episod 1
Redan halvsju hade söndagssolen fyllt varenda gränd i Superstaden.
Ändå mötte Andrigo inte en människa. Till en början uppskattade han
känslan av att strosa alldeles ensam bland tusentals trafikskyltar
och tornspiror. Kvart över åtta avklingade den första förtjusningen.
Andrigo hade aldrig tänkt på att ställa in folkfunktionen. Det enda
människoliknande hängde i ett skyltfönster och sprattlade - måhända
rörde det sig om en marionett? Dock ett par partners hade han valt.
De kunde befinna sig på precis vilka gator somhelst här. Superstaden
skulle vara en mix mellan sju städer, närmare bestämt ålderstigna
europeiska pärlmusslor. Var och en stad var remixad för att passa in
i de övriga sex. Hittills hade Andrigo känt igen Prag, den stad som
han prioriterat högst. Möjligtvis urskiljde han spår av Venedig och
Avignon, fast ingen av dem var riktigt lika stor som Prag. Så de
fanns nog representerade om än i mindre utsträckning.
Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp. Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.
En ljudlös frekvens hade Andrigo fått med sig i öronen. Den behövdes ju inte nu när bilar, barnvagnar och annat buller lös med sin frånvaro. Så han rattade in kanal Alphaville. Där strömmade Motion Sickness med Hot Chip, en synthstompig låt från 2012. Herre jävlar, det var sextiofem år sedan nu, ett helt arbetsliv på den tiden. Ändå var Andrigo ungefär lika ung numera, 2077. Under internets barndom producerade britterna fortfarande den bästa populärrocken, ända sedan psykedeliska epoken stått i full blom. Likt förbaskat hade Andrigo aldrig sett till att välja någon av alla engelska städer, inte ens en enda tysk. Göteborg hade han däremot låtit markera - knappast av nyfikenhet, bara av bekvämlighet. Andrigo hade tvingat sig att bo i det fiskstimmet år ut och in. Visst värde förelåg ändå i att kunna gå hem och rota bland sina grejer någonstans längs den ovana hybriden. För att inte tala om bekantingar som man kunde stöta ihop med - dvs om Andrigo hade kommit ihåg att koppla på folkfunktionen.
Hur många dagar skulle gå före de råkade korsa samma gränd? Medföljde några telepatiska tillvägagångssätt i matrisen? Skulle Susilia ha ett rosalila sken omkring sig, en mantel som blott var en virkad sjal? Hon hade säkert varit påve i ett tidigare liv, åtminstone organist. Sedan hade hon klivit ner i kropparna, klätt sig i trikådräkt och testat scenen. Särskilt djupt ner i ytan hade Susilia sällan trängt dock. Skulle han jämföra med Marjanna blev proportionerna svindlande. Marjanna dansade sig naken varannan natt inför hundratals ögon. Hon hade provat allt smink som finns i världen. Kanhända skulle Andrigo inte ens känna igen henne här ute på gatan? Nå, han hade kryssat för båda damerna. Doktorn skulle ha påpekat att Andrigo valt såväl madonnan som horan - för att få kompletterande möjligheter. Emellertid just nu skulle han bli lycklig över en enda, mänsklig möjlighet. Sålänge tog sig Andrigo för att fotografera en vilsekommen sköldpadda.
episod 2
Giuli gick omkring i Lissabons brantaste gränder. Livet tycktes lika
nedslående ena stunden som hisnande glatt i nästa. Hur många gånger
hade dessa uråldriga trappor sugit musten ur hennes lår?! Vägrade
man åka spårvagn fick man ju betala sitt pris. Det gjorde Giuli
gärna - sålänge någon levande fanns nära intill. Här bodde mest bara
spöken. Och en måndag i juli medförde högst oberäkneliga
turistströmmar. Ändå så skönt att känna sin klänning svepa direkt
mot murbruket! Portarna iakttog hänförda den lilla kvinnan. Giuli
hade ingen lust att lockas in i någon. Inte hur djupt portarna än
vidgade sina svalkande skuggor, eller blinkade med fönstren...
Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.
Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.
De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.
episod 3
Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.
Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.
Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.
Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.
Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...
Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.
Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.
De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.
episod 3
Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.
Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.
Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.
Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.
Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...
wWw
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar