosa, till en början sommarlätt men snart en gammaldags jordmurrig rosa, som ur närmast katolska katakomber. De turkosa stråken får magin att kännas ännu mer allvarlig, grundad på gråa väggar som den verkar vara. Huruvida uppfriskande eller sjuklig återstår att upptäcka. Inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet. Det franska riket vill du upptäcka på riktigt, de sägs ha mer gott om storstäder och smågator där än i något annat rike. Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot världens ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.

Alarmet går och filmskärmarna rullas undan. Scenen omvandlas till en kabin, en kupol med en ensam kabin mitt i rymden. Där har ni hela tiden suttit instängda under mörkret, du och dina solstrålar. Du finner dig inblandad i femte filmen om W. Tidigare har varelsen blott kläckts ur din kropp. Den här gången är det du själv som är W. Minst fem gånger ytterligare måste du stänga av larmet, och stänga av larmet, före varenda filmsekvens är försvunnen. Ändå betvivlar du att det här är vakenhetens nakna zon. Filmen om Venus och hennes nya måne kändes ofantligt mer verklig.

Det hela hade möjligen funkat smärtfritt ifall saker varit som de varit, om parterna hållt sig i sina egna banor. Emellertid är både Venus och Mars tillräckligt intelligenta för att vilja utvecklas. Mars mål består numera i att leva på Venus, bosätta sig där en bra bit av tiden. Två timmar varje dag ägnar Mars åt att styra sin kapsel mot Venus. Efter fem års lidande har han visserligen kommit lite längre ifrån sig själv, men närmare Venus är det inte många som märker att Mars nått. Snarare tror de forna jordborna att han härstammar från någon måne till Saturnus.

Ikväll sänds den allra sista episoden någonsin av serien Z. Nästan hela galaxen skall se det. Inte ens skaparna vet hur många avsnitt som egentligen finns. Alla planeter har visat olika versioner. Repriserna började mer och mer bli remixer. Dessutom har serien haft flera samlag med helt andra serier. Emellertid att detta är sista avsnittet - det vet man. För det är det som serien handlar om.

wWw

Elov far till Elov via Rymden

eller Eremiten i Rymdskeppet




Du sitter i ditt rymdskepp. Elov, i din mysigt lysande kabin sitter du. Alldeles ensam bland miljoner knappar, känns livet hemskt skönt. Kanske inte själva ensamheten, men att du kan koncentrera dig helt på uppgiften. Du skriver en bok, tror jag bestämt. Här verkar inte vara någon annan i hela rymden. Din ljusgröna farkost färdas genom all denna svarta tomhet.


Emellertid vet du ju, Elov, att en himla massa varelser håller hus överallt. På sina planeter sitter de och pysslar med intressanta frekvenser, ställer in skärpan på andra planeter. De flesta bor fortfarande i ganska främmande solsystem. Och de har inte direkt blivit mindre främmande sedan man började kunna fara dit. Däremot har universums totala igenkänningsgrad vuxit avsevärt, Elov.


Det har också blivit populärt med privata rymdskepp. Du tycks bara ha valt en tidsperiod när ingen är ute och åker...? Eller så är ditt skepp lika långsamt som en sköldpadda, Elov, så att du inte hinner ifatt någon i första taget...? Fast i så fall är väl deras skepp också som sköldpaddor, emedan de ej hunnit ifatt dig...?


Du har redan blivit gammal, Elov. Din hand håller ihärdigt om den viktigaste spaken, så att inte grundkursen plötsligt skall förändras. På den äldsta monitorn kollar du konstant i ögonvrån: Jadå, apan håller sig kvar i sitt träd, ser ut att aldrig kunna krascha. Du har kommit fram till att du alltid har varit på väg till 2077. Åtminstone sedan du senast föddes...


Och nu är du snart framme! Elov, i radion hejas du på av Fritiof Adolphson och de andra världsomseglarna, inklusive dig själv. Nästa låt blir med ELO som övergår i rent instrumentala exkursioner. I kabinen på tre kvadrat sitter du och avverkar det ofantliga rummet. Universum fortsätter fläck efter fläck, fält efter fält, i all evighet, men avbryts plötsligt av en lukt som kommer in.


Du känner doften av en dörr, Elov, en dörr av trä som du öppnade en gång. Då stod någon intill dig, en gammal person som just givit dig den stora nyckeln. Ni hade plockat ut den från en obskyr källarskrubb. Nyckeln låg bakom böckerna i en hylla som ingen längre letade i. Men den ledde inte ännu längre in, nej Elov. Nyckeln gick till en liten lekstuga som stod mitt ute i den enorma trädgården.


Åter får du lust att landa på en av de ljusgröna planeterna. Det måste vara 2077 nu?! Rymdresan är avklarad, Elov, och du kliver av skeppet. Det känns som ett nytt liv, någon annans liv. Fast du vet att det är ditt eget liv som fortsätter. Någon har just riktat sitt teleskop rakt på dina steg, följer dig mellan bladens skuggor. Det är OK, du får vara ifred i alla fall, för du har lugnet inom dig. Solen blinkar. Du vinkar och ber iakttagaren komma hit från sin satellit.











wWw