det oupphörliga upphörandet

}{ {}



Ser på Faust, via FW Murnaus urgamla film.
Slår mig med full klarhet vad som kännetecknar den jordiska njutningen.
Det är naturligtvis dess tidsbegränsning.
Är det just det som gör den ångeststressande och förkastlig?
Är det just det som gör den närvarande och åtråvärd?
Jag lockas allt mer av sådant jag vet icke kommer att vara.
Jag väljer allt mer bort sådant jag vet icke kommer att vara.
Är själva upphörandet vad som gör världen illusorisk?
Är själva upphörandet vad som gör världen reell?
Hur undgår vi dylik klyvnad??
Lösningen är att bilda oss ett fast, osvikligt medvetande mitt i en bedräglig, föränderlig värld.




{} }{