TvättMaskinernas eRotiska RymdFärd samt Sagan om Den Gamla Flickan o Den Unge Fantisofen

909





Han hade känt hennes leende när han kom in i tvättstugan, redan innan han fick syn på henne. Längst in, vid den allra bortersta tvättmaskinen, medvetet lutad mot det mattrosa murbruket, stod kvinnan. I en knallvit klänning med halvt uppsatta hårlockar, log hon genom den djungelfuktiga atmosfären. Det var klockan 6.59 på vårens sista morgon. Hon såg inte det minsta förvånad ut, men väldigt förundrad. Hennes tvätt stod och spann lite löst. Bara en och annan bland de övriga, hundratals maskinerna var påsatta. Det doftade sällsamt, som om man kokade syréner. Solen kisade in genom ohyggligt små fönster, en lång rad smala springor, ända uppe vid taket. Där såg man en glimtstrimma av gatan. Gryningen var ovanligt stark, men inga folks fötter fladdrade ännu förbi - blott en eller annan fågel. Det kändes som att han o hon var minst lika ensamma härinne som de faktiskt var. Emellan varven sköljde spöklika skvättar ut i golvbrunnen. Nu måste åtskilliga minuter ha passerat på två sekunder. Hela tvättstugan inväntade den avgörande repliken.

Utan att blinka strök hon med handen över sin knallvita klänning. Kvinnan var mycket vaken. Några lakan hängde och frasade i det ännu hetare rummet intill. Hörde hon det också? Han upptäckte hur han stod och drog i sina kalsonger, ett enda par, som han ännu inte fått in i någon maskin. Fukten klibbade sig fast i den fruktansvärt sköna förväntan, som snart skulle bli outhärdlig. Men hon tycktes inte tillnärmelsevis lika orolig som han. Belägenheten föreföll enbart roa denna amazon. Plötsligt började hennes tvätt centrifugera med hejdlösa virvlar. Nu log hon våldsamt, ja, skrattade rentav. Hennes läppar avslöjade mer än tusen ord. Det här var verkligen en kvinna som han måste ha letat efter i hela sitt liv. Nu fanns hon besynnerligt nog här. Hans längtan var på väg att skölja rakt emot henne. Så kom den räddande tanken att han måste kolla bokningslistan först, så att ingen granne var i antågande.

När han återvände med kalsongerna i högsta hugg, då hade hon vänt ryggen åt honom. Hon syntes ägna all uppmärksamhet åt denna sin tvättmaskin längst in, stod där och småplockade med krampaktiga rörelser. Nu var det helt omöjligt att känna hennes skratt, huruvida hon hoppades eller hånskrattade. Hennes knallvita klänning tycktes dock kortare än förut. Det var som om rumpan förmådde skymta fram närsomhelst. Skulle han fråga henne hur man öppnar luckorna till tvättmaskinerna? Egentligen var ju det här första gången som mannen besökte en tvättstuga, på helt egen hand. Han hade aldrig haft tid eller mod att lära sig hur denna värld fungerade. Visst tvättade han titt som tätt hemma i handfatet, ibland flera gånger om året. Men det var en helt annan historia att göra det offentligt, i sällskap med andra människor.

Den enorma mangeln drog igång från något av rummen intill, fastän ingen var där. Det fick henne att tappa en klädnypa och hjälpte honom paradoxalt nog att återfå lite av säkerheten. Helst av allt ville han gripa denna kvinna kring armlederna, kyssa henne hårt i nacken bakom hårsvallet, innan det var försent. Eller var allting redan på väg att resa bort? Hade hennes tvättmaskin börjat göra sig färdig för avfärd? En supersvart klänning snurrade bedrägligt därinne. Motorns jämna, tomma rotation inväntade en återigen uppslukande, sugande centrifugalkraft. I allra bästa fall kunde mannen följa med kvinnan in i virveln. Då skulle de tillsammans lämna rymdstationen. Men inte den vitaste aning hade han om hennes nuvarande känsla. Det var helt upp till honom att testa, att bestämma sig för en knapptryckning.

Utan tankar rusade han fram till maskinen intill hennes. Luckan gled upp i blotta förtjusningen över hans initiativ. Inte ens hade han behövt hitta rätt spak! Kvinnan riktade i samma stund hela sin nyfikenhet mot hans maskin. Så glömde hon alldeles sin supersvarta klänning, gav blanka fan i om den skulle återfödas renare eller smutsigare. Nu var det den redan så knallvita som bar hennes liv i sitt sköte. Hon tog stegen fram till hans farkost. Alltmedan hon gled in med ena låret i trumman, vred sig för att vinka mot mannen i en sista, besynnerlig vinkel - då skymtade han hennes trosor, lika gryende rosa som tvättstugeväggarnas sanslösa kosmos. De skrattade. Och nu skuttade han helt enkelt efter sin kvinna, rakt in i det skrämmande hålrummet. Maskinen skjöt hisnande upp genom tvättstugans skorsten. Universum roterade i en virvel av saliv, hårslingor, hudflikar och tidevarv. Snart var både han och hon helt och hållet försvunna.








...kanhända den bland mina mininoveller som varit allra härligmysigast att återkomma till, rotera o omforma varv på varv...

Ännu en transformerad miniatyrsaga:



En särdeles tidig morgon i sena maj kom hon farande, den gamla flickan. Flätorna stod åt alla håll. I nattlinne och kavaj hoppade hon ned. Det var på den största kajen. Den unge fantisofen hade som bäst suttit och inmundigat en fin årgång Ricoeur, när han fått skåda hennes fartyg. Den gamla flickan liknade ingenting annat i den kända världen, på sin höjd en fransk-spansk varelse ur någon forntida nya-vågen-film. I nästa scen hade hon simmat upp genom stadens ursprungligaste gränder. Den unge fantisofen fiskade med sig sitt bibliotek och började följa den gamla flickans spår. Hjälplöst var han redan ett dussin hörn efter henne. Emellertid erfor han själva doften av vilka gator hon besökt och ingalunda besökt. I flera bland kvartéren hade den unge fantisofen aldrig förut befunnit sig, fastän han levt hela sitt liv i den lilla lyckosamma staden.

Frampå förmiddagen upphörde färden vid en besynnerlig dörr. Den stod på glänt, precis lagom mycket för att misstänka att någon - fullt medvetet - glömt stänga dörren. På dess brevinkast kunde vem som ville utläsa ett litet förtrollande namn. Den unge fantisofen tvekade mer än två ögonblick, men stärkte så sitt fantastiska mod med en dos Ricoeur. En förunderlig trappa krökte sig tre, fyra våningar upp till någons solrökiga ateljé. Bakom dimmorna gick här hela världen i knallvitt och mattrosa. Mellan hiskeligt uppspända dukar, som spöklika segel, trippade den gamla flickan fram och åter. Nu bar hon blott kavaj och trosor. Med sin pensel mellan läpparna sög hon på en inspiration. Flygeltonerna dansade med spindelvävarna, alltmedan speglarna gungade i rummet. Ögonblicket senare såg den unge fantisofen precis samma scen i en av tavlorna. Den gamla flickan var i färd med att måla sitt porträtt. Flätorna var försvunna. Det kändes som om motivet iakttog honom. Ty bakom sig målade nu den gamla flickan en ung fantisof. Han stod och iakttog hur han själv iakttog den gamla flickan. Hon skrattade allt vildare omkring med penseln i högsta hugg. När skulle hon äntligen ha arbetat sig igenom segelduken? Alla ytor böljade. Det såg ut som om den unge fantisofen gapade med fullkomligt bortkommen blick.






909