}¤{
Musikmaskinen hade nu slocknat, fast Sagan var fortfarande klarvaken. Hon öppnade luckan och stoppade in ögonen. Ombord låg den mörkgredelina grammofonskivan och snurrade på sista knastret. Låtarna var sedan längesedan färdigspelade. Musiken hade fastnat i ett mellantillstånd. Det var efter slutet men före början. Den lika trötta som nyfikna bläckfiskarmen hävde sig upp och ner, upp och ner, som om nålen böljade på Universums svarta vågor. Lyssnandet hade redan hittat hit åtskilliga gånger. Men ingenting kom ej längre någonvart. Det här var så långt ut på det nattstilla havet som sångerna någonsin hade rest.
Emellertid längtade Sagan efter en ny världsordning, en aldrig förut seglad farled. Det var som om Universum ville vända sig upp & ner, som att Världen ville vränga sig ut & in. Men man visste ännu inte hur man skulle åstadkomma den rörelsen. Nålen ville så rysligt gärna rista nästa varv, varvet efter det sista... Sagan lyssnade och, jo, bakom åtskilliga dörrar någonstans hörde hon en gitarr och en flöjt som just börjat spela. Det kom från mycket högt upp i huset, åtskilliga våningar högre, så Sagan urskiljde väldigt lite. Hon kände igen tonerna, men hade ingen aning om vilken låt det var. Likafullt älskade hon slingorna som virvlade sig ända ner till hennes rum. Ty Sagan visste att hon snart skulle komma att känna igen musiken.
¤}{¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar