nu ska vi se vad du sa

{ ¤ {


I två fall av tre använder jag helst synsinnet/visualiserandet,
i en knapp tredjedel av fallen hörselsinnet/talandet
och blott i ett fall av femton känseln/kroppens handgripliga rörelseform;

för att få ett första grepp, minnas och förstå allt från andras känslor till instruktioner,

enligt ett tillförlitligt NLP-test.


Och visst skriver jag hellre, även när den andra inte skriver, även när jag klart inser att att samtala eller mötas skulle ge oss mer av varann. Det är som att mina egna avsikter bara blir fullt tydliga för mig först sedan jag symboliserat dem genom fast nedtecknade ord eller bilder, och därmed förväntar mig att det skall bli lika mycket tydligare för andra.

Ändå längtar jag mer efter den andres röst och kropp än hennes skrift eller bildspråk. Dock räcker det att hon är på andra sidan spegelglaset. Skulle vara intressant att möta någon bekant i totalt beckmörker (under fullkomlig tystnad) och se hur snabbt jag kan avgöra vem hon är...



Såhär har jag märkt att jag uttrycker mig (inte helt sällan):

"Då ska vi se..."
eller rentav (när något behöver tas om):
"Nu ska vi se vad du sa igen..."

Säger nästan aldrig:
"Får vi höra nu vad du såg...!"
som jag sett somliga säga.

Nå, vårt folk använder ju "se" på massvis med olika vis.
"Där ser du!" [även när någon hör att det minsann var hennes mobil trots allt som ringde.]
"Det ser bra ut, min vän - intesant!" [även när någon lär sig dansa med rätt tyngdpunkt.]

Bottnar det måhända från början i att många är lika "visuella" som jag...?
"Hör" används ju så gott som enbart i sin direkt auditoriska innebörd...?



} ¤ }