Jag ska fara till Rymden, precis som den försvunne mästerförfattaren också ska. Kommit in på en parallell utbildning. På hans ska de studera hur kålrötter betér sig i tyngdlöst tillstånd. På våran kommer vi kolla huruvida kokosnötter smälter på Sirius. Så nu övar jag ivrigt i den konstgjorda kapseln. Har åter installerat mitt gamla keyboard, som jag fick av far. Det har zzovit i ett par dezzennier, men funkar trots det omedelbart, om möjligt ännu mer fantastiskt nuförtiden. Låter keyboardet oscillera mellan kyrkorgel och vanligt synthsound. Om än guldplätterade så byggde man fortfarande förbaskat pålitliga system då på 80-talet. Fick med ett liggunderlag i samma resväska. Det medförde att jag äntligen kom igång med sit-upsen, 10 + 11 varje dygn under hittills ett dygn. Min mage är allting annat än en astronauts. Björnefink har börjat med kolkapsyler i yoghurten, hörde jag. Ska nog ta och skapa en zignaturmelodi. Känns lättare att tänka när handen har sällskap av ackompanjemang i samma rum. De flesta problem hänger ihop. Närmaste tangenterna går att spela samtidigt som de redan nedtryckta, medan dem fjärran ger inget återsken. Nå, vi lär oss säkert uppfånga och frammana dem också... Tillika min klocka var CASIO när det begav sig. Snart inrymmer våren mer framtid än någonsin. Hararna grönskar ikapp här utanför kapseln inatt. De gredelina grisarna drömmer om sommaren. Vi ses förmodligen i Rymden, du mästerförfattare och andra gamla kompanjoner! /Jon-Stefan Zurr
syntes 87, episod 4
Mitt i 80-talssimulatorn har de mixat in en stumfilm från 20-talet, med minst dubbelt så snabbt exponerade kroppsdelar. Jag stänger av pianot, ty alla gamla spolar som snurrar så surreellt fyller varenda vindling av min uppmärksamhet. Mannen med filmkameran klättrar fram överallt: på höghus, mellan tåg, i telefontrådar, längs badstranden, genom skyltdockor, i gruvschakt, ur vodkakaraffer, mitt i biopubliken. Han är som en kosmonaut på människornas uppväxande planet. Om man kunde arbeta under sådana skratt, koppla ihop karuseller i sådana höga farter, så kan man garanterat resa till Rymden. Men är det längre någon som vill följa med? Vi har ju redan större delen av Universum på internet - så varför installera ännu fler stjärnsystem?! Nej, jag är inte ironisk. Utsätter mig många ljusår gånger hellre för en japansk dokumentär om en merkuriansk dokumentär, än jag far ut och försöker bo ihop med främmande kvarkar i någon antimateriell såpa. Därför är det särskilt beundransvärt med de kosmiska soldater som beger sig genom verklighetens stratosfär ut till andra verkligheter. Utan hjul som törs rulla över nya ytor skulle vi inte ha några gamla filmklipp att spola omkring oss bland. Då skulle alla scenerna utspela sig på den planet vi befinner oss på. Visserligen mer än gott nog, men bara sålänge perspektiv snurrar i bakhuvudet - tills framtida kuggar kan kroka i de förgångna. Hoppar vi inte över ribban nu så kan vi istället stöta kula i liknande banor. Revolution bygger på klassiska axlar att rotera kring. Allting är nytt under solen. Huvudsaken säger radion är att övandet utvecklar övandet. Vågor går i cirklar underifrån, virvlar i spiral. Tror jag ska bygga raketen av ett kyrktorn, orgla organismen till orgasm. Nu måste jag sluta. Det går alltid att minnas ett roligare steg. /Jon-Stefan Zurr
[just kollat Dziga Vertov's "Man With A Movie Camera"]
011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar