¤¤¤
¤
och så anlände juni
mitt i det soligaste purgatoriet stannar varenda människa upp
staden har blivit svartvit
trottoarerna är fulla av engångsgrillar, dubbel-dvd:er
trekantstrosor likaså
maskrosfröna dansar in i cellobutikerna
SPELAR VI GÅR OMKRING SOM DÖDA - BLIR MER LEVANDE DÅ
murbruket ramlar ner likt pulver
när änglarna skrubbar sina kinder mot fasaderna
där portarna är fulla av öppen mystik
medan morfar o farmor står i sina rum på nytt
i min dröm jag passar på att fotografera deras bästa tapetblommor
Vi dör - alltså lever vi
HADE VI EJ FUNNITS HADE VI ALDRIG ENS KUNNAT INTE FINNAS
Håller en stolthet i att vara lycklig vad som än omger mig
vara lugn vem som än riktar sina nervösa emotioner mot mig
för det är jag som bestämmer hur jag ska möta andra
Dagens upptäckt: Det är lättare att umgås med människor som vet
att de är negativa, och vilar i den inställningen, än dem som tror
att de är positiva, men ändå spänner upp sin oro för minsta lilla
NÅ, VARFÖR SKALL DET VARA LÄTT!?
Jag uppskattar mer o mer tunga damer
med smidiga skratt i sin allvarliga mening
ringlande feta kattor eller fantasifulla elefanter
Hur det än är så är det nu
och myrorna kryper bara i nervbanorna när allting syns för stort
när hela tiden inte får plats i samma bild
FÖR ATT HA KONTROLL VILL MAN INTE KONTROLLERA ALLT
¤
¤¤
31 maj 2008
30 maj 2008
Vara Roll o Samla Slut ....... nu Q
excerpts from my latest letters and things like that:
Are You a Hoarder Or a Thrower??
I've tried to answer this interesting question for a week now.......
And I'm more of a Hoarder!
...of anything that seems as a reflection of my identity and role in this life... especially WORDS, numbers, nuances, symbols, yes, favourite parts of whole systems. All I create becomes full of interrelated patterns, or just jumbled :-) Even if I handle small spaces, I maximize everything.
But the most important moments happens when I dare to throw away.
A potentially meaningful way of throwing is to spread out things to other people, give them home-made records, making photographs of them, show them my ideas in what I write :-) Not until then I feel free from "the material".
But do they...?
As an Introverted iNtuitive Feeling Perceiver I think I realize pure experience cannot really be saved. 'Cause it's NOW.
But I usually only feel prepared to live "in the now" when I (for the seven thousand time) just have tried to collect the very best essence of all memories I ever had.
.......
And I also believe Don Quijote is INFP. Maybe (like Hiro) he's far too extravert, fighting his way right into the world. But in Q:s case, I think it's because he sees his inner dream as already REAL. More than any one else he experiences his ideals as really BEING the whole world (however small or big it might be) and therefore no longer draw any line between thinking and acting. He sees other people as marionettes in the game he's playing totally from within his mind (or even himself as a marionette in an already written story).
.......
Sällan har jag varit så samtidigt upphetsad och klartänkt som i kroppskontakten och konversationen med den spökande glädjeflickan, en av de döda som ledde stadsvandringen.
Jag skulle lyckas flörta allra bäst om jag var en skådespelare bland skådespelerskor :-D
Efter den intima föreställningen, när vi skämtat om att ses efter hennes möte med kungen, för att hångla i gränderna, och jag inbillade mig att vi åter var i verkligheten bland "tråkigare människor" blev jag snabbt mycket riktigt mindre närvarande i nuet, och fort avtänd igen ;-(
Så lösningen för min del är att fortsätta spela den roll jag vill vara, och därmed är!
När jag upplever mig som en rollfigur och omgivningen som en scen, så blir jag paradoxalt nog mer mig själv. SAMT mer tillmötesgående, mer "Utanför Mitt Huvud". Jag utvecklar helt enkelt Magikerns självförtroende. Dessa sedvanligt ältande orostankar glömmer jag lika lätt bort som ynka fiskyngel i det gyllene havet.
Har hittills i livet gjort mig hemskt beroende av STÄMNINGAR, kanhända på mitt vis ÄNNU MER än alla människor som upplever sig kräva droger, harmonier, pump och stroboskop för att sätta igång sina hormoner.
Om vi t ex skulle konversera på samma uppstyltade vis med varann som dessa skådespelare gjorde, och som jag svarade dem, och färdas genom lika mysiga gränder som dessa äldsta istället för splitt sterila avenyer, så skulle jag lyckas omedelbart ta kontakt med vemsomhelst som vi möter som vi vill visa intresse för.......
¤
¤¤
Are You a Hoarder Or a Thrower??
I've tried to answer this interesting question for a week now.......
And I'm more of a Hoarder!
...of anything that seems as a reflection of my identity and role in this life... especially WORDS, numbers, nuances, symbols, yes, favourite parts of whole systems. All I create becomes full of interrelated patterns, or just jumbled :-) Even if I handle small spaces, I maximize everything.
But the most important moments happens when I dare to throw away.
A potentially meaningful way of throwing is to spread out things to other people, give them home-made records, making photographs of them, show them my ideas in what I write :-) Not until then I feel free from "the material".
But do they...?
As an Introverted iNtuitive Feeling Perceiver I think I realize pure experience cannot really be saved. 'Cause it's NOW.
But I usually only feel prepared to live "in the now" when I (for the seven thousand time) just have tried to collect the very best essence of all memories I ever had.
.......
And I also believe Don Quijote is INFP. Maybe (like Hiro) he's far too extravert, fighting his way right into the world. But in Q:s case, I think it's because he sees his inner dream as already REAL. More than any one else he experiences his ideals as really BEING the whole world (however small or big it might be) and therefore no longer draw any line between thinking and acting. He sees other people as marionettes in the game he's playing totally from within his mind (or even himself as a marionette in an already written story).
.......
Sällan har jag varit så samtidigt upphetsad och klartänkt som i kroppskontakten och konversationen med den spökande glädjeflickan, en av de döda som ledde stadsvandringen.
Jag skulle lyckas flörta allra bäst om jag var en skådespelare bland skådespelerskor :-D
Efter den intima föreställningen, när vi skämtat om att ses efter hennes möte med kungen, för att hångla i gränderna, och jag inbillade mig att vi åter var i verkligheten bland "tråkigare människor" blev jag snabbt mycket riktigt mindre närvarande i nuet, och fort avtänd igen ;-(
Så lösningen för min del är att fortsätta spela den roll jag vill vara, och därmed är!
När jag upplever mig som en rollfigur och omgivningen som en scen, så blir jag paradoxalt nog mer mig själv. SAMT mer tillmötesgående, mer "Utanför Mitt Huvud". Jag utvecklar helt enkelt Magikerns självförtroende. Dessa sedvanligt ältande orostankar glömmer jag lika lätt bort som ynka fiskyngel i det gyllene havet.
Har hittills i livet gjort mig hemskt beroende av STÄMNINGAR, kanhända på mitt vis ÄNNU MER än alla människor som upplever sig kräva droger, harmonier, pump och stroboskop för att sätta igång sina hormoner.
Om vi t ex skulle konversera på samma uppstyltade vis med varann som dessa skådespelare gjorde, och som jag svarade dem, och färdas genom lika mysiga gränder som dessa äldsta istället för splitt sterila avenyer, så skulle jag lyckas omedelbart ta kontakt med vemsomhelst som vi möter som vi vill visa intresse för.......
¤
¤¤
29 maj 2008
28 maj 2008
Sju JuniLjus ....... manusSkiss # 4. Figuren kommer in
¤¤¤¤¤¤¤
LJUSANJAs version
En kvinna klättrar in i åtsmitande mim-dräkt. Den tråkiga röken bakom henne följer med in. Vi undrar. Hon börjar lysa lila-rosa. Det är roligt. För kvinnan biter ihop och låtsas oberörd. Ändå håller hon en fantasi i händerna, en ofantligt liten figur.
ORGAMs version
Känner igen kvinnan. Måste ha sett henne på bild. Men har inget minne av vem hon är. Hon är väl en figur eller nåt sånt. Emellertid har denna kvinna mött mig någonstans i verkligheten. Men jag känner inte alls igen henne.
EVEMALINEs version
...när kvinnan klättrar in känner hon genast igen oss : vi har funnits i hennes fantasi sedan evinnerliga ögonblick tillbaka...
INRs version
Jo, hon var helt allvarlig. Ändå skrattade denna skådespelerska flera varv med hela kroppen. Publiken satt fasansfullt stilla och undrade hur hon skulle sluta. De sneglade efter scenutgången.
YANDRESAs version
Scenen skall föreställa en sceningång. Det är samma entré som som till den här scenen. Men de andra sitter ju redan i publiken! Jag sitter säkert också i publiken!? Och kvinnan har redan kommit in här en gång förut. Vilken föreställning var det i nu igen...? I pausen före andra akten kommer jag på det. Hon står med vinglaset i dörröppningen och förklarar för en regissör. Scenen skall föreställa ett drapperi, ett djupt. Dessutom har hon en enorm fantasi i sina knutna händer. Förmodligen är det en liten figur. Det gråa ljuset stramar kvinnans läppar, gnistrar hennes hårstrån. Det ska vara så. Eller så är det så. Det kommer spott på mikrofonen. Publiken kliver upp och tittar på mig. Det var i en dröm jag hade för längesen. Jag skall ställa mig i dörröppningen och fånga hennes mun. Hon är inte ett dugg arg här. Dock finns nog intensiteten kvar. Föreställningen kommer snart att börja någon annanstans. Så jag måste stänga av all oflexibel förväntan. Jag skall vara det jag föreställer mig, som om hon var med i denna scenen. Hur visste dom att det var JAG som drömde den!?
CISIRISs version
en stråle tänds bakom spegeln
bitar ur publiken blir synliga
berättar nu kvinnan hur hon plockade ut fantasin
från en TV-skärm någon gång på 70-talet
ikväll skall hon äntligen stoppa tillbaks den igen
fastän det egentligen är försent för oss att vara vakna
andas vi som om signaturmelodin
redan startat och
det åttonde skrattet börjar studsa och spraka
SJUFs version
När kommer kvinnan inse att den här föreställningen inte går ihop!?
¤¤¤¤¤¤¤
LJUSANJAs version
En kvinna klättrar in i åtsmitande mim-dräkt. Den tråkiga röken bakom henne följer med in. Vi undrar. Hon börjar lysa lila-rosa. Det är roligt. För kvinnan biter ihop och låtsas oberörd. Ändå håller hon en fantasi i händerna, en ofantligt liten figur.
ORGAMs version
Känner igen kvinnan. Måste ha sett henne på bild. Men har inget minne av vem hon är. Hon är väl en figur eller nåt sånt. Emellertid har denna kvinna mött mig någonstans i verkligheten. Men jag känner inte alls igen henne.
EVEMALINEs version
...när kvinnan klättrar in känner hon genast igen oss : vi har funnits i hennes fantasi sedan evinnerliga ögonblick tillbaka...
INRs version
Jo, hon var helt allvarlig. Ändå skrattade denna skådespelerska flera varv med hela kroppen. Publiken satt fasansfullt stilla och undrade hur hon skulle sluta. De sneglade efter scenutgången.
YANDRESAs version
Scenen skall föreställa en sceningång. Det är samma entré som som till den här scenen. Men de andra sitter ju redan i publiken! Jag sitter säkert också i publiken!? Och kvinnan har redan kommit in här en gång förut. Vilken föreställning var det i nu igen...? I pausen före andra akten kommer jag på det. Hon står med vinglaset i dörröppningen och förklarar för en regissör. Scenen skall föreställa ett drapperi, ett djupt. Dessutom har hon en enorm fantasi i sina knutna händer. Förmodligen är det en liten figur. Det gråa ljuset stramar kvinnans läppar, gnistrar hennes hårstrån. Det ska vara så. Eller så är det så. Det kommer spott på mikrofonen. Publiken kliver upp och tittar på mig. Det var i en dröm jag hade för längesen. Jag skall ställa mig i dörröppningen och fånga hennes mun. Hon är inte ett dugg arg här. Dock finns nog intensiteten kvar. Föreställningen kommer snart att börja någon annanstans. Så jag måste stänga av all oflexibel förväntan. Jag skall vara det jag föreställer mig, som om hon var med i denna scenen. Hur visste dom att det var JAG som drömde den!?
CISIRISs version
en stråle tänds bakom spegeln
bitar ur publiken blir synliga
berättar nu kvinnan hur hon plockade ut fantasin
från en TV-skärm någon gång på 70-talet
ikväll skall hon äntligen stoppa tillbaks den igen
fastän det egentligen är försent för oss att vara vakna
andas vi som om signaturmelodin
redan startat och
det åttonde skrattet börjar studsa och spraka
SJUFs version
När kommer kvinnan inse att den här föreställningen inte går ihop!?
¤¤¤¤¤¤¤
27 maj 2008
Sju JuniLjus .......manusSkiss #3. TRädet är det
¤¤¤¤¤¤¤
LJUSANJAs version
Vi sitter på varsin gren och gläntar in solen i trädet, inuti trädet, tills FLOW det flyger mot universum upp!!!!!!!
YANDRESAs version
Det ska vara två träd som står på andra sidan om varandra och aldrig räcker fram, ända tills det tredje trädet växer upp ur fjärran och närmar sig...
INRs version
Trädet stod på ett ensamt berg och skrattade åt solen kanske.
EVEMALINEs version
med svindelväven hårt virad kring pannan sitter hon i den böjliga björken och gungar sitt hjärta upp o ner ur kärret (kämpigt fast lycklig)
ORGAMs version
[Jag satt fasansfullt högt upp på stammen.] Då kommer kvinnan och dunkar rumpan. Då ramlar jag ner i hennes hår och trasslar in oss i flera dygn i streck - -
SJUFs version
Du kan inte ramla ner när du uppnått en bestämd nivå av trädet.
CISIRISs version
Sol över smultronfältet,
träd som gömmer sig,
anländande mysterium.......
¤¤¤¤¤¤¤
LJUSANJAs version
Vi sitter på varsin gren och gläntar in solen i trädet, inuti trädet, tills FLOW det flyger mot universum upp!!!!!!!
YANDRESAs version
Det ska vara två träd som står på andra sidan om varandra och aldrig räcker fram, ända tills det tredje trädet växer upp ur fjärran och närmar sig...
INRs version
Trädet stod på ett ensamt berg och skrattade åt solen kanske.
EVEMALINEs version
med svindelväven hårt virad kring pannan sitter hon i den böjliga björken och gungar sitt hjärta upp o ner ur kärret (kämpigt fast lycklig)
ORGAMs version
[Jag satt fasansfullt högt upp på stammen.] Då kommer kvinnan och dunkar rumpan. Då ramlar jag ner i hennes hår och trasslar in oss i flera dygn i streck - -
SJUFs version
Du kan inte ramla ner när du uppnått en bestämd nivå av trädet.
CISIRISs version
Sol över smultronfältet,
träd som gömmer sig,
anländande mysterium.......
¤¤¤¤¤¤¤
utmaning
¤
vi griper, vi klättrar
tills träden tar slut
vi håller i solstrålar
slungar oss ut
vi rutschar, vi ramlar
längs rädslornas död
vi lever då längre än nånsin förut
¤
vi griper, vi klättrar
tills träden tar slut
vi håller i solstrålar
slungar oss ut
vi rutschar, vi ramlar
längs rädslornas död
vi lever då längre än nånsin förut
¤
26 maj 2008
NEGATIVT SKAPANDE AV POSITIVT .......{omksrivet från brev till vänner}
¤¤
¤
Just denna morgon hade jag "sett till" att förädla min kompakta oro till en tämligen positiv förväntan, och efter vårt samtal var jag fortfarande så skamlöst glad över att ha lyckats "genomföra" den omvandlingen att jag upplevde detta som ett fullgott arbete i sig självt, och därför inte blev så värst besviken över att vi aldrig gav oss iväg till dansen. Vi kan också beskriva det som att jag under ett par dygn hade tröttat ut organism + psyke genom att känna negativt motstånd, och alltså var så spyfärdigt trött på all denna oro, så att det kändes mycket bättre att hysa nyfikenhet och förväntan (fast cool sådan, baserad på "indifference to the outcome", med andra ord ingen oberördhet men väl oberoende).
Besynnerligt nog, från min egen horisont sett, beskrev du det det i telefon som att du aldrig någonsin upplevt sådana omvandlingar av känslan FÖRE en aktivitet har konfronterats/genomförts. Den negativa känslan verkar alltid enbart bli ALLTMER negativ för dig, ända tills du utsätter den för handling/prövning, och att du enbart väljer mellan att nonchalera känslan helt eller uppmärksamma/uttrycka den direkt. Hade jag erfarit att känslor alltid är så oflexiblet opåverkbara av andra känslor och/eller av rent introvert tänkande, så hade jag givetvis aldrig heller menat som jag gör att KÄNSLAN/upplevelsen är livets mening!
.......
"Och det rätta svaret är inte att jag SKAPAR negativa känslor hos andra.
Tyvärr. Annars är ju givetvis det det behagliga svaret. "
Förmodligen den centralaste punkten av allihop!!!
Nej, självklart SKAPAR du inte våra negativa känslor/reaktioner, lika lite som vi SKAPAR dina.
Vi HAR REDAN en negativ känsla när vi är REACTIVE.
Vi får ofta hålla på och hävda att vi REDAN VET vad vi brister i, vilket du har en tendens att tolka som nonchalans och passivitet från våran sida.
Vad vi däremot kan säga att vi GÖR titt som tätt, är att vi RIKTAR ENERGI mot och därmed FÖRSTÄRKER varandras känslor/reaktioner. Det har ju konstaterats tusen gånger. När det gäller positiv UPPMUNTRAN så är det naturligtvis precis så vi BÖR göra, och därmed exakt så som vi INGALUNDA bör göra när det gäller negativa känslor. Ingen annan än F är bättre på att komma ihåg detta.
Dilemmat är dock att F delvis har FEL här, har jag kommit att förstå (och delvis hålla med om). Enligt min nuvarande inställning bör vi snarast I MÅTTLIGA DOSER rikta energi på våra negativa känslor/reaktioner. Det som effektivast sätter igång processer är rentav NEGATIV och krävande energi, som nyttjas just i hjälpande, upplyftande syfte. Men, alltjämt, ALLRA bäst är när kritiken riktas GENOM POSITIVA känslor men SAMTIDIGT lyckas uttrycka/motivera till någon sorts KRAV på förändring. Hur detta bäst går till vill jag mest av allt veta mer om, för det är bland det svårhanterbaraste jag stött på hittills i livet.......!
.......
Skrivet nåra dar in i framtiden, alltså "prehumt publicerat". Synd att jag inte insett fulla faktiska vidden av följande förrän nu....... (fast inte "synd", för det är ju nu jag inser det):
Trodde jag kände till alla känslor som finns, men imorse fick jag reda på att motvilja eller motstånd [resistance] är just en känsla. Jag låter mig alltför ofta uppleva sådan motvilja. Den inverkar förlamande. Trots att motviljan är full av "vilja" att situationen skall vara annorlunda, ger den ingen sådan energi som vi använder till att förändra belägenheten. Det är för att vi inte är i nuet när vi är i motståndet. Man låter sig bli helt instängd i sitt huvud, förnekar det som är närvarande framför sig. Istället bara antingen grämer vi oss eller fasar inför något.
T ex när jag inte vill ta tid just nu till att fortsätta det nyss inledda samtalet med en människa, utan hellre önskar föreslå att vi pratar vidare vid ett annat tillfälle, MEN ingalunda vågar omedelbart föreslå detta av oro att såra den andre... ja ...då omvandlas min intention på ett ögonblick (känslor är ofta snabba) till motvilja inför hela samtalet. Då testar jag inte, då frågar jag inte gärna, då lyssnar jag sämre. Kort sagt spänner man sig.
.......
Börjat läsa "FLOW - den Optimala Upplevelsens Psykologi" av Mihaly Csikszentmihalyi. Den förefaller inrymma gott mentalt underlag till att hantera/upplösa de konflikter vi utkämpar (inte minst NU)
Inleder med ett exempel redan från George Kleins förord, självfallet enbart för att det bekräftar min redan existerande inställning att söka lösa LAGOM krävande konflikter ;-)
"Ofta pendlar vi mellan två poler av meningslöshet. Väljer vi uppgifter som överstiger vår förmåga känner vi ångest. Ligger uppgiften långt under vår förmåga, som så ofta i vardagslivet, blir vi uttråkade. Så kan våra liv rinna bort i en ständig pendelrörelse mellan oro och leda.
Men ibland händer något annat. Vi får eller väljer en uppgift som verkar krävande men meningsfull."
En bra bit in i boken (sid 77) hittar jag författarens hittills optimala beskrivning av samma fenomen:
"Men hur njutbar en aktivitet är beror ytterst på hur komplex den är. De små automatiska lekar som vi vävt in i vardagslivet hjälper oss att reducera ledan men lägger inte mycket till den positiva kvaliteten i upplevelsen. För att åstadkomma det behöver vi ställas inför mer krävande utmaningar....... Att spela tennis är till exempel inte njutbart om de båda spelarna står på olika nivå. Den sämre spelaren kommer att känna sig ängslig och den bättre spelaren kommer att tycka att det är långtråkigt. ....... Njutningen uppstår i området mellan leda och ängslan, när utmaningarna precis motsvarar personens handlingsförmåga."
Antar att det var detta jag (/vi?) erfor på teaterkursen. Inget av momenten kunde göras på rutin, inte heller på 100% ren improvisation. Risken att göra bort sig eller "inte komma på något bra" fanns hela tiden med, men alltsammans var win-win på det viset alla omedelbart lärde sig något av varandras försök. Full frihet fanns att kreativt använda sin egen fysiska+psykiska belägenhet i de spelade situationerna, stå upp för och vara den man är, men inte på det viset att varje steg potentiellt stämplas som uttryck för ens (o)förmåga att vara attraktiv och behaglig.
Till viss skillnad från danskursen kändes det ickelunda lika kritiskt påtagligt när en av parterna visar sig kunna hålla bättre kroppsspråk osv än en annan. Spelet kan fås att funka i alla fall genom kreativ kompensering, genom en hel palett av metoder (inte olikt socialt attraktionsskapande till vardags). Under dansen däremot (åtminstone före alla turer sitter i ryggmärgen) är det viktigare att varje steg klickar exakt, som i en sport, för att det hela alls skall vara genomförbart, vilket åtminstone hos mig upplevs som ett skäl att känna krampaktigare oro/ångest än om jag ser utrymme att välja metod. Samtidigt ville jag under dramakursen visa mycket mer vad jag verkligen kan, och upptäcka vad de andra kan, även om jag slappnade av lite väl mycket emellanåt, bara för att det var så himla roligt!!
¤
¤¤
¤
Just denna morgon hade jag "sett till" att förädla min kompakta oro till en tämligen positiv förväntan, och efter vårt samtal var jag fortfarande så skamlöst glad över att ha lyckats "genomföra" den omvandlingen att jag upplevde detta som ett fullgott arbete i sig självt, och därför inte blev så värst besviken över att vi aldrig gav oss iväg till dansen. Vi kan också beskriva det som att jag under ett par dygn hade tröttat ut organism + psyke genom att känna negativt motstånd, och alltså var så spyfärdigt trött på all denna oro, så att det kändes mycket bättre att hysa nyfikenhet och förväntan (fast cool sådan, baserad på "indifference to the outcome", med andra ord ingen oberördhet men väl oberoende).
Besynnerligt nog, från min egen horisont sett, beskrev du det det i telefon som att du aldrig någonsin upplevt sådana omvandlingar av känslan FÖRE en aktivitet har konfronterats/genomförts. Den negativa känslan verkar alltid enbart bli ALLTMER negativ för dig, ända tills du utsätter den för handling/prövning, och att du enbart väljer mellan att nonchalera känslan helt eller uppmärksamma/uttrycka den direkt. Hade jag erfarit att känslor alltid är så oflexiblet opåverkbara av andra känslor och/eller av rent introvert tänkande, så hade jag givetvis aldrig heller menat som jag gör att KÄNSLAN/upplevelsen är livets mening!
.......
"Och det rätta svaret är inte att jag SKAPAR negativa känslor hos andra.
Tyvärr. Annars är ju givetvis det det behagliga svaret. "
Förmodligen den centralaste punkten av allihop!!!
Nej, självklart SKAPAR du inte våra negativa känslor/reaktioner, lika lite som vi SKAPAR dina.
Vi HAR REDAN en negativ känsla när vi är REACTIVE.
Vi får ofta hålla på och hävda att vi REDAN VET vad vi brister i, vilket du har en tendens att tolka som nonchalans och passivitet från våran sida.
Vad vi däremot kan säga att vi GÖR titt som tätt, är att vi RIKTAR ENERGI mot och därmed FÖRSTÄRKER varandras känslor/reaktioner. Det har ju konstaterats tusen gånger. När det gäller positiv UPPMUNTRAN så är det naturligtvis precis så vi BÖR göra, och därmed exakt så som vi INGALUNDA bör göra när det gäller negativa känslor. Ingen annan än F är bättre på att komma ihåg detta.
Dilemmat är dock att F delvis har FEL här, har jag kommit att förstå (och delvis hålla med om). Enligt min nuvarande inställning bör vi snarast I MÅTTLIGA DOSER rikta energi på våra negativa känslor/reaktioner. Det som effektivast sätter igång processer är rentav NEGATIV och krävande energi, som nyttjas just i hjälpande, upplyftande syfte. Men, alltjämt, ALLRA bäst är när kritiken riktas GENOM POSITIVA känslor men SAMTIDIGT lyckas uttrycka/motivera till någon sorts KRAV på förändring. Hur detta bäst går till vill jag mest av allt veta mer om, för det är bland det svårhanterbaraste jag stött på hittills i livet.......!
.......
Skrivet nåra dar in i framtiden, alltså "prehumt publicerat". Synd att jag inte insett fulla faktiska vidden av följande förrän nu....... (fast inte "synd", för det är ju nu jag inser det):
Trodde jag kände till alla känslor som finns, men imorse fick jag reda på att motvilja eller motstånd [resistance] är just en känsla. Jag låter mig alltför ofta uppleva sådan motvilja. Den inverkar förlamande. Trots att motviljan är full av "vilja" att situationen skall vara annorlunda, ger den ingen sådan energi som vi använder till att förändra belägenheten. Det är för att vi inte är i nuet när vi är i motståndet. Man låter sig bli helt instängd i sitt huvud, förnekar det som är närvarande framför sig. Istället bara antingen grämer vi oss eller fasar inför något.
T ex när jag inte vill ta tid just nu till att fortsätta det nyss inledda samtalet med en människa, utan hellre önskar föreslå att vi pratar vidare vid ett annat tillfälle, MEN ingalunda vågar omedelbart föreslå detta av oro att såra den andre... ja ...då omvandlas min intention på ett ögonblick (känslor är ofta snabba) till motvilja inför hela samtalet. Då testar jag inte, då frågar jag inte gärna, då lyssnar jag sämre. Kort sagt spänner man sig.
.......
Börjat läsa "FLOW - den Optimala Upplevelsens Psykologi" av Mihaly Csikszentmihalyi. Den förefaller inrymma gott mentalt underlag till att hantera/upplösa de konflikter vi utkämpar (inte minst NU)
Inleder med ett exempel redan från George Kleins förord, självfallet enbart för att det bekräftar min redan existerande inställning att söka lösa LAGOM krävande konflikter ;-)
"Ofta pendlar vi mellan två poler av meningslöshet. Väljer vi uppgifter som överstiger vår förmåga känner vi ångest. Ligger uppgiften långt under vår förmåga, som så ofta i vardagslivet, blir vi uttråkade. Så kan våra liv rinna bort i en ständig pendelrörelse mellan oro och leda.
Men ibland händer något annat. Vi får eller väljer en uppgift som verkar krävande men meningsfull."
En bra bit in i boken (sid 77) hittar jag författarens hittills optimala beskrivning av samma fenomen:
"Men hur njutbar en aktivitet är beror ytterst på hur komplex den är. De små automatiska lekar som vi vävt in i vardagslivet hjälper oss att reducera ledan men lägger inte mycket till den positiva kvaliteten i upplevelsen. För att åstadkomma det behöver vi ställas inför mer krävande utmaningar....... Att spela tennis är till exempel inte njutbart om de båda spelarna står på olika nivå. Den sämre spelaren kommer att känna sig ängslig och den bättre spelaren kommer att tycka att det är långtråkigt. ....... Njutningen uppstår i området mellan leda och ängslan, när utmaningarna precis motsvarar personens handlingsförmåga."
Antar att det var detta jag (/vi?) erfor på teaterkursen. Inget av momenten kunde göras på rutin, inte heller på 100% ren improvisation. Risken att göra bort sig eller "inte komma på något bra" fanns hela tiden med, men alltsammans var win-win på det viset alla omedelbart lärde sig något av varandras försök. Full frihet fanns att kreativt använda sin egen fysiska+psykiska belägenhet i de spelade situationerna, stå upp för och vara den man är, men inte på det viset att varje steg potentiellt stämplas som uttryck för ens (o)förmåga att vara attraktiv och behaglig.
Till viss skillnad från danskursen kändes det ickelunda lika kritiskt påtagligt när en av parterna visar sig kunna hålla bättre kroppsspråk osv än en annan. Spelet kan fås att funka i alla fall genom kreativ kompensering, genom en hel palett av metoder (inte olikt socialt attraktionsskapande till vardags). Under dansen däremot (åtminstone före alla turer sitter i ryggmärgen) är det viktigare att varje steg klickar exakt, som i en sport, för att det hela alls skall vara genomförbart, vilket åtminstone hos mig upplevs som ett skäl att känna krampaktigare oro/ångest än om jag ser utrymme att välja metod. Samtidigt ville jag under dramakursen visa mycket mer vad jag verkligen kan, och upptäcka vad de andra kan, även om jag slappnade av lite väl mycket emellanåt, bara för att det var så himla roligt!!
¤
¤¤
25 maj 2008
FIGURENS FEMTE ANSIKTE
¤¤¤¤¤¤¤
Det var en gång en figur. Figuren hade fem ansikten, det ena intressantare än det andra, och det tredje minst lika intressant som det fjärde. Däremot saknade figuren kropp. Ansiktena for omkring över fälten likt filmskärmar. Ibland bläddrade de sig som en sagobok. Det var figuren som försökte berätta för sig själv vem denna figur var. Och det var bara figuren som fann historien intressant, för det fanns ingen annan intelligent varelse där. Fälten var gjorda av sten, och på somliga håll växte smultron ur springorna. Figuren brukade bo inuti grottskrevor när det var sol. När det var måne fladdrade figuren fram över stenfälten med sin flimrande föreställning. Rymden hängde som en svartglänsnade publik ovanför. Den var osynlig. Och det hände sig alltsom tätare i tidevarven att figuren kom fram till just fem figurer. Ansiktena tydde ju på det. Emellertid gillade figuren inte alls fem. Figuren uppskattade sju eller tre. Fem låg liksom så hopplöst mittemellan. Splittringen kändes aldrig som en fullkomlig splittring. Det blev jämna par på vardera sidan figuren. Ty två av dess ansikten var manliga, och två av dess ansikten var kvinnliga. Det femte ansiktet dock hade icke lyckats bestämma sig ännu.
En natt var där en dörr som skulle öppnas. Figuren hade upptäckt dörren uppe i rymden. Den var mindre än en bok, lika liten som ett tecken, så blott ett av ansiktena skulle få plats att ta sig igenom. Och när ansiktet väl var igenom, då skulle figuren ingalunda längre vilja föra med sig de fyra övriga, för behovet skulle vara bortblåst. Det var åtminstone vad figuren hade funderat fram. Att det verkligen funkade så kunde figuren ännu ej vara säker på (trodde figuren åtminstone..... Egentligen kunde figuren vara hur säker som figuren bara ville.). Hursomhaver måste figuren bestämma sig för vilket ansikte figuren ville ha med sig. Naturligast hade nog varit att välja det obestämda ansiktet, så kunde man bestämma sig först senare, när man var igenom. Eller när kvinna var igenom..... Emellertid förelåg ett dilemma. Det obestämda ansiktet ville prompt ingalunda låta sig passera någon dörr, verkligen ej, nej, allra minst en dörr med osynlig publik omkring. Figuren kunde ju alltid tvinga sitt ansikte, men hur medhjälpsamt skulle det då vara efteråt? Antingen ännu mindre villigt - eller för första gången riktigt villigt..... Allting hängde ju på vad ansiktet skulle komma att erfara för sorts hisnande horisonter på andra sidan dörren.
¤¤¤¤¤¤¤
Det var en gång en figur. Figuren hade fem ansikten, det ena intressantare än det andra, och det tredje minst lika intressant som det fjärde. Däremot saknade figuren kropp. Ansiktena for omkring över fälten likt filmskärmar. Ibland bläddrade de sig som en sagobok. Det var figuren som försökte berätta för sig själv vem denna figur var. Och det var bara figuren som fann historien intressant, för det fanns ingen annan intelligent varelse där. Fälten var gjorda av sten, och på somliga håll växte smultron ur springorna. Figuren brukade bo inuti grottskrevor när det var sol. När det var måne fladdrade figuren fram över stenfälten med sin flimrande föreställning. Rymden hängde som en svartglänsnade publik ovanför. Den var osynlig. Och det hände sig alltsom tätare i tidevarven att figuren kom fram till just fem figurer. Ansiktena tydde ju på det. Emellertid gillade figuren inte alls fem. Figuren uppskattade sju eller tre. Fem låg liksom så hopplöst mittemellan. Splittringen kändes aldrig som en fullkomlig splittring. Det blev jämna par på vardera sidan figuren. Ty två av dess ansikten var manliga, och två av dess ansikten var kvinnliga. Det femte ansiktet dock hade icke lyckats bestämma sig ännu.
En natt var där en dörr som skulle öppnas. Figuren hade upptäckt dörren uppe i rymden. Den var mindre än en bok, lika liten som ett tecken, så blott ett av ansiktena skulle få plats att ta sig igenom. Och när ansiktet väl var igenom, då skulle figuren ingalunda längre vilja föra med sig de fyra övriga, för behovet skulle vara bortblåst. Det var åtminstone vad figuren hade funderat fram. Att det verkligen funkade så kunde figuren ännu ej vara säker på (trodde figuren åtminstone..... Egentligen kunde figuren vara hur säker som figuren bara ville.). Hursomhaver måste figuren bestämma sig för vilket ansikte figuren ville ha med sig. Naturligast hade nog varit att välja det obestämda ansiktet, så kunde man bestämma sig först senare, när man var igenom. Eller när kvinna var igenom..... Emellertid förelåg ett dilemma. Det obestämda ansiktet ville prompt ingalunda låta sig passera någon dörr, verkligen ej, nej, allra minst en dörr med osynlig publik omkring. Figuren kunde ju alltid tvinga sitt ansikte, men hur medhjälpsamt skulle det då vara efteråt? Antingen ännu mindre villigt - eller för första gången riktigt villigt..... Allting hängde ju på vad ansiktet skulle komma att erfara för sorts hisnande horisonter på andra sidan dörren.
¤¤¤¤¤¤¤
21 maj 2008
WONDERFUL LIFE
¤¤
Just watched It's A Wonderful Life
for the second time...
And I never ever will wish
that I never really had saw
this truly loving, living movie
I always want to wish to
to be able to make things bad
because otherwise no one can be glad when I do good.......
At first I thought Donna Reed was Ingrid Bergman :D
Some among my favourite lines
(of which most other would be useless without the whole situation in mind)
more or less with the correct words (I missed english text):
"Strange, isn't it!? Each man's life touches so many other men's lives. When he isn't around he leaves an awful hole."
Clarence (Angel Second Class)
about Harry's wishing he's never been born, but get to experience himself how the world really would've been then...
"Look daddy - put them together again!"
Little Zuzu when the blades of the flower has got loose
"Boys and girls and music - why do they need gin!?"
Annie, the housemaid about the youth's dancing
"-Shh, Mother's listening!
-I'm NOT!"
Mary in front of Harry, with Sam on the phone and Mother up the stairway close to the other phone
"Eighteen!? That means you were just seventeen last year...
...You look a little older without clothes."
Harry walking with Mary dressed in bathrobe
"-What is it - a boy or a girl?
-Mhm!!" [nods]
Mary just told Harry she's pregnant
¤¤
Just watched It's A Wonderful Life
for the second time...
And I never ever will wish
that I never really had saw
this truly loving, living movie
I always want to wish to
to be able to make things bad
because otherwise no one can be glad when I do good.......
At first I thought Donna Reed was Ingrid Bergman :D
Some among my favourite lines
(of which most other would be useless without the whole situation in mind)
more or less with the correct words (I missed english text):
"Strange, isn't it!? Each man's life touches so many other men's lives. When he isn't around he leaves an awful hole."
Clarence (Angel Second Class)
about Harry's wishing he's never been born, but get to experience himself how the world really would've been then...
"Look daddy - put them together again!"
Little Zuzu when the blades of the flower has got loose
"Boys and girls and music - why do they need gin!?"
Annie, the housemaid about the youth's dancing
"-Shh, Mother's listening!
-I'm NOT!"
Mary in front of Harry, with Sam on the phone and Mother up the stairway close to the other phone
"Eighteen!? That means you were just seventeen last year...
...You look a little older without clothes."
Harry walking with Mary dressed in bathrobe
"-What is it - a boy or a girl?
-Mhm!!" [nods]
Mary just told Harry she's pregnant
¤¤
20 maj 2008
Vad Ville jAG Helst Bli När Jag Blev STOR...?
...eller vad drömde jag intensivast om att fortsätta syssla med i framtiden...?
men trodde ändå inte fullt ut på att verkligen leva livet som det...
...fastän det samtidigt är precis vad jag kommit att göra i somliga avseenden:
2008
SkådeSpelare eller ManusFörfattare
2007
Analytiker av Psykologiska system eller blott ett rent fenomen
2006
idéHistoriker o SagoSkrivare
2005
Film- o Musik-Recensent
2004
ihopMixare o collageMakare
2003
Esoteriker, Healer
2002
FotoLaboratör eller NavelSkådare
2001
Bibliotekarie, Antikvarie
2000
Filosofisk Debattör
1999
FlickFotograf
1998
EssäSkrivare, Antropolog
1997
HumanVetenskaplig Forskare, Ekosof
1996
Poet, Vandrare
1995
SkivProducent, VapenVägrare (nå, gjorde lumpen ändå)
1994
DrömForskare, jungiansk Psykolog eller Astrolog
1993
Konstnär (Målare), Piano-improvisatör
1992
RomanFörfattare och FörÄlskad
1991
ReligionsKännare alternativt SexExpert
1990
TrestegsHoppare eller Löpare
1989
Astronaut eller Astronom
1988
BrandSoldat, SerieTecknare
1987
DjurparksDirektör, NaturForskare
¤
¤¤
19 maj 2008
LIVING (is easy with eyes closed. But I think I know [or feel?] when it's a) DREAM
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤
from one of the facebook-groups consisting of "introverted intuitives" like me (may their gravity center be to think or to feel):
from post by my new "friend" Sanya:
"I often wonder about myself at the end of my life looking back. What would I think? How would I see it? Would I be satisfied with how I lived, or disappointed for oppurtunities missed? Already, where I am, I wish I could go back 12 years and do it all differently (but keeping the wisdom I've gained up until now) - that is probably not a very healthy outlook. I often wonder, also, if this life is just a big, very lucid dream? If it was, I guess that I should be more daring, like my more extroverted friends."
My answer right now:
...will be more daring if life's a dream and you become conscious (=lucid) of the fact that it really is a dream... Interesting! I should surely also be more willing to take risks then (in a physical and not only psychological way).
But it already resembles my faith in reincarnation. Every dream has a wake-up, an "afterwards". So has this life too! Even if after a dream we don't have to harvest what we saw in it = a difference from real life reincarnations...?
Anyway,assume there's a wake-up from this life:
Do you feel more brave because other people becomes unreal and you don't bear full responsibility for how you treat them in the dream?
Or will you maybe still imagine they are dreaming IN the same dream as you are, a collective dream-sphere, and therefore should be carefully treated while experiencing this dream... even if it's not so deadly serious for anyone of us what really happens in this dream??? :-)
Another of Sanya's posts, that was no reply to me:
"Ha ha ha....I just realised that when I wrote this I was under quite a bit of stress in daily life & had shut-down my feeling function, in the need for a re-charge.
What made me realise my F preference (however small it may be) was the question: If a friend was over at your house, and it was getiing late, and you were extremely tired - would you ask them to leave, or just drop hints at how tired you were, or do neither, but try to ignore your tiredness & patiently wait until they were ready to leave (so as not to offend them/hurt their feelings)?....Naturally, I'd probably pick the spineless third option, thus indicating that quite obviously I'm a feeler, however hard it is for me to admit it....What a rational conclusion to come to! ha ha ha ha......I'll probably change my mind again tomorrow.
Actually, after finishing Keirnsey's book I got 50% INFP/INTP...so the search for clarity continues...Although I don't really trust myself with those questionaires anymore, as I'm likely to change responses according to my mood....?...rambling, rambling, rambling, rambling....(Note to self: one should try not to use Facebook Discussion Boards as a personal diary. My apologies one & all.)"
I wrote:
I think (no no: FEEL :D) that Sanya's last observation (=the "Note to self") capture's the core of what it means being INFP. I also imagine this explaines why this groups has a relatively very well-filled discussion board :-)
For me every day is circulating around different kinds of diary-writing, but I find it more and more meaningless to write unless there is a potential chance that someone else might read it right now and imagine something personal about my deeply introverted experiences, as they try to make their way across the universe by believing they're less and less lonely as my thoughts become more and more extraverted.
Therefore I often act as I myself run a whole "newspaper" that tries to shed light on every microscopic relation inside my head or heart, idealistically dreaming that my patterns really has a real relation to everyone I know in the whole world, in each minute, even if only one person (or none at all) actually reads my "fantasies".
Furthermore, I seem to be quite as much motivated by Thinking as by Feeling. First I thought I was INTP, but a test showed me as a little more INFP. I spend very much time trying to synchronize feelings with thoughts.
...A little later...
Sanya:
Just throwing an idea up in the air: as INTP's have an extraverted F function, would that make them seem more friendly to other people, or more likely than the other NT's to express their feelings....and so maybe be misjudged by others as feelers??
Me:
Yes :-)
I have the same (but reversed) tendency "to be misjudged". As INFP people seldom see my strongest motivation, the feeling, and experience me as someone who is extremely good at (or at least very willing to) expressing thoughts. Which is really true ;-) but not the whole picture... And then they appreciate my company for the sake of the thinking, rather than what I would like most: the feeling.
As some of us introverts observes, some of us are doing good work on social extravertion. However, in the process of learning to meet people outside one's head (or outside one's heart) it can be easier to show what we already have no problems expressing, for a thinker his/her feelings.
To make the work complete, it's a good reminder (thank you!) to realize your strongest motivation can never be too clearly expressed, if the goal is to make other understand it. I always think I will be overexplicit if I show what I feel even more than I think I already do. But that's probably because I'm already so very present inside myself :-) and often will continue to use delicate thinking to put words and symbols to deep feeling.
¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤
from one of the facebook-groups consisting of "introverted intuitives" like me (may their gravity center be to think or to feel):
from post by my new "friend" Sanya:
"I often wonder about myself at the end of my life looking back. What would I think? How would I see it? Would I be satisfied with how I lived, or disappointed for oppurtunities missed? Already, where I am, I wish I could go back 12 years and do it all differently (but keeping the wisdom I've gained up until now) - that is probably not a very healthy outlook. I often wonder, also, if this life is just a big, very lucid dream? If it was, I guess that I should be more daring, like my more extroverted friends."
My answer right now:
...will be more daring if life's a dream and you become conscious (=lucid) of the fact that it really is a dream... Interesting! I should surely also be more willing to take risks then (in a physical and not only psychological way).
But it already resembles my faith in reincarnation. Every dream has a wake-up, an "afterwards". So has this life too! Even if after a dream we don't have to harvest what we saw in it = a difference from real life reincarnations...?
Anyway,assume there's a wake-up from this life:
Do you feel more brave because other people becomes unreal and you don't bear full responsibility for how you treat them in the dream?
Or will you maybe still imagine they are dreaming IN the same dream as you are, a collective dream-sphere, and therefore should be carefully treated while experiencing this dream... even if it's not so deadly serious for anyone of us what really happens in this dream??? :-)
Another of Sanya's posts, that was no reply to me:
"Ha ha ha....I just realised that when I wrote this I was under quite a bit of stress in daily life & had shut-down my feeling function, in the need for a re-charge.
What made me realise my F preference (however small it may be) was the question: If a friend was over at your house, and it was getiing late, and you were extremely tired - would you ask them to leave, or just drop hints at how tired you were, or do neither, but try to ignore your tiredness & patiently wait until they were ready to leave (so as not to offend them/hurt their feelings)?....Naturally, I'd probably pick the spineless third option, thus indicating that quite obviously I'm a feeler, however hard it is for me to admit it....What a rational conclusion to come to! ha ha ha ha......I'll probably change my mind again tomorrow.
Actually, after finishing Keirnsey's book I got 50% INFP/INTP...so the search for clarity continues...Although I don't really trust myself with those questionaires anymore, as I'm likely to change responses according to my mood....?...rambling, rambling, rambling, rambling....(Note to self: one should try not to use Facebook Discussion Boards as a personal diary. My apologies one & all.)"
I wrote:
I think (no no: FEEL :D) that Sanya's last observation (=the "Note to self") capture's the core of what it means being INFP. I also imagine this explaines why this groups has a relatively very well-filled discussion board :-)
For me every day is circulating around different kinds of diary-writing, but I find it more and more meaningless to write unless there is a potential chance that someone else might read it right now and imagine something personal about my deeply introverted experiences, as they try to make their way across the universe by believing they're less and less lonely as my thoughts become more and more extraverted.
Therefore I often act as I myself run a whole "newspaper" that tries to shed light on every microscopic relation inside my head or heart, idealistically dreaming that my patterns really has a real relation to everyone I know in the whole world, in each minute, even if only one person (or none at all) actually reads my "fantasies".
Furthermore, I seem to be quite as much motivated by Thinking as by Feeling. First I thought I was INTP, but a test showed me as a little more INFP. I spend very much time trying to synchronize feelings with thoughts.
...A little later...
Sanya:
Just throwing an idea up in the air: as INTP's have an extraverted F function, would that make them seem more friendly to other people, or more likely than the other NT's to express their feelings....and so maybe be misjudged by others as feelers??
Me:
Yes :-)
I have the same (but reversed) tendency "to be misjudged". As INFP people seldom see my strongest motivation, the feeling, and experience me as someone who is extremely good at (or at least very willing to) expressing thoughts. Which is really true ;-) but not the whole picture... And then they appreciate my company for the sake of the thinking, rather than what I would like most: the feeling.
As some of us introverts observes, some of us are doing good work on social extravertion. However, in the process of learning to meet people outside one's head (or outside one's heart) it can be easier to show what we already have no problems expressing, for a thinker his/her feelings.
To make the work complete, it's a good reminder (thank you!) to realize your strongest motivation can never be too clearly expressed, if the goal is to make other understand it. I always think I will be overexplicit if I show what I feel even more than I think I already do. But that's probably because I'm already so very present inside myself :-) and often will continue to use delicate thinking to put words and symbols to deep feeling.
¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
18 maj 2008
Sagan om Sagan såsom Den Hemliga Flickan
¤
Här plockar jag så fram och låter slutligen publicera en av mina äldre miniatyrnoveller, som det synes den som fått bäst respons hittills... (GRattis IRina på din stora dag om två dagar!!) ...förmodligen för att den mer än någon annan påminner om en vanlig SAGA helt enkelt.
Jag lämnar språket oberört, fastän det kliar i fingrarna att gripa in på ett eller annat ställe. Så därmed skall erkännas att jag trots allt just fyllde i och tog bort här och var :D
Somliga frön av inspirationen lär komma ifrån MOMO av Michael Ende:
Det var en gång en flicka som levde i hemlighet. Bland människorna gick hon omkring, men ingen visste ens att hon fanns. Så hemlig var hon.
Flickan hade funnits länge. I åtskilliga år hade hon levat, ja säkert i tusen, eller rentav hundra. Såvitt hon kunde minnas hade hon funnits jämt. Hon kunde ingalunda minnas någon tid när hon INTE hade funnits. Så flickan måste ha funnits alltid.
Inte desto mindre var hon liten, ungefär lika liten som en åttaåring, eller lika stor. Hon bar för det allra mesta en solgul hatt över sitt långa, vinröda hår och hade en enkel, ljusgrön klänning på kroppen.
För egen del hade flickan ingen aning om att hon var hemlig. Hon blev hemskt förvånad varenda gång någon mötte henne utan att tillnärmelsevis se henne. Hon fanns ju här - just precis HÄR - men det märkte de aldrig.
Många människor tittade inte ens efter. De såg än på sina fötter, än på några fåglar. De kikade t o m in genom fönstren, men deras ögon hoppade hela tiden förbi flickan. Somliga människor började kisa och blicka mycket långt bort, som om flickan kanhända fanns där i fjärran. Emellertid lyckades ingen någonsin urskilja henne.
Förmodligen fanns hon alltför nära.......
Flickan bodde överallt i världen. Ibland gick hon omkring mitt i hela folk, ibland på ett ensamt berg. Hon vandrade upp och ned för alla trappor, in och ut ur varenda dörr. Inte sällan hände det att hon somnade i en vattenkanna, och vaknade mitt bland rosensnåren i någons trädgård.
En morgon bland blommorna kom flickan på en ny tanke. Kanske var det så att
alla människor blott låtsades!? Kanske visste de visst om henne!? Jo, säkerligen hade de sett henne, och det hela tiden. Människorna kände gott och väl igen sin flicka, men man ville att hon skulle vara osynlig. Då låtsades man inte se henne - så fick man som man ville.
Denna mycket vuxna, insiktsfulla förklaring gladde flickan fullkomligen. Ville människorna ha det på det viset, så inte henne emot! Det kunde ju vara riktigt roligt att vara hemlig - så länge som det inte var på riktigt.
Med omedelbar inlevelse gick flickan in i sin roll som HEMLIG. Stoltare än någonsin smög hon omkring i staden, ja, hela dagarna i ända. Då och då dansade hon fram och visade sig överallt där man minst anade det. Titt som tätt gömde sig flickan riktigt rejält, bakom allt man kunde tänka sig.
Varenda scen spelade hon för att människorna ännu bättre INTE skulle se henne. Hon tog till och med på sig ett hemligt halsband som hon fann på ett hemligt ställe. På den ovala träbrickan stod det inristat HEMLIG, men det kunde man bara se om man vände på brickan.
Så nu fanns flickan äntligen till för människorna. Hon hade blivit deras egna lilla tysta hemlighet.
Emellertid inträffade redan efter några dagar någonting egendomligt. Människor började göra stora ögon när flickan for förbi framför näsan på dem. Och ännu större ögon gjorde de när hon hoppade in bakom en vägg eller dolde sig bakom en solstråle.
I själva verket började det med några andra barn, som inte kunde hålla sig. De pekade med nyfikna leenden på flickan. Och snart slutade det med att vareviga gubbe i halva världen blängde på flickan. Ej i fjärran som förut glanade de. Nej, nu glodde de rakt på henne - rätt igenom både hus och ljus.
DET skulle de ju inte göra! Icke när man låtsades att hon var hemlig - då fick man ingalunda på några villkor i världen iaktta henne. Det var det absolut sista!! Flickan kände sig både sårad och lite skrämd av deras beteende. Människorna fattade tydligen ingenting ändå.
För nu när det verkligen hade blivit så som flickan en gång i tiden trott - att man alldeles självklart såg henne - ja, då ville hon det inte längre. Hon önskade väldigt mycket hellre vara den här hemligheten. Hon kände sig helt och hållet som en hemlig flicka, och hon hoppades folk ville sluta med sitt fantasilösa tittande på henne.
Ty det var inte henne som människorna såg. Hon var den hemliga flickan, och henne upptäcker man blott om man kikar långt bort i horisonten. Länge och väl måste man söka med alla blickar man har. Möjligen till sist får man syn på en skymt.......
Och har man en gång skådat flickan, har man äntligen sett hennes hemlighet, ja, då kan man vara förvissad. Då är man förvissad om att hon aldrig, aldrig någonsin avslöjar sin hemlighet.
Aldrig helt och hållet...
Ingalunda för någon...
¤
Här plockar jag så fram och låter slutligen publicera en av mina äldre miniatyrnoveller, som det synes den som fått bäst respons hittills... (GRattis IRina på din stora dag om två dagar!!) ...förmodligen för att den mer än någon annan påminner om en vanlig SAGA helt enkelt.
Jag lämnar språket oberört, fastän det kliar i fingrarna att gripa in på ett eller annat ställe. Så därmed skall erkännas att jag trots allt just fyllde i och tog bort här och var :D
Somliga frön av inspirationen lär komma ifrån MOMO av Michael Ende:
Det var en gång en flicka som levde i hemlighet. Bland människorna gick hon omkring, men ingen visste ens att hon fanns. Så hemlig var hon.
Flickan hade funnits länge. I åtskilliga år hade hon levat, ja säkert i tusen, eller rentav hundra. Såvitt hon kunde minnas hade hon funnits jämt. Hon kunde ingalunda minnas någon tid när hon INTE hade funnits. Så flickan måste ha funnits alltid.
Inte desto mindre var hon liten, ungefär lika liten som en åttaåring, eller lika stor. Hon bar för det allra mesta en solgul hatt över sitt långa, vinröda hår och hade en enkel, ljusgrön klänning på kroppen.
För egen del hade flickan ingen aning om att hon var hemlig. Hon blev hemskt förvånad varenda gång någon mötte henne utan att tillnärmelsevis se henne. Hon fanns ju här - just precis HÄR - men det märkte de aldrig.
Många människor tittade inte ens efter. De såg än på sina fötter, än på några fåglar. De kikade t o m in genom fönstren, men deras ögon hoppade hela tiden förbi flickan. Somliga människor började kisa och blicka mycket långt bort, som om flickan kanhända fanns där i fjärran. Emellertid lyckades ingen någonsin urskilja henne.
Förmodligen fanns hon alltför nära.......
Flickan bodde överallt i världen. Ibland gick hon omkring mitt i hela folk, ibland på ett ensamt berg. Hon vandrade upp och ned för alla trappor, in och ut ur varenda dörr. Inte sällan hände det att hon somnade i en vattenkanna, och vaknade mitt bland rosensnåren i någons trädgård.
En morgon bland blommorna kom flickan på en ny tanke. Kanske var det så att
alla människor blott låtsades!? Kanske visste de visst om henne!? Jo, säkerligen hade de sett henne, och det hela tiden. Människorna kände gott och väl igen sin flicka, men man ville att hon skulle vara osynlig. Då låtsades man inte se henne - så fick man som man ville.
Denna mycket vuxna, insiktsfulla förklaring gladde flickan fullkomligen. Ville människorna ha det på det viset, så inte henne emot! Det kunde ju vara riktigt roligt att vara hemlig - så länge som det inte var på riktigt.
Med omedelbar inlevelse gick flickan in i sin roll som HEMLIG. Stoltare än någonsin smög hon omkring i staden, ja, hela dagarna i ända. Då och då dansade hon fram och visade sig överallt där man minst anade det. Titt som tätt gömde sig flickan riktigt rejält, bakom allt man kunde tänka sig.
Varenda scen spelade hon för att människorna ännu bättre INTE skulle se henne. Hon tog till och med på sig ett hemligt halsband som hon fann på ett hemligt ställe. På den ovala träbrickan stod det inristat HEMLIG, men det kunde man bara se om man vände på brickan.
Så nu fanns flickan äntligen till för människorna. Hon hade blivit deras egna lilla tysta hemlighet.
Emellertid inträffade redan efter några dagar någonting egendomligt. Människor började göra stora ögon när flickan for förbi framför näsan på dem. Och ännu större ögon gjorde de när hon hoppade in bakom en vägg eller dolde sig bakom en solstråle.
I själva verket började det med några andra barn, som inte kunde hålla sig. De pekade med nyfikna leenden på flickan. Och snart slutade det med att vareviga gubbe i halva världen blängde på flickan. Ej i fjärran som förut glanade de. Nej, nu glodde de rakt på henne - rätt igenom både hus och ljus.
DET skulle de ju inte göra! Icke när man låtsades att hon var hemlig - då fick man ingalunda på några villkor i världen iaktta henne. Det var det absolut sista!! Flickan kände sig både sårad och lite skrämd av deras beteende. Människorna fattade tydligen ingenting ändå.
För nu när det verkligen hade blivit så som flickan en gång i tiden trott - att man alldeles självklart såg henne - ja, då ville hon det inte längre. Hon önskade väldigt mycket hellre vara den här hemligheten. Hon kände sig helt och hållet som en hemlig flicka, och hon hoppades folk ville sluta med sitt fantasilösa tittande på henne.
Ty det var inte henne som människorna såg. Hon var den hemliga flickan, och henne upptäcker man blott om man kikar långt bort i horisonten. Länge och väl måste man söka med alla blickar man har. Möjligen till sist får man syn på en skymt.......
Och har man en gång skådat flickan, har man äntligen sett hennes hemlighet, ja, då kan man vara förvissad. Då är man förvissad om att hon aldrig, aldrig någonsin avslöjar sin hemlighet.
Aldrig helt och hållet...
Ingalunda för någon...
¤
16 maj 2008
HITTAT MIN CIRKUS?!?!?!?
¤¤
¤¤
Har tydligen "ingen tid" att hitta på några nya miniatyr-noveller eller ens fortsätta dem som skulle passa perfekt in i allt detta att fullborda nu....... ty jag tröttar verkligen ut mig nuförtiden med att bättre än någonsin socialisera med människor, ja, fastän nästan alla möten ger ännu mer energi tillbaka, men, emedan nästa potentiella möte, och före och nästa, och nästa, är jag snabbt lika rolöst orolig över att släppa ifrån mig kontrollen på nytt, rättare sagt inverstera en bit för att få äkta kontroll, javisst, funkar som med rörelse, och det kan tyckas röra sig om rätt lite tid egentligen, sett till hur enorma timmar jag trots allt vistas ensam inuti mitt huvud (och i mitt hjärta) jämfört med andra människor, jo, men jag måste ta utrymme att smälta och förvalta minnena, för det är alltid så plågsamt fantastiskt att få vara mitt uppe i alla dessa föreställningar och/eller möjligheter till faktiska teaterföreställningar, som jag tidigare drömt om eller skrivit ikring, tankens scenerier på tanken på ett tillsammans sammanhang, och nu, ja nu så är i själva verket alla personer jag behöver REDAN HÄR, mitt framför ansiktet på mig, men vad gör jag!?, ja, vad hinner jag samla ihop för att sprida ut!?, nej, blott plaskar lite längre ut i livet nu, omgiven av särdeles underbart folk, och uppenbarligen är det jag som tar tusen initiativ, lyckas vara ett med kroppsspråket, skapar attraktion både här och var, så allt borde vara superbra. Emellertid är jag allt djupare instängd i mina fria fantasier, som jag fortfarande tror att jag egentligen vill vara.
¤
¤¤
¤¤
Har tydligen "ingen tid" att hitta på några nya miniatyr-noveller eller ens fortsätta dem som skulle passa perfekt in i allt detta att fullborda nu....... ty jag tröttar verkligen ut mig nuförtiden med att bättre än någonsin socialisera med människor, ja, fastän nästan alla möten ger ännu mer energi tillbaka, men, emedan nästa potentiella möte, och före och nästa, och nästa, är jag snabbt lika rolöst orolig över att släppa ifrån mig kontrollen på nytt, rättare sagt inverstera en bit för att få äkta kontroll, javisst, funkar som med rörelse, och det kan tyckas röra sig om rätt lite tid egentligen, sett till hur enorma timmar jag trots allt vistas ensam inuti mitt huvud (och i mitt hjärta) jämfört med andra människor, jo, men jag måste ta utrymme att smälta och förvalta minnena, för det är alltid så plågsamt fantastiskt att få vara mitt uppe i alla dessa föreställningar och/eller möjligheter till faktiska teaterföreställningar, som jag tidigare drömt om eller skrivit ikring, tankens scenerier på tanken på ett tillsammans sammanhang, och nu, ja nu så är i själva verket alla personer jag behöver REDAN HÄR, mitt framför ansiktet på mig, men vad gör jag!?, ja, vad hinner jag samla ihop för att sprida ut!?, nej, blott plaskar lite längre ut i livet nu, omgiven av särdeles underbart folk, och uppenbarligen är det jag som tar tusen initiativ, lyckas vara ett med kroppsspråket, skapar attraktion både här och var, så allt borde vara superbra. Emellertid är jag allt djupare instängd i mina fria fantasier, som jag fortfarande tror att jag egentligen vill vara.
¤
¤¤
15 maj 2008
13 maj 2008
FANTASY CAN ONLY GROW (or not) .......AND REAL CURIOSITY DOESN'T LOSE ENERGY
¤
And the following is written by someone I don't know, Janelle, in a kind of jungian psychological-type-based Myers-Brigg's group for INFP-people (Introverted iNtuitive Feeling Perceiving) on facebook:
"I just finished watching Waking Life and it clarified a lot of questions that have been buzzing around in my head for a long time. The biggest worry it brought up is the premise of the film: are you awake?
I have often felt that as an INFP living in the past and future, I miss out on a lot of "now" moments. Sure, I give them plenty of afterthought, and I plan many in advance that usually don't play out how I expect, but when it comes to acting in the moment, I feel like I just 'wake up' a second too late and watch opportunities slide into oblivion. Anybody else have this problem?
I have tried to rein in my thoughts and bring everything together to be fully present in whichever moment I find myself in, but I absolutely cannot stay there for more than a few moments. Are we INFPs destined to just be thinkers (I should say feelers) and observers, pondering the meaning of life deeper than most but never actually living it out? We dream and imagine this wonderful adventurous romantic journey that is how life should be or could be, but in real life I feel like I am waiting for someone to knock on my door. I am just waiting, going through the motions until some storybook/movieworthy adventure sweeps me up and takes me away.
So then, what if that really is just a fantasy? Could life merely be the mundane series of normal events it seems to be? Or rather, I know that the world has magic and mystery and suspense, but I guess my fear is that I will never find mine. I fear that life will pass me by because I didn't recognize the transient opportunities beckoning to me, much less act on them in time.
Well, this post is getting long enough, thank you to anyone who got this far. Anybody have any advice, consolation, adventurous true stories to share?"
¤¤
My answer:
I recognize myself in almost every word you say!! I use to look for things to critisize or clarify, but this time I don't really need to, and it feels good enough to just sympathize :-)
Waking Life is one of my favourite films, and Lucid Dreaming surely is an exciting way of trying to make our conciousness of "the now" a bit longer... But, yes, memories and future possibilities seems to be the most meaningful in my life.
An advice to make you follow your dreams also in practic reality, is to remain very very curious, so curious that you (at last) force yourself to discover if (or HOW) the outside world answers to your inner dreams. Of course I often become dissapointed when the world don't synchronize with my ideals, but if I remain enough curious of the outcome (whatever it will be), then just that feeling/experience always contains enough energy.
And then it's a much more easy game to go out and test things, than it is to stay in my own fear of losing the strong worth of my expectations. Because I know my best fantasies cannot be destroyed by any kind of relations to "the real world". Either the dream don't match, and that's completely OK, or it just grows. It grows when I realize someone else can help me transform my dream (and myself help transforming his/her dream) into something even better...
...which you probably already know :-)
¤
¤¤
And the following is written by someone I don't know, Janelle, in a kind of jungian psychological-type-based Myers-Brigg's group for INFP-people (Introverted iNtuitive Feeling Perceiving) on facebook:
"I just finished watching Waking Life and it clarified a lot of questions that have been buzzing around in my head for a long time. The biggest worry it brought up is the premise of the film: are you awake?
I have often felt that as an INFP living in the past and future, I miss out on a lot of "now" moments. Sure, I give them plenty of afterthought, and I plan many in advance that usually don't play out how I expect, but when it comes to acting in the moment, I feel like I just 'wake up' a second too late and watch opportunities slide into oblivion. Anybody else have this problem?
I have tried to rein in my thoughts and bring everything together to be fully present in whichever moment I find myself in, but I absolutely cannot stay there for more than a few moments. Are we INFPs destined to just be thinkers (I should say feelers) and observers, pondering the meaning of life deeper than most but never actually living it out? We dream and imagine this wonderful adventurous romantic journey that is how life should be or could be, but in real life I feel like I am waiting for someone to knock on my door. I am just waiting, going through the motions until some storybook/movieworthy adventure sweeps me up and takes me away.
So then, what if that really is just a fantasy? Could life merely be the mundane series of normal events it seems to be? Or rather, I know that the world has magic and mystery and suspense, but I guess my fear is that I will never find mine. I fear that life will pass me by because I didn't recognize the transient opportunities beckoning to me, much less act on them in time.
Well, this post is getting long enough, thank you to anyone who got this far. Anybody have any advice, consolation, adventurous true stories to share?"
¤¤
My answer:
I recognize myself in almost every word you say!! I use to look for things to critisize or clarify, but this time I don't really need to, and it feels good enough to just sympathize :-)
Waking Life is one of my favourite films, and Lucid Dreaming surely is an exciting way of trying to make our conciousness of "the now" a bit longer... But, yes, memories and future possibilities seems to be the most meaningful in my life.
An advice to make you follow your dreams also in practic reality, is to remain very very curious, so curious that you (at last) force yourself to discover if (or HOW) the outside world answers to your inner dreams. Of course I often become dissapointed when the world don't synchronize with my ideals, but if I remain enough curious of the outcome (whatever it will be), then just that feeling/experience always contains enough energy.
And then it's a much more easy game to go out and test things, than it is to stay in my own fear of losing the strong worth of my expectations. Because I know my best fantasies cannot be destroyed by any kind of relations to "the real world". Either the dream don't match, and that's completely OK, or it just grows. It grows when I realize someone else can help me transform my dream (and myself help transforming his/her dream) into something even better...
...which you probably already know :-)
¤
¤¤
12 maj 2008
Sprickan in till Slottet mitt.......}}}}}}}} : {{{{{{{........ut uR Grottan i GRottan
¤¤
¤
Drömde en dröm härom dagen som jag fortfarande funderar över. Inget originellt för att vara dröm, men ändå påtagligt verkligt i sin sagolikhet... Upptäckte hur lägenheten som jag lever i, efter åratal visade sig ha en helt oväntad öppning ut mot omvärlden. Stod inuti garderobsutrymmet som man kan kliva in i, och tittade längs kläderna upp mot taket. Där fick jag syn på en glipa, en förvånansvärt stor spricka, liknade mest en skreva in till en grotta, eller ut ur en grotta. Inte för att ljuset alls var ljusare därute (härinne var det redan upplyst) men jag hörde att världen rörde sig, att det liksom fanns en hel atmosfär omkring garderoben. Min första tanke var att: Oj! Människor kan komma in i mitt hem den här vägen. Vad skrämmande! Och det har de förmodligen kunnat göra länge....... Som jag ser det nu efteråt bör drömmen snarare tolkas: Så roligt! Här har jag uppenbarligen en chans att bryta isolationen och trots allt komma någon vart....... Ty sedan måste jag på något vis ha klättrat upp och ut i grottlandskapet. Vandrade där (kändes som att befinna sig i ett gammalt dataspel) när ett par barn kom lekandes. Såg det som min uppgift att köra bort dem, men lyckades inte så värst bra. Vill minnas att jag försökte förklara för dem att de hamnat fel. Men sen ville jag nog ändå att de skulle vara där. Tror t o m jag följde efter dem... till några andra grottutrymmen??? ...hmm, har glömt vart. Skall försöka lirka fram minnena, för somliga drömmar har jag faktiskt lyckats, först flera dygn efteråt, erinra mig lite mer utav.......
¤
¤¤
¤
Drömde en dröm härom dagen som jag fortfarande funderar över. Inget originellt för att vara dröm, men ändå påtagligt verkligt i sin sagolikhet... Upptäckte hur lägenheten som jag lever i, efter åratal visade sig ha en helt oväntad öppning ut mot omvärlden. Stod inuti garderobsutrymmet som man kan kliva in i, och tittade längs kläderna upp mot taket. Där fick jag syn på en glipa, en förvånansvärt stor spricka, liknade mest en skreva in till en grotta, eller ut ur en grotta. Inte för att ljuset alls var ljusare därute (härinne var det redan upplyst) men jag hörde att världen rörde sig, att det liksom fanns en hel atmosfär omkring garderoben. Min första tanke var att: Oj! Människor kan komma in i mitt hem den här vägen. Vad skrämmande! Och det har de förmodligen kunnat göra länge....... Som jag ser det nu efteråt bör drömmen snarare tolkas: Så roligt! Här har jag uppenbarligen en chans att bryta isolationen och trots allt komma någon vart....... Ty sedan måste jag på något vis ha klättrat upp och ut i grottlandskapet. Vandrade där (kändes som att befinna sig i ett gammalt dataspel) när ett par barn kom lekandes. Såg det som min uppgift att köra bort dem, men lyckades inte så värst bra. Vill minnas att jag försökte förklara för dem att de hamnat fel. Men sen ville jag nog ändå att de skulle vara där. Tror t o m jag följde efter dem... till några andra grottutrymmen??? ...hmm, har glömt vart. Skall försöka lirka fram minnena, för somliga drömmar har jag faktiskt lyckats, först flera dygn efteråt, erinra mig lite mer utav.......
¤
¤¤
11 maj 2008
Sunday got no Colour, but my week once had all beams
once more my reflections made in the group Chromographic Synesthesia:
Interesting! My week doesn't have any clear, spatial direction(s). Only thing for sure is that Friday has been a yellow stairway for as long as I can remember. But still I don't know if it leads up or down...
...probably down to the cellar, because Saturday use to be dark, deep lilac. Sunday are black, but can also be white, like in an old movie :-) Then Monday turns to light blue (no, I don't like mondays, and blue has always been my least favourite colour).
The odd-number days seems also light, but happier: Wednesday light green and Friday yellow. Sometimes they can change colours with each other.
The even-number days though, Tuesday and Thursday, are heavier, both kind of purple-red, but with more solid brown or rust in Thursday. The seventh day are really odd, because it can be either the very darkest or very brightest.
At least this is one version, maybe too perfectly systemized to be "true"...
I had much more clear, direct pictures of this things when I was a child. Now most of the experience lies in trying to remember those visions or emotions. Maybe they served as a personal knowledge-help to sort phenomenons of the mysteriously strict grown-up-world :-)
Today I decide more with my intellectual thoughts and daily creativity which things are of which colour and so on. So maybe after all I'm not a case of "synesthesia"...? I don't know much at all about this phenomenon yet; came across the term a couple of weeks ago.......
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤
OCTOPUSSY'S CINEMA SUPER SEPTIMA eller Elva o en halv Fellini {.......sjunde inseglet....... StjärnFiskar uppVäckta vecka 17-18-19}}}}}}}
¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
7. the SUNNY SUSPiRiS
at same time a truly beautiful shape and seriously haunting intrigue,
soulfully warm and chocking sharp,
maybe the most direct discovery of this year.......
DIVING BELL AND THE BUTTERFLY
[LE SCAPHANDRE ET LE PAPILLON]
Julian Schnabel
(France 2007)
= "FJÄRILEN I GLASKUPAN"
8. the MiRRORiNG RiNGUDROME
seen once again now,
after already have been seeing it once again
(because it Reminds me of my own life)
and will see it even once more - if I don't die before.......
SCIENCE OF SLEEP
Michel Gondry
(France 2006)
(...this time together with friends,
which made my personal love for it grow into a much clearer view)
9. the SHERLOCK VERTiGO
a potential masterpiece, its psychology grows
slowly deeper as I put the highly thrilling pieces together,
but the ethereal picture
can as well be a crashing illusion.......
TOMIE
Ataru Oikawa
(Japan 1999)
10. the DOCuTOR BORiNG
learned me a lot about the real world
even though I do NOT appreciate this film-experience in itself
THE QUEEN
Stephen Frears
(United Kingdom 2006)
11. the FELLiNi:iSH
very most misterioso, super collective dream epos!!
Maximal emotional vision, but how good do I really understand it.......?
ROMA
Federico Fellini
(Italy 1972)
11 1/2. the UNFiNiSHED
which I never really saw all way through
but still will work on watching...
MADAME DE...
Max Ophüls
(France /Italy 1953)
12. the JOLiE DEPP
can never be one of my favourites
but possesses charm and sudden feelings
coming from the actresses more than from the idea...
SE UPP FÖR DÅRARNA [Dörrarna stängs...]
av Helena Bergström
med Rakel Wärmländer o Nina Zanjani
(Sverige 2006)
13. the THEATRE
living outside the cinema-screen,
a real close experience
DAGEN EFTER KVÄLLEN FÖRE
Teater Eksem
med manus och medverkan av Vanja Öijes Dahlberg
på Amandas scen
(Göteborg 2008)
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
7. the SUNNY SUSPiRiS
at same time a truly beautiful shape and seriously haunting intrigue,
soulfully warm and chocking sharp,
maybe the most direct discovery of this year.......
DIVING BELL AND THE BUTTERFLY
[LE SCAPHANDRE ET LE PAPILLON]
Julian Schnabel
(France 2007)
= "FJÄRILEN I GLASKUPAN"
8. the MiRRORiNG RiNGUDROME
seen once again now,
after already have been seeing it once again
(because it Reminds me of my own life)
and will see it even once more - if I don't die before.......
SCIENCE OF SLEEP
Michel Gondry
(France 2006)
(...this time together with friends,
which made my personal love for it grow into a much clearer view)
9. the SHERLOCK VERTiGO
a potential masterpiece, its psychology grows
slowly deeper as I put the highly thrilling pieces together,
but the ethereal picture
can as well be a crashing illusion.......
TOMIE
Ataru Oikawa
(Japan 1999)
10. the DOCuTOR BORiNG
learned me a lot about the real world
even though I do NOT appreciate this film-experience in itself
THE QUEEN
Stephen Frears
(United Kingdom 2006)
11. the FELLiNi:iSH
very most misterioso, super collective dream epos!!
Maximal emotional vision, but how good do I really understand it.......?
ROMA
Federico Fellini
(Italy 1972)
11 1/2. the UNFiNiSHED
which I never really saw all way through
but still will work on watching...
MADAME DE...
Max Ophüls
(France /Italy 1953)
12. the JOLiE DEPP
can never be one of my favourites
but possesses charm and sudden feelings
coming from the actresses more than from the idea...
SE UPP FÖR DÅRARNA [Dörrarna stängs...]
av Helena Bergström
med Rakel Wärmländer o Nina Zanjani
(Sverige 2006)
13. the THEATRE
living outside the cinema-screen,
a real close experience
DAGEN EFTER KVÄLLEN FÖRE
Teater Eksem
med manus och medverkan av Vanja Öijes Dahlberg
på Amandas scen
(Göteborg 2008)
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤
10 maj 2008
miRRoRomi
¤
Gomorron miRRoRomi,
jo, jag tror, trots allt, att det är till ROM jag skall fara.......!
Har bara varit på en av flygplatserna där
och åkt hem från Florens.
Men nu längtar jag igen,
för första gången på länge efter en rejäl gryta av katedraler och
helvetes massa änglar,
fresker och trasiga teatrar.
Bara vistas bland madonnor o horor o spaghetticowboys
för att öva mig att behålla lugnet.
Lika bra att ta det kanske allra största stället med en gång,
så vet jag vad jag skulle ha missat annars,
så kan jag njuta av någon mindre stad desto mer senare...
Dessutom kan man göra utflykt
till Napoli om man vill
eller rentav Capri.
Såg äntligen färdigt Fellinis ROMA-film,
börjat nosa på den elva och en halv gång, men nu
tog jag mig igenom
dessa fantasi-massor
dessa fiskstim av figurer och arketyper,
kändes dubbelt så inspirerande andra halvan
där männen blir slavar
under sina mat-galna sex-sköterskor
eller i synnerhet modevisningarna av religiösa dräkter,
emellertid där varje världslig impuls
hinner förandligas till opera
ironisk eller ej
för att romantiken är så himla inbakad i pizzan
att ingen kan slita trådarna.
Nå, även om filmen aldrig visade just det
så visar den med högsta önskvärda betydelse
som alltid hos F.Fellini
vad det innebär att VARA I EN FILM
mitt i ett illusionsmakeri,
såsom han (och, skulle jag vilja mena, många av oss) hela tiden
är,
Om än vi äro påhittade av Gud eller påhittaNde vår gud:
vi drömmer denhär drömmen,
vi fantiserar i verkligheten.
Hursomhaver.......
Jo, jag skall ta mig miljoner fara till ROM!!!!!!!
(åtminstone den här sköna majveckan skall jag fara dit i augusto.
Nästa regniga vecka kommer jag att fara till.......
tja, varför inte Bombay i septembre!?)
Vi syns!!!!!!!
andriAngelus
¤
Gomorron miRRoRomi,
jo, jag tror, trots allt, att det är till ROM jag skall fara.......!
Har bara varit på en av flygplatserna där
och åkt hem från Florens.
Men nu längtar jag igen,
för första gången på länge efter en rejäl gryta av katedraler och
helvetes massa änglar,
fresker och trasiga teatrar.
Bara vistas bland madonnor o horor o spaghetticowboys
för att öva mig att behålla lugnet.
Lika bra att ta det kanske allra största stället med en gång,
så vet jag vad jag skulle ha missat annars,
så kan jag njuta av någon mindre stad desto mer senare...
Dessutom kan man göra utflykt
till Napoli om man vill
eller rentav Capri.
Såg äntligen färdigt Fellinis ROMA-film,
börjat nosa på den elva och en halv gång, men nu
tog jag mig igenom
dessa fantasi-massor
dessa fiskstim av figurer och arketyper,
kändes dubbelt så inspirerande andra halvan
där männen blir slavar
under sina mat-galna sex-sköterskor
eller i synnerhet modevisningarna av religiösa dräkter,
emellertid där varje världslig impuls
hinner förandligas till opera
ironisk eller ej
för att romantiken är så himla inbakad i pizzan
att ingen kan slita trådarna.
Nå, även om filmen aldrig visade just det
så visar den med högsta önskvärda betydelse
som alltid hos F.Fellini
vad det innebär att VARA I EN FILM
mitt i ett illusionsmakeri,
såsom han (och, skulle jag vilja mena, många av oss) hela tiden
är,
Om än vi äro påhittade av Gud eller påhittaNde vår gud:
vi drömmer denhär drömmen,
vi fantiserar i verkligheten.
Hursomhaver.......
Jo, jag skall ta mig miljoner fara till ROM!!!!!!!
(åtminstone den här sköna majveckan skall jag fara dit i augusto.
Nästa regniga vecka kommer jag att fara till.......
tja, varför inte Bombay i septembre!?)
Vi syns!!!!!!!
andriAngelus
¤
9 maj 2008
i grönskans innersta början nu
¤
Redan nu har du våren ända upp till dina höfter
Vi ligger kvar i drömmen
klarvakna
Uppe vid kyrkan borrar dom nya hål i himlen
Borta vid cykelskjulet håller dom gammal fågelsång
Du dricker en klunk
Sommaren nosar på ditt sötaste bröst
Jag tar ditt fulaste finger och för in det i dig
Du tar mina fingrar också
och käkar upp dem
Jag måste plocka loss en bit av ditt skratt,
tugga på den tills den känns som en idé
eller rättare tänkt tills idén
innesluter klara bilder av ditt skratt
Med ens minns jag : jag har glömt bort halva livet
Mina åldrar blandas samman som bladen i en grönska,
springer ut ur drömmen som en pigg, lycklig pojke
I nästa dans vaknar jag som en sjuk, långsint gubbe
som aldrig vet huruvida han är vaken
men ingalunda vill somna om
Nere vid älven har dom ett bärplock
Säg, hur mycket äldre var vi när vi var barn...?
Redan då hade du håret ända ned på rumpan
Du lyckas hela tiden vara på samma plats
alltid här o nu,
för du ser jämt till att mogna några ögonblick före du måste
och jämt ser du till att glömma något innan du vill
nästa sak nu,
alltid nästa nu
¤
Redan nu har du våren ända upp till dina höfter
Vi ligger kvar i drömmen
klarvakna
Uppe vid kyrkan borrar dom nya hål i himlen
Borta vid cykelskjulet håller dom gammal fågelsång
Du dricker en klunk
Sommaren nosar på ditt sötaste bröst
Jag tar ditt fulaste finger och för in det i dig
Du tar mina fingrar också
och käkar upp dem
Jag måste plocka loss en bit av ditt skratt,
tugga på den tills den känns som en idé
eller rättare tänkt tills idén
innesluter klara bilder av ditt skratt
Med ens minns jag : jag har glömt bort halva livet
Mina åldrar blandas samman som bladen i en grönska,
springer ut ur drömmen som en pigg, lycklig pojke
I nästa dans vaknar jag som en sjuk, långsint gubbe
som aldrig vet huruvida han är vaken
men ingalunda vill somna om
Nere vid älven har dom ett bärplock
Säg, hur mycket äldre var vi när vi var barn...?
Redan då hade du håret ända ned på rumpan
Du lyckas hela tiden vara på samma plats
alltid här o nu,
för du ser jämt till att mogna några ögonblick före du måste
och jämt ser du till att glömma något innan du vill
nästa sak nu,
alltid nästa nu
¤
8 maj 2008
SPiRANDOLA NUiSSiMO
Här har jag plockat ihop några bland de citat som jag fascinerats av och/eller klurat på under våren nu:
¤¤
11.
""-Det här är en sak som kräver den bäste skådespelare vi kan få tag på." Jag aktade mig för att låta lättnaden märkas. Det var visserligen sant att jag var beredd att hoppa på vilket skådespelarjobb somhelst, jag skulle med uppräckta händer ha tagit rollen som balkongen i Romeo o Julia. Men det är aldrig nyttigt att visa sig alltför angelägen."
ur DUBBELSTJÄRNA av Robert A. Heinlein
10.
"Jag antar att ni ska fråga varför jag bor i Rom. Man kan säga att jag bor här för att det är så centralt. Jag gillar romarna. Dom struntar i om man lever eller dör. Dom är som kattor. Och det här är illusionernas stad. Det är kyrkornas stad, regeringens, filmernas. Dom är alla illusioner. Jag är en, och även du. ....... Den sista illusionen är nära. Vilken plats är bättre än denna stad, som har dött så många gånger, och återuppstått så många gånger, för att se det riktiga slutet genom förorening och överbefolkning? Det är den perfekta platsen för att se om vi går under eller inte."
ur ROMA, en Fellini-Film
09.
"Det är som början som nuet får en mening... ....... ...i bemärkelsen av det som helt enkelt börjar och gör att det finns ett före och ett efter. ....... Med andra ord, för någonting som har varaktighet förutsätter en fortsättning en början."
Paul Ricoeur ur MINNE HISTORIA GLÖMSKA
08.
"GATUNÄTET: En stor del av den medeltida bebyggelsen utnyttjade antika murar. Vanan att bygga ovanpå eller intill befintliga murar resulterade i ett gatunät som har karaktären av överblivet utrymme. Gatorna ändrar riktning och bredd utan synbara skäl."
ur ROM av Börje Magnusson
07.
"DU, DET BLIR ALLTID NU IGEN"
från Niklas Strömstedts "sista" visa
06.
"And so we argue and we compromise, and realize that nothing's ever changed. For all our mutual experience, our separate conclusions are the same. # Now we are forced to recognize our inhumanity. Our reason co-exists with our insanity. # And though we choose between reality and madness - it's either sadness or euphoria."
lyrics from Summer, Highland Falls; a song by BILLY JOEL
05.
"Det är genom att vi helhjärtat engagerar oss i livets alla detaljer, goda som onda, som vi finner lyckan - inte genom att direkt leta efter den. ....... De bästa ögonblicken inträffar vanligen när en människa tänjer sin kropp och själ till det yttersta i en medveten ansträngning för att åstadkomma någonting svårt och eftersträvansvärt. ....... upplevelsen är i sig själv så njutbar att man vill fortsätta att göra det även om priset är högt, bara för glädjen av att göra det. ....... ...att jag har lyckats uppnå mitt mål. Sådan visshet skapar ordning i medvetandet och stärker självets struktur. Nästan varje form av feedback kan vara njutbar, om den logiskt hänger samman med ett mål som jag investerat psykisk energi i."
ur FLOW av Mihaly Csikszentmihalyi
04.
"Gör han sig likgiltig för njutningen, så blir han lik en växt som inte längre kan uppta några näringsämnen från sin omgivning. Stannar han åter vid njutningen, då sluter han sig inom sig själv. ....... Den som endast vill njuta intryck på intryck förslösar sin kunskapsförmåga. Den som, efter njutningen, genom njutningen låter något bli uppenbarat för sig, han vårdar och uppfostrar sin kunskapsförmåga."
ur Rudolf Steiners "Hur Uppnår man Kunskap Om de Högre Världarna?"
03.
""...Tror ni att ni kan vara snälla, om ni försöker riktigt?" "Det blir nog mycket svårt", sade Dina. "Ja, mycket svårt" sade Dorinda. "Vi blir nog stygga, om vi också försöker att vara snälla", sade Dina och suckade. "Ibland när vi tror att vi är snälla", sade Dorinda, "så kommer en stor människa och säger att vi är riktigt stygga..." ....... "Vad tjänar det till att försöka vara snälla", sade Dina, "när ni aldrig förstår hur snälla vi är?" "Vi kunde lika gärna vara stygga, det är mycket lättare", sade Dorinda."
ur barnboken Det Blåser På Månen av Eric Linklater
02.
"Vänligheten kom sig av att alla var vänliga mot en genuin dåre, dels för att det ligger något charmerande hos människor som verkligen tror på någonting, hur vansinnigt det än är: på själen, hälsokost, att jorden är ihålig, på alltid något. Dels för att de kanske har rätt, kanske jorden är uppfylld av magiska krafter som inte alla har kontakt med, och då gäller det att ha god kontakt med dem som verkligen har det."
Sven Christer Swahn ur OKTOGON eller De Åtta RymdKapténerna
01.
"Äntligen började jag förstå reglerna för den här leken. Segrare blev den som mest intensivt trodde på sina egna fantasibilder. Och jag var nära att förlora......."
ur Börje Cronas kortroman eller långnovell FARLIG ÄR JORDEN
¤
¤
¤¤
11.
""-Det här är en sak som kräver den bäste skådespelare vi kan få tag på." Jag aktade mig för att låta lättnaden märkas. Det var visserligen sant att jag var beredd att hoppa på vilket skådespelarjobb somhelst, jag skulle med uppräckta händer ha tagit rollen som balkongen i Romeo o Julia. Men det är aldrig nyttigt att visa sig alltför angelägen."
ur DUBBELSTJÄRNA av Robert A. Heinlein
10.
"Jag antar att ni ska fråga varför jag bor i Rom. Man kan säga att jag bor här för att det är så centralt. Jag gillar romarna. Dom struntar i om man lever eller dör. Dom är som kattor. Och det här är illusionernas stad. Det är kyrkornas stad, regeringens, filmernas. Dom är alla illusioner. Jag är en, och även du. ....... Den sista illusionen är nära. Vilken plats är bättre än denna stad, som har dött så många gånger, och återuppstått så många gånger, för att se det riktiga slutet genom förorening och överbefolkning? Det är den perfekta platsen för att se om vi går under eller inte."
ur ROMA, en Fellini-Film
09.
"Det är som början som nuet får en mening... ....... ...i bemärkelsen av det som helt enkelt börjar och gör att det finns ett före och ett efter. ....... Med andra ord, för någonting som har varaktighet förutsätter en fortsättning en början."
Paul Ricoeur ur MINNE HISTORIA GLÖMSKA
08.
"GATUNÄTET: En stor del av den medeltida bebyggelsen utnyttjade antika murar. Vanan att bygga ovanpå eller intill befintliga murar resulterade i ett gatunät som har karaktären av överblivet utrymme. Gatorna ändrar riktning och bredd utan synbara skäl."
ur ROM av Börje Magnusson
07.
"DU, DET BLIR ALLTID NU IGEN"
från Niklas Strömstedts "sista" visa
06.
"And so we argue and we compromise, and realize that nothing's ever changed. For all our mutual experience, our separate conclusions are the same. # Now we are forced to recognize our inhumanity. Our reason co-exists with our insanity. # And though we choose between reality and madness - it's either sadness or euphoria."
lyrics from Summer, Highland Falls; a song by BILLY JOEL
05.
"Det är genom att vi helhjärtat engagerar oss i livets alla detaljer, goda som onda, som vi finner lyckan - inte genom att direkt leta efter den. ....... De bästa ögonblicken inträffar vanligen när en människa tänjer sin kropp och själ till det yttersta i en medveten ansträngning för att åstadkomma någonting svårt och eftersträvansvärt. ....... upplevelsen är i sig själv så njutbar att man vill fortsätta att göra det även om priset är högt, bara för glädjen av att göra det. ....... ...att jag har lyckats uppnå mitt mål. Sådan visshet skapar ordning i medvetandet och stärker självets struktur. Nästan varje form av feedback kan vara njutbar, om den logiskt hänger samman med ett mål som jag investerat psykisk energi i."
ur FLOW av Mihaly Csikszentmihalyi
04.
"Gör han sig likgiltig för njutningen, så blir han lik en växt som inte längre kan uppta några näringsämnen från sin omgivning. Stannar han åter vid njutningen, då sluter han sig inom sig själv. ....... Den som endast vill njuta intryck på intryck förslösar sin kunskapsförmåga. Den som, efter njutningen, genom njutningen låter något bli uppenbarat för sig, han vårdar och uppfostrar sin kunskapsförmåga."
ur Rudolf Steiners "Hur Uppnår man Kunskap Om de Högre Världarna?"
03.
""...Tror ni att ni kan vara snälla, om ni försöker riktigt?" "Det blir nog mycket svårt", sade Dina. "Ja, mycket svårt" sade Dorinda. "Vi blir nog stygga, om vi också försöker att vara snälla", sade Dina och suckade. "Ibland när vi tror att vi är snälla", sade Dorinda, "så kommer en stor människa och säger att vi är riktigt stygga..." ....... "Vad tjänar det till att försöka vara snälla", sade Dina, "när ni aldrig förstår hur snälla vi är?" "Vi kunde lika gärna vara stygga, det är mycket lättare", sade Dorinda."
ur barnboken Det Blåser På Månen av Eric Linklater
02.
"Vänligheten kom sig av att alla var vänliga mot en genuin dåre, dels för att det ligger något charmerande hos människor som verkligen tror på någonting, hur vansinnigt det än är: på själen, hälsokost, att jorden är ihålig, på alltid något. Dels för att de kanske har rätt, kanske jorden är uppfylld av magiska krafter som inte alla har kontakt med, och då gäller det att ha god kontakt med dem som verkligen har det."
Sven Christer Swahn ur OKTOGON eller De Åtta RymdKapténerna
01.
"Äntligen började jag förstå reglerna för den här leken. Segrare blev den som mest intensivt trodde på sina egna fantasibilder. Och jag var nära att förlora......."
ur Börje Cronas kortroman eller långnovell FARLIG ÄR JORDEN
¤
¤
7 maj 2008
Yomi, min gudom
¤¤
¤¤¤
¤¤
God morgon, Yomi.......! Mitt i natten möter mig din dammsugare utanför portuppgången. Varför har du ställt ut den på gatan!? Maskinen står där helt ensam, tyst. Hur längesen var det jag talade med dig på fullaste allvar...? Grönskan luktar så lätt, men hänger tung i mitt hjärta. Ser spår av våldsamma människor överallt, förirrade barn. Ändå förmår jag vara glad. Det var längesen jag var riktigt rädd. Skulle jag kunna frukta för mitt liv numera...? Jag vet ju att du aldrig rycker undan marken utan anledning. Och jag tycker jag gör tillräckligt kreativa insatser nu för att slippa konfronteras med alltför omskakande överrumplingar. Söker upp dem frivilligt, inom mig, och lite mer än någonsin utom mig. Så du bör låta mig få fortsätta fixa med allt jag älskar i den här begränsade tillvaron! Kraków vill jag fortfarande upptäcka, ja, och polskorna är generellt sett vackrare än italienskorna, tycker jag. Emellertid påminde du mig igår natt, Yomi, om horisonten jag glömt... ...om den mörkgula stad där jag har levt mitt tidigare liv.......? Tänker på Cortona, eller Siena. Kanske kommer det sig bara av att jag helt enkelt har varit där!? Fast när vi kom dit var det som att komma hem. Om så än bara hem till en annan tid... Platsen är utbytbar. Dessutom måste jag ju ingalunda ha bott i blott en enda stad!! Uppskattar inte helt eller hållet den italienska eldigheten, kontrasterna mellan maffia och hemkärhet, hets och lugn. Men där ligger ju något som speglar mina innerligaste, yttersta problem. Yomi, jag har ingen aning om hur många ännu lämpligare namn du har, eller inte har. Det var det namnet jag gav dig då i templet, i templen, där. Mina egentliga problem får jag inspiration att lösa blott och bart genom de filmer jag ser, de pjäser jag besöker. Ändå studerar jag inte ens en hel föreställning per dygn. En regissör låter hela väven av öden utspela sig samma tvärsnitt. Nästan ingen människa ger mig tillnärmelsevis lika användbara nycklar i det dagliga livet. Möjligen om man räknar ihop allihop... Det låter pretentiöst när jag skriver det så, närapå schablon. Ändå är det sant. Likaledes förmår min kraft hjälpa någon enbart när jag skapar en föreställning fullt ut, en som bestämt står för sina skiftande möjligheter under alla omständigheter.......! Yomi, mitt universum är en enda varelses dröm, din dröm. Och jag är glasklart kluven.
¤¤
¤¤¤
¤¤
¤¤¤
¤¤
God morgon, Yomi.......! Mitt i natten möter mig din dammsugare utanför portuppgången. Varför har du ställt ut den på gatan!? Maskinen står där helt ensam, tyst. Hur längesen var det jag talade med dig på fullaste allvar...? Grönskan luktar så lätt, men hänger tung i mitt hjärta. Ser spår av våldsamma människor överallt, förirrade barn. Ändå förmår jag vara glad. Det var längesen jag var riktigt rädd. Skulle jag kunna frukta för mitt liv numera...? Jag vet ju att du aldrig rycker undan marken utan anledning. Och jag tycker jag gör tillräckligt kreativa insatser nu för att slippa konfronteras med alltför omskakande överrumplingar. Söker upp dem frivilligt, inom mig, och lite mer än någonsin utom mig. Så du bör låta mig få fortsätta fixa med allt jag älskar i den här begränsade tillvaron! Kraków vill jag fortfarande upptäcka, ja, och polskorna är generellt sett vackrare än italienskorna, tycker jag. Emellertid påminde du mig igår natt, Yomi, om horisonten jag glömt... ...om den mörkgula stad där jag har levt mitt tidigare liv.......? Tänker på Cortona, eller Siena. Kanske kommer det sig bara av att jag helt enkelt har varit där!? Fast när vi kom dit var det som att komma hem. Om så än bara hem till en annan tid... Platsen är utbytbar. Dessutom måste jag ju ingalunda ha bott i blott en enda stad!! Uppskattar inte helt eller hållet den italienska eldigheten, kontrasterna mellan maffia och hemkärhet, hets och lugn. Men där ligger ju något som speglar mina innerligaste, yttersta problem. Yomi, jag har ingen aning om hur många ännu lämpligare namn du har, eller inte har. Det var det namnet jag gav dig då i templet, i templen, där. Mina egentliga problem får jag inspiration att lösa blott och bart genom de filmer jag ser, de pjäser jag besöker. Ändå studerar jag inte ens en hel föreställning per dygn. En regissör låter hela väven av öden utspela sig samma tvärsnitt. Nästan ingen människa ger mig tillnärmelsevis lika användbara nycklar i det dagliga livet. Möjligen om man räknar ihop allihop... Det låter pretentiöst när jag skriver det så, närapå schablon. Ändå är det sant. Likaledes förmår min kraft hjälpa någon enbart när jag skapar en föreställning fullt ut, en som bestämt står för sina skiftande möjligheter under alla omständigheter.......! Yomi, mitt universum är en enda varelses dröm, din dröm. Och jag är glasklart kluven.
¤¤
¤¤¤
¤¤
5 maj 2008
FRamtiden Vidgas NU
mitt framtida inlägg i gruppen "LUGN - Du Har Tid!":
Märker att stressen varierar med hur min aktuella föreställning om framtiden tér sig...
När man går runt och känner/tänker att ingenting kommer kunna förändras så som man vill, då stressar man upp sig (liknar "cellskräck"). När man går runt och känner/tänker att framtiden närsomhelst kan välta vadsomhelst överbord, då stressar man upp sig (påminner om "torgskräck").
Emellertid om vi minns att våra förhoppningar och rädslor allra oftast i sig själva inrymmer större panik än under det faktiska mötet med det som händer, då kan vi lättare slappna av. Då ökar behovet och chansen att få kontakt med nuet.
När jag lever i nuet upplever jag mig vara såväl öppnare som bestämdare än annars. Jag blir nyfiken på nästa steg OCH känner förmågan att kontrollera vad som än väntar. Då finns det inte längre något utrymme för att vara stressad. Då går all energi åt till att gladeligen förlita sig på... ...på att något bra håller på att ske, vilket det också lättare gör just då.
Ja, det här låter ju vansinnigt genomklokt :-)
Har någon mer märkt hur din föreställning om framtida möjligheter inverkar omedelbart på din uppstressadhet...?
¤¤
¤¤¤
Märker att stressen varierar med hur min aktuella föreställning om framtiden tér sig...
När man går runt och känner/tänker att ingenting kommer kunna förändras så som man vill, då stressar man upp sig (liknar "cellskräck"). När man går runt och känner/tänker att framtiden närsomhelst kan välta vadsomhelst överbord, då stressar man upp sig (påminner om "torgskräck").
Emellertid om vi minns att våra förhoppningar och rädslor allra oftast i sig själva inrymmer större panik än under det faktiska mötet med det som händer, då kan vi lättare slappna av. Då ökar behovet och chansen att få kontakt med nuet.
När jag lever i nuet upplever jag mig vara såväl öppnare som bestämdare än annars. Jag blir nyfiken på nästa steg OCH känner förmågan att kontrollera vad som än väntar. Då finns det inte längre något utrymme för att vara stressad. Då går all energi åt till att gladeligen förlita sig på... ...på att något bra håller på att ske, vilket det också lättare gör just då.
Ja, det här låter ju vansinnigt genomklokt :-)
Har någon mer märkt hur din föreställning om framtida möjligheter inverkar omedelbart på din uppstressadhet...?
¤¤
¤¤¤
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
