Skriva för att slippa Älska?

909

UR Stolthet o Fördom av Jane Austen, som jag läser nu med potentiellt åtskilligt påtagligare behållning än jag kunde tro utifrån tidigare försök med henne... ... eller rättare sagt lyssnar på, så de helt korrekta meningsbyggnaderna dröjer tills jag skaffat själva läseboken oxå:


"- ...att han skulle fria till henne innan vi for. Hur det nu var så gjorde han det inte. Kanske tyckte han att hon var för ung? I alla fall skrev han några verser till henne. Verkligen mycket vackra verser, det försäkrar jag!
-Och så var det slut på den historien! sade Elisabeth otåligt. Det var nog inte första gången det gick på det sättet. Jag undrar vem som först upptäckte poesins förmåga att ta död på kärleken.
-Jag har alltid trott att poesin var en näring för kärleken...
-Det må vara för en fin, stark sund kärlek. Allting skänker näring åt det som redan är starkt. Men om det bara är en enda flyktig förälskelse, så är jag övertygad om att en bra sonett alldeles kan svälta ut den."



Javisst, och undermedvetet använder man kanhända sitt brev- o poesi-skrivarskap för att rentav motverka möjligheten att ens vackra ideal skall tvingas förvandlas till konkret realitet...?

för att det hela blir som att be om lov
och därtill snärja hennes/min/vår naturliga frihet med bindande ord.

Enligt tillförlitliga källor bör man aldrig ge sin förälskelse gåvor,
dels aldrig berätta för henne att man åtrår och vill älska, när man istället kan (och skall) älska henne direkt (kroppsligt och andligt).

Poesin har "dessvärre" ofta bägge momenten inbakade,
att skänka och berätta på förhand istället för under tiden /i efterhand.

(Och följande avsnitt i boken handlar om brev-skrivning, förtjusande långa ordrika, från den som (=inte) har motsvarande tanke/känslo-djup att förmedla).


Hursomhaver - för att ändå försvara poesins roll :

Emedan jag redan vet att Jane och jag alldeles snart kommer mötas i passionerade kyssar, så läser/ger/visar jag henne sonetterna som ger extra spännande näring och krydda åt vår ofrånkomliga verklighet. Naturligtvis aldrig någonsin för att imponera eller sälja in mitt intresse... :-)

Såsom poet kommer jag aldrig erkänna huru min längtans fantasi inte skulle ha något med verkligheten att göra. Därmed ser jag poesin som ett rent (försök till) förmedlande av det som ÄR, och inte som någon kompletterande drömvärld eller som reklam. Övertygelsen i sig, sålänge man har den, leder dessutom till att visionerna blir verkliga, att den uppmålade kyssen kommer tillstånd. Det vet Don Quijote.

=Gäller inte blott kärlekspoesi eller erotisk dikt (som jag ju skriver mindre av än många, men kanske bör göra mycket mer.)

Utgångspunkten för poesins idealiserande gest är ju dessutom, som Elisabeth redan sagt, att förälskelsen redan är ömsesidigt verklig - inte att poesins enkelriktade ordflöde skall locka fram attraktion från nollpunkten (vilket blott kroppsspråk förmår göra).


909