Minutmakaren Tillbaka i Tornet

mellan de tolv väggarna

Tredje kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria
 




Från den älskogsfyllda stunden i stadens utkant, hade nu Minutmakaren återgått till sitt klocktorn. Hela den lilla sommaren hade han blivit kvar hemma hos Fladdermusan, låtit henne ta mått på hela hans väsen, fastän hon bara skulle sy hans hatt. Så nu var det hög tid att koncentrera sig på allt det egentliga arbetet. Det skulle bli en hård höst. Minutmakaren vred nervöst på sina mustascher tills den ena pekade rätt ned i bänkskivans skruvsamling och den andra rakt upp mot takkupolens guldstjärnor.


Kronokontoret hade begärt reglering av det närmaste tidevarvet. Hösten skulle hålla på i tolv år minimum, i fyrtioåtta år maximum. Vilken exakt volym var rimligast i relation till den allmänt önskade vintersnön? Denna mörka morgon började Minutmakaren med att hälla upp några glas julmust i laboratoriets olika provrör. Resultaten blev entydiga : istället för redan oktober var det bara oktober. Professorn ifråga knäppte på sin innersta lampa. Visserligen lös den väldigt svagt, men man kunde konstatera hur dess lugna sken fick varenda fackla att upphöra med sitt fladdrande. 


Ur var och en av de tolv väggarna framträdde ett djur. Som på levande tavlor visade kalkstenen var någonstans som djuren just höll hus. På så vis kunde man följa längs hela staden, utan att ens hålla torngluggarna öppna, hurpass väl varje djur uppfyllde sin roll. Eller längs åtminstone halva staden... Just nu iakttog professorn den varelse som han visste minst om. Grävlingen tycktes uppenbarligen vara en detektiv, i värsta fall spion. Aldrig tidigare hade Minutmakaren lagt märke till denna grävling så tydligt, vare sig på väggtavlan eller ute i skogsgläntorna där riket övergick i något annat. Nu framträdde Grävlingen som under ett förstoringsglas, påminnande om en hemskt stor igelkott med kattlik smidighet. Vad kunde den bära för identitet? Gusten? Gerhard? Gärdestad? Eller var han en kvinna? 
 

För ett par ögonblick fick Minutmakaren för sig att hans egna hjärnsynapser hade skapat varelsen. I det tredje ögonblicket såg han hur Grävlingen slank in under en trappa, en av marmortrapporna som ledde upp till Kronokontoret. Dessa tunga steg var alltför påtagligt verkliga för att professorn skulle ha uppfunnit sceneriet. Trapporna hade legat där sedan långt före Minutmakarens födelse, även fast själva huvudbyggnaden var av nyare art. Det borde inte kunna betvivlas huru Gerhard just hade smitit in och gömt sig under den kantiga marmorns släta uppenbarhet.


Orolig i håg fiskade professorn upp sin senaste snäcka ur västfickan och ringde till Rådjuret. Detta syntes på väggen stå och spana några kvartér bortanför Kronokontoret. Rådjuret fungerade som väktare för Minutmakarens räkning, ett val som han åtskilliga gånger haft anledning att omvärdera. Emellertid stod förtroendet för Ragnar Rådjur fortfarande högre än för diverse hundar som ägdes av andra herrar. Det var inte direkt hundarna han hyste farhågor för - däremot att herrarna skulle passa på att koppla hans sysslor till någon högre kontrollinstans. Så nu var det Ragnar som fick uppdraget att skugga den snaggade spionen, eller vad den än var. 


Knappt hann Minutmakaren slicka bort samtalet och koppla upp sig mot stjärnkupolen, förrän en annan av väggtavlorna började blinka. Den växlade helt frenetiskt mellan limegrönt och vinrött. Blinkandet försiggick icke på riktigt därute i gränderna, men indikerade likafullt att någon svävade mellan liv och död. Den här gången var det en sköldpadda som hade halkat ned i ett hål. Där låg den på rygg mitt i kloaksystemet och sprattlade med fötterna så att hela skeppet gungade, kom varken upp mot himlen igen eller stadigt ner i helvetet.
 

Sköldpaddorna var andliga vägledare, de flesta med flera hundra år på nacken, och bland dessa hade professorn en favorit som han brukade följa : Siris. Precis som övriga sköldpaddor såg Siris ut som en kullersten vilkensomhelst - ända tills man zoomade in dess minsta rörelse. Så gjorde nu Minutmakaren och fick till sin förskräckelse se att det var just Siris, den skönaste och klokaste av dem alla som fallit i kloaken. Visserligen var det där nerifrån som sköldpaddorna härstammade - men hur kunde detta snedsteg få ske just nu?! Minutmakaren kände hur det gick hål i tiden. 


Sedan fylldes Siris skal av nya små speglar. Deras bilder hade aldrig ljugit, alltid visat hur Siris stod i intim relation till någon saga eller fabel som redan fanns. Ingen ände tycktes föreligga på hur de kunde skifta, från sanning till sanning. Säkerligen ljög ej speglarna nu heller. Emellertid påminde de just om ingenting som professorn hade skådat förut, ingen fladdermus, inga grävlingar, ingen bläckfisk, icke ens kugghjul. Det hela liknade möjligen ett komplett mysterium?


Nå, i så fall måste Minutmakaren ändå kunna skapa en lösning! Även om den inte fanns... Han fick bara inte förblindas av problemet, av det mörklagda slammet som sköljde allt tätare. Siris borde inte behöva ligga därnere många minuter till. Skulle professorn göra ett djupt personligt ingrepp i historien? Eller skulle han be alla djuren om samlad hjälp? Varför inte både och?!









Fjärde kapitlet (tillkommet i november)
 


Gerhard Grävling hade i en handvändning arbetat sig ner till samma olycksaliga nivå på vilken sköldpaddan låg och försökte kravla upp mot solen. Därnere fanns förundransvärt många färger, fast varje kulör var så mörk att den lätt kunde förväxlas med svart. Minutmakaren observerade varje tänkbar och otänkbar rörelse inifrån sitt klocktorn. Den käre professorn hade ingen aning ifall Siris skulle bli räddad eller uppäten nu. Gerhard Grävling var en främling på kartan, även fast han alltid ingått bland de tolv djuren. Denne figur gled omkring i de underjordiska korridorerna som om allihop tillhörde hans personliga gryt. Längs stupande stegar, upp och ner genom luckor, behärskade Gerhard varje liten kanal. Somliga var så enormt trånga att man kunde tro sig vara ombord på en U-båt. Dessutom var grävlingen fet som ett fanskap, inne i sin mest välgödda höstsäsong. Ännu gåtfullare än dess smidighet syntes själva grundmotivet till Gerhards hastiga infinnande. Ville han bli beryktad som en hjälte i nöden eller var han trots allt bara hungrig hela tiden?


Vidare kunde professorn inte riktigt begripa hur denne grävling kände till sköldpaddans belägenhet. Gerhard hade ju befunnit sig i motsatta änden av staden, dold under en trappa, när alarmet dök upp om Siris fall. Chansen fanns förstås att grävlingen var en fruktansvärt skicklig detektiv, vars luktsinne tolkade spåren som fortplantades från vindil till vindil. Alternativt att här förekom fler grävlingar än Gerhard, vilka understödde honom med information i form av utplanterade maskar, bruna vinbär eller via självpinkade revirstämplar. Men Minutmakaren lutade snarare åt misstanken att Gerhard måste ha monterat in övervakningskameror längs varje gränd, såväl ovan som under kullerstenarna. I värsta fall ett minst lika magiskt system som Minutmakarens eget - måhända redo att avläsas varsomhelst, mot varenda sorts vägg i förbifarten...? Teorin föll möjligtvis på att grävlingar är extremt närsynta. Det insåg professorn medan han skruvade åt en mutter som lossnat från inzoomningsreglaget.


I sina svarta, avlånga ögonlappar, såg grävlingen ut som om den kommit direkt från någon fånig maskerad. Ansiktet påminde Minutmakaren om en fantom från en galen operaföreställning. Ett stycke överromatiserat människoliv, vars styrka visserligen hade känts mer fantastisk än han ville minnas nu... Det rörde sig om en påhittad pjäs, en sådan som professorn lika gärna hade kunnat uppfinna på egen hand, om ej så redan hade ombesörjts av någon fransman eller någon britt eller av bägge. Kloaksystemet tycktes synkronisera flera kulturskikt. Alltmedan Minutmakaren iakttog hur Gerhard med nosen knuffade till Siris, så att den älskade började åka i sin sköldpadd likt en båt, flöt hans egna associationsbanor närmare vissa nederländska influenser. Doctor Snuggles hade alltid haft en grävling som kompanjon, även om den höll sig oförskämt snäll, hjälpte vareviga maskin och aldrig gjorde minsta gnagare förnär. Van Der Graaf Generator var från början ett annat fenomen än det engelska bläckfiskband som kunde skrika i orgelpiporna tills också monstren flydde ut genom kyrkporten och blott det vackraste lugnet återstod. Ytterligare en reflektion kring den mänskliga psykedelikans rike tickade fram mellan Minutmakarens skallben. I grevens tid återtog han närvaron och kom ihåg sin allra påtagligaste uppgift som Ringare.


Från katedraltornet klingade i rättan sekund de urgamla ackord, som inte desto mindre syntes skrämma slag på Gerhard Grävling därnere i sina katakombiska gångar. Det märkliga var icke att klockljuden nådde ända ner bland dödens jordlager. Det märkliga var nu vad grävlingen grymtade och smackade om, som medföljde bildflödet upp till Minutmakarens laboratorium. Först lät det som en primitiv mix mellan tyska och franska. Efter några nedprintade sidor förstod professorn plötsligt hur det rörde sig om ett kodspråk, ett urgammalt sådant, tillräckligt för att Minutmakaren skulle ha förträngt det, men inte glömt bort helt och hållet. Gerhard höll som bäst på att be sköldpaddan utplåna alla provrör i professorns kemiska kammare, alltså den som låg inhyst i tornrummets åttonde vrå, precis bakom den trasiga orgeln. Innehållet i varenda kolv och karaff skulle omintetgöras, liksom samtligt material som dröjt sig kvar i pipor och retortrar. I gengäld skulle Siris få ett supersnyggt och hypermodernt skal, plus massa guldplätterade hörlursomkopplare som bonus - hur de nu skulle hinna komma till användning allihop... Vad var nu detta för påhitt?! Minutmakaren kände sig ömsom road, ömsom bekymrad. Han vred och snurrade på sina mustascher, tills de visade en ohyggligt ovanlig tidpunkt.











wWw

Minutmakarens Sista Sekund (Första kapitlet)

i min fantasy-mässiga historia






Minutmakaren har just skapat den sista sekunden. Den sitter inglasad i en flaska i en monter mitt i laboratoriet. Fortfarande skeptisk stryker Minutmakaren sina mustascher, likt två visare på en klocka, men iakttar ändå nöjd sitt lilla storverk. Vad skulle hända om den sista sekunden får utspela sig i världen? Kommer staden härutanför att gå sönder då - eller blott övergå i nästa stad? Nå, utfallet beror ju alldeles på när... och hur och vem, tänker han. Och varför skulle man uppleva sekunden som den sista, till skillnad från vilken sekund somhelst?


Laboratoriet ligger inrymt i ett urgammalt kyrktorn. Tornet hade redan en modern klocka, vilket underlättade för uppkopplingen av hela institutionen. Bland hundratals kugghjul och ofantliga manicker fick Minutmakaren flytta in sin verksamhet. Det var i samma veva som Biskopen blivit för gammal för att bo kvar. Den gloriaklädde farbrorn tog tunnelbanan ut till hospitalet, det nybyggda sjukhus där flera andra städers präster hade installerat sig. Biskopen plockade aldrig med sig de tolv lärjungarna, så dem föll det på Minutmakarens roll att förvalta. Man kan gott säga att han förtrollade dem, en i sänder, först nu alla tolv.


Med närmast japansk noggrannhet ser Minutmakaren till att glasmontern vrids ett kvarts varv av ett kvarts varv av ett kvarts varv, allt för att följa månstrålarnas spel. Det är av yttersta vikt att den genomskinliga flaskan behåller sin bild av solen utan att slå knut på dess bana. Och Minutmakaren avskyr för sin del att tappa kontrollen, slungas in mot kaos som han så ofta tillät sig göra på yngre dar. Då var det visserligen icke lika farligt, eftersom han knappt hade ansvar för en enda av alla de människor som står under tidens inflytande. Numera är 98 % av folket beroende av hur Minutmakaren gör varje rörelse korrekt, eller åtminstone att han omedelbart korrigerar missgrepp. Ingenting får gå helt snett, men inte heller alltför rakt - små avvikelser är livsviktiga. Hela balansen mellan mikrosekvenserna håller sekunden gående.


Den sjunde lärjungen knackar strax Minutmakaren på axeln, så att det rycker till ända ner i knäskålarna. Där höll världen på att falla överbord, medan den ouppfostrade får sig en rejäl läxa. Lärjungen ifråga ville bara låna nyckelknippan till orgelläktaren, för att smörja musiken en smula. -Varför i helvete har änglarna ej givit dig en egen nyckel? undrar Minutmakaren. Sålunda kommer han att tänka på ytterligare en säkerhetsaspekt för den inglasade sista-sekunden. Hur enkelt skulle det inte vara för någon invigd att låsa upp montern medan Minutmakaren tar sin sedvanliga minuts sömn, och skamlöst byta ut sekunden mot en förfalskad?! Fasansfullt förvirrad inser han att det kanhända redan har hänt - hur enda sättet att få klarhet vore att testa ifall sekunden verkligen är den sista...











wWw

Minutmakarens Sista Sekund (ett Annat kapitel)

i min fantasymässiga sagohistoria





Hos Fladdermusan


En vacker vårkväll gick Minutmakaren ut för att besöka Fladdermusan i hennes vindsvåning. Längs de kullerstensbelagda gränderna passerade han ett par gamla sköldpaddor som också var ute och rörde på sig. De måste ha permission ifrån sjukhuset - passade säkert på att återse sin kära kyrka medan ingen annan var där - tänkte Minutmakaren. Under rimligare tidevarv borde det ha varit Fladdermusan som hälsat på Minutmakaren i hans klocktorn. Men hon hade nog äntligen förmått ta farväl av sin forna bostad? Och dessutom var det nu som det var med denna stad; knappt ett enda torn låg längre högst på listan. Visarna pekade kompromisslöst österut. Man fick låta bli att snurra på sina mustascher i onödan. Föga hjälpte det att Minutmakaren hade lyckats skapa hela sextiosju sekunder på en minut! Det mesta slukades likafullt upp av de små motorcyklarna, dessa väsen eller oväsen som konstant behövde nytt bränsle för att växa.


Väl inne i vindsvåningen kändes de betungande parfymdofterna som Minutmakaren föreställt sig, snarare likt lätta blomsterskyar. Fladdermusan satt halvt uppflugen i sin fönsterglugg. På glänt hängde klänningstyget av sällsamt fladdrande sort. Denna madame tycktes fullt sysselsatt med att tillskära en hatt. Till sin lättnad iakttog Minutmakaren att det liknade en herrhatt i hans egen storlek? Kreationen föreföll så gott som färdigskuren, men Fladdermusan röjde ej med ett ljud var i processen hon befann sig. Ur grammofonen däremot letade sig tonerna av My Yellow Tambourine med The Tortoises. Stycket hade hunnit bli välbekant även för Minutmakarens öron, rentav njutbart. Fast några sextiosju varv i minuten var det inte tal om. Och mot slutet dök där upp en mörk flöjtslinga som man aldrig fått skymten av innan...? Förvirrad stirrade Minutmakaren på sin framtida hatt i Fladdermusans händer. Nu upptäckte han att hon hade hemskt långa, gredelina handskar på sig. Fingrarna for in och ut, exakt trädda likt symaskinsnålar. Emellanåt skrattade madamen till. Ifall hon hade lust borde hon kunna släppa arbetet och flyga fram över gränderna.

Före den definitiva utflykten ville Fladdermusan förmodligen få ihop tillräckligt med sekunder för att överleva de alltmer tidskrävande åren. Här kunde ju Minutmakaren bli henne behjälplig! Han visste redan att en av stadens motorcyklar var hennes dotter. Fladdermusan hade skaffat sin lilla motorcykel för femton år sen, och nu for dottern omkring ganska ofta för egen maskin över kullerstenarna. Hon nonchalerade titt som tätt sin mors order om att undvika varje form av trappa. En tidig morgon hade Motorcykeln rentav försökt åka upp i klocktornet, men Minutmakaren hade lugnt sett henne backa redan efter tredje steget. Spiraltrappor var i regel för avancerade för väsen med maskinellt blod i ådrorna. Även övriga medborgare kunde ha påtagliga problem med att ta sig runt och uppåt på ett synkront sätt. Tämligen lätträknade var de sköldpaddor som genom tidevarven uppnått den urverksmässiga salen allra högst i den forna katedralen, där som Minutmakaren numera hade inrett sitt laboratorium. Sköldpaddorna var betydligt bättre beskaffade att öppna dolda portar för andra, likt hemliga lärjungar hjälpa omgivningen att uppnå sina mål. Skulle Minutmakaren någonsin lyckas bli som dessa nedstigna biskopar, var och en som fått sin gloria att stelna över hela kroppen, varur ens nyfödda huvud kunde kika fram...?



Fladdermusan kände av Minutmakarens nakna förväntan. Så hon hoppade över de sista stygnen i hatten och placerade den plötsligt sensuellt på hans hjässa. Inte särskilt ödmjukt bankade hans hjärta inför hennes gest; snarast blev det alldeles uppskruvat av jordisk kåthet. Minutmakaren ville minsann överglänsa Fladdermusan genom att ge henne vad hon tålde eller nästan inte. Retsamt men resolut drog han ena vingen åt sidan och smekte sakta hennes spända skulderblad. Fladdermusan hade redan fattat vad som höll på att ske, så hennes nästa drag bestod i att vrida runt Minutmakarens mustascher med sin tungspets. Såhär mystiskt upphetsad och magiskt yr hade han sällan känt sig, åtminstone inte sedan den tiden när det gick tretton sekunder per minut.

Sin andra vinge förde Fladdermusan självmant undan så att bägge skulderbladen kunde bli omhändertagna samtidigt. Kramandes på det mest märkligt intensiva vis, stod de bägge varelserna så, hårt lutade mot fönstergluggen. De ville halvt om halvt falla ut och sväva ner över gatunätet, i det annalkande lyktskenet. Emellertid höll Fladdermusan i en av sina starkaste björntrådar som höll kvar dem i den vibrerande vindsvåningen. Hattarna hade börjat att hoppa på hyllorna och Minutmakaren klurade på hur han skulle klara hela kvällen här borta, utan att några sekunder skulle koka sönder hemma i laboratoriets glaskolvar. Nåja, provrören fick bli ett senare problem, nu när det verkliga livet tycktes stå i fullt skarpladdad blomning.














wWw

ur Ubåtsbiografin

episod I

om Klaus Trofobi




Vi var åtta figurer som överlevde kriget : två schackpjäser, två rymdgubbar, tre tarotkort och en docka. Redan då hade vi drivit bort i vår Ubåt. På så vis undgick vi att bli definitivt demolerade av de flygande maskinerna. Riktigt hur det gick till där i slutet, det mindes ingen av oss. Inte heller hur allt började på nytt hade någon något klart minne av. Vi minns däremot massa närgångna scener mitt i. 


Fastän det bara hade funnits 8 x 8 rutor att röra oss emellan (maximalt sett) så blev det ändå sjujädrans många drag och steg. Hurpass ännu  mer gott om möjligheter hade vi nu efteråt...? Brädet var i varje fall borta. Ytan hade blivit relativ. Tarotkorten jobbade febrilt på att föreställa oss fler drag än vi någonsin vågat tro. Rymdgubbarna koncentrerade sig på vilket steg som skulle bli det allra viktigaste. Dockan gick omkring och lekte med varje ratt och spak på fullt allvar. 



Än så länge hade vi aldrig kommit tillbaks till jorden. Snarast strök vi omkring djupt ute i solsystemet. Många månars mörka baksidor hann vi undersöka. Trots att det tog några år innan vi insåg faktum : Vi befann oss ingalunda i undervattnet! Istället hade vi kommit upp till världsrymden! Somliga skulle komma att kalla vår båt för uRa plU2. Förvisso trivdes vi mer än nog med vinillusionerna och plastgodiset, med filmremsan och de torra boksidorna. Så inte störde det oss att sinnesintrycken alltjämt tydde på vanliga jordiska havsvågor. Ubåten hade ju radio för att sammanlänka oss med helt andra vågor. 


Ni kanske inbillar er att vi var gamla blötdjur som föredrog vatten? Tvärtom var det våta materialet det värsta vi vet än idag. uRa plU2 kämpade dygnet runt med att hålla havet utanför sig. Samtidigt funkar fortfarande det jävla vattnet liksom en livsluft. Vi behöver ha det som universum, som vår livmoder, bara vi slipper få in det. Ubåten är känslig som en bubbla, om än den brukade vara världens mest robusta bubbla. Tåligare än ett luftslott flöt farkosten upp genom det alltmer undermedvetna. Likafullt var vårt mål att medvetandegöra fläck efter fläck, placera drömmarna på vetenskapens karta.



*



Min kamrat skulle föreställa kungen, den grå konungen. Han hade tydligen fått så mycket svart och så mycket vitt att han härdats och sjunkit in i gråzonens förlamande terrorbalans. Ända fram till gryningen satt konungen och rattade in besynnerliga musikstationer, fyllda med allt från Kraftwerk till Van Der Graaf Generator. Sedermera blev gubben kapten över uRa plU2. I enlighet med sitt namn, Klaus Trofobi, ägde kaptenen en obehaglig fömåga att hålla hela besättningen övertygad om att man omöjligen kunde komma ut ur Ubåten. Och om man ändå lyckades så skulle fiskkometerna sluka en såfort de återkom (inom loppet av närmaste saturnusring).


I grund och botten var kungen knappt det minsta besatt av kontrollintresse. Det var bara det att Klaus verkligen inte ville att vi skulle överge denna gemensamma livmoder. Och hans ovilliga vilja smittade av sig på vår världsuppfattning. Ju mer vi tänkte på det som helt ogörligt att lämna bubblan, desto desperatare blev vårt blod att bryta oss loss. Kaptenen kunde helt enkelt ha bett oss att stanna, visat sin uppskattning, så hade vi gärna blivit kvar. Konungen kunde ha invigt oss i målbilden som var total expansion på alla plan, för alla varelser. Men som det nu ofta var hotade den grå konungen med allt som hotade processen. Klaus var i stort behov av hjälp, visste vad som borde göras, men förmådde aldrig börja med att bota sig själv, och därmed ingen annan heller.
 



Personligen skulle jag föreställa den gröne löparen. Min pjäs bestod i budbärarens och prästens uppgifter, tillika konstmakarens och spökskrivarens. Jag skulle tillse så att Ubåten fortsatte existera på en andlig nivå. Innan vi klev ombord på den tyska skorven (med sin skrovliga men perfekta interiör) hade hela mitt liv hållit hus i en italiensk stad. Kanhända är mitt hem fortfarande där? I en av de mest mysteriöst sköna gränder ni kan föreställa er - där föddes jag av en bland Madonnans hemliga systrar. Jag kunde löpa extremt snabbt; det var därför man överhuvudtaget valde ut mig till elitsoldat. Annars torde man ofördröjligen ha plockat upp mig vid institutionen för psykosofisk förmedling.


Jag drog THE FOOL, denne barnslige dåre som i sin tur drog Tornet som vi stängde in oss i. På vuxet vis fick vi då och då klättra upp för stegen, öppna tornluckan och kika ut. Vad vi kunde se över spegelytan återstår att tolka och redogöra för. Så långt måste jag emellertid berätta som att dockan flöt omkring däruppe, likaväl som hon drev nere hos oss!! Vem som var den ursprungliga och vem som var spökklonen - det tycktes vara ett bottenlöst dilemma som vi brottades med under evinnerliga månader. Vi höll på att bli fullkomligt galna, men det ordnade så småningom upp sig. Allt vi behövde fördjupa oss i var en förbisedd detalj.






















episod II

om Alina Lskowska




En vacker natt stötte vi på ett hål i havet. Hålet bara var där. Och däri låg hon : Alina Lskowska! Likt en valhona i en luftbubbla höll hon havet utspänt åt alla håll och kanter. Den mystiska makt som strömmade inifrån Alina kändes gränslösare än rentav Neptuni. Med sin gränslöst mjuka makt hade vi trott att Neptuni var det mest älskansvärda som man någonsin kunde försöka inringa. Men den harmoniska upplevelsen hade uppenbarligen bestått i en illusion. Passionerat koncentrerade vi oss nu på den nya molekylen som skulle uppsluka hela universum. Alinas läppar var stora som livbojar allra minst. Skulle dessa gummiartade bassäng-strängar vilja omfamna oss intill sista droppen...?


Alina Lskowska kunde vi ingalunda klassa som ett stycke verklighet, snarare något i stil med en öververklig vilja. Samtidigt föreföll hon härstamma från ohyggliga djup, rentav under själva Underlandet?! Vi hade spontant tolkat Alina som en rysk spion - ända tills det polska inflytandet icke gick att ta miste på. Hennes temperament tycktes som om den bistraste vargavinter hade drabbats av den mest svällande sommarfeber. Vår Ubåt uRa plU2 befann sig visserligen mot slutet av oktober, fast allting stämde ändå fasansfullt fint ihop. Octopussy fick vi alla åtta lust att kalla henne. Lät oss blott hindras av att tiden ännu aldrig nått fram till 80-talet. Varelsens strumpbyxor var lika smutsgula som hennes bläckpennor var militärgröna. En hel bibel hade hon totat samman vid det här laget, en total bekännelse (inklusive instruktioner för hur man lämpligast skulle få hennes läppar att öppna sig).


* *


Det hade varit ett hårt krig. Och knappast hade freden blivit lättare, inte hittills i varje fall. Som jag redan berättat var vi blott åtta figurer som överlevde kriget. Kvar i vår Ubåt fick vi ingen somhelst kontakt med någon övrig verklighet. Åtminstone inte som Kapten Klaus Trofobi lät avslöja... Dock hade han hade ju känt Kapten Nemo i verkliga livet - så det är möjligt att Klaus hade några riktiga spår liggandes i radion... Besättningen grunnade ofta över hur man kunde sätta igång apparaten, ratta in dess gråaste frekvens, nå kontakt med det hemliga klustret. De bägge rymdgubbarna bland oss borde varit bäst lämpade för tilltaget - i synnerhet som de funkade som navigatör respektive maskin-ingenjör. Den ene var avlägsen släkting till såväl Yoda som Snusmumriken. Den andre hade först varit studiekamrat med Professor Kalkyl, sedan kusin till densamme Kalkyl. Dessutom hade bägge varit konkurrenter till HULK samt arbetat för samma företag som Wasowski. Vi avvaktade desperat att de skulle fixa bort ett virus ur kompassrosen.


* *


Dockan hade strax blivit illgrön av svartsjuka över denna fröken Lskowska. Alina fick det ju att regna i världsrymden, ett slemmigt grinande som kom trädgrenar att slå ut på Mars. Pölarna tog dockan och monterade in under sina egna ögonlock. Nu inbillade sig det lilla livet att halva vår besättning inte längre behövde hennes söta närvaro. Lskowska utgjorde ju ändå den älskvärdaste kärnan. Så dockan drog sig undan med de tre tarotkorten, för de var bättre på att anpassa sig efter ens önskan. Dock lättare sagt än gjort vände dockan korten emot sig. De liknade alls inga snälla spegelbilder. Korten stretade emot och vred sig, som om de blivit magnetiserade med samma laddning. Enda möjligheten att få fram deras ansikten verkade vara att tränga igenom dem bakifrån. Då märkte dockan hur hon stod och kikade åt samma håll som Dåren, Kejsarinnan och Tornet.


Vi var tvungna att bestämma oss för hur vi uppfattade världen. Hade kriget skett genom ett periskop eller kalejdoskop, ett stetoskop eller kassaskåp???? Horoskopet tycktes köra historien igen om hur jag klev ner i en neapolitansk krypta [La Piovra] och kom upp genom en göteborgsk lucka. Däremellan låg massa tyska bergrum, kanske norska tunnlar t.o.m. Som grön löpare skulle jag ha fört drottningen ifrån den grå konungen. Klaus Trofobis ursinne hade skallrat i katakomberna, ackompanjerat av befriande skratt. Ingen av oss var förmögen att förråda den andre. Alina Lskowska lät sig porträtteras av mig i blotta nattlinnet. Sedermera nyttjade kejsarinnan bilderna till att vinna omvärldens hänförelse. Utan dilemma, som vore det den naturligaste sak i världen, kunde nu uRa plU2 ta sig mellan ryska och amerikanska farvatten. Vi pendlade under professor Kalkyls kusins överinseende. Djupa insikter fick vi i hur rymdens svärta skiftar nyans, beroende på vem som tror sig kommendera Ubåten.

















eLe

SUPERSTADEN

 episod 1

Redan halvsju hade söndagssolen fyllt varenda gränd i Superstaden. Ändå mötte Andrigo inte en människa. Till en början uppskattade han känslan av att strosa alldeles ensam bland tusentals trafikskyltar och tornspiror. Kvart över åtta avklingade den första förtjusningen. Andrigo hade aldrig tänkt på att ställa in folkfunktionen. Det enda människoliknande hängde i ett skyltfönster och sprattlade - måhända rörde det sig om en marionett? Dock ett par partners hade han valt. De kunde befinna sig på precis vilka gator somhelst här. Superstaden skulle vara en mix mellan sju städer, närmare bestämt ålderstigna europeiska pärlmusslor. Var och en stad var remixad för att passa in i de övriga sex. Hittills hade Andrigo känt igen Prag, den stad som han prioriterat högst. Möjligtvis urskiljde han spår av Venedig och Avignon, fast ingen av dem var riktigt lika stor som Prag. Så de fanns nog representerade om än i mindre utsträckning.

Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp. Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.

En ljudlös frekvens hade Andrigo fått med sig i öronen. Den behövdes ju inte nu när bilar, barnvagnar och annat buller lös med sin frånvaro. Så han rattade in kanal Alphaville. Där strömmade Motion Sickness med Hot Chip, en synthstompig låt från 2012. Herre jävlar, det var sextiofem år sedan nu, ett helt arbetsliv på den tiden. Ändå var Andrigo ungefär lika ung numera, 2077. Under internets barndom producerade britterna fortfarande den bästa populärrocken, ända sedan psykedeliska epoken stått i full blom. Likt förbaskat hade Andrigo aldrig sett till att välja någon av alla engelska städer, inte ens en enda tysk. Göteborg hade han däremot låtit markera - knappast av nyfikenhet, bara av bekvämlighet. Andrigo hade tvingat sig att bo i det fiskstimmet år ut och in. Visst värde förelåg ändå i att kunna gå hem och rota bland sina grejer någonstans längs den ovana hybriden. För att inte tala om bekantingar som man kunde stöta ihop med - dvs om Andrigo hade kommit ihåg att koppla på folkfunktionen.

Hur många dagar skulle gå före de råkade korsa samma gränd? Medföljde några telepatiska tillvägagångssätt i matrisen? Skulle Susilia ha ett rosalila sken omkring sig, en mantel som blott var en virkad sjal? Hon hade säkert varit påve i ett tidigare liv, åtminstone organist. Sedan hade hon klivit ner i kropparna, klätt sig i trikådräkt och testat scenen. Särskilt djupt ner i ytan hade Susilia sällan trängt dock. Skulle han jämföra med Marjanna blev proportionerna svindlande. Marjanna dansade sig naken varannan natt inför hundratals ögon. Hon hade provat allt smink som finns i världen. Kanhända skulle Andrigo inte ens känna igen henne här ute på gatan? Nå, han hade kryssat för båda damerna. Doktorn skulle ha påpekat att Andrigo valt såväl madonnan som horan - för att få kompletterande möjligheter. Emellertid just nu skulle han bli lycklig över en enda, mänsklig möjlighet. Sålänge tog sig Andrigo för att fotografera en vilsekommen sköldpadda.

episod 2

Giuli gick omkring i Lissabons brantaste gränder. Livet tycktes lika nedslående ena stunden som hisnande glatt i nästa. Hur många gånger hade dessa uråldriga trappor sugit musten ur hennes lår?! Vägrade man åka spårvagn fick man ju betala sitt pris. Det gjorde Giuli gärna - sålänge någon levande fanns nära intill. Här bodde mest bara spöken. Och en måndag i juli medförde högst oberäkneliga turistströmmar. Ändå så skönt att känna sin klänning svepa direkt mot murbruket! Portarna iakttog hänförda den lilla kvinnan. Giuli hade ingen lust att lockas in i någon. Inte hur djupt portarna än vidgade sina svalkande skuggor, eller blinkade med fönstren...


Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.


Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.


De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.













episod 3



Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.


Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.


Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.


Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.


Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...

wWw

Rymdbasen : Miroir

Expedition Cassiopeia

ännu en rymdresa, första etappen

Vi har just anlänt till Miroir. Härifrån ska uppskjutningen ske. Det känns förundransvärt lugnt, nästan bedrägligt. Redan inom ett par månfaser far vi. Hela komplexet påminner om den ryska Stjärnstaden, fast vi befinner oss på fransk mark. Därute ligger små butiker och en brevlåda. Ändå känns det som om jag ska resa ensam. De andra är också hänvisade till sina hytter. Skärmen visar hur man cyklar ut till raketen och in i den. Raketen liknar en katedral från tidig renässans, omgärdad med hypermoderna ramper. Hur många våningar har de egentligen hittat på? Allt från hårvårdsmaskin och duschkabin till filmstudio och automatisk kock ska inkvarteras i det där tornet! Som tur är tar biblioteket ingen plats numera.


Vi är sju deltagare. Har ingen aning om mina medresenärers namn eller ansikten. Det är meningen att vi ska lära känna varann först ombord. Livet på jorden och facebook får inte påverkas i onödan av detta projekt (o.v.v.). Vet dock att vi blir tre kvinnor och fyra män. Hur smart är det? Dessutom har de valt himla olika nationaliteter : en indier, en kanadensare, en ryska, en fransyska, en kaliforniska, en iranier och så jag. Tydligen ingen kines - man har väl fullt upp med att förfina sin egen rymdindustri. Fransyskan blir den enda som får fara direkt från hemmaplan. Måhända var det henne jag skymtade vid infarten inatt? Hon stod och provade bland rymddräkterna, som om vi fick välja fler än den officiella... För att inte tala om indiern - det måste varit han som satt i rulltrappan utanför tavernan och bara tittade?!


Nå, åtskilliga arbetar på rymdbasen med att säkerställa all vår utrustning. Mobilen man försett min bröstficka med är en pekvänlig dator i plånboksformat, en Galaxy Note. Den lär åtminstone funka första biten. Hur kommunikationen kommer att fortlöpa sedan vi lämnat solsystemet övergår mitt förstånd. Härligt hur Elton John spelas i högtalarna nu; Rocket Man passar riktigt bra! Om vi kommer hem någon gång så vill jag lära mig spela keyboard ordentligt. De enda instrument som följer med oss är inbyggda i manöverpanelerna. Samtliga miljoner är till för att dirigera exkursionen och analysera allt främmande material. Det går säkert hur smidigt somhelst. Orolig är jag snarast för vilka de andra astronauterna är, hur de ska visa sig vara beskaffade till psyke och sinnelag. Och vad jag kommer att plocka fram för sidor... Skulle varit ännu skönare om de hade slängt med en brasilianska också! Även där har man börjat få kläm på rymdfart. Eller en tjeckier på köpet? Det centrala teleskopet är ju hämtat från Prag, begagnat av många gamla astrosofer.


Hursomhelst är detta ingen dokusåpa. Vi behöver knappast konkurrera om ryktesspridande parametrar, kan koncentrera oss på själva expeditionen. Har hört att iraniern är världens främsta inom alfavågor. Han har tydligen samlat strålning från Antares som inverkar på dagdrömmar i kreativ riktning. Det var längesen jag satte på ett tv-program utan att strax knäppa över till filmfrekvensen. Ikväll sänds MOON. Likt förbannat när de visar "Kunnigare än en tolfteklassare" så är mitt intresse fast. Visste ni att Cassiopeia är landskapsstjärnbild för Skåne?! Dessutom bildar stjärnorna hos Cassiopeia ett W. Parallellt ingår i min utrustning en Casio Exilim, alltså en kompaktkamera den här gången och ingen digitalklocka. Kan det utgöra ett samband? Eller har jag redan börjat illusinera? Borde lägga mig på britsen och få mina sköna sju timmar! Före det är dags för cyklingen igen...

wWw

spökskrivaren Remixar mina månvarv från Venus

V. Elov remixar min historia "ett månvarv från venus" från förra våren

tema Solen o Månen i tarot


Himlen var oskyldigt svart. Månens ballong höll vi i ett hisnande snöre, högt över jorden. Här fanns ej längre några gräsfält att springa omkring på, däremot regnbågar. Jorden hade slagits ihop med Venus och Mars till en större planet. Jupiter och vi spelade tennis mot varandra på rymdgrus. Många bollar blev månar, klassiska satelliter till våra senaste uppslag. Sådan var framtiden som vi kunde se i grammofonen. Alla färger skulle finnas kvar, ja, ännu fler skulle skapas.

Imorse svävade jag i vanlig ordning förbi skulpturen av solsystemet,  i alla dess lökringar, som alltid stått på det här torget genom alla dess varianter. Hade två ärenden samtidigt, dels var den senaste kameran redo att träs på min blick, dels övertog jag en gammal jordisk cykel nästan ny. Du vill cykla längs himlavalven hela april i det ljusgröna solskenet. Hjulen studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Emellertid tillbaka här bakom mina gardiner känns hettan därute helt obarmhärtig. Skärmen är den enda scenen jag aldrig kan lämna.



Bakom dörren bor en klonad version av Elton Delon. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, hjärnans balans mellan analys och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur.

Du öppnar dörren från andra sidan. Ut kommer du i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett spökmonster. Spökmonstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt.



Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina gurglande gröna glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Ända tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till fullmånen. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. De funkar inte riktigt som du föreställt dig, dock i närheten. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier.

Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur tvättmaskinerna. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de splitt nylackerade satelliter de är, så svarta att de knappt är synliga för blotta örat.



Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi. Vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten. Om så än den blott bygger på någon annans fantasi... Vi försöker minnas om vi är fiender eller vänner, men glömmer bort varje gång. Egentligen är vi nog allt mellan himmel och jord. Du har månen i lika framträdande position som min. Däremot är det du som är måne fullt ut, i hela din sol.

Efter ett bra tag hade Venus blivit gravid. Vi åkte lokomotiv över hennes berg och kratrar, doppades mellan varven i lavan. I var och varannan grotta låg foster. De tycktes blunda och drömma. Vem var på god väg att slungas upp...? Venus födde en måne nu. Du är hennes egen måne, eller deras egna. Månen har hamnat hos Venus, hon som ingen hade. Den har också hamnat hos Mars, han som hade två månar men ej förmådde föda dem.

tema Universum o Domedagen i tarot

På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, en strimma nedanför. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts minne som du undrar om det egentligen är ditt.

Katedralerna funkar likt raketer. Du kan sätta dig i någon kabin och dra för syndernas draperi, för att sedan dra upp översteprästinnans kjol över hennes äppelhalvor. Tvingas ni kliva ner i kryptan istället blir det som att utforska valfri krater. Lyftkranarna kommer med kameror av allt mer kompakt vidsynthet. Du blinkar till några ögonblick och får syn på massa bokstäver längs korridorerna: de flesta V, vissa W. Somliga väggar buktar in eller ut som spöklika speglar. Om du törs stanna tillräckligt länge för att få tecknen att betyda vad du verkligen vill, då hamnar du upp-o-nerpå. Det är där som din mamma blir din systerson och din dotter blir din farfars enda tröst.

Så du försöker krama åt fötterna kring varann, för att inte tappa kontakten med tåget. Du vill ringla kvar ombord på Bordeaux, minst tolv månvarv till. En av dina egna inkarnationer kommer att sitta i ett sagoskepp och vinka på dig. Då gäller det att byta åkattraktion, hoppa av i exakta sekunden, att landa lagom före tunnelns mynning. Där fyller du spöket med ditt liv, låter skeppet spinna vidare i rymden sitt sockervadd. Den djävla narren har ohyggligt vitt hår, som spretar och stretar emot svärtan i den mest välskräddade kostym som någonsin skådats. Känns som fastsmält stearin på en sammetsduk. Det var eoner sedan ni besökte ett tivoli. Ovanan vid dessa snabba signaler får eran forskargärning att fullkomligt tappa fokus. Här utbreder sig på tok för gott om roligheter för att den lille gubben ska orka skratta. Föga hjälper det att erat tåg blir ståendes på högsta tornspiran.

Förra tillfället som berg-o-dalbanan passerade just denna zon var allting rosa, till en början sommarlätt men snart en gammaldags jordmurrig rosa, som ur närmast katolska katakomber. De turkosa stråken får magin att kännas ännu mer allvarlig, grundad på gråa väggar som den verkar vara. Huruvida uppfriskande eller sjuklig återstår att upptäcka. Inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet. Det franska riket vill du upptäcka på riktigt, de sägs ha mer gott om storstäder och smågator där än i något annat rike. Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot världens ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.

Alarmet går och filmskärmarna rullas undan. Scenen omvandlas till en kabin, en kupol med en ensam kabin mitt i rymden. Där har ni hela tiden suttit instängda under mörkret, du och dina solstrålar. Du finner dig inblandad i femte filmen om W. Tidigare har varelsen blott kläckts ur din kropp. Den här gången är det du själv som är W. Minst fem gånger ytterligare måste du stänga av larmet, och stänga av larmet, före varenda filmsekvens är försvunnen. Ändå betvivlar du att det här är vakenhetens nakna zon. Filmen om Venus och hennes nya måne kändes ofantligt mer verklig.

Det hela hade möjligen funkat smärtfritt ifall saker varit som de varit, om parterna hållt sig i sina egna banor. Emellertid är både Venus och Mars tillräckligt intelligenta för att vilja utvecklas. Mars mål består numera i att leva på Venus, bosätta sig där en bra bit av tiden. Två timmar varje dag ägnar Mars åt att styra sin kapsel mot Venus. Efter fem års lidande har han visserligen kommit lite längre ifrån sig själv, men närmare Venus är det inte många som märker att Mars nått. Snarare tror de forna jordborna att han härstammar från någon måne till Saturnus.

Ikväll sänds den allra sista episoden någonsin av serien Z. Nästan hela galaxen skall se det. Inte ens skaparna vet hur många avsnitt som egentligen finns. Alla planeter har visat olika versioner. Repriserna började mer och mer bli remixer. Dessutom har serien haft flera samlag med helt andra serier. Emellertid att detta är sista avsnittet - det vet man. För det är det som serien handlar om.

wWw

Elov far till Elov via Rymden

eller Eremiten i Rymdskeppet




Du sitter i ditt rymdskepp. Elov, i din mysigt lysande kabin sitter du. Alldeles ensam bland miljoner knappar, känns livet hemskt skönt. Kanske inte själva ensamheten, men att du kan koncentrera dig helt på uppgiften. Du skriver en bok, tror jag bestämt. Här verkar inte vara någon annan i hela rymden. Din ljusgröna farkost färdas genom all denna svarta tomhet.


Emellertid vet du ju, Elov, att en himla massa varelser håller hus överallt. På sina planeter sitter de och pysslar med intressanta frekvenser, ställer in skärpan på andra planeter. De flesta bor fortfarande i ganska främmande solsystem. Och de har inte direkt blivit mindre främmande sedan man började kunna fara dit. Däremot har universums totala igenkänningsgrad vuxit avsevärt, Elov.


Det har också blivit populärt med privata rymdskepp. Du tycks bara ha valt en tidsperiod när ingen är ute och åker...? Eller så är ditt skepp lika långsamt som en sköldpadda, Elov, så att du inte hinner ifatt någon i första taget...? Fast i så fall är väl deras skepp också som sköldpaddor, emedan de ej hunnit ifatt dig...?


Du har redan blivit gammal, Elov. Din hand håller ihärdigt om den viktigaste spaken, så att inte grundkursen plötsligt skall förändras. På den äldsta monitorn kollar du konstant i ögonvrån: Jadå, apan håller sig kvar i sitt träd, ser ut att aldrig kunna krascha. Du har kommit fram till att du alltid har varit på väg till 2077. Åtminstone sedan du senast föddes...


Och nu är du snart framme! Elov, i radion hejas du på av Fritiof Adolphson och de andra världsomseglarna, inklusive dig själv. Nästa låt blir med ELO som övergår i rent instrumentala exkursioner. I kabinen på tre kvadrat sitter du och avverkar det ofantliga rummet. Universum fortsätter fläck efter fläck, fält efter fält, i all evighet, men avbryts plötsligt av en lukt som kommer in.


Du känner doften av en dörr, Elov, en dörr av trä som du öppnade en gång. Då stod någon intill dig, en gammal person som just givit dig den stora nyckeln. Ni hade plockat ut den från en obskyr källarskrubb. Nyckeln låg bakom böckerna i en hylla som ingen längre letade i. Men den ledde inte ännu längre in, nej Elov. Nyckeln gick till en liten lekstuga som stod mitt ute i den enorma trädgården.


Åter får du lust att landa på en av de ljusgröna planeterna. Det måste vara 2077 nu?! Rymdresan är avklarad, Elov, och du kliver av skeppet. Det känns som ett nytt liv, någon annans liv. Fast du vet att det är ditt eget liv som fortsätter. Någon har just riktat sitt teleskop rakt på dina steg, följer dig mellan bladens skuggor. Det är OK, du får vara ifred i alla fall, för du har lugnet inom dig. Solen blinkar. Du vinkar och ber iakttagaren komma hit från sin satellit.











wWw

2012 i Fiktivt Retrospektiv

episod I



Jag minns tydligt hur 2012 började, som ett sista stort pepparkakshus, på väg att bli uppätet redan från start. Yr i glasögonen blev jag, fastän allt såg ut precis som det brukar. Jorden hade ännu inte förts bort till vårt nuvarande solsystem. Emellertid kunde man känna hur himlen var på upphällningen. Sydliga stormar och varma orkanbyar svepte undan varje ansats till snöfall. Brasilianska balettdansöser lindade in den ena tomtegubben efter den andra i sina obefintliga garderober. Där stod de helt förtrollade, som mumier i mänsklighetens saga. Vår nya verklighet närmade sig. Snöns skyddande hinna skulle ju behövas desto bättre snart, under den historiska förflyttningen.


Rädslan hade växt år från år - skulle det komma en tid när jag inte längre kunde sitta och lugnt iaktta film efter film?!!? Raketerna samlades fler och fler, parkerade kors och tvärs i vår omloppsbana. Nätkablarna hade allt smidigare kopplats ihop med databaserna. Framemot februari var det mer än blotta föreställningen. Vid det laget kände vi i njurarna hur dragningskraften omvandlades, hur urinen närapå sprutade ut genom öronen. När människan passerat Uranus och knäppt sina sista kort på Neptunus, då blev jag förundransvärt lugn. Somliga började få sitt livs chock först så dags. Uppenbarligen balanserar vi varandra. Förtroendet kalibrerar sitt teleskop efter hurpass stark oro där råder att kämpa mot, medan misstänksamheten fokuserar på all befintlig dogmatism i dess eget synfält.


Det är med grönt hjärta som jag konstaterar att skogarna funkar även här ute. Också trapporna rullar på i liknande städer som 2012. Egentligen den enda enorma skillnaden består i att alla har blivit trebenta. Stenbockarna har blivit trebenta, skalbaggarna har blivit trebenta, sjöjungfrurna har blivit trebenta. Vi valde att få ha tre armar istället för tre ben. Det dröjde flera år innan man kunde märka effekter i byggnadsteknikerna, ehuru det fyrhörniga höll i sig av tryggt inrotad vana. Ändå finns vissa spår bevarade från 2012 av världens första tresidiga vinylskivor. Även medaljonger med tre sidor började 2013 bäras av de mest kreativa kvinnorna, som strax också uppvisade tre stjärthalvor. Naturligtvis kände jag mig länge kluven och längtade tillbaka till platsen där det mesta bara var ja eller nej, av eller på. Men det nya solsystemet var tillräckligt målmedvetet i sitt etablerande av den trigitala strukturen, baserad på nollor, ettor och tvåor. Så nu känns det som hemma här.












wWw

ett Månvarv från Venus

episod 1


Inatt regnar det på Mars men är solsken över Venus. Du sitter mittemellan, ombord på ett skyddat café, och iakttar den tilltagande trafiken. Alldeles strax är det morgon i Rymden. De håller på att flytta den ena av Mars månar till Venus, så att hon också får en. Du tjuvlyssnar på hur matrisen diskuterar med matroserna hur man kommer att uppleva systemet. Med en skranglig fast barnslig gest reser du dig, drar i spaken för att betala, trycker på knapparna tills jackan är stängd. Ute i Rymden är det rättså ljummet, känns hur april närmar sig maj, men klimatet står alltjämt och väger i dörröppningen. Vilket håll skall du ta idag?


Svävaren sparkar igång redan på första uppmaningen. Det får bli Venus eftersom de är i färd med att grundmura månen där. Någon kanske behöver ditt perspektiv. Bilderna från förra försöket har du kvar i innerfickan, från när man flyttade en måne ända från Jupiter till Tellus. Det var ett lyckat exempel, emedan jordemånen fortfarande funkar. När svävaren har sjunkit ned några lager längs Venus och låtit sig parkeras under en buske med nakna frukter, då smälter plasten i dina skor, omvandlas till aluminium men behåller sin ljusgröna kulör som du alltid har burit. Skorna studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Blott luften är lite väl sirapsartad för att andas per automatik. Nog för att du älskar lätt regn snarare än obarmhärtigt solsken, men marsregnet är på tok för kallt. Du vill ha den här värmen nu, så du får stå ut med solen på köpet.


Såvitt du inte missminner dig ska de ha kratrar här i trakterna. Där kan man klättra ner och få sig en smula skugga, hinner du tänka innan du ramlar ner i en krater. Du blinkar till några gånger och får syn på massa bokstäver över väggarna, de flesta V, vissa W, i övrigt alla möjliga kombinationer mellan S och Z. Somliga väggar buktar in eller ut som speglar. De inramar en grottliknande korridor där du går mot dörren. Bakom dörren bor en klonad version av Stephen King. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten av Stephen King. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, balansen mellan logik och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur. Hursomhelst minns hur du var med i ett relativt seriöst forskarteam. Kanske har du kommit tillbaks för att ställa framtiden tillrätta...?





episod 2


Du öppnar dörren från andra sidan. Du kommer ut i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett monster. Monstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt. Rör det sig om någon Garbage Pale Kid eller bara en gammal fotbollsfantom?? Nejdå, det uteblivna leendet tillhör Marlon Brando. I utbyte får du Marilyn Monroe. Inte minns du att du hade henne i bunten!?! Och där ligger både Harpo, Pink Schimpanze, Kizz och Vira Blåtira om vartannat. Uppenbarligen behåller bilderna sin struktur även i Venus atmosfär, trots ett hiskeligt högt tryck. Hur de erotiska molnen kan segla så lättfärdigt övergår ditt samtidiga förstånd.

Under de vansinnigt vackra ridåerna dolde sig en stenöken. Det kändes snöpligt i några decennier. Sedan vande du dig vid kärleken till allt som omvälver själva ytan, ofantligt djupa lager av varmaste vindars varseblivelser. Du stoppar pipan med marsipan. Doften får hundratals venusiskor att sippra ut ur bergväggarna. Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till månen. De har börjat få den på plats nu. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. Hur det går till har du ingen bra aning om. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusiskan gör allt hårdare magplask och låter bara sitt tredje lår ledas av din fjärrkontroll. Misstanken dyker upp att du trots allt vistas på Mars. Måhända tog du andra hållet hemifrån utan att vara medveten om just det?!

Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier. Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ett sexögdat spökmonster glider upp ur en krater och vill byta tillbaks klistermärket. Men du insisterar på att Monroe-porträttet är din souvenir. De vill väl att folk ska plocka med sig bra reklam från den nya månen?! Jodå, du får en bumerang på köpet, så att du vet vart du ska återvända. Spökmonstret tar elevatorn ner igen i sitt upp- o-nedvända torn. Du har just insett att du kan åka och ragga upp Marilyn på riktigt. Frågan är först om du behöver byta planet eller om hon dväljs i detta djävulska klimat någonstans...










011

LaboratorieTroll (otroligt tänkbar 100-ordsHistoria)

Äro vi...?!?

i tredje och sista(?) versionen

Det var den gången när trollen tog sig in i laboratoriet. Längs spiralsträngade DNA-trappor öppnade de dörr på port, sekvens efter segment, till den mänskliga hjärnans akvarium. Där var hjärtligare att vara än trollen trott, vissorlunda fullt av förvirring och farhågor men samtidigt tryggt fantasirikt.

När trollen skvalpat omkring i tre generationers tid hade de nästan glömt att de var troll. Bauers bilder liknade uppfunna sagor bara. Och Doktor Funkenstrahl lyckades sällan påminna monstren om huru deras nyfiknaste självbespeglingar var begränsande illusioner. Trollen spelade nu på samma skapande scen som oss. I människomolekylens solsystem fanns utrymme för minst en kärna.

i poesi-version
(för att möjligen passa in i .se-poeternas kommande antologi)

Det var den gången
när trollen tog sig in
i laboratoriet. Längs spiralsträngade DNA-trappor
öppnade de
dörr på port,
sekvens efter segment,
till den mänskliga
hjärnans akvarium. Där var
hjärtligare att vara
än trollen trott, vissorlunda
fullt av förvirring
och farhågor men
samtidigt tryggt fantasirikt.

När trollen skvalpat omkring i
tre generationers tid hade de nästan
glömt
att de var troll. Bauers bilder liknade
uppfunna sagor bara. Och
Doktor Funkenstrahl lyckades sällan
påminna monstren om
hur deras nyfiknaste självbespeglingar var begränsande
illusionsinbillelser. Trollen
spelade nu på samma
skapande scen
som oss. I människomolekylens solsystem fanns utrymme
för minst en
kärna.

010

Historien om De Tolv TROLLERiKonstnärerna (DÖRR # 13)

skriven för tre-fyra år sen, återfunnen nu...



En gång för fruktansvärt längesedan fanns ett tempel. Det var beläget högst i hela universum. Tre oändliga trappor ledde ända upp till templet. Från var sin del av världen gick trapporna.

En dag när Sirius lyste särskilt vackert, kom där tolv trollerikonstnärer ridande på varsin stråle. Fyra längs vardera trappan kom de. I sina dammiga mustascher och oborstade sammetskostymer liknade de tolv kopior av samma figur. Vid den runda lilla dörren i mitten stannade allesammans upp.

Det var här som trapporna möttes. Dörren liknade ingen vanlig dörr, nej den var en av världens minsta portar och påminde närmast om en glugg, ja rentav ett titthål, ett nålsöga. Trollerikonstnärerna blev stående gott och väl en kvart. De dividerade om vad de ville få ut av expeditionen. Man enades om att man skulle hitta den allra innersta hemligheten, den så kallade siRis oRigo.

Så en efter annan slingrade sig nu alla tolv trollerikonstnärerna in genom dörrens öga. När sedermera ingen längre var kvar utanför templet, upptäckte man att man ingalunda blott hade trätt in i templet, nej, dessutom hade man just kommit ut ur templet på nytt.

Som om man aldrig hunnit vara därinne...

Och här ute såg fältet precis likadant ut som på andra sidan. Sånärsompå att man ej var tolv längre, utan tretton nu!!! Hur kunde en dylik besynnerlighet överhuvudtaget vara möjlig!?!

Fasansfullt förbryllade försökte trollerikonstnärerna förhöra varandra, i syfte att sätta fingret på vem som var den trettonde. Dock emedan hela bunten gav exakt lika ill-listiga svar, blev förvirringen alltmer mardrömslik. Till sist syntes där ingen annan metod att ta till än en rent handgriplig förgörelse. Om man omintetgjorde sina medresenärer så skulle man åtminstone bli säker på att den falske konstnären försvann.

Expeditionen mynnade således ut i att trollerikonstnärerna förtrollade varann till grammofonskivor. Dessa singlade ner genom rymderna, då och då studsandes mot trappstegen. De fick riktigt skön fart och snurrade allt djupare in i universum. Emellanåt glimtade musiken till med sitt svarta ljus, lika vacker som Sirius fjärran strålar.

Slutligen rotade sig grammofonskivorna i sina banor och fick två barn vardera. Dessa hade strax förtrollat sig till trettiosex spiralgalaxer samt tre svarta hål. Universum var nu nästan framme där vi är idag...









010

MapYHzias isolerade RYmdfärdsLabYRint

en av mina mest ihållande sago-idéer
omkriven för någon gång i ordningen

MapYHzia satt i sin farkost och for fram genom rymdens labyrint. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Under alla omständigheter skulle MapYHzia strax ha utforskat hela universum. Högst 149 år till och hon skulle vara helt färdig! Ty nu befann sig rymdskeppet inne i univerums allra mittersta regioner. Här ville allting upphöra, ty här hade allting börjat.

MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten. Skiftande mellan lila och rosa for farkosten fram, alltjämt under sin ryttarinnas kommando. Emellertid hade MapYHzia (mestadels av lättja) lämnat somliga fält oupptäckta här och var. De osedda områdena låg fläckvis utspridda där hon redan passerat. Utforskandet hade kunnat förlöpa långt fortare. Som det nu var fick hon - emellanåt - färdas långväga tillbaka för att fullborda kartan. Och sedermera lika långväga fram igen... Återblickarna hade blivit fler o fler att hålla reda på. Ändå gjorde MapYHzia dem bara då och då, när hon hade tid.

Just nu hade hon inte den minsta tid i hela evinnerligheten. Ty det kom ideligen meddelanden på MapYHzias mobiltelefon. Det var hon själv som hörde av sig, ensam som hon var på den här fruktansvärt sköna färden. MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten. Rymdskeppets ryttarinna hade aldrig någonsin sett sin farkost utifrån. Ty hon hade fötts därinne i kabinen. Aldrig hade färden stannat upp så hon kunnat kliva ut.

Ett vagt minne ägde MapYHzia av hur mamma och pappa klätt på sig astronautdräkter, kopplat ihop sig med navelsträngar och hoppat ut genom vakuumslussen. Själv skulle hon nog våga, men tyckte det var dumt att testa samma procedur. Försvann hon så fanns ju ingen kvar - emedan de hade varit två, och hon bara var en. MapYHzia gissade att farkostens metaller var stöpta till en sjukantig form. Vardera vingen utgjorde en liten pyramid och styrhytten hennes isolerade origo.

Än en gång sjönk hon ned en smula i sitt förarsäte, strök med handen mot MapYHzias sköte. Under tiden genomskådade hon kabinens rosalila sken, som såg ut att komma utifrån stjärnorna. Redan i medveten ålder hade MapYHzia insett att ingen annan styrde skeppets banor. Däremot hade någon bestämt hur hela labyrinten var uppbyggd. Och det var nästan lika illa, eller lika gott. MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten.

I hisnande hastighet styrde MapYHzia in igenom lila hål, ut igenom rosa hål. Farkosten kryssade mellan de svarta stjärnstrålarna. Nuförtiden var MapYHzia sällan rädd för isolationen. Under första århundradet hade hennes ensamhet närmast kvävt henne. Under andra årtusendet nafsade inbillade hånskratt henne titt som tätt i andedräkten. Numera hade den människotomma rymden så gott som upphört med sitt stirrande in i MapYHzias skeppshytt, vare sig dess ögon var projektioner, spöken eller renaste verkligheten. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Och varför förresten skulle det inte finnas någon annan som åkte omkring likadant som hon?? Det måste det göra, var ju genomlöjligt annars!

MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten. Så svarade hon i mobilen. Det var hon själv som äntligen ringde istället för att sända sms. Hon hörde nu av sig från en annan tidpunkt. Ju mer nyfiken MapYHzia lät, desto mer överväldigad blev hon. Och ju mer överväldigad hon var, desto mer nyfiken blev MapYHzia. Och då måste hon ju spela in känslan någonstans, för att inte glömma hur fantastisk den var. Så hon talade in ett levande samtal med sig själv, längs rymdens oändligt utpridda telefonledning.

När MapYHzia till sist hade upptäckt varenda fläck, när vareviga stjärna hade satt spår i hennes skeppskabin, då skulle hon ta sig en ny tugga av fantasifrukten. Då skulle MapYHzia minnas att hon aldrig kunde bli mätt för alltid. För allting ville förmå att få sluta ännu en gång. Rymdlabyrintens vrår var rikligare än hon någonsin orkade hålla reda på. Och förr eller senare fanns alltid någon himlakropp som märkte av ens existens nu.

Tecknad Planet på Riktigt

101


På en planet i Pegasus stjärnbild kan de få verkligheten att vara i tecknad form. Vi har sett hur de växlar mellan tecknat och vanligt. Ingenting i varelsernas eller växternas konstitution verkar förvandlas, endast utseendet, i viss mån rörelsemönstret, och naturligtvis hela känslan. Invånarna lever emellertid som om övergångarna vore blott måttligt fantastiska, ej stort mer än när regn ersätts av solsken.

Själva blir vi superförtjusta varje gång vi får se ordinära landskap bli tecknade på riktigt. Det brukar ske någon gång i veckan, pågå under ett par timmar, och då blir områden på många kilometers omkrets samtidigt tecknade. Inklusive varelserna, som redan i vanligt tillstånd påminner mycket om animerade lerfigurer, men blir ännu mer som tecknade när de blir tecknade.

Trots allt har vi ännu inte vågat landa på den pegasuska planeten. Alltså bara anar vi, via teleskopet, hur det känns att vandra omkring mitt i allt det tecknade. Dessutom, förutom de vanliga nyanserna har de minst fyra färger som inte finns hos oss (varken i verkliga tillvaron eller på filmduken).

På 70-talet trodde vi att de måste ha någon maskin som åstadkom det återkommande tecknandet (samt suddandet). Professor Gaius Balthazar försökte länge rekonstruera just en sådan apparat. Vissa anser att han lyckades (fast resultatet är relativt bortglömt idag).

Faktum är dock att omvandlingen är inneboende i planetens själva kemi och biologi. Det tecknade är av organisk natur. För övergångarna sker icke genom mekanisk påverkan, digitala signaler eller interaktion med yttre matriser. Teorier råder visserligen om att skiftningarna kan vara förprogrammerade, medvetet invävda i cellerna. Men praktiskt taget är det ju redan så för allt organsikt liv, enligt vår uppfattning.

Hur invånarna på den pegasuska planeten upplever det hela vet vi inte, åtminstone inte i nuläget. Vi har gjort återkommande försök att sända dem tecknad film, levande visningar från vår sattelit. Ty själva tycks de sakna allt vad filmmedium heter. Och det vore intressant att se om de skulle utveckla behov av tecknad film eller ej, ifall de kände till dess existens.









101

Huru FYRHörningarnas Upplevelser Hörs

[Maskin # 04]


Människorna hava framkommit med en mängd maskiner, varav fler än somliga uppvisa sina motstycken ute i Universum. Häromsistens när vi besökte den kvadratiska planeten i Enhörningens stjärnbild, blevo vi vittnen till en förunderlig form av hörlurar.

Fyrhörningarna äro förvisso innehavare av fyra öron vardera, vilket vi känna till sedan beskedliga tidevarv. Vad som begeistrade oss denna gång voro hur deras hörlurar föreföllo ljuden ut och in vränga. Detta vill säga att därsom människan transportera ljud IN i kroppen, transportera fyrhörningarna ljud UT ur kroppen. Här tala vi dock icke om sång och dylikt som tillhöra högtalarnas och mikrofonernas släkte. Vi tala om inombords musiksensationer.

Fyrhörningarna hava i sina hörlurar funnit ett vis att få ut (ur huvudets känslocentrum) vad som annars förblevo förborgat där. Var och ens musikaliska upplevelse finnas på den kvadratiska planeten såsom magnetiska vågor för var och en att hörsamma. Ofta medfölja även andra emotioner och tankegångar (=brus). För vår del hava vi lyckats uppfånga och rita märkvärdiga kartor över såväl musikalisk kärlek som obegripligt vanvett.

Kvarstående mysterium är varifrån deras intryck härröra sig ursprungligtvis. Ty allt som komma ut ur lurarna havo rimligen redan kommit in. Genom vilka håligheter trängde musiken sålunda, innan den blevo upplevelse? Öronen äro tvivelsutan reserverade för utströmmande trafik. Månne hysa de dubbelriktade kanaler i vardera hörat?? I sådan biologisk närhetsgrad hava vi ännu ej lärt känna fyrhörningarna.




[Maskin # 05]
femHjulingen inom FYRFaldiga Matrisen


Uti världen finnas en maskin som påminna om den mänskliga automobilen. Mysteriet består i att varianten ej blott hava fyra hjulen, men väl ett femte hjul alldeles mitt emellan de fyra. Vadan denna fason må tjäna för funktion havo vi icke under hundra år kunnat kloka bliva på.

Femhjulingen återfinnes hos våra kusiner fyrhörningarna från stjärnbilden Enhörningen, vilka vi redan eder om förtuljot. Fyrhörningarna med sina ut&in-vända hörlurar bo på den kvadratiska planeten. Typiskt där äro fyra hörnen i samtliga fyra dimensionerna. Vad som kunno blivit kallat Kuben, komplexeras av hur även tidevarven hava fyra utsträckningar. Hemma hos människan existera förr, nu samt sedan. Hos fyrhörningarna råda ännu en dimension inom den fjärde. Hur den extra utsträckningen månna uppfattas havo våra pannor fördjupat utan att vi ens närmelsevis förstått förmått.

Av fyrhörningarnas regelbundenhet dock skolo det enkelt vorit att tro på vanliga fyrhjulsdriften. Ack ickelunda så! I synnerheten förbryllande är huru mittersta hjulet ägnas samma uppmärksamhetsgrad som de fyra. Ingen egen form, kulör, material, monteringsprocedur eller höjd tillkomma femte hjulet. Det enbart sitta där och rulla på. Således borträkna vi fortfarande dess potentiella egenskap av reserv. Hos samtliga modeller följa mittersta hjulet styrningen hos såväl de främre som de bakre hjulen, ej egentligen uppdelade i par. Vilka som äro bak eller fram - det utjämnas med tiden.

Ovanstående relativitet är en realitet, emedan vi glömt förtälja ännu en delikat skillnad gentemot mänskliga automobilen. I fyrhörningarnas fall hysa fordonets sidor identiska proportioner. Vilket streck av väder de än äro på väg till (eller från) finnas alltjämt en framsida åt just det hållet. Medelst andra ord behöfva fyrhörningarna aldrig rotera hela åbäket när det dags att svänga är. Fullt tillräckligt blifva då att rotera de fem hjulen en fjärdedel av varfvet.

Vägnätet ombord på den kvadratiska planeten är som sig bör totalt fyrkantigt. Fyrhörningarna hysa tillika för egna delen ett ansikte i vardera riktningen. Hur skullo de annars kunna fara i trafiken som de uppenbarligen göra?! Att vända sin lekamen om stup i kvarten - dylikt ingå ingalunda i deras koncept. Faktum är att fyrhörningarna någonsin aldrig i historien ha vändit om sig. Deras perfekt sammanbyggda infrastruktur sköta om all form av rotation. Likaså den extra dimensionen inom tiden hjälpa till dem att transporteras till punkter om vilka vi ej ens förmå drömma.









101

instoppad Människa (inblick i ännu ett FÖRRÅD

och tillika 100-ordsHistoria)



Här har någon stoppat in en hel människa. Den ligger på hyllorna, i regel en i taget. Rör det sig om vederbörande själv eller en annan person?? Vi ser hur kavajens form tyder på en skådis, av den narraktiga sorten. En tillkämpad vanlighet vilar bedrägligt över det ostyriga leendet. Mellan tassarna håller människan en dammig nyckelknippa, som gick det enkelt att komma in men knappast ut. Tillståndet varierar från död till uppspelt. Tusentals tomma russinpaket skräpar bland buteljerna. I ett förråd förra året såg vi en liknande konstitution. Vi var på vippen att offentliggöra upptäckten, men sånt får förrådsinnehavaren ombesörja.




101

Ut på Havet med GULA STADEN (eller Guldiga Stadens Rosa Gåtfullhet)

där ingen lyckats stänga av Solens strålar...?


Repetition återfinns i föregående inlägg


8:e episoden

ELDORADO hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.

Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.

Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.

Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.

Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde framstå som djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...






sjunde episoden


Vi hade lämnat det mittersta havet, solens kärna. Fartyget var på väg mot ännu gulare storstadsdjungler, kanske rentav helt genomskinliga. Huruvida vi skulle komma fram till Tokyo eller Los Angeles, Santiago eller Djakarta visste vi ingenting om. Vi hade nog svårt att hitta här ombord, skilja däcken åt. På monitorerna rullade en gammal svensk film, Skepp till India land. Våra kapténer besatt ingalunda samma hånleende härsklystenhet som ynglingens fader där. Några av kapténerna var snarast styrmän, hade vi börjat fatta. Liksom i Moby Dick var deras aggressivitet av det vana, lugna slaget. De sökte inte längre strid för äventyrslustens skull, ej heller för hopplöshetens skull. Ty de var fullt koncentrerade på att överleva, att försvara det som de älskade. Och de visste att de så gott som aldrig behövde ta sats - de förmådde slunga sina harpuner likafullt.


Efter många svårberäkneliga timmars färd kände vi lukter av marsipan blandade med passionsfrukt. Mod att spana in allt hemligare hytter fick vi, klättra längs allt brantare lejdare. Vi hade klätt på oss några gula glasögon, fast med bara ett enda öga på. Sådana hade vi sett besättningen begagna, så nu smälte vi möjligen in. Det besynnerliga var hur man såg rosa igenom glasögat, så det måste återigen röra sig om maskering. Inför vem? Solens blick? Såväl ner i skrovets avgrunder som närmare upp mot det stora, soliga däcket tordes vi tassa. Vid det här laget skulle de knappast kasta av oss, på sin höjd tvinga oss att skala solstrålar, bli skeppsgossar eller skeppstöser. Giallo o Giulietta, ungarna som aldrig ingått i våran vuxna grupp men likt förbannat smugit ombord, de hade redan blivit upptäckta. Nu satt de med varsin astrolab i knät och ville inte alls få rätsida på stjärnhimlens magnetiska lagar. Och hur skulle de - när solen iakttog natten lång?! De ville hellre ha praliner med marsipan i. Så deras apkonster ledde oss så småningom på rätt spår, rakt in bland sällsamma likörer, lika starka som söta på en gång.


I en av hytterna hittade vi en postmodern men ändå mycket fetlagd skrift av en fransk filosof : La Mémoire, L'historie, L'oubli. På baksidan stod det att Ricoeur var oroad över å ena sidan för mycket minne samt för mycket glömska å andra sidan. Förmodligen menade han alla ceremonier, foton och dokument, respektive ren omedvetenhet. Vi skummade tankarnas avtryck mitt i några kapitel här och var. Det var intressantare än vi befarade. Hur var det möjligt att verkliga iakttagelser kunde rymmas i detta språk - att de överhuvudtaget lät sig förekomma i annan form?!? Det var just vad Ricoeur också frågade sig, och han hänvisade till begrepp som "representation". Men ordet var ju redan det en representation. "Avtryck" tyckte vi verkade mest konkret, för det lämnade så kallade "spår". Där fanns både den som lämnade ifrån sig spåret och själva dess avtryck kvar. Åtminstone så länge man påminns om att det skedde...


Nå, det gällde att påminna sig i rätt dos. Styrmännen hade erfarenhet och härdade ut. Deras svårmod bestod varken i fruktan för odjur eller solens allseende rakblad. Emellertid kämpade de dygn in, och dygn ut, med en mer spöklik bitterhet. De sökte dränka sina inre demoner, stilla de mentala stormarna. Månen seglade sin bana mellan Skorpionen och Skytten i intensiv saknad efter återuppståndelse. Neptunus stod bi. Vi hängde inte med på varför besättningen nödvändigtvis skulle ut på haven, när de liksom oss mådde bättre iland. Ensamhetens frihet blev bojor om fötterna, som lätt kunde ha lossats av uppmärksamma fingrar i den sociala myllan. Med lite rosa hud, mellan sex ögon, skulle det inte ha spelat någon roll ifall solen lös på låtsas. Då kände man sig redan som ett med avtrycket. Där behövde man inte ha reda på minnenas källa.









101