att skåda spelets krypta

}{


UR "Person, mask och samhälle - några socialpsykologiska reflexioner" av Kresten Bjerg (1967), bl a kring skådespelarens priviligierade position, via antologin "Perspektiv på skådespelarkonst - Dokument och studier samlade av Kirsten Gram Holmström o Ulla-Britta Lagerroth (1972):


"Vi har alla, innerst, oförverkligade identiteter. Bilder av potentiella "jag" som aldrig eller blott ofullständigt kan komma till uttryck i vår vardag. Endast skådespelaren har möjlighet att i det dagliga gestalta detta register... Möjlighet att betrakta världen och medmänniskorna från helt nya synvinklar och möjlighet att handla i överensstämmelse med enstaka sidor av sitt väsen.
[=något vi alla ändå gör realtivt flitigt, relativt ofrivilligt, omedvetet, fastän inte så utlevelsefullt och välkalkylerat som på scenen; andriAngelus anmärkning] .......Vardagsmasken, vars funktion det således är att reglera vår "motspelares" uppfattning och uppträdande, kommer därför indirekt att reglera vår egen uppfattning om oss själva och våra egna beteendemöjligheter. Den konstgjorda masken bryter denna (onda?) cirkel. Det låter oss se ett annat ansikte återspeglat i motpartens ögon och ger oss därför en ny frihet."

Påminner mig i viss mån om fotografens blicks belägenhet.



och så vidare ur samma källsamling, "Om mimesis och magi" som verkar vara ett utdrag från "Det spörgende menneske" (ca 1949) av Frederik Schyberg:

"Spelet är på en gång lek och religion. I sina primitivaste liksom i sina högsta former är det en blandning av mimesis (det grekiska ordet för härmning) och magi. ....... Barnens allvar under lek och de vildas allvar under dans är, som synes, inte av samma slag. Barnen kan släppa leken; men de vilda är - i varje fall fram till ett visst utvecklingsstadium - i dansens våld. Barnens låtsaslek och vildas identifikation ingår båda som element i teaterns väsen. De är två sidoordnade men olikartade fenomen, så skiljaktiga som de båda genrer de djupast sett föregriper, nämligen den konst som blott föreställer något och den konst som har en djupare innebörd. Barnens lek härmar en verklighet men den betyder sällan något annat än det som den spontant återger. De vilda kan i sin dans ofta återge och gestalta en slags verklighet av historisk eller etnografisk natur....... en helig rit av demonisk karaktär och av ödesdiger, avgörande betydelse för den som utövar den på rätt eller galet sätt. Det gäller stammens liv och lycka.......
.......Av leken blev efterhand en rituellt utformad religion. Och av religionen blev det en dag konst. .......
.......Till lekens speciella väsen hör avgränsandet av "den heliga platsen" där den utövas och inom vilken dess särskilda regler gäller. Det är barnens kritstreck på trottoarer eller vägbanor, det är schackbrädet, spelbordet, spiritisternas trebenta bord, tennisbanan, idrottsplatsen, rättssalen, den magiska cirkeln, filmduken - och inte minst både kyrkans och teaterns "heliga plats".







¤¤
¤¤
¤¤
¤