ur den parapsykologiska mästaren Dénis Lindbohms Trollmakt (1987)
nedtecknat genom lyssning på inläsning av författaren själv [kap 18]:
"Detta med trollguld som blir till vissna löv är något som andra har råkat ut för långt före min mor. Det går ju rentav igen i många sagor, och ofta är sagorna byggda på verklighet.
När en del människor med trosvissa och överlägsna leenden säger att vättar, troll och älvor bara är sagopåhitt, så vänder de på fakta. De menar att om någon ser en vätte så har denne ingen verklighet utan är kommen ur sagorna.
Men ur min synvinkel är sagorna komna ur verkligheten - vätten fanns före sagan."
[kap 17]
"I vår tid hånar man med massiv självsäkerhet den som anser att magin är verklig. Men exakt samma sorts människor som nu hånar magin, skulle under magins tid ha hånat en materialism. Flertalet tänker mycket litet, de tror på auktoriteter. Det beror på epoken vilka som är auktoriteter...
Förr såg man trolldomsfolket i alla dess märkliga och ofta skrämmande skepnader. Numera ser man besökare från andra planeter... -Är dessa rymdvarelser i själva verket desamma som förut tog gestalt som älvor, vättar och troll...?...
...att det kanske fanns en osynlig gränsöverskridare i den där gläntan, och denne introjicerade en hypnotisk illusion i min mors psyke. Hon såg därvid vad hon hade förutsättningar för att kunna se. Men en ufolog hade kanske inte kunnat föreställa sig existensen av trollbarn...
...har jag hänvisat till filosofen Immanuel Kant och dennes tes att vi endast kan föreställa oss sådant för vilket vi redan har element i psyket. Om vi konfronteras med något för vilket vårt psyke saknar element, kan vi helt enkelt inte uppfatta detta. Tesen har bevisats av modern varseblivningspsykologi...
Verklighet är vad vi har förmåga att uppfatta som verklighet. Vad som är gediget guld för den ene är vissna löv för den andra."
wWw
8 oktober 2011
Sinnesfokus och Bokkontakt
kring trenne inlärningsstilar [återfinns i grunden inom fältet NeuroLinguisticProgramming, men verkar också blivit allmän psykologi och studieteknik]
I pissiga regnet härommorgonen uppfångade jag Jones sköna stämma i öronkuddarna. Greppat några smulor mer om triaden auditiv - visuell - kinestetisk. Översköljdes av hundratals exempel på hur varje inlärningsstil kan uttrycka sig. Kändes redan det som en typiskt auditiv grej (och det är ju från Yyy jag fått smakprovet :)).
Här ger jag mig i kast med ett fysiskt-kinestetiskt språkbruk. Gillar de coola ordval Jones kör på den fronten, känns så mycket mer levande än de visuella o auditiva pusselbitarna. Nu kommer jag emellertid inte in och tuggar om att jag skulle vara kinestetisk i första hand, nix, sticker inte under stol med att jag egentligen är mest visuell. För det kan nog mina närmast bekanta se?!
Inte desto mindre bidrar en kinestetiskt färgad terminologi till klarast förståelse (för mig, av andras motiv). Föredrar att någon uttrycker sig så, i sinnliga banor med konkret koppling till kroppen och rummet. Ytterst handlar det säkert om jag vill ha eller behöver fler kinestetiskt laddade personer omkring mig.
Och chanserna att hålla kvar deras naturliga uppmärksamhet, lär enligt Jones bli maffigare om man låter tungan tangera de dimensioner som deras kroppslighet redan är inpejlad på. Sålunda skola jag/vi uppnå bättre effekt på umgängen genom att tillmötesgå andras främsta inlärningsstil. Om de har en motsvarande bild av detta fält, så låter de ana visuella linjer i sitt språkbruk, blixtbelyser viktiga punkter i kommunikationen - allt för att tillmötesgå mig.
Fast reagerar jag verkligen bäst på visuella signaler...? Den mindre visuelle, auditive Yyy är ju uppenbart MER benägen än mig att raskt tillgodogöra sig visuella intryck, liksom skyltar, och affischer, personpositioner och bordsplaceringar. Och då oaktat lokalsinne samt ansiktsigenkänning, där jag ofta får föregå med goda iakttagelser. Lokalsinne är väl i stort sett en fysisk-kinestetisk förmåga?! i kontrast till kartläsning eller skyltkoll som är av visuell natur.
Visst processar jag världen visuellt, genom texter och bilder, men mest sker detta i deras introspektiva aspekt. Jones nosar på en motsvarande aspekt även för kinestetiska tillvägagångssätt. Där ställs typ det yttre känselsinnet parallellt med den inre känslan typ.
Vad som tenderar starkast störa min koncentration är ljud och då i synnerhet prat, med andra ord den parameter jag är minst benägen att fatta omvärlden genom. Ska jag prata med Yyy om hur vi just förhåller oss till människorna omkring oss, vilket Yyy så väl behöver, så förmår jag ej längre observera och känna av just dessa människor. Den visuelle pratar visserligen gärna, men i stort sett om det han redan ser/sett, medan den auditive snarast konverserar för att överhuvudtaget börja förhålla sig till omgivningen. Det problemet har mitt medvetande stött på under flera års förlopp.
Fast frågorna i diverse test inom ämnet, de brukar spika fast att även det man stör sig på ingår i ens primära inlärningsstil. I tio år har jag dessutom lyssnat på ljudböcker i rejält vidare omfattning än jag suttit med näsan över textböcker. Nå, det må bero på att lurarna blivit ett smart nyttjande av min arbetssituation. Och datorn hänger ju mina ögon minst lika frenetiskt över som öronen vid inläsningarna.
En fysiskt påtaglig bok plockade jag däremot fram inatt, för första gången på många år känns det som. (I själva verket rörde det sig om ett magasin, nova science-fiction, höll mig till novellen av Ray Bradbury). Internets strömmar är som vi vet svårgörliga att hålla i sina händer, fast jag har långt ifrån saknat tidningar och böcker så som jag tidigt befarade, snarast inte ett dugg saknad.
Ändå känns det faktiskt, när jag väl sjunker ner i fåtöljen med boken lite varstans längs kroppen, på skiftande avstånd från hjärnan, att kvaliteten på läsandet stiger ett par trappor. Samt att min muns egna nynnande + fingerstrykningar tycks tillta där inför de fasta stumma sidorna, bortom skärmens i sig mer rörliga matris.
Om det hela så bara handlar om återupplevelsens behag, alltså påfyllning av den tomma tanken, eller huruvida bokklossen verkligen erbjuder mig lämpligare sinnesgrund att bygga kunskap genom - återstår att se /höra /känna.
wWw
I pissiga regnet härommorgonen uppfångade jag Jones sköna stämma i öronkuddarna. Greppat några smulor mer om triaden auditiv - visuell - kinestetisk. Översköljdes av hundratals exempel på hur varje inlärningsstil kan uttrycka sig. Kändes redan det som en typiskt auditiv grej (och det är ju från Yyy jag fått smakprovet :)).
Här ger jag mig i kast med ett fysiskt-kinestetiskt språkbruk. Gillar de coola ordval Jones kör på den fronten, känns så mycket mer levande än de visuella o auditiva pusselbitarna. Nu kommer jag emellertid inte in och tuggar om att jag skulle vara kinestetisk i första hand, nix, sticker inte under stol med att jag egentligen är mest visuell. För det kan nog mina närmast bekanta se?!
Inte desto mindre bidrar en kinestetiskt färgad terminologi till klarast förståelse (för mig, av andras motiv). Föredrar att någon uttrycker sig så, i sinnliga banor med konkret koppling till kroppen och rummet. Ytterst handlar det säkert om jag vill ha eller behöver fler kinestetiskt laddade personer omkring mig.
Och chanserna att hålla kvar deras naturliga uppmärksamhet, lär enligt Jones bli maffigare om man låter tungan tangera de dimensioner som deras kroppslighet redan är inpejlad på. Sålunda skola jag/vi uppnå bättre effekt på umgängen genom att tillmötesgå andras främsta inlärningsstil. Om de har en motsvarande bild av detta fält, så låter de ana visuella linjer i sitt språkbruk, blixtbelyser viktiga punkter i kommunikationen - allt för att tillmötesgå mig.
Fast reagerar jag verkligen bäst på visuella signaler...? Den mindre visuelle, auditive Yyy är ju uppenbart MER benägen än mig att raskt tillgodogöra sig visuella intryck, liksom skyltar, och affischer, personpositioner och bordsplaceringar. Och då oaktat lokalsinne samt ansiktsigenkänning, där jag ofta får föregå med goda iakttagelser. Lokalsinne är väl i stort sett en fysisk-kinestetisk förmåga?! i kontrast till kartläsning eller skyltkoll som är av visuell natur.
Visst processar jag världen visuellt, genom texter och bilder, men mest sker detta i deras introspektiva aspekt. Jones nosar på en motsvarande aspekt även för kinestetiska tillvägagångssätt. Där ställs typ det yttre känselsinnet parallellt med den inre känslan typ.
Vad som tenderar starkast störa min koncentration är ljud och då i synnerhet prat, med andra ord den parameter jag är minst benägen att fatta omvärlden genom. Ska jag prata med Yyy om hur vi just förhåller oss till människorna omkring oss, vilket Yyy så väl behöver, så förmår jag ej längre observera och känna av just dessa människor. Den visuelle pratar visserligen gärna, men i stort sett om det han redan ser/sett, medan den auditive snarast konverserar för att överhuvudtaget börja förhålla sig till omgivningen. Det problemet har mitt medvetande stött på under flera års förlopp.
Fast frågorna i diverse test inom ämnet, de brukar spika fast att även det man stör sig på ingår i ens primära inlärningsstil. I tio år har jag dessutom lyssnat på ljudböcker i rejält vidare omfattning än jag suttit med näsan över textböcker. Nå, det må bero på att lurarna blivit ett smart nyttjande av min arbetssituation. Och datorn hänger ju mina ögon minst lika frenetiskt över som öronen vid inläsningarna.
En fysiskt påtaglig bok plockade jag däremot fram inatt, för första gången på många år känns det som. (I själva verket rörde det sig om ett magasin, nova science-fiction, höll mig till novellen av Ray Bradbury). Internets strömmar är som vi vet svårgörliga att hålla i sina händer, fast jag har långt ifrån saknat tidningar och böcker så som jag tidigt befarade, snarast inte ett dugg saknad.
Ändå känns det faktiskt, när jag väl sjunker ner i fåtöljen med boken lite varstans längs kroppen, på skiftande avstånd från hjärnan, att kvaliteten på läsandet stiger ett par trappor. Samt att min muns egna nynnande + fingerstrykningar tycks tillta där inför de fasta stumma sidorna, bortom skärmens i sig mer rörliga matris.
Om det hela så bara handlar om återupplevelsens behag, alltså påfyllning av den tomma tanken, eller huruvida bokklossen verkligen erbjuder mig lämpligare sinnesgrund att bygga kunskap genom - återstår att se /höra /känna.
wWw
31 juli 2011
Hästar i Kosmos
komet 1
Hästar i yttre rymden
rider från fjärran solsken
drar våran farkost mot jord
Hästar som ville världen
längtar hem till Kentucky
återstår sjutusen dygn
Himlen såg drömsk deras dans
hästarna högre än berg
varsin raket som pistol
Flying Burrito Brothers
sänder längs strängar i blom
Hör ni Buffalo Springfield...?!
Hästar på färd i ny rymd
tröttnat planet på planet
Jupiter hoppas finns kvar
Hästar förälskade hårt
genomskar snurrig galax
kommer närmare hemkomst
Kosmos har nu dammats av
ljus ur djupaste svarta
plockar oss stolt tillbaka
komet 20
i Chicago köptes upp
hela vintergatan nyss
av glasskiosk med störst solsting
hopplar Scott Joplin från svart
till vit tangent, sån klangfärg
gömd i ärmen spelar allt
på Startrip Aniara
jordavärldens sista häst
bäst i universum snart
startar nästa galaxsvärm
på parallella skärmen
rider Redford ruter svart
raggar nya tidevarv
i äldsta dataspelen
syntes 100 år efter
ur friskt tokig honky-tonk
framspringer rappa trappor
under felskodda fötter
rullar kulissen mot mål
i aldrig sinande sand
betar skeppsgossar klöver
komet 10
Samma sol som såg oss då
genom damm och magasin
dyker upp på nytt omslag
Tiofotade stoet
med högt uppsatta svansar
stod stillare än bordet
tills tennsoldater i brand
från Texas till Tennessee
galopperade hit in
Rider de upp i rymden
på hennes himlakroppar
yoddlar bortom Yupiter
javisst, det vill vi, Jimmie!
såväl till skepps som mobil
ta världens vidaste varv
Trashanken räddar livet
på dockan som blivit kvar
får knapphålsögda ungar
Så sluts då spegeln igen
men sista indianen
glömt stänga teleskopen
mot slutet inspirerad av fantastiska filmen Coraline
777
Hästar i yttre rymden
rider från fjärran solsken
drar våran farkost mot jord
Hästar som ville världen
längtar hem till Kentucky
återstår sjutusen dygn
Himlen såg drömsk deras dans
hästarna högre än berg
varsin raket som pistol
Flying Burrito Brothers
sänder längs strängar i blom
Hör ni Buffalo Springfield...?!
Hästar på färd i ny rymd
tröttnat planet på planet
Jupiter hoppas finns kvar
Hästar förälskade hårt
genomskar snurrig galax
kommer närmare hemkomst
Kosmos har nu dammats av
ljus ur djupaste svarta
plockar oss stolt tillbaka
komet 20
i Chicago köptes upp
hela vintergatan nyss
av glasskiosk med störst solsting
hopplar Scott Joplin från svart
till vit tangent, sån klangfärg
gömd i ärmen spelar allt
på Startrip Aniara
jordavärldens sista häst
bäst i universum snart
startar nästa galaxsvärm
på parallella skärmen
rider Redford ruter svart
raggar nya tidevarv
i äldsta dataspelen
syntes 100 år efter
ur friskt tokig honky-tonk
framspringer rappa trappor
under felskodda fötter
rullar kulissen mot mål
i aldrig sinande sand
betar skeppsgossar klöver
komet 10
Samma sol som såg oss då
genom damm och magasin
dyker upp på nytt omslag
Tiofotade stoet
med högt uppsatta svansar
stod stillare än bordet
tills tennsoldater i brand
från Texas till Tennessee
galopperade hit in
Rider de upp i rymden
på hennes himlakroppar
yoddlar bortom Yupiter
javisst, det vill vi, Jimmie!
såväl till skepps som mobil
ta världens vidaste varv
Trashanken räddar livet
på dockan som blivit kvar
får knapphålsögda ungar
Så sluts då spegeln igen
men sista indianen
glömt stänga teleskopen
mot slutet inspirerad av fantastiska filmen Coraline
777
28 april 2011
ett Månvarv från Venus (den franska episoden)
VII
På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de nya satelliter de är, så svarta att de inte är synliga för blotta örat.
Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, något i nederkant. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts mintgrönt minne. Och inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet som ska ta er till Toulouse och vidare mot Bordeaux. Ombord föreställer du dig bordeller, en bordell där damerna drullar runt i rymddräkter. Rymdtrikåerna har sytts av transparent gummi, de modernaste modellerna har slangar in och ut ur vartenda hål. På så vis må damerna beskådas i allt sitt finaste svett, men blir lika omöjliga att vidröra som hon den mystiskt leende på museet. Ingens saliv kommer levande in eller ut ur kapseln. Bara tangenterna pressas allt intimare in i fingrarna. Topplistan är proppfylld med schlagers som aldrig nådde NASA.
Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi - vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten - om så än den bara bygger på någon annans fantasi. Detta framstår ännu tydligare när filmdukarna börjar rotera kring era organismer, ehuru sjuka idéer stryker sig mot era friska feromoner. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur garderoberna. Ni får lust att döda föda för att föda döda. Du klyver äpplet mitt itu. Dock hör den läckra häcken icke hemma i någon skräckfilm. Det räcker gott med surrealism för att bli kåt på potentiellt näraliggande innebörder. Du etiketterar varenda liten muskel som hon någonsin låtit röra sig. Mitt i lindansen håller Venus på att bli galen på riktigt, har redan gått ner i spagat och upp som ett paraply mot solen - så vilka trick återstår i själva verket? Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot junis ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.
454
På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de nya satelliter de är, så svarta att de inte är synliga för blotta örat.
Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, något i nederkant. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts mintgrönt minne. Och inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet som ska ta er till Toulouse och vidare mot Bordeaux. Ombord föreställer du dig bordeller, en bordell där damerna drullar runt i rymddräkter. Rymdtrikåerna har sytts av transparent gummi, de modernaste modellerna har slangar in och ut ur vartenda hål. På så vis må damerna beskådas i allt sitt finaste svett, men blir lika omöjliga att vidröra som hon den mystiskt leende på museet. Ingens saliv kommer levande in eller ut ur kapseln. Bara tangenterna pressas allt intimare in i fingrarna. Topplistan är proppfylld med schlagers som aldrig nådde NASA.
Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi - vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten - om så än den bara bygger på någon annans fantasi. Detta framstår ännu tydligare när filmdukarna börjar rotera kring era organismer, ehuru sjuka idéer stryker sig mot era friska feromoner. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur garderoberna. Ni får lust att döda föda för att föda döda. Du klyver äpplet mitt itu. Dock hör den läckra häcken icke hemma i någon skräckfilm. Det räcker gott med surrealism för att bli kåt på potentiellt näraliggande innebörder. Du etiketterar varenda liten muskel som hon någonsin låtit röra sig. Mitt i lindansen håller Venus på att bli galen på riktigt, har redan gått ner i spagat och upp som ett paraply mot solen - så vilka trick återstår i själva verket? Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot junis ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.
454
11 april 2011
ett Månvarv från Venus
episod 1
Inatt regnar det på Mars men är solsken över Venus. Du sitter mittemellan, ombord på ett skyddat café, och iakttar den tilltagande trafiken. Alldeles strax är det morgon i Rymden. De håller på att flytta den ena av Mars månar till Venus, så att hon också får en. Du tjuvlyssnar på hur matrisen diskuterar med matroserna hur man kommer att uppleva systemet. Med en skranglig fast barnslig gest reser du dig, drar i spaken för att betala, trycker på knapparna tills jackan är stängd. Ute i Rymden är det rättså ljummet, känns hur april närmar sig maj, men klimatet står alltjämt och väger i dörröppningen. Vilket håll skall du ta idag?
Svävaren sparkar igång redan på första uppmaningen. Det får bli Venus eftersom de är i färd med att grundmura månen där. Någon kanske behöver ditt perspektiv. Bilderna från förra försöket har du kvar i innerfickan, från när man flyttade en måne ända från Jupiter till Tellus. Det var ett lyckat exempel, emedan jordemånen fortfarande funkar. När svävaren har sjunkit ned några lager längs Venus och låtit sig parkeras under en buske med nakna frukter, då smälter plasten i dina skor, omvandlas till aluminium men behåller sin ljusgröna kulör som du alltid har burit. Skorna studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Blott luften är lite väl sirapsartad för att andas per automatik. Nog för att du älskar lätt regn snarare än obarmhärtigt solsken, men marsregnet är på tok för kallt. Du vill ha den här värmen nu, så du får stå ut med solen på köpet.
Såvitt du inte missminner dig ska de ha kratrar här i trakterna. Där kan man klättra ner och få sig en smula skugga, hinner du tänka innan du ramlar ner i en krater. Du blinkar till några gånger och får syn på massa bokstäver över väggarna, de flesta V, vissa W, i övrigt alla möjliga kombinationer mellan S och Z. Somliga väggar buktar in eller ut som speglar. De inramar en grottliknande korridor där du går mot dörren. Bakom dörren bor en klonad version av Stephen King. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten av Stephen King. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, balansen mellan logik och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur. Hursomhelst minns hur du var med i ett relativt seriöst forskarteam. Kanske har du kommit tillbaks för att ställa framtiden tillrätta...?
episod 2
Du öppnar dörren från andra sidan. Du kommer ut i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett monster. Monstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt. Rör det sig om någon Garbage Pale Kid eller bara en gammal fotbollsfantom?? Nejdå, det uteblivna leendet tillhör Marlon Brando. I utbyte får du Marilyn Monroe. Inte minns du att du hade henne i bunten!?! Och där ligger både Harpo, Pink Schimpanze, Kizz och Vira Blåtira om vartannat. Uppenbarligen behåller bilderna sin struktur även i Venus atmosfär, trots ett hiskeligt högt tryck. Hur de erotiska molnen kan segla så lättfärdigt övergår ditt samtidiga förstånd.
Under de vansinnigt vackra ridåerna dolde sig en stenöken. Det kändes snöpligt i några decennier. Sedan vande du dig vid kärleken till allt som omvälver själva ytan, ofantligt djupa lager av varmaste vindars varseblivelser. Du stoppar pipan med marsipan. Doften får hundratals venusiskor att sippra ut ur bergväggarna. Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till månen. De har börjat få den på plats nu. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. Hur det går till har du ingen bra aning om. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusiskan gör allt hårdare magplask och låter bara sitt tredje lår ledas av din fjärrkontroll. Misstanken dyker upp att du trots allt vistas på Mars. Måhända tog du andra hållet hemifrån utan att vara medveten om just det?!
Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier. Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ett sexögdat spökmonster glider upp ur en krater och vill byta tillbaks klistermärket. Men du insisterar på att Monroe-porträttet är din souvenir. De vill väl att folk ska plocka med sig bra reklam från den nya månen?! Jodå, du får en bumerang på köpet, så att du vet vart du ska återvända. Spökmonstret tar elevatorn ner igen i sitt upp- o-nedvända torn. Du har just insett att du kan åka och ragga upp Marilyn på riktigt. Frågan är först om du behöver byta planet eller om hon dväljs i detta djävulska klimat någonstans...
011
Inatt regnar det på Mars men är solsken över Venus. Du sitter mittemellan, ombord på ett skyddat café, och iakttar den tilltagande trafiken. Alldeles strax är det morgon i Rymden. De håller på att flytta den ena av Mars månar till Venus, så att hon också får en. Du tjuvlyssnar på hur matrisen diskuterar med matroserna hur man kommer att uppleva systemet. Med en skranglig fast barnslig gest reser du dig, drar i spaken för att betala, trycker på knapparna tills jackan är stängd. Ute i Rymden är det rättså ljummet, känns hur april närmar sig maj, men klimatet står alltjämt och väger i dörröppningen. Vilket håll skall du ta idag?
Svävaren sparkar igång redan på första uppmaningen. Det får bli Venus eftersom de är i färd med att grundmura månen där. Någon kanske behöver ditt perspektiv. Bilderna från förra försöket har du kvar i innerfickan, från när man flyttade en måne ända från Jupiter till Tellus. Det var ett lyckat exempel, emedan jordemånen fortfarande funkar. När svävaren har sjunkit ned några lager längs Venus och låtit sig parkeras under en buske med nakna frukter, då smälter plasten i dina skor, omvandlas till aluminium men behåller sin ljusgröna kulör som du alltid har burit. Skorna studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Blott luften är lite väl sirapsartad för att andas per automatik. Nog för att du älskar lätt regn snarare än obarmhärtigt solsken, men marsregnet är på tok för kallt. Du vill ha den här värmen nu, så du får stå ut med solen på köpet.
Såvitt du inte missminner dig ska de ha kratrar här i trakterna. Där kan man klättra ner och få sig en smula skugga, hinner du tänka innan du ramlar ner i en krater. Du blinkar till några gånger och får syn på massa bokstäver över väggarna, de flesta V, vissa W, i övrigt alla möjliga kombinationer mellan S och Z. Somliga väggar buktar in eller ut som speglar. De inramar en grottliknande korridor där du går mot dörren. Bakom dörren bor en klonad version av Stephen King. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten av Stephen King. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, balansen mellan logik och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur. Hursomhelst minns hur du var med i ett relativt seriöst forskarteam. Kanske har du kommit tillbaks för att ställa framtiden tillrätta...?
episod 2
Du öppnar dörren från andra sidan. Du kommer ut i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett monster. Monstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt. Rör det sig om någon Garbage Pale Kid eller bara en gammal fotbollsfantom?? Nejdå, det uteblivna leendet tillhör Marlon Brando. I utbyte får du Marilyn Monroe. Inte minns du att du hade henne i bunten!?! Och där ligger både Harpo, Pink Schimpanze, Kizz och Vira Blåtira om vartannat. Uppenbarligen behåller bilderna sin struktur även i Venus atmosfär, trots ett hiskeligt högt tryck. Hur de erotiska molnen kan segla så lättfärdigt övergår ditt samtidiga förstånd.
Under de vansinnigt vackra ridåerna dolde sig en stenöken. Det kändes snöpligt i några decennier. Sedan vande du dig vid kärleken till allt som omvälver själva ytan, ofantligt djupa lager av varmaste vindars varseblivelser. Du stoppar pipan med marsipan. Doften får hundratals venusiskor att sippra ut ur bergväggarna. Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till månen. De har börjat få den på plats nu. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. Hur det går till har du ingen bra aning om. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusiskan gör allt hårdare magplask och låter bara sitt tredje lår ledas av din fjärrkontroll. Misstanken dyker upp att du trots allt vistas på Mars. Måhända tog du andra hållet hemifrån utan att vara medveten om just det?!
Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier. Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ett sexögdat spökmonster glider upp ur en krater och vill byta tillbaks klistermärket. Men du insisterar på att Monroe-porträttet är din souvenir. De vill väl att folk ska plocka med sig bra reklam från den nya månen?! Jodå, du får en bumerang på köpet, så att du vet vart du ska återvända. Spökmonstret tar elevatorn ner igen i sitt upp- o-nedvända torn. Du har just insett att du kan åka och ragga upp Marilyn på riktigt. Frågan är först om du behöver byta planet eller om hon dväljs i detta djävulska klimat någonstans...
011
10 april 2011
Resan till Rymden via Såpbubbla
syntes 87, episod 6
For jag verkligen till Venus?! Ända sen vi skulle sy rymddräkter i textilslöjden har jag ibland förväxlat vänster från höger hand. Så kanske lät jag helt enkelt skeppet ta andra hållet... Rent fysiskt ska Mars hysa ett vänligare klimat än Venus. Eller åtminstone ett mer mänskligt - förutom för dem som tycker om att knycklas ihop likt flygplansskrot eller få sin ring nedsmält på nolltid. Och här sitter jag trots allt med drömbilden intakt från alla håll. Inte ens Stephen King lyckas förvränga figuren, transformera mitt motiv, få ramarna att krackelera av mara. Fast han får gärna göra ett försök! Nå, emedan Venus esoteriskt sett funkar snarare som en spegel eller en projektor än som sig själv, så kanske det inte är så konstigt om allt verkar våldsammare här på Venus än på Mars personligen. Inunder Venus förvillande vackra atmosfär återfinns en öken. Och där rider en clown på sin krokodil, inväntar apornas dans. Jag trodde kvinnorna bar extra gott om frukt här, men än så länge synes de vara osynliga. Får nöja mig med min synthesizer som sällskap, fastän den inte ens fanns då som musiken här utspelar sig ifrån. Vrider på smaragdringen ännu ett varv. /Jon-Stefan Zurr
011
For jag verkligen till Venus?! Ända sen vi skulle sy rymddräkter i textilslöjden har jag ibland förväxlat vänster från höger hand. Så kanske lät jag helt enkelt skeppet ta andra hållet... Rent fysiskt ska Mars hysa ett vänligare klimat än Venus. Eller åtminstone ett mer mänskligt - förutom för dem som tycker om att knycklas ihop likt flygplansskrot eller få sin ring nedsmält på nolltid. Och här sitter jag trots allt med drömbilden intakt från alla håll. Inte ens Stephen King lyckas förvränga figuren, transformera mitt motiv, få ramarna att krackelera av mara. Fast han får gärna göra ett försök! Nå, emedan Venus esoteriskt sett funkar snarare som en spegel eller en projektor än som sig själv, så kanske det inte är så konstigt om allt verkar våldsammare här på Venus än på Mars personligen. Inunder Venus förvillande vackra atmosfär återfinns en öken. Och där rider en clown på sin krokodil, inväntar apornas dans. Jag trodde kvinnorna bar extra gott om frukt här, men än så länge synes de vara osynliga. Får nöja mig med min synthesizer som sällskap, fastän den inte ens fanns då som musiken här utspelar sig ifrån. Vrider på smaragdringen ännu ett varv. /Jon-Stefan Zurr
syntes 87, episod 3
Jojomen, de upptäckte hur jag smög runt inne på anläggningen. Men istället för att låta robotarna lyfta ut mig, blev jag instängd i denna kapseln. Idag installerar de massa paneler här inuti Såpbubblan, som den officiellt omnämns. Rymdprogrammet går tydligen vidare för fulla spakar. Laboratörerna har börjat ta min närvaro på allvar. Det hade jag inte räknat med. Eller jo, naturligtvis måste de inse en sådan självskriven astronaut jag är, men det här blir närapå alltför konkret. Trodde farkosten skulle få vara en fantasi. Ingalunda! Ett par medresenärer har rentav blivit utsedda. Båda verkar vara människor. Vi förväntas sköta Såpbubblan ihop, hålla ett forskningsprojekt levande inom dess ramar. Fan, jag vill ju sitta i min egen kabin! Hoppas åtminstone bägge är honor. Har inte fått se några kopior av deras utseenden, bara obegripliga namn hittills. Och så ska det provas ut magnetiska skor, såna som man kan klättra med på alla håll och kanter. Det kunde blivit riktigt skojigt - om ej kapseln varit så otroligt rund. Jojo, försöker skilja på ner och upp, men jag tycker mer än hälften ska vara upp.
Hade sett fram emot spiralgalaxer. Å andra sidan älskar jag nog månglober allra mest. Drömmer om att trä Såpbubblan om en god månglob. Alla dessa knappar lyser i ohyggligt många avdelningar. Raderna av rektanglar gör mig hemskt snurrig. Jag vill ha på sin höjd två knappar, plus en spak. Och varje gång jag räknar dem så ska det uppstå nya nyanser. I en en aldrig sinande variation på ett o samma tema trivs jag bäst. Mitt keyboard faller aldrig överbord, för det slingrar sig i båda ändar. Jo, kommer från en trygg gammal måne. Minns hur där var massa träd uppbyggda. Önskar bara att återfinna månen. Då ska träden vrida sig på ovanliga vis kring varann. Vi svävar från ena trädet till tredje. Solen öga är vid fullt medvetande om varenda rotation, men stör oss inte alls med sitt sken. Jag nästlar in mig i månljus och kommer fram i månljus. /Jon-Stefan Zurr
011
4 april 2011
Resan till Rymden via Synthesizer
syntes 87, episod 1
Jag ska fara till Rymden, precis som den försvunne mästerförfattaren också ska. Kommit in på en parallell utbildning. På hans ska de studera hur kålrötter betér sig i tyngdlöst tillstånd. På våran kommer vi kolla huruvida kokosnötter smälter på Sirius. Så nu övar jag ivrigt i den konstgjorda kapseln. Har åter installerat mitt gamla keyboard, som jag fick av far. Det har zzovit i ett par dezzennier, men funkar trots det omedelbart, om möjligt ännu mer fantastiskt nuförtiden. Låter keyboardet oscillera mellan kyrkorgel och vanligt synthsound. Om än guldplätterade så byggde man fortfarande förbaskat pålitliga system då på 80-talet. Fick med ett liggunderlag i samma resväska. Det medförde att jag äntligen kom igång med sit-upsen, 10 + 11 varje dygn under hittills ett dygn. Min mage är allting annat än en astronauts. Björnefink har börjat med kolkapsyler i yoghurten, hörde jag. Ska nog ta och skapa en zignaturmelodi. Känns lättare att tänka när handen har sällskap av ackompanjemang i samma rum. De flesta problem hänger ihop. Närmaste tangenterna går att spela samtidigt som de redan nedtryckta, medan dem fjärran ger inget återsken. Nå, vi lär oss säkert uppfånga och frammana dem också... Tillika min klocka var CASIO när det begav sig. Snart inrymmer våren mer framtid än någonsin. Hararna grönskar ikapp här utanför kapseln inatt. De gredelina grisarna drömmer om sommaren. Vi ses förmodligen i Rymden, du mästerförfattare och andra gamla kompanjoner! /Jon-Stefan Zurr
Jag ska fara till Rymden, precis som den försvunne mästerförfattaren också ska. Kommit in på en parallell utbildning. På hans ska de studera hur kålrötter betér sig i tyngdlöst tillstånd. På våran kommer vi kolla huruvida kokosnötter smälter på Sirius. Så nu övar jag ivrigt i den konstgjorda kapseln. Har åter installerat mitt gamla keyboard, som jag fick av far. Det har zzovit i ett par dezzennier, men funkar trots det omedelbart, om möjligt ännu mer fantastiskt nuförtiden. Låter keyboardet oscillera mellan kyrkorgel och vanligt synthsound. Om än guldplätterade så byggde man fortfarande förbaskat pålitliga system då på 80-talet. Fick med ett liggunderlag i samma resväska. Det medförde att jag äntligen kom igång med sit-upsen, 10 + 11 varje dygn under hittills ett dygn. Min mage är allting annat än en astronauts. Björnefink har börjat med kolkapsyler i yoghurten, hörde jag. Ska nog ta och skapa en zignaturmelodi. Känns lättare att tänka när handen har sällskap av ackompanjemang i samma rum. De flesta problem hänger ihop. Närmaste tangenterna går att spela samtidigt som de redan nedtryckta, medan dem fjärran ger inget återsken. Nå, vi lär oss säkert uppfånga och frammana dem också... Tillika min klocka var CASIO när det begav sig. Snart inrymmer våren mer framtid än någonsin. Hararna grönskar ikapp här utanför kapseln inatt. De gredelina grisarna drömmer om sommaren. Vi ses förmodligen i Rymden, du mästerförfattare och andra gamla kompanjoner! /Jon-Stefan Zurr
syntes 87, episod 4
Mitt i 80-talssimulatorn har de mixat in en stumfilm från 20-talet, med minst dubbelt så snabbt exponerade kroppsdelar. Jag stänger av pianot, ty alla gamla spolar som snurrar så surreellt fyller varenda vindling av min uppmärksamhet. Mannen med filmkameran klättrar fram överallt: på höghus, mellan tåg, i telefontrådar, längs badstranden, genom skyltdockor, i gruvschakt, ur vodkakaraffer, mitt i biopubliken. Han är som en kosmonaut på människornas uppväxande planet. Om man kunde arbeta under sådana skratt, koppla ihop karuseller i sådana höga farter, så kan man garanterat resa till Rymden. Men är det längre någon som vill följa med? Vi har ju redan större delen av Universum på internet - så varför installera ännu fler stjärnsystem?! Nej, jag är inte ironisk. Utsätter mig många ljusår gånger hellre för en japansk dokumentär om en merkuriansk dokumentär, än jag far ut och försöker bo ihop med främmande kvarkar i någon antimateriell såpa. Därför är det särskilt beundransvärt med de kosmiska soldater som beger sig genom verklighetens stratosfär ut till andra verkligheter. Utan hjul som törs rulla över nya ytor skulle vi inte ha några gamla filmklipp att spola omkring oss bland. Då skulle alla scenerna utspela sig på den planet vi befinner oss på. Visserligen mer än gott nog, men bara sålänge perspektiv snurrar i bakhuvudet - tills framtida kuggar kan kroka i de förgångna. Hoppar vi inte över ribban nu så kan vi istället stöta kula i liknande banor. Revolution bygger på klassiska axlar att rotera kring. Allting är nytt under solen. Huvudsaken säger radion är att övandet utvecklar övandet. Vågor går i cirklar underifrån, virvlar i spiral. Tror jag ska bygga raketen av ett kyrktorn, orgla organismen till orgasm. Nu måste jag sluta. Det går alltid att minnas ett roligare steg. /Jon-Stefan Zurr
[just kollat Dziga Vertov's "Man With A Movie Camera"]
011
11 januari 2011
Mare Kandres Historia ur Min Horisont
This little essay was meant to be in english, but realised she ain't translated, so it has to be in swedish.
Mare Kandre gjorde elva böcker, varav jag förundras och förtjusas djupt av nästan alla. Fastän hon gör poesi av sina romaner och noveller, så är det själva lyriksamlingarna som jag ännu inte förmått förälska mig i. Kandre utforskar fälten där prosa närmar sig poesi, oändliga ansatser har börjat skalas ned till kontemplativa. Denna form tror jag har influerat mitt eget skrivande ganska starkt, fastän hennes material är längre, och hon skildrar världen avsevärt mer sinnesmättat och emotionellt än jag någonsin lyckats. Annars skildrar vi nog lika gott om sällsamma tankegångar som spårar metafysiska vägar och villovägar.
Kandre arbetar vidare i de intressanta gränsmarkerna mellan fantasy och reality, en tendens som jag också tyckt om hos Tove Jansson, Astrid Lindgren, Maria Gripe m fl. De är födda en bra bit före Mare som kom till jordelivet -62. (Hon dog nästan lika ung som Ted Gärdestad, sju år efter honom.) Visserligen verkar hennes inspirationskällor ligga i "punkigare" och "gothiskare" strömningar som jag inte är lika bekant med, snarare än hos svenska barnsagor. Likafullt råder hos Kandre den barnsliga direktheten, så gott om säregen humor och så gott om hjärtskärande allvar att man knappt har en aning om var man ska hinna göra av all inspiration innan den dränker en igen.
Till skillnad från de allra flesta bibliografier har jag inte bara tagit mig igenom denna, utan återvänt till flera bland Kandres skrifter varv på varv. Vill knappast mena att jag förstår berättelserna helt och hållet - finns så mycket där att lägga märke till. En mening kan lätt vara lika komplext iakttagande som ett helt kapitel. Hennes ordknypplingar och personliga perspektiv känns mysteriösa på ett konkret sätt. Det lindar sig i åtskilliga lager, varav vissa jag tar till mig omedelbart medan andra måste iddisslas. Det är som att stå inför tavlor (men såvitt jag vet målade Mare aldrig).
Fick för mig att recensera någon av hennes historier på engelska, men insåg just hur hon bara verkar vara översatt till skandinaviska, estniska (delvis hennes ursprung) och slovakiska. Så ingen engelskläsande skulle ändå ha chansen att kolla upp Kandre. Det hjälper inte att hon levde i Kanada under något barndomsår och kopplar till dessa minnen i sin debutbok. Trots fantasy-ådrorna är nog den östeuropeiska gångbarheten ingen slump - jag kände en polskfödd tjej som var helt frälst på Mare Kandre. Dock vill jag gärna få reda på mer om hur känd hon är eller inte är i olika kretsar. Hon hålls oerhört högt av flera litteraturkännare samt vanliga dödliga, men tycks ändå vara långt ifrån självskriven i framtidens antologier. "Quinnan och Dr Dreuf" finns också på franska, inte ens på tyska besynnerligt nog (med tanke på Freud och den språkliga närheten).
Jo minsann, Quinnan utgjorde mitt första möte med författarinnan ifråga. Då var den alldeles nyutgiven, och kanske därför jag råkade hitta den så lätt, även fast jag redan då hade en tendens att förbigå det senaste till förmån för äldre luntor som oftast var outlånade. Mötet skedde vid arton års ålder då jag började fatta vad psykologi är, skummandes i de "gamla" drömforskningsskrifterna. Kan känna igen mig i många drag hos Dr Dreuf, förutom hans kyliga nedlåtenhet, bristen på amoröst intresse och den extrema graden av avskärmdhet. Annars bor jag nog lika djupt bakom analysglasögonen som Dreuf gör, systematiserar och objektifierar för att behålla kontroll, bara med lite mer subjektiv vibe och inlevelsevilja. Hursomhelst har jag aldrig skrämts av sarkasmen som bor i Kandres porträtt, för där finns parallellt så mycket fabuleringskärlek och tillmötesgående förundran. Och fokus ligger på att återge kvinnovarandets hela idéhistoria, knappast att krympa psykoanalysen till en tragikomisk dvärg.
Sedan dröjde det fyra-fem år före jag kom in i intensiva Kandre-studier. Det var under 2000-talets första år, när hon släppte sina sista volymer, varav "Xavier" med sitt letande efter kvinnan på varje våning tycktes fånga mitt liv perfekt. Emellertid "Allide, Aliide" kan knappast förnekas har givit de flesta av oss allra starkast intryck. I synnerhet för mig som göteborgare känns somliga miljöer och fenomen kusligt väl igen, om än från en tidigare tid än min. Vissa av Aliides mest svartmålande sidor kan aldrig vinna min fulla uppskattning, men de var en modig gärning i sig, nödvändiga för att slunga fram det vidöppet kompromisslösa klimat som blev Mares kännemärke.
Just nu gör jag ett nytt försök med "Det Brinnande Trädet". Det är den berättelse jag har svårast att hänga med i. Inte sinnesintrycken, för de rullar skönt på liksom hästkärran genom skogen. Och enda tråden att hålla reda på synes vara hur man ska hinna nå begravningen av sin medhavda kista. Däremot personerna blir aldrig några personer för mig. Känns mer som en teaterpjäs med stumma masker, eller i bästa fall en Bergman-film förutan monologer i. Kan läsa en sida hur många gånger somhelst utan att fatta vem som är vem i familjen. Och den mystiskt medföljande mannen - det slog mig nog aldrig förut - måste snarare än troll eller magiker vara prost...
...alltmedan"klippen" mellan personerna förefaller oberoende av deras motiv, som om de också vore grenar eller tuvor. Kanske är det meningen. Min insikt nu är hur denna långnovell är författad mer "utifrån" än något annat av Kandre, som ett försök till ren reseskildring, efter "Bübins Unge"s skarpladdade introspektion, eller som mellanlandning före Aliide i Bübins spår. Kandre berättar som mest när hon bär barnets blickar, oavsett när dessa blickar rymmer krass oförsonlighet eller vidgande förundran.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
