Minutmakarens Sista Sekund (Första kapitlet)

i min fantasy-mässiga historia






Minutmakaren har just skapat den sista sekunden. Den sitter inglasad i en flaska i en monter mitt i laboratoriet. Fortfarande skeptisk stryker Minutmakaren sina mustascher, likt två visare på en klocka, men iakttar ändå nöjd sitt lilla storverk. Vad skulle hända om den sista sekunden får utspela sig i världen? Kommer staden härutanför att gå sönder då - eller blott övergå i nästa stad? Nå, utfallet beror ju alldeles på när... och hur och vem, tänker han. Och varför skulle man uppleva sekunden som den sista, till skillnad från vilken sekund somhelst?


Laboratoriet ligger inrymt i ett urgammalt kyrktorn. Tornet hade redan en modern klocka, vilket underlättade för uppkopplingen av hela institutionen. Bland hundratals kugghjul och ofantliga manicker fick Minutmakaren flytta in sin verksamhet. Det var i samma veva som Biskopen blivit för gammal för att bo kvar. Den gloriaklädde farbrorn tog tunnelbanan ut till hospitalet, det nybyggda sjukhus där flera andra städers präster hade installerat sig. Biskopen plockade aldrig med sig de tolv lärjungarna, så dem föll det på Minutmakarens roll att förvalta. Man kan gott säga att han förtrollade dem, en i sänder, först nu alla tolv.


Med närmast japansk noggrannhet ser Minutmakaren till att glasmontern vrids ett kvarts varv av ett kvarts varv av ett kvarts varv, allt för att följa månstrålarnas spel. Det är av yttersta vikt att den genomskinliga flaskan behåller sin bild av solen utan att slå knut på dess bana. Och Minutmakaren avskyr för sin del att tappa kontrollen, slungas in mot kaos som han så ofta tillät sig göra på yngre dar. Då var det visserligen icke lika farligt, eftersom han knappt hade ansvar för en enda av alla de människor som står under tidens inflytande. Numera är 98 % av folket beroende av hur Minutmakaren gör varje rörelse korrekt, eller åtminstone att han omedelbart korrigerar missgrepp. Ingenting får gå helt snett, men inte heller alltför rakt - små avvikelser är livsviktiga. Hela balansen mellan mikrosekvenserna håller sekunden gående.


Den sjunde lärjungen knackar strax Minutmakaren på axeln, så att det rycker till ända ner i knäskålarna. Där höll världen på att falla överbord, medan den ouppfostrade får sig en rejäl läxa. Lärjungen ifråga ville bara låna nyckelknippan till orgelläktaren, för att smörja musiken en smula. -Varför i helvete har änglarna ej givit dig en egen nyckel? undrar Minutmakaren. Sålunda kommer han att tänka på ytterligare en säkerhetsaspekt för den inglasade sista-sekunden. Hur enkelt skulle det inte vara för någon invigd att låsa upp montern medan Minutmakaren tar sin sedvanliga minuts sömn, och skamlöst byta ut sekunden mot en förfalskad?! Fasansfullt förvirrad inser han att det kanhända redan har hänt - hur enda sättet att få klarhet vore att testa ifall sekunden verkligen är den sista...











wWw

Minutmakarens Sista Sekund (ett Annat kapitel)

i min fantasymässiga sagohistoria





Hos Fladdermusan


En vacker vårkväll gick Minutmakaren ut för att besöka Fladdermusan i hennes vindsvåning. Längs de kullerstensbelagda gränderna passerade han ett par gamla sköldpaddor som också var ute och rörde på sig. De måste ha permission ifrån sjukhuset - passade säkert på att återse sin kära kyrka medan ingen annan var där - tänkte Minutmakaren. Under rimligare tidevarv borde det ha varit Fladdermusan som hälsat på Minutmakaren i hans klocktorn. Men hon hade nog äntligen förmått ta farväl av sin forna bostad? Och dessutom var det nu som det var med denna stad; knappt ett enda torn låg längre högst på listan. Visarna pekade kompromisslöst österut. Man fick låta bli att snurra på sina mustascher i onödan. Föga hjälpte det att Minutmakaren hade lyckats skapa hela sextiosju sekunder på en minut! Det mesta slukades likafullt upp av de små motorcyklarna, dessa väsen eller oväsen som konstant behövde nytt bränsle för att växa.


Väl inne i vindsvåningen kändes de betungande parfymdofterna som Minutmakaren föreställt sig, snarare likt lätta blomsterskyar. Fladdermusan satt halvt uppflugen i sin fönsterglugg. På glänt hängde klänningstyget av sällsamt fladdrande sort. Denna madame tycktes fullt sysselsatt med att tillskära en hatt. Till sin lättnad iakttog Minutmakaren att det liknade en herrhatt i hans egen storlek? Kreationen föreföll så gott som färdigskuren, men Fladdermusan röjde ej med ett ljud var i processen hon befann sig. Ur grammofonen däremot letade sig tonerna av My Yellow Tambourine med The Tortoises. Stycket hade hunnit bli välbekant även för Minutmakarens öron, rentav njutbart. Fast några sextiosju varv i minuten var det inte tal om. Och mot slutet dök där upp en mörk flöjtslinga som man aldrig fått skymten av innan...? Förvirrad stirrade Minutmakaren på sin framtida hatt i Fladdermusans händer. Nu upptäckte han att hon hade hemskt långa, gredelina handskar på sig. Fingrarna for in och ut, exakt trädda likt symaskinsnålar. Emellanåt skrattade madamen till. Ifall hon hade lust borde hon kunna släppa arbetet och flyga fram över gränderna.

Före den definitiva utflykten ville Fladdermusan förmodligen få ihop tillräckligt med sekunder för att överleva de alltmer tidskrävande åren. Här kunde ju Minutmakaren bli henne behjälplig! Han visste redan att en av stadens motorcyklar var hennes dotter. Fladdermusan hade skaffat sin lilla motorcykel för femton år sen, och nu for dottern omkring ganska ofta för egen maskin över kullerstenarna. Hon nonchalerade titt som tätt sin mors order om att undvika varje form av trappa. En tidig morgon hade Motorcykeln rentav försökt åka upp i klocktornet, men Minutmakaren hade lugnt sett henne backa redan efter tredje steget. Spiraltrappor var i regel för avancerade för väsen med maskinellt blod i ådrorna. Även övriga medborgare kunde ha påtagliga problem med att ta sig runt och uppåt på ett synkront sätt. Tämligen lätträknade var de sköldpaddor som genom tidevarven uppnått den urverksmässiga salen allra högst i den forna katedralen, där som Minutmakaren numera hade inrett sitt laboratorium. Sköldpaddorna var betydligt bättre beskaffade att öppna dolda portar för andra, likt hemliga lärjungar hjälpa omgivningen att uppnå sina mål. Skulle Minutmakaren någonsin lyckas bli som dessa nedstigna biskopar, var och en som fått sin gloria att stelna över hela kroppen, varur ens nyfödda huvud kunde kika fram...?



Fladdermusan kände av Minutmakarens nakna förväntan. Så hon hoppade över de sista stygnen i hatten och placerade den plötsligt sensuellt på hans hjässa. Inte särskilt ödmjukt bankade hans hjärta inför hennes gest; snarast blev det alldeles uppskruvat av jordisk kåthet. Minutmakaren ville minsann överglänsa Fladdermusan genom att ge henne vad hon tålde eller nästan inte. Retsamt men resolut drog han ena vingen åt sidan och smekte sakta hennes spända skulderblad. Fladdermusan hade redan fattat vad som höll på att ske, så hennes nästa drag bestod i att vrida runt Minutmakarens mustascher med sin tungspets. Såhär mystiskt upphetsad och magiskt yr hade han sällan känt sig, åtminstone inte sedan den tiden när det gick tretton sekunder per minut.

Sin andra vinge förde Fladdermusan självmant undan så att bägge skulderbladen kunde bli omhändertagna samtidigt. Kramandes på det mest märkligt intensiva vis, stod de bägge varelserna så, hårt lutade mot fönstergluggen. De ville halvt om halvt falla ut och sväva ner över gatunätet, i det annalkande lyktskenet. Emellertid höll Fladdermusan i en av sina starkaste björntrådar som höll kvar dem i den vibrerande vindsvåningen. Hattarna hade börjat att hoppa på hyllorna och Minutmakaren klurade på hur han skulle klara hela kvällen här borta, utan att några sekunder skulle koka sönder hemma i laboratoriets glaskolvar. Nåja, provrören fick bli ett senare problem, nu när det verkliga livet tycktes stå i fullt skarpladdad blomning.














wWw