ur Ljusilias Riktiga TrollKalender

909



[Lucka 0]


Det är allra sista natten som Ljusilia sitter instängd. I sitt lilla hus sitter ännu Ljusilia och känner efter. Hon har hållt sig inne här under tolv år. Vartenda dygn har hon tillbringat förutan fönster, bara med tavlor. Det trettonde året tänker Ljusilia inleda med att gå ut. Faktiskt har hon redan öppnat dörren och till hennes ofantliga förvåning gick den att öppna. Utomhus är det skog. Ljusilia känner igen sig, för hon har ju levt längre än tretton år. På trappan ner från verandan minns hon att hon har fötter. Utan att fatta riktigt hur har Ljusilia redan irrat fram en bra bit över rötterna. Träden ser nästan likadana ut. Mitt i skogen stannar Ljusilia och undrar var hon skall börja någonstans. Mysteriet känns inte alls långt borta.




[Lucka 1]


mitt emellan
de murrigaste granarna får Ljusilia syn
på en snöflinga
en ensam
silvrig
så besynnerligt tycker hon
hur snöflingan är
bara en
ligger där under barrarmarna
och fryser
och lyser på barmarken medan den
inte alls
smälter minsta lilla
vill Ljusilia
plocka upp flingan
men innan
hinner ett troll
komma fram ur skogens vrår
skakar han på öronen
sina och
upplyser så mörkt han förmår
hursom
flingan är fridlyst
dessutom
skall den vara med i en filminspelning
så Ljusilia får
söka någon
annanstans i skogen
istället



[Lucka 2]


nere vid skogsbrynets strand
upptäcker Ljusilia hur de har placerat ut
ett par riktigt stora
speglar
den ena längs hela strandremsan
den andra över hela himlavalvet
likt parallella
medan de små bomullsgrötarna
speglar sig där uti
samtidigt nere
som uppe
smeker Ljusilia sitt hår med sin tå
i det isande våta
glaset som spricker
och rinner över hennes blick
ner mot solklotet








fortsätter på andra bloggen nu,
liksom på poeter.se



909

the Inspirer (More in and Out (more Before right Now))

909


As I'm indulging more and more into loneliness and a pre-occupied mind, at the same time I'm becoming more interested in people, psychology and begins to travel "out of my head".

History (some parts of it) and memory (every kind of it) seems to be my biggest fields of interest right now. Simultaneously I do some more things (even if very irregular) to get in touch with the world here and now, know it through our senses rather than through concepts of thought.

I still escape from most possibilities to be a constant part of collectives. On the other hand other feel me as very active, inspiring and sharing when I am there.


Maybe this reflects the beginning of this man's expanding Jupiter-cycle, evolving from a very Moon-based, safe but poetic personality. Including reappearing fear of all the new possibilites I look forward (or backward) to all the time...

This "paradox" can maybe also be captured in my potential shift of Myers-Briggs personality type. I were INFP or even INTP last summer, but now seems to be ENTP though still very introverted.

"The Inspirer" is officially described for example like, from the same source test:


"Their enthusiasm lends them the ability to inspire and motivate others, more so than we see in other types."

"Because they are so alert and sensitive, constantly scanning their environments, ENFPs often suffer from muscle tension."

"Because ENFPs live in the world of exciting possibilities, the details of everyday life are seen as trivial drudgery."

"ENFPs who have not learned to follow through may have a difficult time remaining happy in marital relationships. Always seeing the possibilities of what could be, they may become bored with what actually is."

"They can talk their way in or out of anything."

"They have the ability to be quite productive with little supervision, as long as they are excited about what they're doing."

"To onlookers, the ENFP may seem directionless and without purpose, but ENFPs are actually quite consistent, in that they have a strong sense of values which they live with throughout their lives. Everything that they do must be in line with their values."

"They see meaning in everything, and are on a continuous quest to adapt their lives and values to achieve inner peace."

"Unlike other Extraverted types, ENFPs need time alone to center themselves, and make sure they are moving in a direction which is in sync with their values."

"They're constantly aware and somewhat fearful of losing touch with themselves."

"They have an exceptional ability to intuitively understand a person after a very short period of time, and use their intuition and flexibility to relate to others on their own level."

"...but when they apply judgment to their perception, they may jump to the wrong conclusions."







909

Samma Människa

909

ytterligare ett par 100-ordsHistorier



Samma Människa

Det var en gång en människa som aldrig hade tid att träffa fler än en människa. Men människan ville förfärligt gärna umgås med minst sjutton människor som människan kände, nå, åtminstone brevväxlade med. Så människan började önska att någon av människorna skulle visa sig vara samma människa som vännen. Tänk om vännen låg bakom någon brevväns hela värld - eller rentav allesammans?! Då skulle ju människan redan ha umgåtts med dem. Då behövde människan inte ägna tid åt att förstå och berätta alltsammans på nytt för varje människa. Såvitt vännen nu hann hålla sina minnen av alla människorna i närvarande tillstånd...






Poeten MitteMellan Utanför

Det är en man som varken är unikast eller onormalt normal. Det är en trollkonstnär som bara nästan är finpoet, med tre droppar fulpoet i blodet. Han vill provocera konfliktlöst. Han glorifierar utan att slicka, tar hungrigt emot utan att tacka. Mannen vägrar agera mekaniskt, ändå så ohyggligt innästlad i vanemönstren. Somliga älskar hans känslotankar, en handfull fruktar dem. De flesta fattar inte vad han fiskar efter. Åtskilliga känner ej till hans välbekanta värld. Trollkarlen förskönar intill det perversas gräns. Är en egotrippad en som är väldigt omtänksam. Det är poeten som inte har tid för annat än oändlig tid.








909

Grenströms Sista Mysterium (i SlottsSpeglarna)

313


[Sjätte kapitlet]

Snöflingor hade börjat irra omkring i kvällsmörkret. Kaptén Källbjörk nästlade sig ut ur Grenströms trånga terrängbil. Nu stod den inte längre parkerad nere vid älven. Kapténen hade farit ända upp till slottet. I sitt eget baksäte bland krossade kanelknäckebröd låg privatdetektiven djupt slumrandes. Medan de iakttog älgen hade Källbjörk blandat sömnmedel i Grenströms tallbarrsté. Han anade redan allt som privatdetektiven avslöjade under deras samtal. Före kapténen skred till verket ville han bara få de avgörande ledtrådarna kring fröken Villermarks förehavanden. De aldrig sedda fotografierna hade hon uppenbarligen både rotat bland och börjat sprida ut i ljuset.

Slottsporten öppnades utan minsta gnissel. Som betydande militär hade Kristoffer Källbjörk nycklar till lite varstans i trakterna, både i byarna och till det ensliga slottet vid landsvägen. Egentligen var han mer än kaptén, men ville behålla en lägre profil. Nu var det hög tid att kolla upp hur mycket den rödhåriga damen hade hunnit ställa till med. Anne-Liv Villermark var tydligen ingen konservator värd sin titel, för då hade hon insett vikten av att fortsätta hålla den hemliga kammaren stängd. När Källbjörk skulle slå av nattlarmet, märkte han att det redan var avslaget. Märkligt - hade Villermark glömt att slå på det när hon åkt?!

Kapténen forcerade de nedsläckta rummen som om de befunnit sig i hans egen ficka. Genom varje enormt fönster kunde man se snöflingorna växa. Ur en gammal radio från ett rum längre in strömmade Madness mysiga jazz-reggae-pop, rik på Kink:ska brasskomp, någon låt från deras nutida album som lät kusligt likt new wave-debuten för trettio år sedan. Källbjörk höll på att sätta den dammiga luften i vrångstrupen. Vem hade satt på sådana opassande tongångar här?! NU?! Eller så hade Villermark bara glömt stänga av apparaten. Kapténen lokaliserade källan och åtgärdade oljudet. Försent insåg Källbjörk att han aldrig bort lämna spår på det viset. Nu kom straffet i form av andra ljud, raska klackskor som närmade sig hans håll. Ett par rum före damen var framme syntes hon i en av speglarna. Fröken Villermark såg minst lika skräckslagen ut som Källbjörk just kände sig. Dessutom var hon grönhårig. Den röda peruken låg på bordet intill spegeln. Kapténen ville försvinna från Jordens yta, men kom inte på hur.



[Sjunde kapitlet]

Peter Grenström vaknade upp på golvet baki sin egen terrängbil. Hade han förätit sig på choklad? Stod han verkligen parkerad vid slottet nu igen? Var hade Källbjörk blivit av? Varför föll snön i den sena höstkvällen? Skulle Grenström plocka med sig ficklampspennan? Hur kunde det komma sig att slottsporten inte alls var låst när han kände på den? Vems skor var det som oregelbundet knallade omkring så det hördes ända ner till foajén? Det tycktes vara mer än en människa som irrade däruppe.

Längs trappan hängde åtskilliga speglar, i tungt bruna ramar mot vinröda tapeter. Grenström ville inte kika närmare i speglarna, men tvingades ändå se sin fruset darrande gestalt från alla håll. Polotröjorna under skinnvästarna dök upp och försvann. Var han också en del av mysteriet? Det kändes snart som i en äkta rysare, som det inte gjort sedan han var ung. Fast Grenström såg det hela som ett uppdrag och kunde knappast tveka om stegen. Glasögonen såg ovanligt skarpslipade ut, mustaschen likaså. Det luktade någonting bekant, som att han varit här förr. Blandningen mellan riktigt gammalt trä och modern fiberoptik fick det att slå gnistor i hans minnescentrum. Men Grenström bestämde sig för att nu var första gången som han var härinne.

Nästa våning gick i gult, så gott som varenda mattfrans och gardin var illgul. Det kändes förfärande men samtidigt mysigt, som hämtat ur någon film av Dario Argento. Giallo kallades väl hans skräckdeckare? Saknades bara musik av Ennio Morricone, något av dennes mer dissonant plirande, mindre spaghettivilda stycken. Här var speglarna takhöga. Fotstegen däruppe hade stannat nu. Ett par våningar kvar urskiljde Grenström istället viskningar, sliskläskiga sådana. Det lät som de härrörde från en kvinna, en bestämd dam som hade tagit kommandot, som förmådde ommaskera sig men som mestadels såg väldigt feminin ut, i regi av Leif Krantz. Känslan av 70-tal spred sig längs gobelängerna, som om 80-talet ännu aldrig hade inträtt. Följt av små andedrypande stön från en kaptén, vilken nyss måste ha blivit bakbunden kring en barrockklocka, kanske rentav ett renässansur. Eller så var det bara Grenströms hjärta som börjat ticka baklänges...



[Åttonde kapitlet]

Mitt i slottets spindelnät befann sig nu Grenström. Ännu en trappa hade lett honom upp till samma vinrödsvarta sal som de stridande spökena. De befann sig tillfälligt i fåtöljen med ryggkotorna mot Grenström. Naturligtvis var de inga spöken, men privatdetektiven visste knappt längre vad gåtan skulle föreställa. Fröken Villermark höll som bäst på att tvångsmata kaptén Källbjörk med medicin, förmodligen någon glömskedryck. Hur mycket hade kapténen beskådat? På golvet låg två av de uråldriga, absolut hemliga fotografierna utspridda av misstag. Grenström hade hunnit uppfatta hur det ena porträtterade en romersk madonna, dock i horaktigt uppsnörd korsett, romantiskt hängiven. Det andra var på en enkel spansk knekt som tycktes inbilla sig en hel del, kanske var han i själva verket Don Quixote? Fast på den tiden hade man inga fotografier, så bilderna var bara relativt urgamla.

Därpå hade Grenström instinktivt glidit in bakom en mörkt guldglänsande gardin. Var det verkligen nordliga Sverige inuti det här slottet?! Måhända teleporterades man någon annanstans när man klev in... Privatdetektiven kunde inte se ifall hans skor stack ut under gardinfållen eller höll sig i säkerhet. Men det luktade som i Italien, en blandning av dödsfrid och livrädsla. Nånstans i det tidiga 80-talet hade Peter Grenström varit där som grabb. Då var det vitt, ja, ännu ljusare än så. Familjen hade varit på väg mot Rom. Han hade trott att de skulle få se alla sju kullarna samtidigt, hur en katedral stod placerad högst uppe på varje. Men plötsligt befann de sig utanför bilen, mitt i en gränd bland massa skrikande vuxna och tysta barn. Portarna gapade. Förväntan blev sig inte lik igen. Inte förrän Grenström hörde talas om Lissabon. Den portugisiska huvudstaden sades även den vara byggd på sju kullar. Hur kunde det komma sig?! Kanske skulle han ta berg-o-dalbanan dit och kolla framöver...

...när han blivit fri från det här mysteriet, sett till så bilderna förblev hos dem som de tillhörde. Eller vari bestod egentligen uppdraget? Hurpass konservativ hade Grenström blivit? Skulle han försvara spionskan Villermark som ville sprida ut nationalskatten till världens gallerier? Eller ta kaptén Källbjörks parti i att låta pandora-asken förbli stängd? Det var åtminstone så de agerade. Deras motiv kunde förstås visa sig vara tvärtom. Grenströms egna handlingar tog sig alltmer liberala uttryck, rentav libertinska. Men han började inse att befrielsedriften enbart gällde gamla beprövade fenomen, allting som ingen längre tycktes ha behov av att liberalisera. Grenström hade i flera år beundrat det portugisiska fotbollslandslaget, och visste visserligen ingen som hade något emot det. Ändå ville han plötsligt kämpa för allt portugisiskt, som om det låg i underläge och behövde bli upprätthållet, hamna högst på listorna. Javisst, när Grenström åter blev fri att fastna vid sin dator i terrängbilen, då måste han fortsätta favoritklicka Daniela Sousa som han nyss sett fånga sina snygga systrar så fantastiskt bildskönt. Fast de var måhända brasilianskor när det kom till kritan? Lissabon-borna kanske rentav hade sett Robinson?

Säkerligen handlade allt bara om Grenströms eget upptäcktsbehov. För folk reste ju redan dit - alltmer ideligen, i tusentals - precis som till alla andra platser på jordklotet. Han hade nog inte riktigt hängt med på den utvecklingen. Grenström hade inte varit inkarnerad sedan före de stora upptäcktsresornas tid. Och nu hade han självmant uppsökt ett slott där kampen gällde hemskt tidiga trycksaker, snarare än den ocean av digitalfotografier som flöt genom nuets spindelnät.








909

samma upplevelse som motiv till minnenas omvandling i handling

909

Det jag uppskattar bäst med David DeAngelo är att han är så lugn och metodisk, fokuserar på praktiken, men samtidigt ser själva känslan och inre motivationen som det centrala. Det externa är sekundärt, om än ett livsviktigt medel. Uppskattar att upplevelsen kan vara själva motivet, medan handlingen är vägen dit.

Nedanstående citerat ur muntliga föredragsserien Man Transformation är extra intressant, för jag misstänker att det överlappar perspektivet om vänster respektive höger hjärnhalva. Tror hursomhelst jag tillhör den tredjedel som är definitivt centrerad i "Why learning style, dem som inte har vanan att (eller inte vill) ta in information utan att ideligen fråga sig huruvida materialet är livets mening, hur fakta förhåller sig till vissa minnesassociationer osv.

Fler vänner jag känner har ingalunda det behovet för jämnan. De kopplar bättre 
av och på "Why?" utan begär inblandat, förmår göra och studera saker även när de inte påminner sig motivet, medan större delen av min energi åtgår att bestämma ett bland de möjliga drivkrafter som redan (halvt fiktivt) snurrar runt hela tiden. Eller om motivet är klart och det bara är objekten som roterar...?


" In fact about a third of all humans are a learning style that can basically be called "the Why learning style". Unless they know the reason why they're doing something, they can't do it, they can't understand it, they can't even let it in. All they do is asking "Why am I learning this? Why are we even doing this?! Why, why, why, why, why..."

I am not one of those learning styles, so I have to condition myself to constantly remind myself to explain why we are doing this in the first place... "What's the outcome that we're going to get?"

And the thing itself can be a good reason. But typically an outcome we want is only a means, a means to get to something else. The million dollars isn't so you can just have a million dollars, that's not gonna do anything. It's a means to get to some other result or to buy something. And ultimately it's usually a feeling. Typically there's about three or five feelings that's behind all of these things. So what is your "Why?" "


För mig är det ofta att återuppleva minnen, känna samma njutning eller samma spänning. Eller ännu hellre som DeAngelo beskriver minnen - att vi förändrar ett minne varje gång vi minns det. Det sker genom positiv eller negativ inställning. I bägge fallen transformeras minnet, fastän det ju blir starkare. För den som kontemplerar ofta borde det gå åt olidlig nyfikenhet eller fruktansvärd rädsla, ja, kärlek eller hat.

313

Gud iakttar Gud tills Drottningen springer in eller ut ur sig själv

909

ännu ett par tre 100-ordare
inte samma :-)
däremot komprimerade utvidgningar av tidigare versioner

Gud kikar in genom kyrkgluggen. Genom gluggen mitt emot tittar Gud in. Varken Gud eller Gud blir förbryllade, ty bägge vet hur Han ensam är den Ursprungliga. Under takvalvets målande strålar hägrar världsalltet. Universum blir spirande musik. Gud sjunger soliga ord som kommer existensen att förmörkas på den andres sida. Djävulen får en egen spegelbild, en måne som glänser demoniskt. Orgeln ringlar sina tidevarv, bygger torn i spiral. Längs tonslingorna iakttar Gud kritiskt varandra. Han hyser dödlig passion. I någon bland bänkraderna sitter en kvinna och lyssnar. Hon undrar varför gudomarna ej förmår hålla takten. Om de ändå kände Gud!

En natt klev drottningen äntligen ut ur sitt slott. Fram genom världens snöklädda gryning skred drottningens svarta steg. Nu var första gången hon var utomhus på hundra år. Drottningen hade alltid trott slottets rosalila spiralsalar bar vareviga spegel som överhuvudtaget fanns. Nu såg hon hur allt det ofantliga var ett enda torn. Hur i allsindar hade drottningen med alla sina odrägliga rädslor fått rum därinne?! Utspridd på flera våningar samtidigt, uppsplittrad mellan de hundra trapporna?!? Härute kunde man följa vilket håll somhelst - utom upp eller ner. Drottningen förundrades över fältets matris. Hur skulle skillnaden mellan framåt och bakåt visa sig...?

Fyra korridorer möts i mitten. Spegelprinsen spelar harpa för sin kluvna prinsessa. Hon kommer springande längs varje korridor. Honungshåret skvätter likt eld. Hur prinsessan än rusar hinner hon näppeligen fram först. Nu höjer spegelprinsen en oktav. Världen hamnar på våningen ovanför, fyra likadana korridorer. Återigen språngas mot drottning Origo, vinglas, famlas trappräcken, tappar glasskon, frustar äpplen, skeppsbryter klänningsböljorna... Från alla sina håll kolliderar prinsessan till sist. Sextiofyra spegelbilder krossas. Schack matt! Hjärter noll blir kvar. Hon faller ihop på hotellets heltäckningsmatta. Harposträngarna brinner, honungslåren förrinner. Drottningen stiger ur askan. Spegelprinsen splittras tusenfaldigt galopperande, med saliga smaken av prinsessa på läpparna.

313

nästan italiensk renässans (Andriana Bembo)

313

ur TRapPa Med Många Möjliga Slut
(Ni Agerar - Labyrint 4:3)



du hinner bara ta fyrahundratretton steg i trappan,
både nedanför
och ovanför dig
ligger Prag som ett högsträckt tivoli,
torn
och torn
och torn i alla smakers storlekar
runda hörn
en labyrint på höjden
möter dina androidiska ögon
vart än upp-
märksamheten vrider dig i fasett,
emellertid
lyckas du ännu inte
observera slottet
och dess port, ty travar av överfulla halvskrivna
böcker skymmer sikten,
din fransktyska magister förklarar
filosofin bakom staden
dess process
där arkitekten ofantligt sakta upp-
täcker sitt egna medvetande
via fantasin om alla de andra gamla
barnfigurerna som bor här
uppenbarligen
kallar dig din brunklädde magister för Bembo
för så är ditt efternamn
och han talar egentligen italienska
hör du äntligen
o Yondir blir Andriana
i ditt vanliga namn
minns du med ens
som om du inkarnerat baklänges
rememorerat nu
hur du är i en lyktgenomgul och stenblocksbrant
medeltidsstad, nästan renässans
ofantlig för att vara så liten
en neptunisk fiskgrotta
sedermera torrlagd ini minsta detalj
trots att Kafka bjuder på té
så knappast är du numera
i marionetternas huvudstad, ty trappan vek lika plötsligt som
alltid av
likt en skräcktunnel genom alptopparna
till mitt i Italien
inte ens Indien
än mindre Indianien
fastän Anjulie sjunger så kreativt, rasade kuddarnas indiska tempel
trots kryddspäckade kolonner
i alla chakrans kulörer
rör det sig blott
om katolska katedraler
i vita ränder
som strimlar gudomens lökkupol
borrar sig ner genom hjässan din
till hjärtat
dess ännu gröna fält
där motorcyklarna stressar ihjäl sin passion
för att strax sitta och kontemplera
i skönaste timmar
medan innanför murarna
sköljer vinet dina fötter
rötter i rött
nästan svart
scarpi scorpione
i demonens grepp
saknar du din teatergrupp
som du frivilligt övergivit
livets preliminära cirkussällskap
naivt förutsägbart
känner du oförskämd hatkärlek inför
likt en fotbollsmatch
med fler än två målburar
och bara den egna målvakten
på alla håll så fri
så snärjd i din självkritik
att du aldrig lyckas välja taktik
antingen passar snällt
omedelbums
eller håller i bollens ego
i evinnerlighet
kunde Bembo ha kommit in
som en hemskt spännande pausfigur
en galen maffiaclown
mitt emellan
de andras scener, likt Linus på la Linea fyllt rutan
med tokiga vinklar
eller skulle Andriana
vackraste madonnahoran
ha strippat i hemlighet
med strumpbyxorna på sig
känns som du minns
hur du har varit båda två
i tidigare liv
fast hittills i innevarande har hon /han /ni hoppat av
vartenda flygplan du satt dig på
längs dessa konstant skiftande
resmål som du sällan någonsin
kommer iväg till
kanske för att det enbart är du,
för att du först måste bli en framtida del av dina ofödda barn
som du omedvetet vill
skall påminna om dig,
du som inte ens vet om du är gammal eller barn
fastän du varit både och
förälder eller android
fastän du varit alltihop
och för att söka där måste man vilja finna här
- vad skulle hända
ifall du bara vågade utöva
sitta-kvar-komedi,
ta det roliga på allvar,
löpa linan ut och titta folk tillräckligt länge
i ögonen??






909

ELEFANTEN i Trappan som Upphörde

909

ännu en 100-ordsHistoria


Elefanten klättrar i trappan. Hon har hunnit med tre steg, håller för fullt på med det fjärde. Emellertid fattar elefanten snart att fjärde steget inte finns - åtminstone inte här. Insikten vidgas för varje år. Mitt i trappan är ett hisnande hål. Hon hinner aldrig göra sig riktigt beredd att hoppa, står och svajar över avgrundens stad. Därnere svindlar labyrinten av indiska tempel, pyramider, Pragslott och katedraler i romersk renässans. Spindelnätet väntar. Cirkusföreställningen känns som dröm. Ingen pausfigur förmår stoppa förloppet. Inga marionettrådar i världen håller längre hennes trygghets vanor i balans. Elefanten faller rakt ner i verkligheten, dess ofantliga fantasi.










909

my 19 favourite Records Released 2009

909


1.
FOOT OF THE MOUNTAIN
a-ha

(their ninth album)
favourite track: Riding The Crest


2.
IT'S NOT ME, IT'S YOU
Lily Allen

(her second album)
favourite track: Not Fair (You Never Make Me Scream)


3.
THE LIBERTY OF NORTON FOLGATE
Madness

(their ninth album)
favourite track: Rainbows


4.
UNDER THE PAVEMENT - THE BEACH
Deportees

(their third album)
favourite track: Will You Talk (if I listen)


5.
LA VOIX DU NORD
Malena Ernman

(her at least fifth album)
favorite track: Sempre Libera


6.
VECKATIMEST
Grizzly Bear

(their third album)
favourite track: Cheerleader


7.
ANJULIE
Anjulie

(her first album)
favourite track: Same Damn Thing


8.
DO YOU WANT THE TRUTH OR SOMETHING BEAUTIFUL?
Paloma Faith

(her first album)
favourite track: Upside Down


9.
YES
Pet Shop Boys

(their eleventh album)
favourite track: Building A Wall


10.
BITTE ORCA
Dirty Projectors

(their fifth album)
favourite track: Remade Horizon


11.
IN THIS LIGHT AND ON THIS EVENING
Editors

(their third album)
favourite track: The Big Exit


12.
ROADSINGER
Yusuf (a.k.a. Cat Stevens)

(his second (or seventeenth) album
favourite track: Be What You Must


13.
TÄNK OM JAG ÅNGRAR MIG OCH SEN ÅNGRAR MIG IGEN
Lars Winnerbäck

(his ninth album)
favourite track: Du Som Reser Mig


14.
THE BRIGHT MISSISSIPPI
Allen Toussaint

(his at least eleventh album)
favourite track: Egyptian Fantasy


15.
FAR
Regina Spektor

(her fourth album)
favourite track: Eet


16.
JEWELLERY
Micachu & The Shapes

(her first album)
favourite track: Sweetheart


17.
GLORIANA
Gloriana

(their first album)
favourite track: Wild At Heart


18.
ACTOR
St. Vincent

(her fourth album)
favourite track: Black Rainbow


19.
ELLIPSE
Imogen Heap

(her third album)
favourite track: Earth




I've not heard so many at all, so it's very subjective
(by how many albums they've made before I mean mainly studio albums)


909

Roligt på Allvar (eller Verklig Fantasi)

909



inser jag tagit saker på alltför stort allvar
och därmed inte tagit dem på allvar


typ föreställt mig massa oönskade scenarion
och därmed missbrukat fantasin
snarare än att verkligen använda den


inser jag varit så orolig för att inte ha roligt
så det ingalunda heller har blivit roligt






909

Pojkens förvuxna Tolkningar

909

ännu några 100-ordare

Roterar Allihopas Hål

Inklämda i varsitt hål snurrar de vuxna människorna. Bara huvudena syns, hos somliga brösten. Deras kroppar förs runt under skivan, konstigt grön, nästan genomskinlig. Fastnat där?! Från kanten till kanten roterar allihopa. Har de blivit förlamade av krokodiler som käkar deras ben?! Ett barn står och darrar mitt i enorma simhallen. Han ser nu några mindre vuxna klättra uppför trappan, ut längs trampolinen. Tror de man kan hoppa ner i något hål?! Tänker barnet aldrig i livet...

Som liten fick jag nio siffror, möblerade hela världen med dem. Tills nu jag funnit sista siffran och allt måste göras om igen.

kvickSilverRaketen

Redan som pojke kom han alltid på andra plats när man sprang hundra meter. En raket var han i starten, konstant först upp, som ett skott. Då som nu liknade hans spänst den hungrigaste krokodils. Fastän han fortfarande var världens långsammast tveksamma i vardagliga livet. Kvicksilverkillen blev jämt omsprungen av någon på upploppet, för just där dog explosionen ut. Målmedvetenheten tog plötsligt paus, luktade på blommorna. Kanske var pojken bara rädd för sina förmågor, blyg att springa ända in i strålkastarljuset. I slutändan tyckte mannen aldrig det spelade roll om han kom först eller sist. Så han blev poet istället.






Han bläddrar Henne

Han öppnar dörren. Hon slutar stämpla. Det luktar böcker. Han söker ihärdigt. Hon virar halsbandet. Det finns psykologi. Han hittar nästan. Hon frågar vad. Det susar tystnad. Han bläddrar minnet. Hon suger läppen.

Det rusar blod. Han nämner Baudelaire. Hon klättrar upp. Det råder ordning. Han skymtar stjärten. Hon stryker kjolen. Det skrivs porrpoesi. Han klappar henne. Hon märker det. Det känns förundransvärt. Han fingrar rentav.

Hon böjer sig. Det blir Brögger. Han öppnar gylfen. Hon börjar andas. Det går minuter. Han sliter trosorna. Hon river bokryggarna. Det kaosar orgeltoner. Han hissar världshistorien. Hon dekonstruerar skapelsen. Det kommer kunder.

ORGASM!!!








909