909
mitt i skogen
finns en stenig trappa
med tre steg
som börjar ingen särskild stans
och slutar
ingen annan stans
man fann sig blott ett huvud närmare solen
909
31 maj 2009
30 maj 2009
Cisolias SagoDagbok (31 juni o framåt)
909
Började som en saga om en saga som skrev=skapade världen från sitt rum. Blev emellertid en alltmer personlig och religiös utredning ur en kvinnas perspektiv, som jag föreställer mig talar till sig själv. Nu i ännu en bitvis transformerad version:
söndag 31 juni
Hejsan, Cisolia! Sitter nu med skulderbladen mot spegeln. Skriver i min urgamla dagbok. Jag fann den till sist, instoppad i en bland alla de andra böckerna. Vilken det var berättar jag inte - du skulle bara ana!
söndag 32 juni
Springer omkring i rummet och låtsas jag är här. Varenda vrå är någon av mina kroppsdelar. Från varteviga jäkla skivomslag, Cisolia, spanar dina blickar mot mig. Kan inte välja. Jag vill klättra fram till fönstret för att hitta frid. Men då kommer jag bli så himla inspirerad, omedelbart söka skriva färdigt uppsatsen, och det orkar jag inte nu. Hörde en ljusgrön gråsparv i gryningen. Fick god lust att dricka dess klara lilla bjällerkvitter!! Insåg, Cisolia, att sången finns på två sidor samtidigt - utanför rutan hos fågeln, och här innanför hos mig.
söndag 33 juni
Senare inatt dyker du på nytt ned genom dina hörselgångar. Det susar och stormar, Cisolia, så starkt så att hela kroppen måste sprängas. Ändå bromsar navelsträngen det oändliga fallet. När sinusvågen till din förvåning vänds, så slungas vi upp i rymdsfärerna. Mina lättaste lyckorus är din tyngsta drog. Den elektriska harpan slutar gång på gång spela mitt i våran älsklingssång. Strängarna har trasslat sig alldeles förfärligt. Samma visa med kassettbandet förstås! Sången, Cisolia, kommer aldrig någonsin att kunna spela sig igen....... Hon ligger i sin säng och sussar, medan hon svävar omkring utanför sitt fönster. På varenda våning i huset ligger din kropp förlamad, men det ser du inte nu.
söndag 34 juni
Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Zapple Peeple's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte: ÄR ENSAM I HELA UNIVERSUM - skall aldrig mera inbilla mig någon vill ha en relation med mig!! Men jag visste, Cisolia, att hon inte var alldeles ensam. Hade hon varit det så hade hon aldrig ens kunnat uppleva det så. Dessutom hade jag stått just där, i hennes lägenhet, och glott ut. Måste ha varit ögonblicket före jag dog.
söndag 35 juni
Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället...
söndag 36 juni
Sommarungarna susar omkring nere vid båtarna. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten som jag någonsin mött. Besynnerligt, Cisolia, för ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år....... Sitter alltjämt i min cell och ritar självporträtt. Somliga föreställer din mun, andra dina ögon. En gång i tiden, när tidevarven inte var lika självbespeglande, då tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade, Cisolia, porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort. Snart hade jag glömt vem du är.
söndag 37 juni
Godermorgon, Gudmar! Är det DU som sänder brev hela nätterna till Cisolias skrivmaskin?! Har just fått ett helt vitt. Hur ska jag veta nu vad du har skrivit?!
Djupt därnere liknar staden sjuhundra skepp, vars miljoner master har trasslat in sig i snurriga solstrålar. Jag försöker minnas, Cisolia, att det är ett helt fartyg. De tusen husen är en och samma stad. Från maskinrummet klättrar Gudmar upp och slår ett slag om mitt sjösjuka hjärta. Hur klarar han av att hålla styr på varenda marionett på en och samma gång!?
söndag 38 juni
Det inte alls som du tror, Gudmar. Du inbillar dig att du har byggt en saga, vari Cisolia ifråga har huvudrollen. I själva verket är det damen, alltså jag, som har överlåtit ansvaret till din fria fantasi. Du får komma på allt vad du förmår om mig. Men det är jag, Cisolia, som skriver. Jag är fri. Och hon silar enbart igenom sådant som jag redan vet kommer inspirera dig. Lek nu med din marionettdocka! Har ju gett dig trådarna så du kan styra mig.
söndag 39 juni
Innan jag hinner misstänka mig har jag tagit hissen ner till gatuplanet. Det är första gången i historien, Cisolia, som jag hittar ut från det här huset. Har aldrig i hela i mitt liv lämnat lägenheten.
fridag 40 juni
När solen har lyckats dränka varenda folktomma gata kilar du in hos fröken frisören. Där sitter människorna och väntar. På tronen, Cisolia, sitter en mysteriös man och får sina mustascher ombesörjda. Du slår dig ned med dina nyfikna klor på kungens kloka hjässa och undrar varför världen överhuvudtaget finns. Därunder mumlar mustaschen att det gör den, Cisolia, därför att du ideligen frågar om det. För varje gång du riktar tanken på existensen så förstärks existensen. Då rotas allting allt djupare fast i sig självt - alla levande spår går upp i sig själva. Frisörskan flikar in att det skulle vara skönt med lite gruppsex just nu?! Hennes saxar klipper i luften likt blinkningar. Ingen skrattar - ingen svarar.
fridag 41 juni
Strax före stängningsdags gör jag äntligen ett biblioteksbesök. Emellertid är det försent. Boken jag skall återlämna existerar tydligen inte längre. Den förbryllade bibliotekarien förmår omöjligen finna volymen, hur hon än trycker, nej, inte någonstans i hela systemet. Däremot minns hon historien hemskt väl ifrån sin egen ungdom, menar människan, medan hon snor sina beniga fingrar kring pärlhalsbandet över polokragen. Det är sant, Cisolia, det har ju tagit mig några år att bli färdig med alla dessa stycken. Pärmen blänker tungt i en dammig solstråle: DEN OSALTADE JESUS - Religionspsykosofiska essäer av Susanna Skulderblad. Bär med mig berättelsen ut på gatan igen. Kanske är jag trots allt ej klar med denna skriften ännu.......
fridag 42 juni
Samma förmiddag hälsar du på hos farbror doktorn. Du har inte varit där sedan du var fyra år. I sin alltför kritvita rock ler doktorn likt en präst ifrån självaste solen, närmast omänskligt frisk. Eller ÄR han trots allt såhär glad?! Du tvingas erkänna, Cisolia, att du ingalunda hittar något att vara rädd för ändå. Dock behöver dina öron rensas från lock, ja, befrias från alla musikaliska skuggor som silat in sig här under tidernas tusen varv. Klangerna har klibbat fast i dina fantasier, svullnat till hela huskomplex, som aldrig förmått ta sig ut igen. Du får en dos inspelad tystnad att bearbeta med.
fridag 43 juni
I eftermiddags besökte du minsann ett konstmuséum. Du irrade fort förbi hundratals salar av mästerverk, tills du, Cisolia, blev ståendes som ett timglas. Det var framför den enorma duken av Mirsha Gualle. Fotstegen ekade ett och ett i minuten genom salarna, medan du gled in och ut ur målningen. Ur den mystiska dörren där flög till slut Gudmar ut. Han började pensla små elefanter på dina ögonlock. Och rita en ofantlig trollslända över ditt hjärta!
fridag 44 juni
I antikvariatets skyltfönster får du plötsligt syn på universums första, och längsta, skrift. Du iakttar mitt ansikte, Cisolia, på bokens omslag. Därinnanför vandrar en sjöfarare till fots - ända till andra sidan livet. Genom stupande gränder av stenblock och spetsiga klockklanger klättrar han. Skär sina fötter med sitt hjärtas hårda kärlek gör han. Bakom en träpersienn blickar ett par blommor fram. Det är våra ögon, Cisolia. Varför vill du inte se Gudmar helt och hållet som han är?!
fridag 45 juni
Varför måste jag skriva allt det här?! Står åter vid fönstret i mitt rum. Försöker hitta på hur världen hänger ihop. Skulle vara så spännande, Cisolia, om du ville berätta något istället!
909
Började som en saga om en saga som skrev=skapade världen från sitt rum. Blev emellertid en alltmer personlig och religiös utredning ur en kvinnas perspektiv, som jag föreställer mig talar till sig själv. Nu i ännu en bitvis transformerad version:
söndag 31 juni
Hejsan, Cisolia! Sitter nu med skulderbladen mot spegeln. Skriver i min urgamla dagbok. Jag fann den till sist, instoppad i en bland alla de andra böckerna. Vilken det var berättar jag inte - du skulle bara ana!
söndag 32 juni
Springer omkring i rummet och låtsas jag är här. Varenda vrå är någon av mina kroppsdelar. Från varteviga jäkla skivomslag, Cisolia, spanar dina blickar mot mig. Kan inte välja. Jag vill klättra fram till fönstret för att hitta frid. Men då kommer jag bli så himla inspirerad, omedelbart söka skriva färdigt uppsatsen, och det orkar jag inte nu. Hörde en ljusgrön gråsparv i gryningen. Fick god lust att dricka dess klara lilla bjällerkvitter!! Insåg, Cisolia, att sången finns på två sidor samtidigt - utanför rutan hos fågeln, och här innanför hos mig.
söndag 33 juni
Senare inatt dyker du på nytt ned genom dina hörselgångar. Det susar och stormar, Cisolia, så starkt så att hela kroppen måste sprängas. Ändå bromsar navelsträngen det oändliga fallet. När sinusvågen till din förvåning vänds, så slungas vi upp i rymdsfärerna. Mina lättaste lyckorus är din tyngsta drog. Den elektriska harpan slutar gång på gång spela mitt i våran älsklingssång. Strängarna har trasslat sig alldeles förfärligt. Samma visa med kassettbandet förstås! Sången, Cisolia, kommer aldrig någonsin att kunna spela sig igen....... Hon ligger i sin säng och sussar, medan hon svävar omkring utanför sitt fönster. På varenda våning i huset ligger din kropp förlamad, men det ser du inte nu.
söndag 34 juni
Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Zapple Peeple's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte: ÄR ENSAM I HELA UNIVERSUM - skall aldrig mera inbilla mig någon vill ha en relation med mig!! Men jag visste, Cisolia, att hon inte var alldeles ensam. Hade hon varit det så hade hon aldrig ens kunnat uppleva det så. Dessutom hade jag stått just där, i hennes lägenhet, och glott ut. Måste ha varit ögonblicket före jag dog.
söndag 35 juni
Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället...
söndag 36 juni
Sommarungarna susar omkring nere vid båtarna. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten som jag någonsin mött. Besynnerligt, Cisolia, för ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år....... Sitter alltjämt i min cell och ritar självporträtt. Somliga föreställer din mun, andra dina ögon. En gång i tiden, när tidevarven inte var lika självbespeglande, då tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade, Cisolia, porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort. Snart hade jag glömt vem du är.
söndag 37 juni
Godermorgon, Gudmar! Är det DU som sänder brev hela nätterna till Cisolias skrivmaskin?! Har just fått ett helt vitt. Hur ska jag veta nu vad du har skrivit?!
Djupt därnere liknar staden sjuhundra skepp, vars miljoner master har trasslat in sig i snurriga solstrålar. Jag försöker minnas, Cisolia, att det är ett helt fartyg. De tusen husen är en och samma stad. Från maskinrummet klättrar Gudmar upp och slår ett slag om mitt sjösjuka hjärta. Hur klarar han av att hålla styr på varenda marionett på en och samma gång!?
söndag 38 juni
Det inte alls som du tror, Gudmar. Du inbillar dig att du har byggt en saga, vari Cisolia ifråga har huvudrollen. I själva verket är det damen, alltså jag, som har överlåtit ansvaret till din fria fantasi. Du får komma på allt vad du förmår om mig. Men det är jag, Cisolia, som skriver. Jag är fri. Och hon silar enbart igenom sådant som jag redan vet kommer inspirera dig. Lek nu med din marionettdocka! Har ju gett dig trådarna så du kan styra mig.
söndag 39 juni
Innan jag hinner misstänka mig har jag tagit hissen ner till gatuplanet. Det är första gången i historien, Cisolia, som jag hittar ut från det här huset. Har aldrig i hela i mitt liv lämnat lägenheten.
fridag 40 juni
När solen har lyckats dränka varenda folktomma gata kilar du in hos fröken frisören. Där sitter människorna och väntar. På tronen, Cisolia, sitter en mysteriös man och får sina mustascher ombesörjda. Du slår dig ned med dina nyfikna klor på kungens kloka hjässa och undrar varför världen överhuvudtaget finns. Därunder mumlar mustaschen att det gör den, Cisolia, därför att du ideligen frågar om det. För varje gång du riktar tanken på existensen så förstärks existensen. Då rotas allting allt djupare fast i sig självt - alla levande spår går upp i sig själva. Frisörskan flikar in att det skulle vara skönt med lite gruppsex just nu?! Hennes saxar klipper i luften likt blinkningar. Ingen skrattar - ingen svarar.
fridag 41 juni
Strax före stängningsdags gör jag äntligen ett biblioteksbesök. Emellertid är det försent. Boken jag skall återlämna existerar tydligen inte längre. Den förbryllade bibliotekarien förmår omöjligen finna volymen, hur hon än trycker, nej, inte någonstans i hela systemet. Däremot minns hon historien hemskt väl ifrån sin egen ungdom, menar människan, medan hon snor sina beniga fingrar kring pärlhalsbandet över polokragen. Det är sant, Cisolia, det har ju tagit mig några år att bli färdig med alla dessa stycken. Pärmen blänker tungt i en dammig solstråle: DEN OSALTADE JESUS - Religionspsykosofiska essäer av Susanna Skulderblad. Bär med mig berättelsen ut på gatan igen. Kanske är jag trots allt ej klar med denna skriften ännu.......
fridag 42 juni
Samma förmiddag hälsar du på hos farbror doktorn. Du har inte varit där sedan du var fyra år. I sin alltför kritvita rock ler doktorn likt en präst ifrån självaste solen, närmast omänskligt frisk. Eller ÄR han trots allt såhär glad?! Du tvingas erkänna, Cisolia, att du ingalunda hittar något att vara rädd för ändå. Dock behöver dina öron rensas från lock, ja, befrias från alla musikaliska skuggor som silat in sig här under tidernas tusen varv. Klangerna har klibbat fast i dina fantasier, svullnat till hela huskomplex, som aldrig förmått ta sig ut igen. Du får en dos inspelad tystnad att bearbeta med.
fridag 43 juni
I eftermiddags besökte du minsann ett konstmuséum. Du irrade fort förbi hundratals salar av mästerverk, tills du, Cisolia, blev ståendes som ett timglas. Det var framför den enorma duken av Mirsha Gualle. Fotstegen ekade ett och ett i minuten genom salarna, medan du gled in och ut ur målningen. Ur den mystiska dörren där flög till slut Gudmar ut. Han började pensla små elefanter på dina ögonlock. Och rita en ofantlig trollslända över ditt hjärta!
fridag 44 juni
I antikvariatets skyltfönster får du plötsligt syn på universums första, och längsta, skrift. Du iakttar mitt ansikte, Cisolia, på bokens omslag. Därinnanför vandrar en sjöfarare till fots - ända till andra sidan livet. Genom stupande gränder av stenblock och spetsiga klockklanger klättrar han. Skär sina fötter med sitt hjärtas hårda kärlek gör han. Bakom en träpersienn blickar ett par blommor fram. Det är våra ögon, Cisolia. Varför vill du inte se Gudmar helt och hållet som han är?!
fridag 45 juni
Varför måste jag skriva allt det här?! Står åter vid fönstret i mitt rum. Försöker hitta på hur världen hänger ihop. Skulle vara så spännande, Cisolia, om du ville berätta något istället!
909
i sista knastret föds musiken från nästa sida
909
ursprungligen ur Sagan om Sagan
dess kanske mest centrala avsnitt, omgjort till poesi:
Musikmaskinen hade ännu inte slocknat
fastän Susanni var genomsömnig
öppnade hon luckan
och stoppade in ögonen. Ombord låg
såsom alltid
den mörkgredelina
grammofonskivan och snurrade o snurrade på sista knastret.
Låtarna var sedan längesen
färdigspelade. Musiken hade fastnat
i ett mellantillstånd
efter slutet
före början.
Den lika tröttkörda som
överkåta bläckfiskarmen hävde sig
upp och ner
ner och upp, som om nålen böljade
på Universums svarta
vågor. Lyssnandet
hade redan hittat hit
åtskilliga gånger. Men ingenting kom
ej längre
någonvart. Det här var så långt ut på nattdjupa
havet som sångerna någonsin
hade dröjt sig kvar. Emellertid
längtade Susanni efter en ny
världsordning, en aldrig
förut seglad
farled. Det var som om Universum ville vända sig
upp & ner
som att Världen ville vränga sig
ut & in.
Emellertid -
mannen som sjöng på skivan visste ännu inte
hur man skulle åstadkomma
just den rörelsen. Nålen ville så rysligt
gärna rista nästa
varv, varvet efter det sista.......
Susanni lyssnade på knastret
och -jo!
bakom åtskilliga dörrar, någonstans ifrån
hörde hon en elektrisk flöjt
eller en orgiastisk moogsynth
som spelat hela tiden. Det kom från hemskt högt upp i huset,
åtskilliga våningar
högre,
så Susanni urskiljde
ännu knappt melodin. Hon hade hört tonerna förr
från en särskild dörr
däruppe
men hade ingen aning om vilken
musik det
var. Likafullt älskade Susanni slingorna som virvlade sig
ända ner
till hennes rum. För hon visste redan
hur hon snart skulle känna
igen sången
men att det då skulle vara
första gången
som hon hörde den.
909
ursprungligen ur Sagan om Sagan
dess kanske mest centrala avsnitt, omgjort till poesi:
Musikmaskinen hade ännu inte slocknat
fastän Susanni var genomsömnig
öppnade hon luckan
och stoppade in ögonen. Ombord låg
såsom alltid
den mörkgredelina
grammofonskivan och snurrade o snurrade på sista knastret.
Låtarna var sedan längesen
färdigspelade. Musiken hade fastnat
i ett mellantillstånd
efter slutet
före början.
Den lika tröttkörda som
överkåta bläckfiskarmen hävde sig
upp och ner
ner och upp, som om nålen böljade
på Universums svarta
vågor. Lyssnandet
hade redan hittat hit
åtskilliga gånger. Men ingenting kom
ej längre
någonvart. Det här var så långt ut på nattdjupa
havet som sångerna någonsin
hade dröjt sig kvar. Emellertid
längtade Susanni efter en ny
världsordning, en aldrig
förut seglad
farled. Det var som om Universum ville vända sig
upp & ner
som att Världen ville vränga sig
ut & in.
Emellertid -
mannen som sjöng på skivan visste ännu inte
hur man skulle åstadkomma
just den rörelsen. Nålen ville så rysligt
gärna rista nästa
varv, varvet efter det sista.......
Susanni lyssnade på knastret
och -jo!
bakom åtskilliga dörrar, någonstans ifrån
hörde hon en elektrisk flöjt
eller en orgiastisk moogsynth
som spelat hela tiden. Det kom från hemskt högt upp i huset,
åtskilliga våningar
högre,
så Susanni urskiljde
ännu knappt melodin. Hon hade hört tonerna förr
från en särskild dörr
däruppe
men hade ingen aning om vilken
musik det
var. Likafullt älskade Susanni slingorna som virvlade sig
ända ner
till hennes rum. För hon visste redan
hur hon snart skulle känna
igen sången
men att det då skulle vara
första gången
som hon hörde den.
909
28 maj 2009
förevig passage till fridegård
"från början" var den såhär:
Flöjten följde dig i hälarna genom det ljusgröna skynket.
Vi väntar inte bara på ena sidan tiden.
Och så steg du för sista gången ut på den allra första sommarängen nu.
sedermera blev den nu sålunda:
flöjtslingan följer dina fötter
genom det grågröna skynket
vi väntar inte bara på ena sidan livet
där går hästen
smakar humlor
som släpps lös ur upp- o nedvända sandhinkar
han puttar just omkull
medan flickorna lyfter sitt skratt ur skjulet
brusar fontänen evinnerligen
medan knektarna hänger sitt mod över verandan
vi flyter stilla längs bägge sidor älven
nu stiger du för sista gången ut
på allra första sommarängen
det är här som vi står
och dansar med dina minnen inne i linneskåpet
909
Flöjten följde dig i hälarna genom det ljusgröna skynket.
Vi väntar inte bara på ena sidan tiden.
Och så steg du för sista gången ut på den allra första sommarängen nu.
sedermera blev den nu sålunda:
flöjtslingan följer dina fötter
genom det grågröna skynket
vi väntar inte bara på ena sidan livet
där går hästen
smakar humlor
som släpps lös ur upp- o nedvända sandhinkar
han puttar just omkull
medan flickorna lyfter sitt skratt ur skjulet
brusar fontänen evinnerligen
medan knektarna hänger sitt mod över verandan
vi flyter stilla längs bägge sidor älven
nu stiger du för sista gången ut
på allra första sommarängen
det är här som vi står
och dansar med dina minnen inne i linneskåpet
909
27 maj 2009
Majesty's Sunny Bathroom Road
909
På Abbey Road skulle det passat bättre ifall Harrison gått längst fram i vita kostymen, medan Lennon luffat längst bak i jeans, slår det mig nu. I rangordningen härnedan uppskattar jag plattans inbördes spår, grundat på hundratals lyssningar, alltsedan första oförglömliga mötet med några av melodierna (sommaren när jag var sex o ett halvt år), och som i stora drag tycks vara kompatibelt med hur världen uppfattar deras kvalitet (sånärsompå ett par, tre, fyra skriande undantag :-)).
Spåren "på botten" börjar jag sent om sider fatta viss förståelse för, genom att läsa om dem [se nedan]. Så på sin höjd håller somliga på att bubbla upp ett par steg... Harrison överglänser alla vid den här tiden, och på sitt sätt även Starr. Om McCartney hade vävt in även deras halvsydda trådar i Det Långa Potpurriet, och låtit de himmelska balladerna från Let it Be byta plats med det mest traggligt bluesiga här, så att albumen blivit mer enhetliga - hade då plattan ens fått plats högst på världshistoriens topp, eller hade den hamnat ännu högre upp?!?
1. Something (Ha)
2. Here Comes The Sun (Ha)
3. Maxwell's Silver Hammer (Mc)
4. Octopus's Garden (RiS)
5. She Came In Through The Bathroom Window (Mc)
6. You Never Give Me Your Money (Mc)
(including more than one theme)
7. Because (Ln)
8. Golden Slumbers (Once There Was A Way...) (Mc)
9 A). Mean Mr Mustard (Ln)
9 B). Polythene Pam (Ln)
11. Oh, Darling! (Mc)
12. Carry That Weight (Mc)
13. Come Together (Ln)
14. (here comes the) Sun King (Ln)
15. Her Majesty (is a pretty nice girl) (Mc)
16. The End (Mc)
17. I Want You (She's So Heavy) (Ln)
Vidare ur Ian McDonalds spår-för-spår-krönika "The Beatles - En Revolution i Huvudet" som jag ständigt återkommer till. Dethär kom jag emellertid inte alls ihåg:
"Den arketypiska representanten för den antipolitiska alternativkulturen, som det skildras i COME TOGETHER, är den vise hippiemannen: en förvirrande guru/shaman...
...Låten är manande/mästrande i Lennons tidiga postbeatlesstil och består av en räcka medvetet obegriplig rotvälska riktad mot den icke upplysta världens fientlighet, underförstått att det språk som nyttjas [=etablisemangets begripliga språk; andriAngelus anmärkning] i sådana strider är en fälla och ett potentiellt fängelse...
...låten, en D-blues som byter till parallelltonarten i refrängen, ansluter sig till den då nya amerikanska laid back- eller spaced out-stilen, där rytmens påtända slöhet och en allmänt låg profil innebar ett kyligt proletärt alternativ till medelklassens psykedeliska krusiduller..."
-Är det sista den starkaste anledningen till att jag, uppvuxen såsom medelklass med psykedelisk förkärlek, aldrig gillat låten?? Liksom jag extremt sällan gillar avskalad blues förutan vare sig stämsång, blåsorkester eller moog-slingor (bara en snygg piano-bas-bridge).
Mer ur den fantastiska källan:
"Om någon enskild inspelning kan visa varför The Beatles splittrades så är det MAXWELL'S SILVER HAMMER. Ständigt överflödande av melodier och fascinerad av musikens formella skönhetsvärden kunde McCartney, när Lennons cynismer inte hindrade honom, på ett fatalt sätt bortse från betydelser och uttryck. Denna hemska felsatsning - som har oräkneliga motsvarigheter på hans väldiga mängd soloalbum - representerar hans abslout värsta brott mot allt som kan sägas vara god smak under The Beatles egid. Den muntra historien om en galen mördare skrevs mot slutet av inspelningarna till The Beatles [White Album] i oktober 1968 och provades då. Enligt Lennon, som avskydde låten, var McCartney övertygad om att den, om den producerades på rätt sätt, var en tänkbar hitsingel, varför han nötte den sönder och samman i studion i ett pedantiskt försök att utvinna det mesta möjliga."
-Javisst, att den drunknar i kreativ produktion förklarar säkert varför låten alltid varit en av mina allra älskvärdaste favoriter!?! Och jag skulle säkerligen kört lika många rundor som McCartney, ej förmått släppa idén i första taget. Förstår inte varför låten inte skulle kunna gå hem som hitsingel. Stickan Andersson lyckades ju rentav göra en pastisch-cover till svensktoppen. Möjligen emedan Maxwell ju varken är upptändande eller riktigt allvarsamt vacker, utan vill vara skön och rolig samtidigt, med andra ord söker hålla för många bollar i luften, vilket jag tycker lyckas.
909
På Abbey Road skulle det passat bättre ifall Harrison gått längst fram i vita kostymen, medan Lennon luffat längst bak i jeans, slår det mig nu. I rangordningen härnedan uppskattar jag plattans inbördes spår, grundat på hundratals lyssningar, alltsedan första oförglömliga mötet med några av melodierna (sommaren när jag var sex o ett halvt år), och som i stora drag tycks vara kompatibelt med hur världen uppfattar deras kvalitet (sånärsompå ett par, tre, fyra skriande undantag :-)).
Spåren "på botten" börjar jag sent om sider fatta viss förståelse för, genom att läsa om dem [se nedan]. Så på sin höjd håller somliga på att bubbla upp ett par steg... Harrison överglänser alla vid den här tiden, och på sitt sätt även Starr. Om McCartney hade vävt in även deras halvsydda trådar i Det Långa Potpurriet, och låtit de himmelska balladerna från Let it Be byta plats med det mest traggligt bluesiga här, så att albumen blivit mer enhetliga - hade då plattan ens fått plats högst på världshistoriens topp, eller hade den hamnat ännu högre upp?!?
1. Something (Ha)
2. Here Comes The Sun (Ha)
3. Maxwell's Silver Hammer (Mc)
4. Octopus's Garden (RiS)
5. She Came In Through The Bathroom Window (Mc)
6. You Never Give Me Your Money (Mc)
(including more than one theme)
7. Because (Ln)
8. Golden Slumbers (Once There Was A Way...) (Mc)
9 A). Mean Mr Mustard (Ln)
9 B). Polythene Pam (Ln)
11. Oh, Darling! (Mc)
12. Carry That Weight (Mc)
13. Come Together (Ln)
14. (here comes the) Sun King (Ln)
15. Her Majesty (is a pretty nice girl) (Mc)
16. The End (Mc)
17. I Want You (She's So Heavy) (Ln)
Vidare ur Ian McDonalds spår-för-spår-krönika "The Beatles - En Revolution i Huvudet" som jag ständigt återkommer till. Dethär kom jag emellertid inte alls ihåg:
"Den arketypiska representanten för den antipolitiska alternativkulturen, som det skildras i COME TOGETHER, är den vise hippiemannen: en förvirrande guru/shaman...
...Låten är manande/mästrande i Lennons tidiga postbeatlesstil och består av en räcka medvetet obegriplig rotvälska riktad mot den icke upplysta världens fientlighet, underförstått att det språk som nyttjas [=etablisemangets begripliga språk; andriAngelus anmärkning] i sådana strider är en fälla och ett potentiellt fängelse...
...låten, en D-blues som byter till parallelltonarten i refrängen, ansluter sig till den då nya amerikanska laid back- eller spaced out-stilen, där rytmens påtända slöhet och en allmänt låg profil innebar ett kyligt proletärt alternativ till medelklassens psykedeliska krusiduller..."
-Är det sista den starkaste anledningen till att jag, uppvuxen såsom medelklass med psykedelisk förkärlek, aldrig gillat låten?? Liksom jag extremt sällan gillar avskalad blues förutan vare sig stämsång, blåsorkester eller moog-slingor (bara en snygg piano-bas-bridge).
Mer ur den fantastiska källan:
"Om någon enskild inspelning kan visa varför The Beatles splittrades så är det MAXWELL'S SILVER HAMMER. Ständigt överflödande av melodier och fascinerad av musikens formella skönhetsvärden kunde McCartney, när Lennons cynismer inte hindrade honom, på ett fatalt sätt bortse från betydelser och uttryck. Denna hemska felsatsning - som har oräkneliga motsvarigheter på hans väldiga mängd soloalbum - representerar hans abslout värsta brott mot allt som kan sägas vara god smak under The Beatles egid. Den muntra historien om en galen mördare skrevs mot slutet av inspelningarna till The Beatles [White Album] i oktober 1968 och provades då. Enligt Lennon, som avskydde låten, var McCartney övertygad om att den, om den producerades på rätt sätt, var en tänkbar hitsingel, varför han nötte den sönder och samman i studion i ett pedantiskt försök att utvinna det mesta möjliga."
-Javisst, att den drunknar i kreativ produktion förklarar säkert varför låten alltid varit en av mina allra älskvärdaste favoriter!?! Och jag skulle säkerligen kört lika många rundor som McCartney, ej förmått släppa idén i första taget. Förstår inte varför låten inte skulle kunna gå hem som hitsingel. Stickan Andersson lyckades ju rentav göra en pastisch-cover till svensktoppen. Möjligen emedan Maxwell ju varken är upptändande eller riktigt allvarsamt vacker, utan vill vara skön och rolig samtidigt, med andra ord söker hålla för många bollar i luften, vilket jag tycker lyckas.
909
26 maj 2009
My Favourite Cups of Cat Stevens
born Steven Demetre Georgiou
(now Yusuf Islam)
One song from every album
(even if all fourteen ain't contain my very favourite pieces)
Everything inspired by Tad Mann's book of Tarot
King of Cups
Unconditional Love
Scientists and Artists United
LIFE
from Izitso (-77)
Queen of Cups
Emotional Integrity
Devotion and Happiness
BE WHAT YOU MUST
from Roadsinger (-09)
Knight of Cups
Graceful Feeling
Temperate Reaction
KING OF TREES
from Buddha and the Chocolate Box (-74)
Page of Cups
Pure Hope
Dreaming Princes(ses) out of Frogs
OH, VERY YOUNG
(live version, woman singin' background)
from Majikat (Earth Tour -76)
Ten of Cups
Complete Home
HOME
from Numbers (-75)
Nine of Cups
Material Satisfaction
BABY GET YOUR HEAD SCREWED ON
from Matthew and Son (-67)
Eight of Cups
Abandonment
Leaving
FILL MY EYES (But My Wheels Won't Go)
from Mona Bone Jakon (-70)
Seven of Cups
Visionary Feeling
Projection of Ideals
I THINK I SEE THE LIGHT
from An Other Cup (-06)
cover of himself (original from 36 years before)
Six of Cups
Happy Memories
Identifying With One's Inner Child
INTO WHITE
from Tea for the Tillerman (-70)
Five of Cups
Emotional Disappointment
Unsatisfied Relations
LAST LOVE SONG
from Back To Earth (-78)
Four of Cups
Delusive Enjoyment
OverSensitive Confusion
(Until I Got) HURT (I didn't Know What Love Is)
from Foreigner (-73)
Three of Cups
Overflow
Emotional Multiplicity
CAN'T KEEP IT IN
from Catch Bull At Four (-72)
Two of Cups
Easy Love
Nurturing Interchange
TUESDAY'S DEAD
from Teaser and the Firecat (-71)
Ace of Cups
Honest Heart
Open For Deep Feelings
THE FIRST CUT IS THE DEEPEST
from New Masters (-67)
909
(now Yusuf Islam)
One song from every album
(even if all fourteen ain't contain my very favourite pieces)
Everything inspired by Tad Mann's book of Tarot
King of Cups
Unconditional Love
Scientists and Artists United
LIFE
from Izitso (-77)
Queen of Cups
Emotional Integrity
Devotion and Happiness
BE WHAT YOU MUST
from Roadsinger (-09)
Knight of Cups
Graceful Feeling
Temperate Reaction
KING OF TREES
from Buddha and the Chocolate Box (-74)
Page of Cups
Pure Hope
Dreaming Princes(ses) out of Frogs
OH, VERY YOUNG
(live version, woman singin' background)
from Majikat (Earth Tour -76)
Ten of Cups
Complete Home
HOME
from Numbers (-75)
Nine of Cups
Material Satisfaction
BABY GET YOUR HEAD SCREWED ON
from Matthew and Son (-67)
Eight of Cups
Abandonment
Leaving
FILL MY EYES (But My Wheels Won't Go)
from Mona Bone Jakon (-70)
Seven of Cups
Visionary Feeling
Projection of Ideals
I THINK I SEE THE LIGHT
from An Other Cup (-06)
cover of himself (original from 36 years before)
Six of Cups
Happy Memories
Identifying With One's Inner Child
INTO WHITE
from Tea for the Tillerman (-70)
Five of Cups
Emotional Disappointment
Unsatisfied Relations
LAST LOVE SONG
from Back To Earth (-78)
Four of Cups
Delusive Enjoyment
OverSensitive Confusion
(Until I Got) HURT (I didn't Know What Love Is)
from Foreigner (-73)
Three of Cups
Overflow
Emotional Multiplicity
CAN'T KEEP IT IN
from Catch Bull At Four (-72)
Two of Cups
Easy Love
Nurturing Interchange
TUESDAY'S DEAD
from Teaser and the Firecat (-71)
Ace of Cups
Honest Heart
Open For Deep Feelings
THE FIRST CUT IS THE DEEPEST
from New Masters (-67)
909
25 maj 2009
Road Singers Through Oberon's Garden
909
Allting närmar sig sommarens soppa. Följer min romantiska natur allt djupare in i asfaltsdjungeln. Världen bara växer åt alla underbara håll, hur disciplinerat välarrangerad jag än har lyckats bli jämfört med förr. Spelar King Of Trees. Försommaren känns som Abbey Road, dess perfekta men ändå splittrade sessioner. Studerar albumet för sextionionde gången emedan min magister gör det för första riktiga gången nu. Jupiter andas revolutionerande tunga kort, med sällsamt lättflödande inspiration, fastän hela mitt liv egentligen har stagnerat sig i Månen, här i slutet av sin oändliga tunnel. Köpte Yusufs just utkomna uppföljare, RoadSinger, som stod i Cat Stevens fack. Han tycks inte ha tappat tråden det minsta. Med grekisk(cyprisk) pappa och svensk mamma, men levandes i samma land som Shakespeare, påminner han mig om midsommarnattsdrömEn. Vår grupp repeterade scenskiftena hela söndagen igår. Utspelar sig ju i Atén. Kanske är alvkungen lik kräftan Cat, med såväl ägandeagg som frisinnkärlek i rösten. Alvdrottningen o jag kungen uppehöll oss, trots alla hårda timmar på Pucks lediga fritidsgård, sedan en stund stadsparken för fördjupade replikbyten med dans. Har luktat på syrénerna fler gånger redan än jag (=sällan) brukar. Allihop kommer bära vitt. Ikväll är det nästan runda rep, nu i Redbergsparken, för att känna hur det skulle ha känts att spela utomhus, vilket blir på tok för många moment att utsätta sin närvaro för. Medan midsommaren slumrar på gemensamma sonetter av samma oidentifierade författare... Min semester ska ju användas till att verkligen resa, och sånt måste uppenbarligen bestämmas, så får än en gång flytta fram juni till sensommaren. Blir det trip till pyramider som inte finns, hippies på Ibizas klippor, grekiskt vita trappor... eller helt enkelt bara finskt?! Jag glömmer hela tiden att Titania finner levande film naturligare än foton, så måhända skall jag filma henne och mig?! Åtminstone borde jag personligen repetera inför spegel eller kamera, lurar och mikrofon (telefon har vi redan gjort!!), istället för blott inne i huvudet. Bara det att det känns som för mycket att hantera och redigera, för att jag drivs av lusten att konservera. Ändå tar det en evinnerlighet att minnas mina/våra repliker - jag är uppenbarligen inget barn längre!?!
909
Allting närmar sig sommarens soppa. Följer min romantiska natur allt djupare in i asfaltsdjungeln. Världen bara växer åt alla underbara håll, hur disciplinerat välarrangerad jag än har lyckats bli jämfört med förr. Spelar King Of Trees. Försommaren känns som Abbey Road, dess perfekta men ändå splittrade sessioner. Studerar albumet för sextionionde gången emedan min magister gör det för första riktiga gången nu. Jupiter andas revolutionerande tunga kort, med sällsamt lättflödande inspiration, fastän hela mitt liv egentligen har stagnerat sig i Månen, här i slutet av sin oändliga tunnel. Köpte Yusufs just utkomna uppföljare, RoadSinger, som stod i Cat Stevens fack. Han tycks inte ha tappat tråden det minsta. Med grekisk(cyprisk) pappa och svensk mamma, men levandes i samma land som Shakespeare, påminner han mig om midsommarnattsdrömEn. Vår grupp repeterade scenskiftena hela söndagen igår. Utspelar sig ju i Atén. Kanske är alvkungen lik kräftan Cat, med såväl ägandeagg som frisinnkärlek i rösten. Alvdrottningen o jag kungen uppehöll oss, trots alla hårda timmar på Pucks lediga fritidsgård, sedan en stund stadsparken för fördjupade replikbyten med dans. Har luktat på syrénerna fler gånger redan än jag (=sällan) brukar. Allihop kommer bära vitt. Ikväll är det nästan runda rep, nu i Redbergsparken, för att känna hur det skulle ha känts att spela utomhus, vilket blir på tok för många moment att utsätta sin närvaro för. Medan midsommaren slumrar på gemensamma sonetter av samma oidentifierade författare... Min semester ska ju användas till att verkligen resa, och sånt måste uppenbarligen bestämmas, så får än en gång flytta fram juni till sensommaren. Blir det trip till pyramider som inte finns, hippies på Ibizas klippor, grekiskt vita trappor... eller helt enkelt bara finskt?! Jag glömmer hela tiden att Titania finner levande film naturligare än foton, så måhända skall jag filma henne och mig?! Åtminstone borde jag personligen repetera inför spegel eller kamera, lurar och mikrofon (telefon har vi redan gjort!!), istället för blott inne i huvudet. Bara det att det känns som för mycket att hantera och redigera, för att jag drivs av lusten att konservera. Ändå tar det en evinnerlighet att minnas mina/våra repliker - jag är uppenbarligen inget barn längre!?!
909
23 maj 2009
TRansFormerade TRollFormler (eller tre midsommartrolls dröm)
909
Såhär relativt uppenbarligt kan de bägge svenska översättningarna av MidsommarnattsdrömEn skilja sig åt. Vissorlunda ett drygt århundrade emellan deras tillkomster, men inte desto mindre:
"Den som du nu först får se
Skall du all din kärlek ge
Åtrå med ditt skötes törst
Den som här du möter först.
Allt som vilt och ludet är
Gör dig lika häftigt kär.
Lodjur, vildsvin eller katt
Blir din älskare inatt."
[=Oberons förtrollande av Titania med kärlksört,
droppad över hennes ögonlock]
"Den som först du skådar här,
Han skall bli din hjärtanskär,
Plåga dig med ömt besvär:
Tiger, skogsbjörn eller katt,
Galt, med raggig borst besatt, -
Vad som helst du ser inatt,
När du vaknar, blir din skatt,
Fick du än den värsta fatt."
Denna senare är den äldre.
Börjar känna tendenser att den må
besitta roligare, friskare kraft.
Får se vilken jag använder...
Eller så får jag helt enkelt,
såsom den magiker jag hittills upplevt alvkungen vara
(jag skall tydligen göra honom argare)
smida ihop de tu till en ny,
vilket jag redan gjort
några dar fram i tiden.
Här är resultatet:
Den som nu du först får se
Vill du all din åtrå ge
Älska med ditt skötes törst
Han som här du skådar först
Vildsvin, skogsbjörn eller katt
Allt med luden ragg besatt
Vem du än må se inatt
Blir ditt hjärtas värsta skatt
Nå, sista raden kommer snarast låta som skRatt
(åtminstone från någon i publiken)...
Och istället för en fjärde trollformel,
passar jag postumt på att publicera de tre "haiku:s"
som jag skapade morgonen efter en
repetitionssession av midsommardrömmen:
genom mitt solljus
dansar dina syréner
ger oss scenens doft
*
sjunger ditt sköte
välvt om människors glänta
möts vi strax däri
*
mellan två månsken
vill min midsommar rita
vår trollslända hem
909
Såhär relativt uppenbarligt kan de bägge svenska översättningarna av MidsommarnattsdrömEn skilja sig åt. Vissorlunda ett drygt århundrade emellan deras tillkomster, men inte desto mindre:
"Den som du nu först får se
Skall du all din kärlek ge
Åtrå med ditt skötes törst
Den som här du möter först.
Allt som vilt och ludet är
Gör dig lika häftigt kär.
Lodjur, vildsvin eller katt
Blir din älskare inatt."
[=Oberons förtrollande av Titania med kärlksört,
droppad över hennes ögonlock]
"Den som först du skådar här,
Han skall bli din hjärtanskär,
Plåga dig med ömt besvär:
Tiger, skogsbjörn eller katt,
Galt, med raggig borst besatt, -
Vad som helst du ser inatt,
När du vaknar, blir din skatt,
Fick du än den värsta fatt."
Denna senare är den äldre.
Börjar känna tendenser att den må
besitta roligare, friskare kraft.
Får se vilken jag använder...
Eller så får jag helt enkelt,
såsom den magiker jag hittills upplevt alvkungen vara
(jag skall tydligen göra honom argare)
smida ihop de tu till en ny,
vilket jag redan gjort
några dar fram i tiden.
Här är resultatet:
Den som nu du först får se
Vill du all din åtrå ge
Älska med ditt skötes törst
Han som här du skådar först
Vildsvin, skogsbjörn eller katt
Allt med luden ragg besatt
Vem du än må se inatt
Blir ditt hjärtas värsta skatt
Nå, sista raden kommer snarast låta som skRatt
(åtminstone från någon i publiken)...
Och istället för en fjärde trollformel,
passar jag postumt på att publicera de tre "haiku:s"
som jag skapade morgonen efter en
repetitionssession av midsommardrömmen:
genom mitt solljus
dansar dina syréner
ger oss scenens doft
*
sjunger ditt sköte
välvt om människors glänta
möts vi strax däri
*
mellan två månsken
vill min midsommar rita
vår trollslända hem
909
21 maj 2009
TvättMaskinernas eRotiska RymdFärd samt Sagan om Den Gamla Flickan o Den Unge Fantisofen
909
Han hade känt hennes leende när han kom in i tvättstugan, redan innan han fick syn på henne. Längst in, vid den allra bortersta tvättmaskinen, medvetet lutad mot det mattrosa murbruket, stod kvinnan. I en knallvit klänning med halvt uppsatta hårlockar, log hon genom den djungelfuktiga atmosfären. Det var klockan 6.59 på vårens sista morgon. Hon såg inte det minsta förvånad ut, men väldigt förundrad. Hennes tvätt stod och spann lite löst. Bara en och annan bland de övriga, hundratals maskinerna var påsatta. Det doftade sällsamt, som om man kokade syréner. Solen kisade in genom ohyggligt små fönster, en lång rad smala springor, ända uppe vid taket. Där såg man en glimtstrimma av gatan. Gryningen var ovanligt stark, men inga folks fötter fladdrade ännu förbi - blott en eller annan fågel. Det kändes som att han o hon var minst lika ensamma härinne som de faktiskt var. Emellan varven sköljde spöklika skvättar ut i golvbrunnen. Nu måste åtskilliga minuter ha passerat på två sekunder. Hela tvättstugan inväntade den avgörande repliken.
Utan att blinka strök hon med handen över sin knallvita klänning. Kvinnan var mycket vaken. Några lakan hängde och frasade i det ännu hetare rummet intill. Hörde hon det också? Han upptäckte hur han stod och drog i sina kalsonger, ett enda par, som han ännu inte fått in i någon maskin. Fukten klibbade sig fast i den fruktansvärt sköna förväntan, som snart skulle bli outhärdlig. Men hon tycktes inte tillnärmelsevis lika orolig som han. Belägenheten föreföll enbart roa denna amazon. Plötsligt började hennes tvätt centrifugera med hejdlösa virvlar. Nu log hon våldsamt, ja, skrattade rentav. Hennes läppar avslöjade mer än tusen ord. Det här var verkligen en kvinna som han måste ha letat efter i hela sitt liv. Nu fanns hon besynnerligt nog här. Hans längtan var på väg att skölja rakt emot henne. Så kom den räddande tanken att han måste kolla bokningslistan först, så att ingen granne var i antågande.
När han återvände med kalsongerna i högsta hugg, då hade hon vänt ryggen åt honom. Hon syntes ägna all uppmärksamhet åt denna sin tvättmaskin längst in, stod där och småplockade med krampaktiga rörelser. Nu var det helt omöjligt att känna hennes skratt, huruvida hon hoppades eller hånskrattade. Hennes knallvita klänning tycktes dock kortare än förut. Det var som om rumpan förmådde skymta fram närsomhelst. Skulle han fråga henne hur man öppnar luckorna till tvättmaskinerna? Egentligen var ju det här första gången som mannen besökte en tvättstuga, på helt egen hand. Han hade aldrig haft tid eller mod att lära sig hur denna värld fungerade. Visst tvättade han titt som tätt hemma i handfatet, ibland flera gånger om året. Men det var en helt annan historia att göra det offentligt, i sällskap med andra människor.
Den enorma mangeln drog igång från något av rummen intill, fastän ingen var där. Det fick henne att tappa en klädnypa och hjälpte honom paradoxalt nog att återfå lite av säkerheten. Helst av allt ville han gripa denna kvinna kring armlederna, kyssa henne hårt i nacken bakom hårsvallet, innan det var försent. Eller var allting redan på väg att resa bort? Hade hennes tvättmaskin börjat göra sig färdig för avfärd? En supersvart klänning snurrade bedrägligt därinne. Motorns jämna, tomma rotation inväntade en återigen uppslukande, sugande centrifugalkraft. I allra bästa fall kunde mannen följa med kvinnan in i virveln. Då skulle de tillsammans lämna rymdstationen. Men inte den vitaste aning hade han om hennes nuvarande känsla. Det var helt upp till honom att testa, att bestämma sig för en knapptryckning.
Utan tankar rusade han fram till maskinen intill hennes. Luckan gled upp i blotta förtjusningen över hans initiativ. Inte ens hade han behövt hitta rätt spak! Kvinnan riktade i samma stund hela sin nyfikenhet mot hans maskin. Så glömde hon alldeles sin supersvarta klänning, gav blanka fan i om den skulle återfödas renare eller smutsigare. Nu var det den redan så knallvita som bar hennes liv i sitt sköte. Hon tog stegen fram till hans farkost. Alltmedan hon gled in med ena låret i trumman, vred sig för att vinka mot mannen i en sista, besynnerlig vinkel - då skymtade han hennes trosor, lika gryende rosa som tvättstugeväggarnas sanslösa kosmos. De skrattade. Och nu skuttade han helt enkelt efter sin kvinna, rakt in i det skrämmande hålrummet. Maskinen skjöt hisnande upp genom tvättstugans skorsten. Universum roterade i en virvel av saliv, hårslingor, hudflikar och tidevarv. Snart var både han och hon helt och hållet försvunna.
...kanhända den bland mina mininoveller som varit allra härligmysigast att återkomma till, rotera o omforma varv på varv...
Ännu en transformerad miniatyrsaga:
En särdeles tidig morgon i sena maj kom hon farande, den gamla flickan. Flätorna stod åt alla håll. I nattlinne och kavaj hoppade hon ned. Det var på den största kajen. Den unge fantisofen hade som bäst suttit och inmundigat en fin årgång Ricoeur, när han fått skåda hennes fartyg. Den gamla flickan liknade ingenting annat i den kända världen, på sin höjd en fransk-spansk varelse ur någon forntida nya-vågen-film. I nästa scen hade hon simmat upp genom stadens ursprungligaste gränder. Den unge fantisofen fiskade med sig sitt bibliotek och började följa den gamla flickans spår. Hjälplöst var han redan ett dussin hörn efter henne. Emellertid erfor han själva doften av vilka gator hon besökt och ingalunda besökt. I flera bland kvartéren hade den unge fantisofen aldrig förut befunnit sig, fastän han levt hela sitt liv i den lilla lyckosamma staden.
Frampå förmiddagen upphörde färden vid en besynnerlig dörr. Den stod på glänt, precis lagom mycket för att misstänka att någon - fullt medvetet - glömt stänga dörren. På dess brevinkast kunde vem som ville utläsa ett litet förtrollande namn. Den unge fantisofen tvekade mer än två ögonblick, men stärkte så sitt fantastiska mod med en dos Ricoeur. En förunderlig trappa krökte sig tre, fyra våningar upp till någons solrökiga ateljé. Bakom dimmorna gick här hela världen i knallvitt och mattrosa. Mellan hiskeligt uppspända dukar, som spöklika segel, trippade den gamla flickan fram och åter. Nu bar hon blott kavaj och trosor. Med sin pensel mellan läpparna sög hon på en inspiration. Flygeltonerna dansade med spindelvävarna, alltmedan speglarna gungade i rummet. Ögonblicket senare såg den unge fantisofen precis samma scen i en av tavlorna. Den gamla flickan var i färd med att måla sitt porträtt. Flätorna var försvunna. Det kändes som om motivet iakttog honom. Ty bakom sig målade nu den gamla flickan en ung fantisof. Han stod och iakttog hur han själv iakttog den gamla flickan. Hon skrattade allt vildare omkring med penseln i högsta hugg. När skulle hon äntligen ha arbetat sig igenom segelduken? Alla ytor böljade. Det såg ut som om den unge fantisofen gapade med fullkomligt bortkommen blick.
909
Han hade känt hennes leende när han kom in i tvättstugan, redan innan han fick syn på henne. Längst in, vid den allra bortersta tvättmaskinen, medvetet lutad mot det mattrosa murbruket, stod kvinnan. I en knallvit klänning med halvt uppsatta hårlockar, log hon genom den djungelfuktiga atmosfären. Det var klockan 6.59 på vårens sista morgon. Hon såg inte det minsta förvånad ut, men väldigt förundrad. Hennes tvätt stod och spann lite löst. Bara en och annan bland de övriga, hundratals maskinerna var påsatta. Det doftade sällsamt, som om man kokade syréner. Solen kisade in genom ohyggligt små fönster, en lång rad smala springor, ända uppe vid taket. Där såg man en glimtstrimma av gatan. Gryningen var ovanligt stark, men inga folks fötter fladdrade ännu förbi - blott en eller annan fågel. Det kändes som att han o hon var minst lika ensamma härinne som de faktiskt var. Emellan varven sköljde spöklika skvättar ut i golvbrunnen. Nu måste åtskilliga minuter ha passerat på två sekunder. Hela tvättstugan inväntade den avgörande repliken.
Utan att blinka strök hon med handen över sin knallvita klänning. Kvinnan var mycket vaken. Några lakan hängde och frasade i det ännu hetare rummet intill. Hörde hon det också? Han upptäckte hur han stod och drog i sina kalsonger, ett enda par, som han ännu inte fått in i någon maskin. Fukten klibbade sig fast i den fruktansvärt sköna förväntan, som snart skulle bli outhärdlig. Men hon tycktes inte tillnärmelsevis lika orolig som han. Belägenheten föreföll enbart roa denna amazon. Plötsligt började hennes tvätt centrifugera med hejdlösa virvlar. Nu log hon våldsamt, ja, skrattade rentav. Hennes läppar avslöjade mer än tusen ord. Det här var verkligen en kvinna som han måste ha letat efter i hela sitt liv. Nu fanns hon besynnerligt nog här. Hans längtan var på väg att skölja rakt emot henne. Så kom den räddande tanken att han måste kolla bokningslistan först, så att ingen granne var i antågande.
När han återvände med kalsongerna i högsta hugg, då hade hon vänt ryggen åt honom. Hon syntes ägna all uppmärksamhet åt denna sin tvättmaskin längst in, stod där och småplockade med krampaktiga rörelser. Nu var det helt omöjligt att känna hennes skratt, huruvida hon hoppades eller hånskrattade. Hennes knallvita klänning tycktes dock kortare än förut. Det var som om rumpan förmådde skymta fram närsomhelst. Skulle han fråga henne hur man öppnar luckorna till tvättmaskinerna? Egentligen var ju det här första gången som mannen besökte en tvättstuga, på helt egen hand. Han hade aldrig haft tid eller mod att lära sig hur denna värld fungerade. Visst tvättade han titt som tätt hemma i handfatet, ibland flera gånger om året. Men det var en helt annan historia att göra det offentligt, i sällskap med andra människor.
Den enorma mangeln drog igång från något av rummen intill, fastän ingen var där. Det fick henne att tappa en klädnypa och hjälpte honom paradoxalt nog att återfå lite av säkerheten. Helst av allt ville han gripa denna kvinna kring armlederna, kyssa henne hårt i nacken bakom hårsvallet, innan det var försent. Eller var allting redan på väg att resa bort? Hade hennes tvättmaskin börjat göra sig färdig för avfärd? En supersvart klänning snurrade bedrägligt därinne. Motorns jämna, tomma rotation inväntade en återigen uppslukande, sugande centrifugalkraft. I allra bästa fall kunde mannen följa med kvinnan in i virveln. Då skulle de tillsammans lämna rymdstationen. Men inte den vitaste aning hade han om hennes nuvarande känsla. Det var helt upp till honom att testa, att bestämma sig för en knapptryckning.
Utan tankar rusade han fram till maskinen intill hennes. Luckan gled upp i blotta förtjusningen över hans initiativ. Inte ens hade han behövt hitta rätt spak! Kvinnan riktade i samma stund hela sin nyfikenhet mot hans maskin. Så glömde hon alldeles sin supersvarta klänning, gav blanka fan i om den skulle återfödas renare eller smutsigare. Nu var det den redan så knallvita som bar hennes liv i sitt sköte. Hon tog stegen fram till hans farkost. Alltmedan hon gled in med ena låret i trumman, vred sig för att vinka mot mannen i en sista, besynnerlig vinkel - då skymtade han hennes trosor, lika gryende rosa som tvättstugeväggarnas sanslösa kosmos. De skrattade. Och nu skuttade han helt enkelt efter sin kvinna, rakt in i det skrämmande hålrummet. Maskinen skjöt hisnande upp genom tvättstugans skorsten. Universum roterade i en virvel av saliv, hårslingor, hudflikar och tidevarv. Snart var både han och hon helt och hållet försvunna.
...kanhända den bland mina mininoveller som varit allra härligmysigast att återkomma till, rotera o omforma varv på varv...
Ännu en transformerad miniatyrsaga:
En särdeles tidig morgon i sena maj kom hon farande, den gamla flickan. Flätorna stod åt alla håll. I nattlinne och kavaj hoppade hon ned. Det var på den största kajen. Den unge fantisofen hade som bäst suttit och inmundigat en fin årgång Ricoeur, när han fått skåda hennes fartyg. Den gamla flickan liknade ingenting annat i den kända världen, på sin höjd en fransk-spansk varelse ur någon forntida nya-vågen-film. I nästa scen hade hon simmat upp genom stadens ursprungligaste gränder. Den unge fantisofen fiskade med sig sitt bibliotek och började följa den gamla flickans spår. Hjälplöst var han redan ett dussin hörn efter henne. Emellertid erfor han själva doften av vilka gator hon besökt och ingalunda besökt. I flera bland kvartéren hade den unge fantisofen aldrig förut befunnit sig, fastän han levt hela sitt liv i den lilla lyckosamma staden.
Frampå förmiddagen upphörde färden vid en besynnerlig dörr. Den stod på glänt, precis lagom mycket för att misstänka att någon - fullt medvetet - glömt stänga dörren. På dess brevinkast kunde vem som ville utläsa ett litet förtrollande namn. Den unge fantisofen tvekade mer än två ögonblick, men stärkte så sitt fantastiska mod med en dos Ricoeur. En förunderlig trappa krökte sig tre, fyra våningar upp till någons solrökiga ateljé. Bakom dimmorna gick här hela världen i knallvitt och mattrosa. Mellan hiskeligt uppspända dukar, som spöklika segel, trippade den gamla flickan fram och åter. Nu bar hon blott kavaj och trosor. Med sin pensel mellan läpparna sög hon på en inspiration. Flygeltonerna dansade med spindelvävarna, alltmedan speglarna gungade i rummet. Ögonblicket senare såg den unge fantisofen precis samma scen i en av tavlorna. Den gamla flickan var i färd med att måla sitt porträtt. Flätorna var försvunna. Det kändes som om motivet iakttog honom. Ty bakom sig målade nu den gamla flickan en ung fantisof. Han stod och iakttog hur han själv iakttog den gamla flickan. Hon skrattade allt vildare omkring med penseln i högsta hugg. När skulle hon äntligen ha arbetat sig igenom segelduken? Alla ytor böljade. Det såg ut som om den unge fantisofen gapade med fullkomligt bortkommen blick.
909
18 maj 2009
Fantasins övertagande av Staden
ännu ett återupptaget och förlängt porträtt av den halvt outhärdliga hettans fantastiska stad:
och så anlände snart juni
mitt i soligaste purgatoriet stannar varenda människa upp
staden har blivit svartvit
spökar det mitt på blanka
skär kåta strålar över fönsterblecken
hissar sömn rakt in i vakenheten
eller vice versa, klättrar världen ut på sitt eget tak
ser skogsgläntorna brinna
trollen har flyttat in här mitt i
bland de mycket stängda nattklubbarna
i de söndagsseglande cirkustälten
trottoarerna är fulla av engångsgrillar
dubbel-dvd:er
trekantstrosor
maskrosfröna dansar in i mikrobutikerna
murbruket ramlar ner likt pulver
när älvorna skrubbar sina viljor
mot de boendes högsta skydd
visar upp gamla roliga frisyrer bakom blomkrukorna
tänder våldsamma julstjärnor mitt i försommartid
sänder sina våta sms via stuprörssystemen, för härute
har allt förblivit torrt som klocktick
fiskstimmen kippar efter cowgirlboots
rusar sakta uppför rutschkanor
klättrar in i garderober och förläser sig på tarot
rastlöst vilande i radioskugga
ligger ögon och vakar på vart eller vartannat trappsteg
medan jag drömmer passar jag på
att fotografera solen
så länge som man inte blir blind
bakom hierofantens periskop
genom fantasins teleobjektiv
ty portarna är tömda på öppen mystik
det står överallt vad det är
vem som serverar vem
vem som bebor vad
fastän väsendena har flyttat om bland bokstäverna
rinner meddelandet äntligen ut
ur en människas stackars diskkran
SKULLE VI EJ HA FUNNITS
SÅ HADE VI ALDRIG ENS
FÖRMÅTT ATT INTE FINNAS
909
och så anlände snart juni
mitt i soligaste purgatoriet stannar varenda människa upp
staden har blivit svartvit
spökar det mitt på blanka
skär kåta strålar över fönsterblecken
hissar sömn rakt in i vakenheten
eller vice versa, klättrar världen ut på sitt eget tak
ser skogsgläntorna brinna
trollen har flyttat in här mitt i
bland de mycket stängda nattklubbarna
i de söndagsseglande cirkustälten
trottoarerna är fulla av engångsgrillar
dubbel-dvd:er
trekantstrosor
maskrosfröna dansar in i mikrobutikerna
murbruket ramlar ner likt pulver
när älvorna skrubbar sina viljor
mot de boendes högsta skydd
visar upp gamla roliga frisyrer bakom blomkrukorna
tänder våldsamma julstjärnor mitt i försommartid
sänder sina våta sms via stuprörssystemen, för härute
har allt förblivit torrt som klocktick
fiskstimmen kippar efter cowgirlboots
rusar sakta uppför rutschkanor
klättrar in i garderober och förläser sig på tarot
rastlöst vilande i radioskugga
ligger ögon och vakar på vart eller vartannat trappsteg
medan jag drömmer passar jag på
att fotografera solen
så länge som man inte blir blind
bakom hierofantens periskop
genom fantasins teleobjektiv
ty portarna är tömda på öppen mystik
det står överallt vad det är
vem som serverar vem
vem som bebor vad
fastän väsendena har flyttat om bland bokstäverna
rinner meddelandet äntligen ut
ur en människas stackars diskkran
SKULLE VI EJ HA FUNNITS
SÅ HADE VI ALDRIG ENS
FÖRMÅTT ATT INTE FINNAS
909
17 maj 2009
pappa plingar på sin dörr
koms egentligen på imorgon
men publiceras idag
som en dröm mittemellan mitt minne
och mitt påhitt:
det plingar på dörren
det är jag som öppnar
det är pappa som står där, fastän han bor här
det är ingen annan som plingade på
trots att pappa är vuxen och har nycklar
det luktar pannkakor i hela hallen
det är mamma som skramlar från köket
det är jag som har öppnat dörren
det är pappa som lugnt ställer ner sin vanliga väska
det är pappa som pustar ur sig dagens arbete
och nu blir allting nästan som det brukar igen
men jag kan inte glömma hur det plingade
det har aldrig låtit precis så förut
det lät som ur en låt som vi har på kassettband
någon annan än Puppet on a string
för den är för uppenbar
vi har många gamla inspelningar
det är vi som bor här
jag har en liten syster också
men det var jag som öppnade
jag skulle helst vilja öppna en gång till
när andra plingar på låter det inte riktigt lika noggrant
hos grekerna hade man matematik
i pappas pärmar har broschyrerna en viss ordning
jag skulle sätta dem lite annorlunda
nu är det mamma som kommer och tänder en lampa
nu tar det plötsligt stopp
nu blir det strömavbrott mitt i låten
nu låter det som när dammsugaren långsamt stängs av
fastän det var många timmar sedan mamma dammsög
nu skrattar någon under byrån
nu sugs jag in i heltäckningsmattan
nu vaknar jag med ett försenat pling
det är jag som har drömt, fastän det inte är natt
då plingar det en gång till på dörren
det är verkligen nu som det plingar
det låter inte alls som på vårat kassettband
och inte heller är det Cat Stevens
för besynnerligt nog hade vi aldrig hans musik
men kunde likaväl ha haft det
jag hör hur syster tassar dit för att öppna
klippdockorna ligger knäpptysta i skåpet
det blev bara ett pling
det är någon som frågar efter pappa
han har inte kommit hem ännu från arbetet
det är ingen perfekt tidpunkt
det här är på den tiden när man bara hade en enda telefon
det här var när varenda signaturmelodi på tv låter spännande
jag märker att jag plötsligt saknar min familj
fastän ni har funnits här hela tiden
fastän ingen någonsin har dött
det är jag som ensam sitter och frambringar allt på min dator
det är pappa som har skaffat mig datorn
jag vet inte om berättelsen är ett minne eller ett påhitt
drömmar är oftast lite av varje
så det kan det vara
det är jag som tänder en lampa
men det plingar inte längre på dörren
så jag måste öppna en annan dörr
så att någon av er kan plinga på
909
16 maj 2009
ni misstror vår förståelse
909
skrivet som en
klarsynt eller överdriven(??)
ödmjuk eller genombesviken(??)
godhjärtad Reaktion(??)
på (vad?)
som jag tyckt mig läsa hos var o varannan poet
eller många andra människor:
Var kommer all denhär negativiteten ifrån?
Varför vägrar ni konsekvent att se den lyckliga sidan?
Är vi bortskämda med att ta till svarta klyschor
blandade med oförargliga kärlekssalvor??
Är det så hemskt mycket lättare att projicera
sin otillfredställelse på
andras kreativa hjälpförsök?
Är det så åtskilligt bekvämare
att tolka varje ingrepp
som ett elakartat krav?
Nja, malande misstro kräver ännu mer energi...
Ingen kan rättmätigt fördöma öppenhet.
Du kanske tror att det är lätt för mig att tro,
en barnlek att vara ytlig och glättig
nej, för mig finns inget enklare än att vara förbehållsam,
kritisk och djupsinning.
Utmaningen är att vara supernaiv
utan att tappa taget om iakttagelseförmågan
och inte sluta testa.
Så varför fördomer ni den som försöker fokusera
och lever som om det bästa är verkligt?
Hursom än är, så kommer han komma längre än er...
Och vem har sagt att han trodde sig veta precis allt?
Hon kanske har en pusselbit,
så var tacksam för tusan!
Varför är det så svårt att erkänna möjligheten
av att någon annan än jag vet bättre?
Ni tycks ingalunda förstå hur starkt ni upplever världen
inifrån era begränsade huvuden.
Vi fattar helt enkelt sällan
att våra tvivel hindrar varandras livslust.
Ni får ännu en människa att ryckas med
i uppgivenhetens fullt frivilliga kör.
På sin höjd är tidsbrist ett godkänt motiv.
En riktig rebell behöver aldrig reagera
för hans ideal är inte ens hotade.
Blott vår rädsla och vanmakt kan bli hotad.
Bygg ni era anti-kollektiv
medan det enda som består är genom positiv kraft!!
909
skrivet som en
klarsynt eller överdriven(??)
ödmjuk eller genombesviken(??)
godhjärtad Reaktion(??)
på (vad?)
som jag tyckt mig läsa hos var o varannan poet
eller många andra människor:
Var kommer all denhär negativiteten ifrån?
Varför vägrar ni konsekvent att se den lyckliga sidan?
Är vi bortskämda med att ta till svarta klyschor
blandade med oförargliga kärlekssalvor??
Är det så hemskt mycket lättare att projicera
sin otillfredställelse på
andras kreativa hjälpförsök?
Är det så åtskilligt bekvämare
att tolka varje ingrepp
som ett elakartat krav?
Nja, malande misstro kräver ännu mer energi...
Ingen kan rättmätigt fördöma öppenhet.
Du kanske tror att det är lätt för mig att tro,
en barnlek att vara ytlig och glättig
nej, för mig finns inget enklare än att vara förbehållsam,
kritisk och djupsinning.
Utmaningen är att vara supernaiv
utan att tappa taget om iakttagelseförmågan
och inte sluta testa.
Så varför fördomer ni den som försöker fokusera
och lever som om det bästa är verkligt?
Hursom än är, så kommer han komma längre än er...
Och vem har sagt att han trodde sig veta precis allt?
Hon kanske har en pusselbit,
så var tacksam för tusan!
Varför är det så svårt att erkänna möjligheten
av att någon annan än jag vet bättre?
Ni tycks ingalunda förstå hur starkt ni upplever världen
inifrån era begränsade huvuden.
Vi fattar helt enkelt sällan
att våra tvivel hindrar varandras livslust.
Ni får ännu en människa att ryckas med
i uppgivenhetens fullt frivilliga kör.
På sin höjd är tidsbrist ett godkänt motiv.
En riktig rebell behöver aldrig reagera
för hans ideal är inte ens hotade.
Blott vår rädsla och vanmakt kan bli hotad.
Bygg ni era anti-kollektiv
medan det enda som består är genom positiv kraft!!
909
14 maj 2009
Skriva för att slippa Älska?
909
UR Stolthet o Fördom av Jane Austen, som jag läser nu med potentiellt åtskilligt påtagligare behållning än jag kunde tro utifrån tidigare försök med henne... ... eller rättare sagt lyssnar på, så de helt korrekta meningsbyggnaderna dröjer tills jag skaffat själva läseboken oxå:
"- ...att han skulle fria till henne innan vi for. Hur det nu var så gjorde han det inte. Kanske tyckte han att hon var för ung? I alla fall skrev han några verser till henne. Verkligen mycket vackra verser, det försäkrar jag!
-Och så var det slut på den historien! sade Elisabeth otåligt. Det var nog inte första gången det gick på det sättet. Jag undrar vem som först upptäckte poesins förmåga att ta död på kärleken.
-Jag har alltid trott att poesin var en näring för kärleken...
-Det må vara för en fin, stark sund kärlek. Allting skänker näring åt det som redan är starkt. Men om det bara är en enda flyktig förälskelse, så är jag övertygad om att en bra sonett alldeles kan svälta ut den."
Javisst, och undermedvetet använder man kanhända sitt brev- o poesi-skrivarskap för att rentav motverka möjligheten att ens vackra ideal skall tvingas förvandlas till konkret realitet...?
för att det hela blir som att be om lov
och därtill snärja hennes/min/vår naturliga frihet med bindande ord.
Enligt tillförlitliga källor bör man aldrig ge sin förälskelse gåvor,
dels aldrig berätta för henne att man åtrår och vill älska, när man istället kan (och skall) älska henne direkt (kroppsligt och andligt).
Poesin har "dessvärre" ofta bägge momenten inbakade,
att skänka och berätta på förhand istället för under tiden /i efterhand.
(Och följande avsnitt i boken handlar om brev-skrivning, förtjusande långa ordrika, från den som (=inte) har motsvarande tanke/känslo-djup att förmedla).
Hursomhaver - för att ändå försvara poesins roll :
Emedan jag redan vet att Jane och jag alldeles snart kommer mötas i passionerade kyssar, så läser/ger/visar jag henne sonetterna som ger extra spännande näring och krydda åt vår ofrånkomliga verklighet. Naturligtvis aldrig någonsin för att imponera eller sälja in mitt intresse... :-)
Såsom poet kommer jag aldrig erkänna huru min längtans fantasi inte skulle ha något med verkligheten att göra. Därmed ser jag poesin som ett rent (försök till) förmedlande av det som ÄR, och inte som någon kompletterande drömvärld eller som reklam. Övertygelsen i sig, sålänge man har den, leder dessutom till att visionerna blir verkliga, att den uppmålade kyssen kommer tillstånd. Det vet Don Quijote.
=Gäller inte blott kärlekspoesi eller erotisk dikt (som jag ju skriver mindre av än många, men kanske bör göra mycket mer.)
Utgångspunkten för poesins idealiserande gest är ju dessutom, som Elisabeth redan sagt, att förälskelsen redan är ömsesidigt verklig - inte att poesins enkelriktade ordflöde skall locka fram attraktion från nollpunkten (vilket blott kroppsspråk förmår göra).
909
UR Stolthet o Fördom av Jane Austen, som jag läser nu med potentiellt åtskilligt påtagligare behållning än jag kunde tro utifrån tidigare försök med henne... ... eller rättare sagt lyssnar på, så de helt korrekta meningsbyggnaderna dröjer tills jag skaffat själva läseboken oxå:
"- ...att han skulle fria till henne innan vi for. Hur det nu var så gjorde han det inte. Kanske tyckte han att hon var för ung? I alla fall skrev han några verser till henne. Verkligen mycket vackra verser, det försäkrar jag!
-Och så var det slut på den historien! sade Elisabeth otåligt. Det var nog inte första gången det gick på det sättet. Jag undrar vem som först upptäckte poesins förmåga att ta död på kärleken.
-Jag har alltid trott att poesin var en näring för kärleken...
-Det må vara för en fin, stark sund kärlek. Allting skänker näring åt det som redan är starkt. Men om det bara är en enda flyktig förälskelse, så är jag övertygad om att en bra sonett alldeles kan svälta ut den."
Javisst, och undermedvetet använder man kanhända sitt brev- o poesi-skrivarskap för att rentav motverka möjligheten att ens vackra ideal skall tvingas förvandlas till konkret realitet...?
för att det hela blir som att be om lov
och därtill snärja hennes/min/vår naturliga frihet med bindande ord.
Enligt tillförlitliga källor bör man aldrig ge sin förälskelse gåvor,
dels aldrig berätta för henne att man åtrår och vill älska, när man istället kan (och skall) älska henne direkt (kroppsligt och andligt).
Poesin har "dessvärre" ofta bägge momenten inbakade,
att skänka och berätta på förhand istället för under tiden /i efterhand.
(Och följande avsnitt i boken handlar om brev-skrivning, förtjusande långa ordrika, från den som (=inte) har motsvarande tanke/känslo-djup att förmedla).
Hursomhaver - för att ändå försvara poesins roll :
Emedan jag redan vet att Jane och jag alldeles snart kommer mötas i passionerade kyssar, så läser/ger/visar jag henne sonetterna som ger extra spännande näring och krydda åt vår ofrånkomliga verklighet. Naturligtvis aldrig någonsin för att imponera eller sälja in mitt intresse... :-)
Såsom poet kommer jag aldrig erkänna huru min längtans fantasi inte skulle ha något med verkligheten att göra. Därmed ser jag poesin som ett rent (försök till) förmedlande av det som ÄR, och inte som någon kompletterande drömvärld eller som reklam. Övertygelsen i sig, sålänge man har den, leder dessutom till att visionerna blir verkliga, att den uppmålade kyssen kommer tillstånd. Det vet Don Quijote.
=Gäller inte blott kärlekspoesi eller erotisk dikt (som jag ju skriver mindre av än många, men kanske bör göra mycket mer.)
Utgångspunkten för poesins idealiserande gest är ju dessutom, som Elisabeth redan sagt, att förälskelsen redan är ömsesidigt verklig - inte att poesins enkelriktade ordflöde skall locka fram attraktion från nollpunkten (vilket blott kroppsspråk förmår göra).
909
13 maj 2009
TRollToRnsTRappan
909
Ikväll blev jag medlem av poeter.se
Hade inte ens riktig koll på att forumet verkligen finns!
Så om jag känner mig själv lär jag i det närmaste ägna mer gott om tid där än här?
Mina påhitt återfinns under identiteten "trolltornstrappan"
Har ju minst ett helt torn att ösa ur...
Emellertid kommer jag omtolka dessa redan existerande fantasier
såsom här utdrag ur vad som hänt med miniatyrhistorian Hästen i Trappan:
Bakom honom
finns vartenda steg, vart evinnerliga, skramlande steg
i hela vidbranta universum.
Tänk om världen
inte längre skulle finnas!? Ifall
han redan är försvunnen...
Den gamle hästen vågar inte vända sig om
och ens en sekund kika efter. Oroligare än någonsin att ramla
ner igen,
lika rädd för att slå sig
som för att aldrig mera kunna
slå sig. Nej, han måste vilja tro
på att varje våning och steg som byggts upp
förblir en odödlig
bit av tornet.
909
Ikväll blev jag medlem av poeter.se
Hade inte ens riktig koll på att forumet verkligen finns!
Så om jag känner mig själv lär jag i det närmaste ägna mer gott om tid där än här?
Mina påhitt återfinns under identiteten "trolltornstrappan"
Har ju minst ett helt torn att ösa ur...
Emellertid kommer jag omtolka dessa redan existerande fantasier
såsom här utdrag ur vad som hänt med miniatyrhistorian Hästen i Trappan:
Bakom honom
finns vartenda steg, vart evinnerliga, skramlande steg
i hela vidbranta universum.
Tänk om världen
inte längre skulle finnas!? Ifall
han redan är försvunnen...
Den gamle hästen vågar inte vända sig om
och ens en sekund kika efter. Oroligare än någonsin att ramla
ner igen,
lika rädd för att slå sig
som för att aldrig mera kunna
slå sig. Nej, han måste vilja tro
på att varje våning och steg som byggts upp
förblir en odödlig
bit av tornet.
909
12 maj 2009
Sun Behind Brown Rainbow
polished up and finished a bit later (13th of June)
now I see this brown rainbow
don't really know how it looks yet...
so timelessly old
and childish at the same time
including all the colours between golden and pink
because black just eats everyone up
while white throws everyone away
but BROWN is the colour that bears all the others
to some will seem clumsy and boring
to some will feel fearfully stupid
although it's just earth
and like every body in space it's shining
yes, even imagination has a real light behind
which it reflects, sometimes even more real than it's source
"There's nothing you can see that isn't shown
Nothing you can know that isn't known......."
even if we can't see the Sun
we know that it shines
since we see something
because something is shown
moving her way with brown summer skin
since someone wants to see
because monkeys likes to play
now it ain't some rainbow
now it really is a sunbow
since we can't concretely imagine what it would be to NOT see
nothing at all
and therefore everything exists
even if it's empty
even if it just shines inside
all that just shines outside
all you need is your moon
then the sun will already be there
shining through your old brown shoes
across every new revolution in universe
909
now I see this brown rainbow
don't really know how it looks yet...
so timelessly old
and childish at the same time
including all the colours between golden and pink
because black just eats everyone up
while white throws everyone away
but BROWN is the colour that bears all the others
to some will seem clumsy and boring
to some will feel fearfully stupid
although it's just earth
and like every body in space it's shining
yes, even imagination has a real light behind
which it reflects, sometimes even more real than it's source
"There's nothing you can see that isn't shown
Nothing you can know that isn't known......."
even if we can't see the Sun
we know that it shines
since we see something
because something is shown
moving her way with brown summer skin
since someone wants to see
because monkeys likes to play
now it ain't some rainbow
now it really is a sunbow
since we can't concretely imagine what it would be to NOT see
nothing at all
and therefore everything exists
even if it's empty
even if it just shines inside
all that just shines outside
all you need is your moon
then the sun will already be there
shining through your old brown shoes
across every new revolution in universe
909
11 maj 2009
kreativ övning i likörens attraktiva paralleller
909
En vän gav mig sålunda:
Din övning blir:
Andreas: Är ni likördrickare?
Flicka/flickor: Nej, tyvärr!
Andreas: ?
Skriv ner TIO sätt att fortsätta denna konversation!
Rolig uppgift!
som uppenbarligen kan komma till frekvent nytta :-)
Rangordnar dem från dem som jag (och flickorna?) förmodligen tycker är mest spännande till dem som nätt o jämt lär funka.
Somliga av dem kan verka (för att inte säga vara) lite för förberedda, just uttänkta o inte inspirerade av den faktiska situationen mellan mig o henne. Ifall jag uttrycker det hela lite klumpigare än här, så blir det nog bra ;-)
1. mystisk initiativtagare:
Före kvällen är slut kommer du att vara det...
=som jag inte riktigt vet hur den skall infrias,
men kanske räcker med att man fortsätter tro på "det"?!
2. föreläsaren med intim glimt i ögat:
Likör innehåller minst 50% socker, oavsett alkoholmängd. Hur många procent socker innehåller du?
=intressant blandning mellan vänster- o höger-hjärnhalva!! där känslan snarare än tanken underförstått står i centrum
3. relationsfinnaren:
Hmm, varför kom jag att tänka på likör när vi hamnade intill varann, tror du?!?
=sätter såväl henne som en själv i centrum, i övrigt aningen krystad, inte lika spontan som den är menad. Funkar bäst ifall jag faktiskt aldrig tänkte på just likör före...
4. lagom neg-variant:
Jaså, du vill hellre bli ordentligt berusad?!
5. potentiellt alltför inställsam:
Men ni som är dubbelt så söta - skulle passa er utmärkt!!
=har jag faktiskt redan fått i huvudet många gånger, ja i realtid, men aldrig trott på att använda - åtminstone inte omedelbart, kanske först när ömsesidig attraktion håller på att uppstå.
6. vulgär neg-variant:
Skönt, håll dig du till ölen, så slipper jag dina läppar på mitt glas!
=Alstrar åtminstone nån sorts reaktion
7. smågalen underhållare:
Jag kände en figur som drack likör så himla ofta så det växte schlagerpärlor ur öronen på honom. Naturligtvis blev det problem att få med sig så gott om likör ut på de sju böljorna, men han lät sina älskarinnor odla lämpliga frukter så det fanns där när han gick i hamn. Om du hör på radion nångång.......
=skulle i mitt fall lida av förljugen brist på verklighetsunderlag, men håller hursomhelst uppmärksamheten ett tag... tills hon tröttnar på pajasen
8. social trevare:
Känner'u nån som är det då?
=lite väl tassande likt katten kring heta gröten (hon själv), men kan ju faktiskt leda vidare till vad/vem somhelst.
9. direkt inbjudan:
Då skall du få smaka ett par droppar före jag njuter hela...
=tar lite väl mycket för givet, alltför självgott, men går bra med oberörd humor i
10. tråkig utfrågning:
Varför gör du inte det då?
=samt aningen creepy psykologiserande, före vi ens känner varann minsta lilla.
11. desperat bonus-försök:
Fast vilken flaska tycker du ser läckrast ut?
=krampaktigt, men kan även denna lyckas med rätt tonfall, kroppsspråk och underliggande känslomotiv, liksom vadsomhelst med lämplig blandning mellan intresse, oberördhet, intention och glimtöga.
909
En vän gav mig sålunda:
Din övning blir:
Andreas: Är ni likördrickare?
Flicka/flickor: Nej, tyvärr!
Andreas: ?
Skriv ner TIO sätt att fortsätta denna konversation!
Rolig uppgift!
som uppenbarligen kan komma till frekvent nytta :-)
Rangordnar dem från dem som jag (och flickorna?) förmodligen tycker är mest spännande till dem som nätt o jämt lär funka.
Somliga av dem kan verka (för att inte säga vara) lite för förberedda, just uttänkta o inte inspirerade av den faktiska situationen mellan mig o henne. Ifall jag uttrycker det hela lite klumpigare än här, så blir det nog bra ;-)
1. mystisk initiativtagare:
Före kvällen är slut kommer du att vara det...
=som jag inte riktigt vet hur den skall infrias,
men kanske räcker med att man fortsätter tro på "det"?!
2. föreläsaren med intim glimt i ögat:
Likör innehåller minst 50% socker, oavsett alkoholmängd. Hur många procent socker innehåller du?
=intressant blandning mellan vänster- o höger-hjärnhalva!! där känslan snarare än tanken underförstått står i centrum
3. relationsfinnaren:
Hmm, varför kom jag att tänka på likör när vi hamnade intill varann, tror du?!?
=sätter såväl henne som en själv i centrum, i övrigt aningen krystad, inte lika spontan som den är menad. Funkar bäst ifall jag faktiskt aldrig tänkte på just likör före...
4. lagom neg-variant:
Jaså, du vill hellre bli ordentligt berusad?!
5. potentiellt alltför inställsam:
Men ni som är dubbelt så söta - skulle passa er utmärkt!!
=har jag faktiskt redan fått i huvudet många gånger, ja i realtid, men aldrig trott på att använda - åtminstone inte omedelbart, kanske först när ömsesidig attraktion håller på att uppstå.
6. vulgär neg-variant:
Skönt, håll dig du till ölen, så slipper jag dina läppar på mitt glas!
=Alstrar åtminstone nån sorts reaktion
7. smågalen underhållare:
Jag kände en figur som drack likör så himla ofta så det växte schlagerpärlor ur öronen på honom. Naturligtvis blev det problem att få med sig så gott om likör ut på de sju böljorna, men han lät sina älskarinnor odla lämpliga frukter så det fanns där när han gick i hamn. Om du hör på radion nångång.......
=skulle i mitt fall lida av förljugen brist på verklighetsunderlag, men håller hursomhelst uppmärksamheten ett tag... tills hon tröttnar på pajasen
8. social trevare:
Känner'u nån som är det då?
=lite väl tassande likt katten kring heta gröten (hon själv), men kan ju faktiskt leda vidare till vad/vem somhelst.
9. direkt inbjudan:
Då skall du få smaka ett par droppar före jag njuter hela...
=tar lite väl mycket för givet, alltför självgott, men går bra med oberörd humor i
10. tråkig utfrågning:
Varför gör du inte det då?
=samt aningen creepy psykologiserande, före vi ens känner varann minsta lilla.
11. desperat bonus-försök:
Fast vilken flaska tycker du ser läckrast ut?
=krampaktigt, men kan även denna lyckas med rätt tonfall, kroppsspråk och underliggande känslomotiv, liksom vadsomhelst med lämplig blandning mellan intresse, oberördhet, intention och glimtöga.
909
10 maj 2009
oFärgade Fiskstim
Stötte på en lycklig kanadensiska på besök i här i landet. Hon hade tagit på sig Sveriges färger, och var medveten om det. (Emellertid var inte jag medveten om att flaggan för Winnipeg är gulblå den med). Jag sa att hon förmodligen var den enda "hos oss" som gick omkring i gulblått. Särskilt spännade emedan kanadensare inte precis är kända för att vara nationalistiskt färgade. Och hennes tyska väninna som varit här förr, hon bekräftade att ja, här har man mest svart och grått. Själv bar hon brun rock, precis som jag.
När jag ser porträtt från Afrika och Sydamerika, för att inte nämna Indien, blir det ännu mer uppenbart än jag minns och föreställt mig: Hur härliga färger de har, sådana som vi aldrig låter framskina här! Dessutom fantastiska mönster, som lyckas vara komplexa utan att skrika! Så kallat fattiga människor tycker jag ser ofantligt välklädda ut jämfört med standarden för vårt så kallat rika land.
Det är som att vi frivilligt väljer de mest slitna, deprimerande utstyrslarna. Är det för att göra (eller låtsas göra) kollektiv bot för vårt välstånd som vi inte vill vara stolta över? Varför inte närma oss grårosa eller grålila, glimta in lite skiftningar i rökridåerna?!
Visserligen såg jag ett helt stim diskret mörkrosa saker inne hos Tiger, varav jag inte ville låta bli att köpa en skjorta, som jag nu burit varenda dag i över en vecka. Man behöver inte lysa så rovdjuren tar en, men finns det fiskfjäll som är alldeles färglösa? Inte ens de plagg som sticker ut hos oss sticker ut. Söker vi råda bot på vår individualism? Vem vågar blanda goth med helylle?!
Nåja, det förekommer. Men lejonparten väntar med att bära sina snyggaste eller roligaste kläder tills det är fest. Det förstår jag inte riktigt. När det är livat så är det ju livat hursomhelst. Och då skulle det snarast behövas jordnära, slösinta kapha-färger nära det blåsvarta, för att balansera alkoholens bubblande vata-verkningar och hetlevrade pita-effekter. Medan under vardagens för somliga monotona slit, kunde kompakt grått gott behöva blandas med luftiga eller eldiga kulörer, för att ge såväl rörelsefrihet som målfasthet åt den sömniga känslan.
7 maj 2009
Förändras (innanför genom utanför)
909
909
Min magister frågar:
"Var måste man befinna sig för att kunna genomgå Change? Med Change underförstås att vi talar om förändring till det bättre. "Platsen" vi talar om är på sätt och vis en abstrakt plats, men den är totalt verklig för varje människa."
En vän föreslår:
i nuet
vilket är väldigt bra svar.
Emellertid tror jag mig veta vad vi är ännu konkretare ute efter:
Helt enkelt i miljöer /belägenheter där man sällan brukar vara, dvs som man svårligen kan hantera.
Sedan krävs det tydligen oxå att man är extravert (i den esoteriska
bemärkelsen eller i Real Social Dynamics-bemärkelsen, inte i min eller Jungs bemärkelse) och tar in världen typ "utifrån", i frånvaro av den inre motströmmen av rationaliseringar, outside one's head.
Jag må passionerat älska (tanken på) variation eller miljoner möjligheter, men astrologiskt sett (för att inte tala om när verkliga situationer kommer till kritan) så är det svårt att föreställa sig en mer styvnackad motståndare till förändring, till att själv förändras, än mig. Vill helst av allt i universum ha mer av det jag har.
Min magister menar emellertid (några dar fram i tiden):
"ATT VARA UTANFÖR SIN COMFORT ZONE KÄNNS A L D R I G BRA!!! I detta fall fungerar du precis som 100 % av alla andra människor, medan du själv tror du är unik, och för in diverse astrologiska, jungianska, etc etc resonemang för att "bevisa" det. ALLA MÄNNISKOR INKLUSIVE jag själv, Jesus, Annie Besant, Fan och hans farmor, vill ha mer av det de har. Men då stagnerar man. Det är bara när man är utanför sin comfort zone som man växer."
Därför kan det vara oändligt skönt att upptäcka att Change oxå är något som känns väldigt bra! Men när jag återvänder "utifrån" till vad jag brukar göra och vill fortsätta med, så blir jag hemskt stressad av att under många timmar ha ägnat mig åt något helt annat än det jag skulle.
Min magister: "Exakt så som jag upplever det!"
Så det bästa är väl Change i små doser, tillräckligt ofta återkommande?!
909
5 maj 2009
Drömmer ingalunda Alfernas scenGlänta
909
UR Göran O Erikssons klargörande analys o kommentar till En Midsommarnattsdröm, vars översättning (-79) är den enda jag läst än så länge:
"Skogen är teatern - var är det annars som allting kan hända, identiteter bytas ut, människor förtrollas? Jag uppfattar också i första hand alferna som teaterfolk...
...osynliga för de dödliga [=människorikets kungligheter och hantverkare] på scenen. Det betyder inte att de är drömfigurer. Det finns ingen dröm i "En midsommarnattsdröm", eftersom ingen drömmer i pjäsen - det är i så fall publiken, som Puck säger i sin epilog. Människor somnar då och då under handlingens gång, men de drömmer inte: de vaknar till en verklighet som har förändrats [eller deras sinnen förtrollats] medan de sov. Alferna och deras värld är lika verklig som blyet i avgaserna eller radonstrålningen i hyreshusen.
Skogen är laglöshet, slump och drift, motsatsen till den strängt strukturerade patriarkaliska staden. Därför blir också Teseus' och Hippolytas relation friare och tydligare när de uppträder i gestalt av Oberon och Titania."
Underförstått tycks alvkungen o alvdrottningen vara skuggbilder av "den verkliga" kungen o drottningen, eller vice versa i och med att alverna utövar än större inflytande bakom kulisserna.
Så kring själva konflikten mellan alvkungen o alvdrottningen, som tydligen är vad jag skall gestalta med M, men inte riktigt förstår ännu:
"Titania har en indisk page. Oberon vill ha honom i sitt jaktfölje, men Titania släpper honom inte... ...Det är inte man mot kvinna; det är manlig kontinuitet mot moderskap. ... Oberon vill åtrå Titania men hindras av behovet av pojken... behov av en manlig fortsättning... är samtidigt det hos honom som drar Titania till Oberon. När hon talar om sin skyldighet att ta hand om pojken, smeker hon Oberon lidelsefullt... Oberon kan inte besvara hennes smekningar. Han är svartsjuk på sig själv, på Teseus i sig."
De kan uppenbarligen inte, likt varsin gudom, vaka tillsammans över den indiske pagen. Hursomhaver handlar emellertid deras inledande dialog (rolig i sina uppradande sarkasmer) om rent erotiska äventyr:
"OBERON
Stanna, din slampa! Jag är ju din man.
TITANIA
Då är väl jag din fru. Men tänk, jag minns
När du stal dig iväg ifrån ditt rike
Och tog gestalt av Korin för att sitta
Och spela flöjt och ösa kärlek över
Din kära Fillida. Och titta nu då,
Vad har du kommit hit från Indien för
Om inte för att den där amazonen
Din djärva stövelklädda älskarinna
Ska gifta sig med Teseus?...
OBERON
Hur har du mage, du, Titania,
Att stå och mala om Hippolyta
När du vet vad jag vet om dig och Teseus?
Minns du den natten när du tog honom..."
909
UR Göran O Erikssons klargörande analys o kommentar till En Midsommarnattsdröm, vars översättning (-79) är den enda jag läst än så länge:
"Skogen är teatern - var är det annars som allting kan hända, identiteter bytas ut, människor förtrollas? Jag uppfattar också i första hand alferna som teaterfolk...
...osynliga för de dödliga [=människorikets kungligheter och hantverkare] på scenen. Det betyder inte att de är drömfigurer. Det finns ingen dröm i "En midsommarnattsdröm", eftersom ingen drömmer i pjäsen - det är i så fall publiken, som Puck säger i sin epilog. Människor somnar då och då under handlingens gång, men de drömmer inte: de vaknar till en verklighet som har förändrats [eller deras sinnen förtrollats] medan de sov. Alferna och deras värld är lika verklig som blyet i avgaserna eller radonstrålningen i hyreshusen.
Skogen är laglöshet, slump och drift, motsatsen till den strängt strukturerade patriarkaliska staden. Därför blir också Teseus' och Hippolytas relation friare och tydligare när de uppträder i gestalt av Oberon och Titania."
Underförstått tycks alvkungen o alvdrottningen vara skuggbilder av "den verkliga" kungen o drottningen, eller vice versa i och med att alverna utövar än större inflytande bakom kulisserna.
Så kring själva konflikten mellan alvkungen o alvdrottningen, som tydligen är vad jag skall gestalta med M, men inte riktigt förstår ännu:
"Titania har en indisk page. Oberon vill ha honom i sitt jaktfölje, men Titania släpper honom inte... ...Det är inte man mot kvinna; det är manlig kontinuitet mot moderskap. ... Oberon vill åtrå Titania men hindras av behovet av pojken... behov av en manlig fortsättning... är samtidigt det hos honom som drar Titania till Oberon. När hon talar om sin skyldighet att ta hand om pojken, smeker hon Oberon lidelsefullt... Oberon kan inte besvara hennes smekningar. Han är svartsjuk på sig själv, på Teseus i sig."
De kan uppenbarligen inte, likt varsin gudom, vaka tillsammans över den indiske pagen. Hursomhaver handlar emellertid deras inledande dialog (rolig i sina uppradande sarkasmer) om rent erotiska äventyr:
"OBERON
Stanna, din slampa! Jag är ju din man.
TITANIA
Då är väl jag din fru. Men tänk, jag minns
När du stal dig iväg ifrån ditt rike
Och tog gestalt av Korin för att sitta
Och spela flöjt och ösa kärlek över
Din kära Fillida. Och titta nu då,
Vad har du kommit hit från Indien för
Om inte för att den där amazonen
Din djärva stövelklädda älskarinna
Ska gifta sig med Teseus?...
OBERON
Hur har du mage, du, Titania,
Att stå och mala om Hippolyta
När du vet vad jag vet om dig och Teseus?
Minns du den natten när du tog honom..."
909
Agerar Vi inomsinom Alvernas överHuvuden
909
i MidsommarnattsdrömmEn skall jag spela AlvKungen
och en väldigt skön kamrat kommer spela AlvDrottningen.
Det blir perfekt.
Inte minst som hon håller på att fördjupa mig i Tarotkorten nu
och jag henne i zodiaken.
Varför har jag mött ännu en 67-kräfta?!
Vi kommer gnabbas kring förflutna förförelser,
styra varann och människorna på ytterligare villospår där i gläntan...
Började med att jag återigen blev den som fick improvisera vanliga kungen.
Märker hur jag faktiskt trivs med hans faderliga vis
att hänvisa Hermia till att släppa Lysander, lyssna till Lagen,
minnas hur man ingalunda omedelbart känner sin kärleks mest ideala föremål.
Även om dessa patriarker styrs av långt mer trångsynta motiv
i val av lämpligt objekt...
Fast kung Teseus lär vara mer medkännande än han kan agera inför Hermias far eller sin blivande maka Hippolyta.
Så det känns bara roligt att avstå rollen som den splittrade Demetrius,
när jag nu får ikläda mig bägge konungarna,
den civiliserat atenska och den närmast indiska naturanden.
Gudinna, vad pretentiös min upplevelse låter?!
Roligt söka ta det på allvar.
O än är långt ifrån hela dramat ens genomläst,
så många bäckar kan visa sig rinna genom skogen...
Visste inget om figurerna förut,
men nu börjar hela faunan ta form.
Trots att var o varannan blir förvandlad av kärleksört härs o tvärs...
909
i MidsommarnattsdrömmEn skall jag spela AlvKungen
och en väldigt skön kamrat kommer spela AlvDrottningen.
Det blir perfekt.
Inte minst som hon håller på att fördjupa mig i Tarotkorten nu
och jag henne i zodiaken.
Varför har jag mött ännu en 67-kräfta?!
Vi kommer gnabbas kring förflutna förförelser,
styra varann och människorna på ytterligare villospår där i gläntan...
Började med att jag återigen blev den som fick improvisera vanliga kungen.
Märker hur jag faktiskt trivs med hans faderliga vis
att hänvisa Hermia till att släppa Lysander, lyssna till Lagen,
minnas hur man ingalunda omedelbart känner sin kärleks mest ideala föremål.
Även om dessa patriarker styrs av långt mer trångsynta motiv
i val av lämpligt objekt...
Fast kung Teseus lär vara mer medkännande än han kan agera inför Hermias far eller sin blivande maka Hippolyta.
Så det känns bara roligt att avstå rollen som den splittrade Demetrius,
när jag nu får ikläda mig bägge konungarna,
den civiliserat atenska och den närmast indiska naturanden.
Gudinna, vad pretentiös min upplevelse låter?!
Roligt söka ta det på allvar.
O än är långt ifrån hela dramat ens genomläst,
så många bäckar kan visa sig rinna genom skogen...
Visste inget om figurerna förut,
men nu börjar hela faunan ta form.
Trots att var o varannan blir förvandlad av kärleksört härs o tvärs...
909
4 maj 2009
3heatre Empty Corner in Tower of triAngle
909
Somewhere Soon
Will triAngle Fall?
Then There
Pyramids Never Fall.
Somewhere Soon
We're Built UpsideDown.
Then There
Uniqueness's Even Stronger!
Somewhere Soon
This Feels Shaky!!
Then There
Stay Your Angle!!!
Now Here
We Need Corner!
Then There
Never Been Corners.
Now Here
I want Corner!!
Then There
Don't Move Now!!!
Somewhere Soon
Creating Corner Where?
All Ways
I'm in The Middle...
Now Here
Yes, You Heard?!
Then There
Really No Corner.
Somewhere Soon
Let's Use Anyway!
All Ways
Your inner Transformable Shadow...
909
Somewhere Soon
Will triAngle Fall?
Then There
Pyramids Never Fall.
Somewhere Soon
We're Built UpsideDown.
Then There
Uniqueness's Even Stronger!
Somewhere Soon
This Feels Shaky!!
Then There
Stay Your Angle!!!
Now Here
We Need Corner!
Then There
Never Been Corners.
Now Here
I want Corner!!
Then There
Don't Move Now!!!
Somewhere Soon
Creating Corner Where?
All Ways
I'm in The Middle...
Now Here
Yes, You Heard?!
Then There
Really No Corner.
Somewhere Soon
Let's Use Anyway!
All Ways
Your inner Transformable Shadow...
909
3 maj 2009
TARastroOTs Soulful MusicCastle (Records and Cards I'm Discovering)
909
Prince of Rods
imop Aries
THERE'S A RIOT GOING ON
Sly and the Family Stone (-71)
AcePiece:
RUNNIN' AWAY [HiHi HaHa]
Queen of Rods
imop Leo
THE FAME
Lady GaGa (-08)
AcePiece:
PAPARAZZI
King of Rods
imop Scorpio
AXIS BOLD AS LOVE
The Jimi Hendrix Exprerience (-67)
AcePiece:
UP FROM THE SKIES
"I have lived here before, in the days of ice...
I want to know about the new Mother Earth...
I just want to know about the rooms behind your minds
Do I see a vaccuum there, or am I just going blind?"
Prince of Pentacles
imop Virgo
PSYCHEDELIC SHACK
The Temptations (-68)
AcePiece:
"Ain't No Words to This Song
You Just Dance and Hum Along..."
Queen of Pentacles
imop Taurus
BOONOONOONOOS
Boney M (-81)
AcePiece:
CONSUELA BIAZ
King of Pentacles
imop Capricorn
YES
Pet Shop Boys (-09)
AcePiece:
BUILDING A WALL
"not so much to keep you out
more to keep me in"
Prince of Swords
imop Gemini
THE BASHFUL BLOND
Brian Hyland (-61)
Four of the songs were on my mummy's E.P. so I Rediscover them
from when I seven years old heard all her collection
AcePiece:
PAPER DOLL
Page of Swords (bonus)
imop Gemini
Collection of MIDDLE OF THE ROAD
Middle Of The Road (Really 70's)
Rediscovered a new Round (can't count how many times before...)
AcePiece Right Now:
QUEEN BEE or maybe YELLOW BUMERANG
Queen of Swords
imop Sagittarius
MOTOWN MEETS THE BEATLES
covers by Supremes, Four Tops and others (1964-73)
AcePiece:
WE CAN WORK IT OUT by Stevie Wonder (-70)
King of Swords
imop Aquarius
LOTUS FLOW 3R
Prince (-09)
AcePiece:
BACK 2 THE LOTUS
Prince of Cups
imop Pieces
INFINITY
Journey (-78)
AcePiece:
WHEEL IN THE SKY
or Feeling That Way
Queen of Cups
imop Cancer
IT'S NOT ME, IT'S YOU
Lily Allen (-09)
AcePiece:
IT'S NOT FAIR (you never make me scream)
King of Cups
imop Libra
Every Record by CAT STEVENS
Cat Stevens (1967-78)
Rediscover him almost as strong as I did
two springs ago when I started this blog.
AcePiece Right Now:
I'VE FOUND A LOVE
and I LOVE THEM ALL
Outside Castle, probably including EveryOne
(=not heard yet)
A MIDSUMMER NIGHT'S DREAM
by Steve Hackett
with Royal Philharmonic Orchestra (-97)
och så den allra mest besynnerligt bedårande Sången:
TÄNK OM JAG DOG I FÖRRGÅR KVÄLL!?
med ORUP
från FAKTISKT (-06)
en skiva som ingalunda håller helt igenom som när Orup var i sitt ässe,
men som ändå har sina skönt överraskande sidor.
"...Tänk om den mjuka kropp
som ligger bredvid mig
bara är minnen gudarna har gett till mig..."
909
Prince of Rods
imop Aries
THERE'S A RIOT GOING ON
Sly and the Family Stone (-71)
AcePiece:
RUNNIN' AWAY [HiHi HaHa]
Queen of Rods
imop Leo
THE FAME
Lady GaGa (-08)
AcePiece:
PAPARAZZI
King of Rods
imop Scorpio
AXIS BOLD AS LOVE
The Jimi Hendrix Exprerience (-67)
AcePiece:
UP FROM THE SKIES
"I have lived here before, in the days of ice...
I want to know about the new Mother Earth...
I just want to know about the rooms behind your minds
Do I see a vaccuum there, or am I just going blind?"
Prince of Pentacles
imop Virgo
PSYCHEDELIC SHACK
The Temptations (-68)
AcePiece:
"Ain't No Words to This Song
You Just Dance and Hum Along..."
Queen of Pentacles
imop Taurus
BOONOONOONOOS
Boney M (-81)
AcePiece:
CONSUELA BIAZ
King of Pentacles
imop Capricorn
YES
Pet Shop Boys (-09)
AcePiece:
BUILDING A WALL
"not so much to keep you out
more to keep me in"
Prince of Swords
imop Gemini
THE BASHFUL BLOND
Brian Hyland (-61)
Four of the songs were on my mummy's E.P. so I Rediscover them
from when I seven years old heard all her collection
AcePiece:
PAPER DOLL
Page of Swords (bonus)
imop Gemini
Collection of MIDDLE OF THE ROAD
Middle Of The Road (Really 70's)
Rediscovered a new Round (can't count how many times before...)
AcePiece Right Now:
QUEEN BEE or maybe YELLOW BUMERANG
Queen of Swords
imop Sagittarius
MOTOWN MEETS THE BEATLES
covers by Supremes, Four Tops and others (1964-73)
AcePiece:
WE CAN WORK IT OUT by Stevie Wonder (-70)
King of Swords
imop Aquarius
LOTUS FLOW 3R
Prince (-09)
AcePiece:
BACK 2 THE LOTUS
Prince of Cups
imop Pieces
INFINITY
Journey (-78)
AcePiece:
WHEEL IN THE SKY
or Feeling That Way
Queen of Cups
imop Cancer
IT'S NOT ME, IT'S YOU
Lily Allen (-09)
AcePiece:
IT'S NOT FAIR (you never make me scream)
King of Cups
imop Libra
Every Record by CAT STEVENS
Cat Stevens (1967-78)
Rediscover him almost as strong as I did
two springs ago when I started this blog.
AcePiece Right Now:
I'VE FOUND A LOVE
and I LOVE THEM ALL
Outside Castle, probably including EveryOne
(=not heard yet)
A MIDSUMMER NIGHT'S DREAM
by Steve Hackett
with Royal Philharmonic Orchestra (-97)
och så den allra mest besynnerligt bedårande Sången:
TÄNK OM JAG DOG I FÖRRGÅR KVÄLL!?
med ORUP
från FAKTISKT (-06)
en skiva som ingalunda håller helt igenom som när Orup var i sitt ässe,
men som ändå har sina skönt överraskande sidor.
"...Tänk om den mjuka kropp
som ligger bredvid mig
bara är minnen gudarna har gett till mig..."
909
2 maj 2009
perfekt ojämna perspektiv
909
Jaha minsann, andra maj. Varför börja månadens första inlägg idag istället för igår eller imorgon?? 52 måste vara det mest udda talet som finns. Visserligen är det jämt. Men 51 är helt enkelt ett steg mer än hälften av hundra. Och 53 är ändå redan tre mer. Emellertid 52 är bara förbryllande. Eller? 5-2 = 3, ett riktigt intressant nummer. 5+2 = 7, ett ännu mer innehållsrikt nummer. Men femman däremellan har jag aldrig älskat. Även om maj egentligen kan vara skönare och närmare än april med all sin spirande förväntan. Dessutom är maj ingalunda femte månaden, nej, den börjar romerskt mitt i andra månaden, och indiskt mitt i första månaden. Det var förresten en humla på biblioteket. Det var nyligen när de höll science fiction-kongress där. Men jag förundrades att humlor redan hittat fram. Bibliotekarien lånade soul till mig. Allting handlar om övergången mellan ett till två. 52/2 = 26. iR var i R-land när vi för första gången var på klubb på Nefertite. Tillsammans blir ett o två tre. 26/2 = 13, ett hemskt dynamiskt tal. Nå, varför stanna upp på 52?!
Igår frågade en kvinnlig föreställare hur vi kan rita tiden. Upptäckte hur jag tänkte på en triangel. Man står på någon av dess spetsar och blickar in mot mitten. Linjerna utgör nu, då och snart. Vi upplever relationen dem emellan som tiden. Drömde vi var på teaterrepetition. En annan tjej visade mig hur golvluckorna funkar, så man snabbt kan försvinna från scenen. Men sen klev vi över bänkrader och då kunde man hoppa oxå... ...och landa under scenen så publiken trodde man hade dött. Ibland fokuserar vi från då, ibland från snart, ibland från nu. Fast då hade jag redan ritat tre spiralgalaxarmar på overheadbladet vi fick. De sträckte sig ut ur en sluten oval. De började därinne. Man kan oxå blicka ut utanför triangeln, längs två sidor. Men då ser man inte den tredje sidan mittemot vinkeln man står på. Å andra sidan kanske man bara ser just den sidan när man kikar inuti rakt ner...
909
Jaha minsann, andra maj. Varför börja månadens första inlägg idag istället för igår eller imorgon?? 52 måste vara det mest udda talet som finns. Visserligen är det jämt. Men 51 är helt enkelt ett steg mer än hälften av hundra. Och 53 är ändå redan tre mer. Emellertid 52 är bara förbryllande. Eller? 5-2 = 3, ett riktigt intressant nummer. 5+2 = 7, ett ännu mer innehållsrikt nummer. Men femman däremellan har jag aldrig älskat. Även om maj egentligen kan vara skönare och närmare än april med all sin spirande förväntan. Dessutom är maj ingalunda femte månaden, nej, den börjar romerskt mitt i andra månaden, och indiskt mitt i första månaden. Det var förresten en humla på biblioteket. Det var nyligen när de höll science fiction-kongress där. Men jag förundrades att humlor redan hittat fram. Bibliotekarien lånade soul till mig. Allting handlar om övergången mellan ett till två. 52/2 = 26. iR var i R-land när vi för första gången var på klubb på Nefertite. Tillsammans blir ett o två tre. 26/2 = 13, ett hemskt dynamiskt tal. Nå, varför stanna upp på 52?!
Igår frågade en kvinnlig föreställare hur vi kan rita tiden. Upptäckte hur jag tänkte på en triangel. Man står på någon av dess spetsar och blickar in mot mitten. Linjerna utgör nu, då och snart. Vi upplever relationen dem emellan som tiden. Drömde vi var på teaterrepetition. En annan tjej visade mig hur golvluckorna funkar, så man snabbt kan försvinna från scenen. Men sen klev vi över bänkrader och då kunde man hoppa oxå... ...och landa under scenen så publiken trodde man hade dött. Ibland fokuserar vi från då, ibland från snart, ibland från nu. Fast då hade jag redan ritat tre spiralgalaxarmar på overheadbladet vi fick. De sträckte sig ut ur en sluten oval. De började därinne. Man kan oxå blicka ut utanför triangeln, längs två sidor. Men då ser man inte den tredje sidan mittemot vinkeln man står på. Å andra sidan kanske man bara ser just den sidan när man kikar inuti rakt ner...
909
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
