Mare Kandres Historia ur Min Horisont

This little essay was meant to be in english, but realised she ain't translated, so it has to be in swedish.

Mare Kandre gjorde elva böcker, varav jag förundras och förtjusas djupt av nästan alla. Fastän hon gör poesi av sina romaner och noveller, så är det själva lyriksamlingarna som jag ännu inte förmått förälska mig i. Kandre utforskar fälten där prosa närmar sig poesi, oändliga ansatser har börjat skalas ned till kontemplativa. Denna form tror jag har influerat mitt eget skrivande ganska starkt, fastän hennes material är längre, och hon skildrar världen avsevärt mer sinnesmättat och emotionellt än jag någonsin lyckats. Annars skildrar vi nog lika gott om sällsamma tankegångar som spårar metafysiska vägar och villovägar.

Kandre arbetar vidare i de intressanta gränsmarkerna mellan fantasy och reality, en tendens som jag också tyckt om hos Tove Jansson, Astrid Lindgren, Maria Gripe m fl. De är födda en bra bit före Mare som kom till jordelivet -62. (Hon dog nästan lika ung som Ted Gärdestad, sju år efter honom.) Visserligen verkar hennes inspirationskällor ligga i "punkigare" och "gothiskare" strömningar som jag inte är lika bekant med, snarare än hos svenska barnsagor. Likafullt råder hos Kandre den barnsliga direktheten, så gott om säregen humor och så gott om hjärtskärande allvar att man knappt har en aning om var man ska hinna göra av all inspiration innan den dränker en igen.

Till skillnad från de allra flesta bibliografier har jag inte bara tagit mig igenom denna, utan återvänt till flera bland Kandres skrifter varv på varv. Vill knappast mena att jag förstår berättelserna helt och hållet - finns så mycket där att lägga märke till. En mening kan lätt vara lika komplext iakttagande som ett helt kapitel. Hennes ordknypplingar och personliga perspektiv känns mysteriösa på ett konkret sätt. Det lindar sig i åtskilliga lager, varav vissa jag tar till mig omedelbart medan andra måste iddisslas. Det är som att stå inför tavlor (men såvitt jag vet målade Mare aldrig).

Fick för mig att recensera någon av hennes historier på engelska, men insåg just hur hon bara verkar vara översatt till skandinaviska, estniska (delvis hennes ursprung) och slovakiska. Så ingen engelskläsande skulle ändå ha chansen att kolla upp Kandre. Det hjälper inte att hon levde i Kanada under något barndomsår och kopplar till dessa minnen i sin debutbok. Trots fantasy-ådrorna är nog den östeuropeiska gångbarheten ingen slump - jag kände en polskfödd tjej som var helt frälst på Mare Kandre. Dock vill jag gärna få reda på mer om hur känd hon är eller inte är i olika kretsar. Hon hålls oerhört högt av flera litteraturkännare samt vanliga dödliga, men tycks ändå vara långt ifrån självskriven i framtidens antologier. "Quinnan och Dr Dreuf" finns också på franska, inte ens på tyska besynnerligt nog (med tanke på Freud och den språkliga närheten).

Jo minsann, Quinnan utgjorde mitt första möte med författarinnan ifråga. Då var den alldeles nyutgiven, och kanske därför jag råkade hitta den så lätt, även fast jag redan då hade en tendens att förbigå det senaste till förmån för äldre luntor som oftast var outlånade. Mötet skedde vid arton års ålder då jag började fatta vad psykologi är, skummandes i de "gamla" drömforskningsskrifterna. Kan känna igen mig i många drag hos Dr Dreuf, förutom hans kyliga nedlåtenhet, bristen på amoröst intresse och den extrema graden av avskärmdhet. Annars bor jag nog lika djupt bakom analysglasögonen som Dreuf gör, systematiserar och objektifierar för att behålla kontroll, bara med lite mer subjektiv vibe och inlevelsevilja. Hursomhelst har jag aldrig skrämts av sarkasmen som bor i Kandres porträtt, för där finns parallellt så mycket fabuleringskärlek och tillmötesgående förundran. Och fokus ligger på att återge kvinnovarandets hela idéhistoria, knappast att krympa psykoanalysen till en tragikomisk dvärg.

Sedan dröjde det fyra-fem år före jag kom in i intensiva Kandre-studier. Det var under 2000-talets första år, när hon släppte sina sista volymer, varav "Xavier" med sitt letande efter kvinnan på varje våning tycktes fånga mitt liv perfekt. Emellertid "Allide, Aliide" kan knappast förnekas har givit de flesta av oss allra starkast intryck. I synnerhet för mig som göteborgare känns somliga miljöer och fenomen kusligt väl igen, om än från en tidigare tid än min. Vissa av Aliides mest svartmålande sidor kan aldrig vinna min fulla uppskattning, men de var en modig gärning i sig, nödvändiga för att slunga fram det vidöppet kompromisslösa klimat som blev Mares kännemärke.

Just nu gör jag ett nytt försök med "Det Brinnande Trädet". Det är den berättelse jag har svårast att hänga med i. Inte sinnesintrycken, för de rullar skönt på liksom hästkärran genom skogen. Och enda tråden att hålla reda på synes vara hur man ska hinna nå begravningen av sin medhavda kista. Däremot personerna blir aldrig några personer för mig. Känns mer som en teaterpjäs med stumma masker, eller i bästa fall en Bergman-film förutan monologer i. Kan läsa en sida hur många gånger somhelst utan att fatta vem som är vem i familjen. Och den mystiskt medföljande mannen - det slog mig nog aldrig förut - måste snarare än troll eller magiker vara prost...

...alltmedan"klippen" mellan personerna förefaller oberoende av deras motiv, som om de också vore grenar eller tuvor. Kanske är det meningen. Min insikt nu är hur denna långnovell är författad mer "utifrån" än något annat av Kandre, som ett försök till ren reseskildring, efter "Bübins Unge"s skarpladdade introspektion, eller som mellanlandning före Aliide i Bübins spår. Kandre berättar som mest när hon bär barnets blickar, oavsett när dessa blickar rymmer krass oförsonlighet eller vidgande förundran.

011