{{{...drömmer i din dröm...}}}}

}}}}{{{



drömmer du jag klättrar in i din dröm
YamiRjla, min älskling
har du glömt låsa dörren
dina ögon blir större än någonsin
rusar jag fram till väckarklockan och
ställer den på dåtid
KOMMER VI ALDRIG VAKNA MER NU
ler du åt insikten
som är den bara ännu en obegriplig gåta
ber du mig krypa in i ditt nattlinne
vill jag skapa framtid
alltid här, mitt i våran dröm, hörs utanför
höstens första orgelmusik




}}}{{{{

SPiRiDOORiGO ... {{...pRagisk tRiptYk no 32...}}

{{{.......hålet i allting........}}}}

}¤{}¤{


gått in och ut
och ut och in
så många gånger
nitton tusen
nästan hundra
hela livet
halva tiden

har sett allra sista gluggen blinka till
i fullkomligaste lilarosa
det var just före tornet faller ihop
och jag får klättra en ny spiral

håller alla dörrarna slutna
tills ingen längre är i närheten
då öppnar jag dem åter på högsta gavel

mitt liv är en längtansfull äng
med hisnande ohyggliga små hål i




ibland behöver man blott röra sig ett halvt steg
så är tavlan alldeles ommålad
ibland kan man knalla tjugo mil
och behålla samma perspektiv

ibland tar jag kontroll först sedan jag vågat somna mitt i en orgasm


hållt alla fönstren på helspänn öppna
tills solen slutligen visade sig
då stängde jag spegeln och drog för ridåerna
då minns jag att döden är levande
hela tiden
halva livet
vankar av och an i tvåhundra varv










{¤}{¤}

VAD VILLE JAG BLI NÄR JAG BLIR STOR...?

Dessa är de yrken som jag under livet hittills drömt starkast om att viga mitt liv åt, fast i de flesta fallen har åtskilliga bitar kvar för att bli.......:



[under uppbyggnad]



1. Poet (eller mininovellist)

2. Essäist (filosofisk eller idéhistorisk)

3. kunskapsTeoretiker (forskningsPsykolog eller observatörsObservatör)

4. Fotograf (främst av flickor)

5. Manusförfattare (för film eller teater)

6. Drömforskare (snarare drömtolkare)

7. Ekosof eller Esoteriker (andlig lärare eller lärjunge)

8. Kulturkännare (eller Recensent)

9. Bildkonstnär (figurmakare i pastell eller collage)

10. Chokladprovsmakare (eller livsnjutare)

11. Skådespelare (monologhållare)

12. Astrolog (horoskoptolkare)

13. Trestegshoppare (eller sprinter)

14. Astronaut (eller sjöfarare eller astronom)

15. Bibliotekarie (eller katalogiserare)

16. Sorterare av små saker (typ laboratorieassistent)

17. Skivproducent (eller låtordnings-sättare eller låtlyriker)

18. Antropolog (filosofisk snarare än social)

19. Privatdetektiv (eller spion)

20. Ut-ur-kroppen-resenär (eller omkringvandrare)






}{ }{

den oändligGRedelina GRammofon-monoGRafen (omarbetad scen no 28 ur Sagan om Sagan)

}¤{




Musikmaskinen hade nu slocknat, fast Sagan var fortfarande klarvaken. Hon öppnade luckan och stoppade in ögonen. Ombord låg den mörkgredelina grammofonskivan och snurrade på sista knastret. Låtarna var sedan längesedan färdigspelade. Musiken hade fastnat i ett mellantillstånd. Det var efter slutet men före början. Den lika trötta som nyfikna bläckfiskarmen hävde sig upp och ner, upp och ner, som om nålen böljade på Universums svarta vågor. Lyssnandet hade redan hittat hit åtskilliga gånger. Men ingenting kom ej längre någonvart. Det här var så långt ut på det nattstilla havet som sångerna någonsin hade rest.

Emellertid längtade Sagan efter en ny världsordning, en aldrig förut seglad farled. Det var som om Universum ville vända sig upp & ner, som att Världen ville vränga sig ut & in. Men man visste ännu inte hur man skulle åstadkomma den rörelsen. Nålen ville så rysligt gärna rista nästa varv, varvet efter det sista... Sagan lyssnade och, jo, bakom åtskilliga dörrar någonstans hörde hon en gitarr och en flöjt som just börjat spela. Det kom från mycket högt upp i huset, åtskilliga våningar högre, så Sagan urskiljde väldigt lite. Hon kände igen tonerna, men hade ingen aning om vilken låt det var. Likafullt älskade hon slingorna som virvlade sig ända ner till hennes rum. Ty Sagan visste att hon snart skulle komma att känna igen musiken.



¤}{¤

den oändliga ordningen

{¤}



Som liten fick jag nio siffror.
Möblerade hela världen med dem, blev ibland:
1. mamma mjölk 2. pappa vatten 3.syster saft
4. figurerna farbröderna 5. lekkamraterna klistermärkena 6. supersplittspelet
7. skeppet skolsalen 8. drottningen lilarosa 9. universum skivomslagen
...tills nu jag fått den sista siffran
och allting måste göras om ännu en gång.




}¤{

MapYHzias sista Rymdfärd

som återfann sig nu, författad förra hösten, precis lik alla andra mina "sagor"


}{


MapYHzia satt i sitt skepp och for fram genom rymden. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Det här århundradet glänste farkosten svart. Dess metaller var stöpta till en pyramidform, ja, skeppet var i själva verket en egen liten pyramid. Den for fram under MapYHzias kommando genom rymdens labyrint. Allt det svarta kom sig av att stjärnorna glesnat och nästan börjat ta slut härute. Ty nu närmade sig MapYHzia de yttersta utkanterna. Strax skulle hon ha utforskat hela universum. Högst hundranittio år till och hon skulle vara helt färdig! MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Emellertid hade hon, mestadels av lättja, lämnat somliga fält oupptäckta här och var, fläckvis där pyramiden redan passerat. Utforskandet hade kunnat förlöpa ännu fortare, men som det nu var fick hon emellanåt färdas långväga tillbaka för att fullborda kartan. Och sedan lika långväga fram igen... Det gjorde hon då och då när hon hade tid. Just nu hade hon inte den minsta tid i hela evinnerligheten. Det ringde ideligen på MapYHzias mobiltelefon. Det var förstås ingen annan än hon själv som hörde av sig. Ty hon var alldeles ensam på den här ofantliga färden. Ju mer nyfiken MapYHzia var, desto mer överväldigad blev hon. Och ju mer överväldigad hon var, desto mer nyfiken blev hon. Och då måste hon ju spela in känslan någonstans, för att inte glömma hur fantastiskt alltsammans var. Så MapYHzia talade in samtal till sig själv på telefonen. Hon tog sig en tugga av äpplet och genomskådade rymdmörkret. Det fanns ingen anledning att ha full belysning så här nära universums kant. Här var ju slutet redan inom räckhåll. Alla portar var tillika svarta, så man såg dem inte. Men MapYHzia hade räknat ut var varenda dörr måste finnas. Denna kvinna svängde i hiskelig hastighet ut och in igenom allesammans. Hon var sällan rädd för ensamheten nuförtiden. Under första århundradet hade hennes ensamhet kvävt henne. Under andra århundradet hade den titt som tätt nafsat henne i andedräkten. Numera hade den folktomma rymden så gott som upphört med sitt hånfulla stirrande in i MapYHzia. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Det skulle ha känts mycket värre ifall hon haft en verklig chans att bryta sig ur belägenheten. Dessutom fanns där förr eller senare alltid någon himlakropp som märkte av hennes existens. I själva verket var kontaktpunkterna alltid fler än MapYHzia någonsin orkade hålla ordning på.



}{

expedition Sol-ji Suan ... den slutliga infärden ... (10:e Raketen : 1:a Steget)

{ { {



nuvarande besättningen består utav


Förste argonaut : Jano Yusof

Andra argonaut : Suzanni Cisolia

Tredje argonaut : Ragnvald Stjärnström

(JordKontakt : Sandrika Marjka)




10:1



Suzanni Cisolia

-Är vi framme nu...!?

Jano Yusof

-Jo, nu är vi här.

Suzanni Cisolia

-Ja, i Solen! Inne i dess innersta strålar.......

Jano Yusof

-Nåja, inte de allra innersta - inte ännu.

Suzanni Cisolia

Hur många varv har vi kvar egentligen...!?

Jano Yusof

Beror ju på hur länge vi kan hålla nuet i minnet...

Suzanni Cisolia

-Så, när ska du sätta på den...!?

Jano Yusof

-Kameran har varit på hela tiden. Dom har rentav sett oss byta rymddräkter.

Suzanni Cisolia

Åh, det vet du ju redan att jag minns! Givetvis menar jag framtidsfokusören. Vågar du inte sätta på den...!?

Ragnvald Stjärnström

Rymden synes mig ingalunda lika svart nuförtiden.

Jano Yusof

Just så, strax efter sjunde strålen blir ljuset liksom brunt.

Ragnvald Stjärnström

Animans döende blod tenderar här sippra ut igenom fantasin och blandas upp med det extraverta universum.

Jano Yusof

Javisst, och dessutom ligger Mars, Venus och Merkurius i eterisk triangel, diagonalt med vårt kölvatten.

Suzanni Cisolia

Jazå minsann, så säger ni!! Hur gammal är Stjärnström nu igen...?

Jano Yusof

Han var nitti'nio år efter senaste utfärden, så han måste nog va' minst hundra vid det här laget.

Suzanni Cisolia

Varför svarar han aldrig för egen mun för...!?

Jano Yusof

Vi ska inte störa Ragnvald - han har djupaste ansvaret för att vi far som det står i manuset.

Suzanni Cisolia

Den där sagoboken har fört oss in i förvillelsen mer än en gång!!

Jano Yusof

Jo, jag håller med dig, men vi har ju å andra sidan kommit ut igen lika många gånger!!

Ragnvald Stjärnström

Emellertid - när skriften tolkas riktigt, då leder den oss verkeligen rätt.

Suzanni Cisolia

Och det beror naturligtvis aldrig på att Jano Yusof förstått att uppfinna framtiden för egna händer...!?

Jano Yusof

Säg, var det icke fröken Cisolia som ville hit in - in i Solen som det står så mycket om på vareviga blad...!?

Sandrika Marjka

Tornet uppmanar till förhöjd koncentration i kabyssen!!! Men dessförinnan - försök skratta allihopa!!!




} } }

närmare här nu

{{¤ {



Scenen föreställer en vitt främmande människa.
Vi vet nästan allting om henne.
Mitt i rummet står hennes kropp.
Runtomkring kroppen hänger hennes saker.
Hon plockar fram sitt namn, men ber oss att inte avslöja det.
Hon visar upp sitt barn, som ligger inuti magen.
Så går hon och gläntar litegrann på ridåerna.
Det verkar som att hon hör hur spänt vi väntar.
Ändå befinner sig redan denna människa mitt framför oss.
Nu lyfter hon ner fjärrkontrollen.
Nu har hon spolat tillbaks sig några scener.
Det är en annan publik som sitter där.
Vi har inte kommit ännu.
Men hon luktar sig till våran närvaro långt därute i korridorerna.




} ¤}}

Var kommer Rösten in...?

ur "Försök Om Teater" - essäer (1998)
ur "Förvandlas - om Skådespeleri" av Agneta Ekmanner:


".......Jag har alltid trott att jag har en röst som så att säga sitter i min kropp. Nu upplever jag att jag är som ett rör för rösten, för det som skall gestaltas. Eller för rösterna. Det är en stark upplevelse jag har, bilden kommer från Martin Buber, att den skapande, i det ögonblick hon är skapande, är liksom ett rör - man hemsöks. Man öppnar upp sitt eget och blir till något annat. Och efter skapandets ögonblick går man tillbaka till det som man i någon mening är...

...Ordet blir ett slags föremål, det är påtagligt, man kan nästan ta på det. Min röst är min, men min röst finns inte riktigt på scenen. Den är bara klanger i en annans röst...


[En sådan andra röst kan emellertid (utöver regissörens och författarens röster) vara en högre oktav av just ens egen röst, ett lager i den väv där min innevarande kroppsliga horisont är ett steg på vägen att "bli Gud", alternativt att jag minns mina förutvarande roller i förhållande till "det kollektivt omedvetna" =andriAngelus anmodan.]


...Rösten kommer ut ur en - det är det som är så underbart underligt. Din näsa kommer inte ut ur dig och inte dina inälvor. Men Rösten -


.......Mitt arbete är att höra på texten vad texten vill ha av min röst för att kunna göra sig hörd. Jag läser ju orden som skådespelare, det gör inte publiken...

...Jag måste se den - rösten måste visa sig. Den är också visuell. En viktig process är att framkalla den, utan den processen når man inte textens tonart, dess valör. Färg - nej, snarare avtecknar sig rösten som form, som ett synminne, ett partitur. Man ser var rösten tjocknar eller blir transparent...

...Man sänker sig ner i ett fabulöst liv där orden blir så mycket mer än vad de betyder... I ordets själva musikaliska värld finns det saker och ting som påverkar mig, som lockar fram den där rösten. Sen kommer ett annat plan när orden börjar få en verklig betydelse, en bild. När två ord tillsammans kan ge en strålande stark upplevelse av röstens närvaro, för att de betyder något så konstigt ihop. Friktionen mellan dessa båda nivåer skapar till slut nödvändigtvis en röst som måste vara på ett visst sätt, och inte på något annat."



}{¤}{

nu ska vi se vad du sa

{ ¤ {


I två fall av tre använder jag helst synsinnet/visualiserandet,
i en knapp tredjedel av fallen hörselsinnet/talandet
och blott i ett fall av femton känseln/kroppens handgripliga rörelseform;

för att få ett första grepp, minnas och förstå allt från andras känslor till instruktioner,

enligt ett tillförlitligt NLP-test.


Och visst skriver jag hellre, även när den andra inte skriver, även när jag klart inser att att samtala eller mötas skulle ge oss mer av varann. Det är som att mina egna avsikter bara blir fullt tydliga för mig först sedan jag symboliserat dem genom fast nedtecknade ord eller bilder, och därmed förväntar mig att det skall bli lika mycket tydligare för andra.

Ändå längtar jag mer efter den andres röst och kropp än hennes skrift eller bildspråk. Dock räcker det att hon är på andra sidan spegelglaset. Skulle vara intressant att möta någon bekant i totalt beckmörker (under fullkomlig tystnad) och se hur snabbt jag kan avgöra vem hon är...



Såhär har jag märkt att jag uttrycker mig (inte helt sällan):

"Då ska vi se..."
eller rentav (när något behöver tas om):
"Nu ska vi se vad du sa igen..."

Säger nästan aldrig:
"Får vi höra nu vad du såg...!"
som jag sett somliga säga.

Nå, vårt folk använder ju "se" på massvis med olika vis.
"Där ser du!" [även när någon hör att det minsann var hennes mobil trots allt som ringde.]
"Det ser bra ut, min vän - intesant!" [även när någon lär sig dansa med rätt tyngdpunkt.]

Bottnar det måhända från början i att många är lika "visuella" som jag...?
"Hör" används ju så gott som enbart i sin direkt auditoriska innebörd...?



} ¤ }

RödGlöd på någon sorts gamla äventyr ....... ....... {...pRagisk tRiptYk no 31...}

HöstGuld o De Sju Speglarna (.......senaste sedda Cinema, ur SäpPtopus's Paradis ; uppväckta vecka 35-38)

{¤}



Toker (den klurigaste lockelsen)


PAPRIKA
Satoshi Kon (anime, Japan 2006)

(sedd för andra gången - första på filmfestival)

+ PARANOID AGENT (episode 1,2,...)
Satoshi Kon (anime, Japan 2004)


Kloker (den kärnfulla lärdomen)


FAUST
F.W. Murnau (Tyskland 1926)

=Den Inhemska Versionen, baserad på
"A Newly Discovered German Negative"
(Played with harp-score)


HöstGuld (den naknaste skönheten)


JON ANDERSON : TOUR OF THE UNIVERSE
music documentary made by Robert Garofalo (USA 2005)

+Bonus-materia : THE GOLDEN MEAN [Det Gyllene Snittet]



O, Drottning (den svartsjuka förgifterskan)


LE SPECTRE ROUGE [RödSpektrat]
Segundo de Chomón (Frankrike 1907)

(Mörkviolett skelett trollar med kvinna.
+ nio andra kortfilmer från 100 år sedan
till nutida lefvande piano)



Blyger (den smygsedda farhågan)


THE PICK-UP ARTIST (episode 1,2,3,4,5,6,...)
docu soap led by Mystery (known from "The Game") (USA 2007)


Atjschjoo, Prinsen (den förlösande chockören)


DON JUAN
marionettfilm av Jan Svankmajer (Prag 1969)

(=Än så länge enda av Jans tidiga kortfilmsexperiment jag riktigt uppskattat.
Bland andra sedda är ZAHRADA [THE GARDEN] (1968))


Glader (den lättbitna godbiten)


SOFT BEDS - HARD BATTLES
The Boulting Brothers (Storbritannien 1973)
with Peter Sellers and - the reason I bought it - Beatrice Romand


Trötter (den trögtuggade prövningen)


LA CARRIÈRE DE SUZANNE
Eric Rohmer (Frankrike 1963)

LOUIS LUMIÈRE
Eric Rohmer (Frankrike 1968)
(=dokumentär där Jean Renoir o Henri Langlois berättar kring de första filmskaparna - les frères Lumière)

m fl. Det märkliga är att jag alltid brukar gilla Rohmers historier, och är känd för att tycka mig uppskatta fransk 60-talsfilm, emedan dessa hans tidigaste och tillika korta verk tar mig långa tider av upprepade försök för att få dem att bita på mitt intresse och bli färdigsedda.


Butter (den djupträngande eftersmaken)


OUT OF THE PRESENT
(=imponerande vardaglig dokumentär kring en resa till rymdstationen MIR...)
Andrei Ujica (Ryssland 1995)
kamera: Vadim Yusov







MaskHålet


TORCHWOOD, episode 10 : OUT OF TIME
occasional writer: Catherine Tregenna
(Storbritannien 2007)


LIFE ON MARS ; season II , episode 3 and 4
occational director: Richard Clark
(Storbritannien 2006)



Gudinnan (utanför Paradiset)


TESORO
solodansteater av o med Eva Ingemarsson X 3
levande och inspelad på samma gång (Sverige 2007)







} ¤ {

föreställd (....ett ofantligt minimalt manus)

} ¤ }{ }



Scenen föreställer en sceningång.
Det är samma entré som som till den här scenen.
Men jag sitter ju redan i publiken!
Dom andra tycks också sitta i publiken.
En kvinna klättrar in i heltäckande, lilarosa trikådräkt.
Hon håller en fantasi i händerna, en ofantligt liten figur.
Jag känner inte igen henne, men minns att jag har mött henne förut.
En stråle tänds bakom drapperiet.
Bitar ur publiken blir synliga.
Nu berättar kvinnan hur hon plockade ut fantasin från en TV-skärm en gång i tiden.
Ikväll skall hon stoppa tillbaks den.
Ja, hon är helt allvarlig.
Ändå skrattar denna kvinna flera varv med hela kroppen.
Publiken sitter fasansfullt stilla och undrar hur hon skall sluta.
Vi sneglar efter scenutgången.
När kommer hon inse att den här föreställningen inte går ihop...?




{ }{ ¤ {

inutsikt

} } }{







Inser allt mer hur verkligheten håller på att överträffa all min fantasi.
Det inre visar sig redan finnas i det yttre.







}{ { {

KORRiDOORiGO .... {{{{SPindelSPegeln}}}}

}{{{}}}{




Scenen föreställer fyra korridorer som möts i mitten. Där sitter spindelprinsen och spelar harpa i väntan på sin blivande drottning. Längs varje korridor kommer hon springande. Hennes klänningsfickor är fyllda med knektkort, hennes hår fullt av honung. Hur prinsessan än rusar kommer hon näppeligen hinna fram först. Spindelprinsen höjer en oktav och vi hamnar på våningen ovanför. Här är det fyra likadana korridorer, där hans drömmars drottning springer i var och en. Hon kan inte stanna, för det är en filminspelning som rullar. Vi följer med i hisskorgen till nionde våningen. Där krockar till sist prinsessan med sig själv och hela huset trillar ihop. Honungen börjar brinna ända tills kameramannen släcker spegelskärvorna. Spindelprinsen kravlar sig fram ur askan med en salig smak på läpparna.




}{{{}}}{

BEFRUKTAN

.......en betraktelse som jag kom på redan för 11 år sen
....... som fick sitt avslut först nu.......
jo, den versliknande formen var densamma då:



Låg hon på stranden den milsvida tysta
med smäktande äpplen som sällan blivit kyssta
Smakte hennes haka av vaksam kanel
medan hårmanen rann likt ett harpospel
Tändes i sanden en oväntad skugga
trängde sig bråddjupt - utan att nudda
Seglade örnen den hemskt lyckligt vakna
åter till stjärnan, bort från den nakna




{¤}



och så en nyare, inte lika perfekt:



det jag letade i dig var tid
och jag hittade flera speglar fyllda faktiskt
står de uppställda nu i min trädgård
går jag runt och smakar på alla dina äpplen
och de blir bara bättre för varje bett
det är första gången varenda tugga
vad jag ville med dig var minnas




{ { }{ { { }

Låtom Oss Använda Tomheten...!!

{ }{ }



Det här livet kanske inte finns på riktigt.
Det hindrar på intet vis att vi lever det.
Livet må vara meningslöst.
Det hindrar inte alls att vi har roligt.
Vi kan t o m ha roligt på fullaste allvar.
Alltså är vi så verkliga vi vill.
Är rentav den största illusionen att allting är en illusion?!?




} {} {

nybörjardansa

} }{ {



Scenen föreställer en lång spegelvägg.
Bilden är full av levande människor som övar salsasteg på ett osexigt gymnastikgolv.
Jag är en av dem: vänster fot bak först hennes högra sedan armen snurr...
En i taget blir damerna verkliga kroppar framför min, fyllda med alldeles olika rytmer.
Iakttar er alla lika spännandentusiastiskt, glömmer mina rörelser blir alltför yviga, coolar dem med tightare allvar.
...sju ått nu tre steg tre steg speglar vi varandras urverk ur kurs dansa sås skrattar nu emellanåt.
Om det här bara är allra första repetitionen - hur skönt skall det då inte kännas att dansa på riktigt...!?




} {} {

Songpieces von Septopus's SUPERnona nona nona noni noni noni nonu nonu nonu no (uppväckta vecka 36-37)

}{



1. lekamliga födelsen

WHENEVER YOU'RE READY
The Zombies [Argent]
single-A-side (-65) bonus track on Begin Here

I'LL CALL YOU MINE
The Zombies [White]
single-B-side (-68) bonus tack on Odessey and Oracle


2. lekamliga levnaden

GOT TO KNOW THE WOMAN
Beach Boys [Dennis Wilson]

from Sunflower (-70)


MAKE 'EM WAIT
[Ike Turner]
+ I'LL NEVER NEED MORE THAN THIS
[Phil Spector]

Ike & Tina Turner
from River Deep - Mountain High (-68)


3. lekamliga döendet

YOU KNOW THAT I'M NO GOOD
+ BACK TO BLACK
Amy Winehouse [Amy Winehouse, Mick Ronson]

from Back to Black (-06)


BACK ON MY BACK
Middle Of The Road

prev. unrel. track... (-77)



4. psykedeliska födelsen

BUMPER TO BUMPER (we ride)
+ SOME KIND OF BEAUTIFUL

Bridget Saint John
(bonus track) from Jumblequeen (-74)


5. psykedeliska levnaden

THE PEARL
+ THE PHOENIX (live)
+ PHANTOM COWBOY

Judee Sill (...still reappear around the bend...)
via Abracadabra - The Asylum Years (1971-73)


6. psykedeliska döendet

ODYSSEY
(Saw a Woman in a Veil
Standin' by her WindowSill
Wonderin' where Will the Children go.......
All children Take a Look Deep down Inside
You'll Find a new World just for You Outside
Take All your Fears and Cast them into the Tide)

Shelagh McDonald
from Stargazer (-71)



7. andliga födelsen

TRY AGAIN [...she replied to some story I told...]
Supertramp

their longest piece, from their first album Supertramp (-69)


PLAY WITHIN A PLAY
Jon Anderson with Evangelos Odyssey Papathanassiou

via The Best of Jon and Vangelis (-84)


8. andliga levnaden

MALÝ PRINCI, CO S TVOU RÜZÍ
Heleny Vondráckové

[original by Benny Andersson & Björn Ulvaeus:
(THERE'S) A FLOWER IN MY GARDEN
heard it before sungen by Svenne & Lotta and HepStars:

I See Summer when I Look into Your Eyes
I See Love and I Hope it Never Dies........]

bonus od Ostrov (-70)
[=Ö]


WHY DOES THIS ROSE FADE AND DIE?
[PROC TA RÜZE UVADÁ]
Vladimir Misik ETC Band
anglicky text : Jarmila Milnerová a Ian Milner

from They Cut Off The Little Boy's Hair (-76)
[Stríhali Dohola Malého Chlapecka]


9. andliga döendet

WHY IS THIS NIGHT DIFFERENT?
(...repetition from before...)

James MacMillan's String Quartet no 2 (1988)
played by Emperor String Quartet (-01)



0. [siRis oRigo]
.......universums mest inuti:iga, obefintliga punkt........


ZAMBA (-why your feet don't touch the ground?)
Bryan Ferry

from Bête Noire (-87)







{}

oss nu så

}{}



Scenen föreställer en blogg.
In kommer andriAngelus från alla håll samtidigt.
-Jag har varit sju figurer, eller åtta, men ingen av dem har blivit vidare tydlig.
-I nästa scen kommer du att vara blott tre aspekter.
-Skall jag välja innan, nu och efter???
-Du skall välja jag, du och vi!!!
-Vi väljer äpple, spegel eller trapptorn.



{}{

det oupphörliga upphörandet

}{ {}



Ser på Faust, via FW Murnaus urgamla film.
Slår mig med full klarhet vad som kännetecknar den jordiska njutningen.
Det är naturligtvis dess tidsbegränsning.
Är det just det som gör den ångeststressande och förkastlig?
Är det just det som gör den närvarande och åtråvärd?
Jag lockas allt mer av sådant jag vet icke kommer att vara.
Jag väljer allt mer bort sådant jag vet icke kommer att vara.
Är själva upphörandet vad som gör världen illusorisk?
Är själva upphörandet vad som gör världen reell?
Hur undgår vi dylik klyvnad??
Lösningen är att bilda oss ett fast, osvikligt medvetande mitt i en bedräglig, föränderlig värld.




{} }{

Solkatten

¤



Scenen föreställer en solskensmorgon.
Mitt i gläntan sitter kvinnan i virkad rymddräkt.
Hon tar kort på alla skuggor och strålar som far förbi.
En glimt stannar och frågar: Har du tid?
Innan kvinnan svarar gör hon en skiss: Visst, jag skall räkna ljus hela dagen lång, så likaså gott blir det.
Glimten lägger sig lycklig i hennes garn, men finner sig strax vara räknad mer än en gång.
Då blir glimten blixtrande irrig och vill inte stanna kvar på jorden längre.




¤

MiRroRing Mind

{¤}{¤


Ett ljus gick upp inatt - ett drygt hundra år gammalt ljus:
Psykologin som vetenskap är ungefär jämngammal med filmkonsten.

Kan då dessa fält månne samspelat och framkallat varandras tillblivelse...??

Naturligtvis fanns det andra, minnesbevarande ögon före just kamerans och filmens sådana, men inte desto mindre :

Att fånga människan i en psykologi blev kanhända genomförbart först sedan man såg chans att studera oss i olika tid och rum, förutan våran samtidiga närvaro.......?!
Att dokumentera och studera människans "yttre" beteenden kanske framstod som en intressant uppgift först sedan man börjat uppfatta oss som svåråtkomliga, outforskade landskap fulla av "inre" motivationer, "egentliga" känslor osv som tränger ut och nästlar in sig i varandras.......?!


Stillbildsfotografiet är ju emellertid flera decennier äldre än de rörliga varianterna, medan människor känt till själva grunden för camera obscura avsevärt avsevärt längre tillbaka i tiden än man föreställer sig.


Här har vi de inledande iakttagelserna av Susan Sontag i hennes "Om Fotografi", 1977. Har just bara öppnat den, men upplever mig redan överexponeras av välbekanta aha-upplevelser:

"...Inventeringen började 1839 och sedan dess har i stort sett allting fotograferats, åtminstone verkar det så. Just denna omättlighet hos det fotografiska ögat förändrar villkoren för fångenskapen i grottan, vår värld [=Platons grotta; andriAngelus anm.] .......ger oss en känsla av att vi kan ha hela världen i huvudet - som ett urval avbilder... ...Fotografiska avbilder tycks inte i första hand vara skildringar av världen, utan snarare bitar av den, miniatyrer av verkligheten som vem som helst kan göra eller skaffa sig... ...Fotografier, som förpackar världen, tycks inbjuda till att förpackas."




{¤}%}

sjusovaren....... { utanför föreställningen }

}{} {}{ }




Scenen föreställer en nedsläckt tv-skärm.
In kommer en figur i sitt rymdskepp, trots att inget program är på.
Figuren: SiRiSolia skall vara här någonstans, det skulle hon ju.
Röst utanför scenen: UNIVERSUM AVSTÄNGT. Försök annan natt!
Figuren: Det har jag redan gjort, ja, många gånger, men ingen har varit nu.
Röst utanför scenen: DU är den som inte är nu.
Figuren stannar upp en stund och funderar - - - - - - - när han funderat färdigt har det första programmet startat, men då är figuren så trött så han åker hem och somnar.



{}{ }{} {

.......steget före.......

¤¤¤¤¤¤¤



Imorse började jag jobba före jag måste.
Det var mycket skönt och ostressande.
Som att jag hade kontroll över hela livet.......
Skall jag göra igen :-)




¤¤¤¤¤¤¤

Syster Solsken (.......sju nu.......?)

{{{¤}}}}


På den sjunde sidan av universum
kommer jag ut till sist nu.......?



}}}}¤{{{




Och här har vi plötsligt fragment som min lilla syster skrivit.
Först en från många år sedan, fortfarande min favorit:



Jag gick ut och kom inte hem
När jag kom hem
fick jag macka och choklad
Då blev jag väldigt
väldigt glad




och så från när vi sms:ade dikter fram och tillbaka:



Jag är en hel
människa som
har sju solar i
mitt hjärta.

Har du solen som
skoj kan ingen
se dig. Men jag
kan. Hör du
ingen kan. Vi
finns i de vi tror
att vi finns.

När jag tar fram
mörkret från ditt leende,
strålar dina
hemskheter.
Som dom två,
förflyttas till dig.
Till den gemensamma
hemligheten.




Man märker att det är en annan människa som har skrivit.
Och jag blir alltid positivt avundsjuk på min systers förmåga att få fram något gåtfullt och laddat - dessutom i otillkrånglat öppen enkel stil - trots att hon inte alls är en sån som sitter och skriver och uttrycker sig jämt och ständigt...



{¤¤¤¤¤¤¤}

{.......from the center of everywhere....... } { if our bodies contains spaceships }

}{{}}{}


Universum är någons kropp
och vår planet är en cell inuti den kroppen.
-Hur ofta har du föreställt dig den tanken...?


SF-giganten Isaac Asimov skrev "Destination Hjärnan" som sedan blev "Den Fantastiska Resan", som också omvandlats till filmen "Fantastic Voyage" (1966). Där miniatyriseras ett forskningsteam, med rymdskepp och allt, och injiceras sedermera i en nedsövd människas blodomlopp. Forskarna är fullt på det klara med sin belägenhet, men får ju ändå lite svårt att smälta det hela. En intressant betraktelse ur filmen:

"-Maybe the medieval philosophers were right. Man is the center of the universe. We stand in the middle of infinity, between outer and inner space. And there's no limit to either.
-I never imagined it could be anything like this.
-No, I always thought it was nothing but red.
-Only to the naked eye. Those corpuscles carrying oxygen give the stream its colour. The rest of the plasma's very much like sea water. A ocean of life."



Centrum eller ej... För mig krymper inte världen - den växer avsevärt - när jag föreställer mig att rymdfärder sker inuti någon varelse, i dess medvetande och/eller kropp, snarare än utanför allt vad organismer och medvetenhet heter. Kanske kommer det sig av att jag ser tydligare relationer till utvecklingen av oss själva då, t ex att vi kan bära upptäcksresenärer inom oss, såväl inuti fysiska kroppen som i det rena medvetandet, ja, relationsaspekter som vi inte ens är medvetna om ännu....... (Om Asimov såg det på liknande vis vet jag inget om.)






{}}{{}{

.......waiting for the Seventh of Never.......

}{ }



How long is september...?
...when my sunshine never stays
You're lost in this treetop
Will your apples walk away...?
...outside of my garden
to the star of endless day
We'll sail in a friendship
until love burns us astray



Har funnit en enkel versform för lyriken
och hör en slinga musik i huvudet.......
Är "storyn" emellertid för komplex och oklar för att rymmas i dessa rader...??




How old is a Hotel...?
...when you cannot find my Room
Your lost in my Memory
while September's still in Bloom.......






{ }{

OPen DReam

}{


...half way in in the anime film PAPRIKA by Satoshi Kon (Japan 2006):


"-Whatever it is it's not Himuro's dream anymore.
- I agree with you, he really is another victim.
-Yeah, he's an empty shell, he's brain was simply overwhelmed. Instead of one vision he was heavilly insulted by a collective dream.
-What is this collective dream!?
-With no access restrictions programed in, the DC Mini was able to invade all psychotherapy machines. Every dream it came in contact with in those machines was captured and enlarged into one gigantic delusion.
-I see, but the question remains - who's delusion is it...?"


Maybe a good description of my own case!? :-)




"Blandningen av två drömmar skapade många fler drömmar."


}{

ljussam utkomst

}{



putsar en kvart på fasaden och
september blänker djupare in
i mina vänners minne än om jag
arbetat ett halvår med det inre innehållet
innebär det vi stirrar oss blinda på våra
utstrålningar eller lever jag osynligt instängd bortom
självklar mänsklig synkronicitet.......??



}{



ljuset bakom ljuset
den maskerade solen
iakttar sin planetära publik
inser hur var och en skådar spelet
inspireras av deras svårförenliga blickar
speglar alla drömmar i spiraliskt läkande sjukdom
virvlar unika i gemensam ritual



}{

att skåda spelets krypta

}{


UR "Person, mask och samhälle - några socialpsykologiska reflexioner" av Kresten Bjerg (1967), bl a kring skådespelarens priviligierade position, via antologin "Perspektiv på skådespelarkonst - Dokument och studier samlade av Kirsten Gram Holmström o Ulla-Britta Lagerroth (1972):


"Vi har alla, innerst, oförverkligade identiteter. Bilder av potentiella "jag" som aldrig eller blott ofullständigt kan komma till uttryck i vår vardag. Endast skådespelaren har möjlighet att i det dagliga gestalta detta register... Möjlighet att betrakta världen och medmänniskorna från helt nya synvinklar och möjlighet att handla i överensstämmelse med enstaka sidor av sitt väsen.
[=något vi alla ändå gör realtivt flitigt, relativt ofrivilligt, omedvetet, fastän inte så utlevelsefullt och välkalkylerat som på scenen; andriAngelus anmärkning] .......Vardagsmasken, vars funktion det således är att reglera vår "motspelares" uppfattning och uppträdande, kommer därför indirekt att reglera vår egen uppfattning om oss själva och våra egna beteendemöjligheter. Den konstgjorda masken bryter denna (onda?) cirkel. Det låter oss se ett annat ansikte återspeglat i motpartens ögon och ger oss därför en ny frihet."

Påminner mig i viss mån om fotografens blicks belägenhet.



och så vidare ur samma källsamling, "Om mimesis och magi" som verkar vara ett utdrag från "Det spörgende menneske" (ca 1949) av Frederik Schyberg:

"Spelet är på en gång lek och religion. I sina primitivaste liksom i sina högsta former är det en blandning av mimesis (det grekiska ordet för härmning) och magi. ....... Barnens allvar under lek och de vildas allvar under dans är, som synes, inte av samma slag. Barnen kan släppa leken; men de vilda är - i varje fall fram till ett visst utvecklingsstadium - i dansens våld. Barnens låtsaslek och vildas identifikation ingår båda som element i teaterns väsen. De är två sidoordnade men olikartade fenomen, så skiljaktiga som de båda genrer de djupast sett föregriper, nämligen den konst som blott föreställer något och den konst som har en djupare innebörd. Barnens lek härmar en verklighet men den betyder sällan något annat än det som den spontant återger. De vilda kan i sin dans ofta återge och gestalta en slags verklighet av historisk eller etnografisk natur....... en helig rit av demonisk karaktär och av ödesdiger, avgörande betydelse för den som utövar den på rätt eller galet sätt. Det gäller stammens liv och lycka.......
.......Av leken blev efterhand en rituellt utformad religion. Och av religionen blev det en dag konst. .......
.......Till lekens speciella väsen hör avgränsandet av "den heliga platsen" där den utövas och inom vilken dess särskilda regler gäller. Det är barnens kritstreck på trottoarer eller vägbanor, det är schackbrädet, spelbordet, spiritisternas trebenta bord, tennisbanan, idrottsplatsen, rättssalen, den magiska cirkeln, filmduken - och inte minst både kyrkans och teaterns "heliga plats".







¤¤
¤¤
¤¤
¤