Grenströms Sista Mysterium (i SlottsSpeglarna)

313


[Sjätte kapitlet]

Snöflingor hade börjat irra omkring i kvällsmörkret. Kaptén Källbjörk nästlade sig ut ur Grenströms trånga terrängbil. Nu stod den inte längre parkerad nere vid älven. Kapténen hade farit ända upp till slottet. I sitt eget baksäte bland krossade kanelknäckebröd låg privatdetektiven djupt slumrandes. Medan de iakttog älgen hade Källbjörk blandat sömnmedel i Grenströms tallbarrsté. Han anade redan allt som privatdetektiven avslöjade under deras samtal. Före kapténen skred till verket ville han bara få de avgörande ledtrådarna kring fröken Villermarks förehavanden. De aldrig sedda fotografierna hade hon uppenbarligen både rotat bland och börjat sprida ut i ljuset.

Slottsporten öppnades utan minsta gnissel. Som betydande militär hade Kristoffer Källbjörk nycklar till lite varstans i trakterna, både i byarna och till det ensliga slottet vid landsvägen. Egentligen var han mer än kaptén, men ville behålla en lägre profil. Nu var det hög tid att kolla upp hur mycket den rödhåriga damen hade hunnit ställa till med. Anne-Liv Villermark var tydligen ingen konservator värd sin titel, för då hade hon insett vikten av att fortsätta hålla den hemliga kammaren stängd. När Källbjörk skulle slå av nattlarmet, märkte han att det redan var avslaget. Märkligt - hade Villermark glömt att slå på det när hon åkt?!

Kapténen forcerade de nedsläckta rummen som om de befunnit sig i hans egen ficka. Genom varje enormt fönster kunde man se snöflingorna växa. Ur en gammal radio från ett rum längre in strömmade Madness mysiga jazz-reggae-pop, rik på Kink:ska brasskomp, någon låt från deras nutida album som lät kusligt likt new wave-debuten för trettio år sedan. Källbjörk höll på att sätta den dammiga luften i vrångstrupen. Vem hade satt på sådana opassande tongångar här?! NU?! Eller så hade Villermark bara glömt stänga av apparaten. Kapténen lokaliserade källan och åtgärdade oljudet. Försent insåg Källbjörk att han aldrig bort lämna spår på det viset. Nu kom straffet i form av andra ljud, raska klackskor som närmade sig hans håll. Ett par rum före damen var framme syntes hon i en av speglarna. Fröken Villermark såg minst lika skräckslagen ut som Källbjörk just kände sig. Dessutom var hon grönhårig. Den röda peruken låg på bordet intill spegeln. Kapténen ville försvinna från Jordens yta, men kom inte på hur.



[Sjunde kapitlet]

Peter Grenström vaknade upp på golvet baki sin egen terrängbil. Hade han förätit sig på choklad? Stod han verkligen parkerad vid slottet nu igen? Var hade Källbjörk blivit av? Varför föll snön i den sena höstkvällen? Skulle Grenström plocka med sig ficklampspennan? Hur kunde det komma sig att slottsporten inte alls var låst när han kände på den? Vems skor var det som oregelbundet knallade omkring så det hördes ända ner till foajén? Det tycktes vara mer än en människa som irrade däruppe.

Längs trappan hängde åtskilliga speglar, i tungt bruna ramar mot vinröda tapeter. Grenström ville inte kika närmare i speglarna, men tvingades ändå se sin fruset darrande gestalt från alla håll. Polotröjorna under skinnvästarna dök upp och försvann. Var han också en del av mysteriet? Det kändes snart som i en äkta rysare, som det inte gjort sedan han var ung. Fast Grenström såg det hela som ett uppdrag och kunde knappast tveka om stegen. Glasögonen såg ovanligt skarpslipade ut, mustaschen likaså. Det luktade någonting bekant, som att han varit här förr. Blandningen mellan riktigt gammalt trä och modern fiberoptik fick det att slå gnistor i hans minnescentrum. Men Grenström bestämde sig för att nu var första gången som han var härinne.

Nästa våning gick i gult, så gott som varenda mattfrans och gardin var illgul. Det kändes förfärande men samtidigt mysigt, som hämtat ur någon film av Dario Argento. Giallo kallades väl hans skräckdeckare? Saknades bara musik av Ennio Morricone, något av dennes mer dissonant plirande, mindre spaghettivilda stycken. Här var speglarna takhöga. Fotstegen däruppe hade stannat nu. Ett par våningar kvar urskiljde Grenström istället viskningar, sliskläskiga sådana. Det lät som de härrörde från en kvinna, en bestämd dam som hade tagit kommandot, som förmådde ommaskera sig men som mestadels såg väldigt feminin ut, i regi av Leif Krantz. Känslan av 70-tal spred sig längs gobelängerna, som om 80-talet ännu aldrig hade inträtt. Följt av små andedrypande stön från en kaptén, vilken nyss måste ha blivit bakbunden kring en barrockklocka, kanske rentav ett renässansur. Eller så var det bara Grenströms hjärta som börjat ticka baklänges...



[Åttonde kapitlet]

Mitt i slottets spindelnät befann sig nu Grenström. Ännu en trappa hade lett honom upp till samma vinrödsvarta sal som de stridande spökena. De befann sig tillfälligt i fåtöljen med ryggkotorna mot Grenström. Naturligtvis var de inga spöken, men privatdetektiven visste knappt längre vad gåtan skulle föreställa. Fröken Villermark höll som bäst på att tvångsmata kaptén Källbjörk med medicin, förmodligen någon glömskedryck. Hur mycket hade kapténen beskådat? På golvet låg två av de uråldriga, absolut hemliga fotografierna utspridda av misstag. Grenström hade hunnit uppfatta hur det ena porträtterade en romersk madonna, dock i horaktigt uppsnörd korsett, romantiskt hängiven. Det andra var på en enkel spansk knekt som tycktes inbilla sig en hel del, kanske var han i själva verket Don Quixote? Fast på den tiden hade man inga fotografier, så bilderna var bara relativt urgamla.

Därpå hade Grenström instinktivt glidit in bakom en mörkt guldglänsande gardin. Var det verkligen nordliga Sverige inuti det här slottet?! Måhända teleporterades man någon annanstans när man klev in... Privatdetektiven kunde inte se ifall hans skor stack ut under gardinfållen eller höll sig i säkerhet. Men det luktade som i Italien, en blandning av dödsfrid och livrädsla. Nånstans i det tidiga 80-talet hade Peter Grenström varit där som grabb. Då var det vitt, ja, ännu ljusare än så. Familjen hade varit på väg mot Rom. Han hade trott att de skulle få se alla sju kullarna samtidigt, hur en katedral stod placerad högst uppe på varje. Men plötsligt befann de sig utanför bilen, mitt i en gränd bland massa skrikande vuxna och tysta barn. Portarna gapade. Förväntan blev sig inte lik igen. Inte förrän Grenström hörde talas om Lissabon. Den portugisiska huvudstaden sades även den vara byggd på sju kullar. Hur kunde det komma sig?! Kanske skulle han ta berg-o-dalbanan dit och kolla framöver...

...när han blivit fri från det här mysteriet, sett till så bilderna förblev hos dem som de tillhörde. Eller vari bestod egentligen uppdraget? Hurpass konservativ hade Grenström blivit? Skulle han försvara spionskan Villermark som ville sprida ut nationalskatten till världens gallerier? Eller ta kaptén Källbjörks parti i att låta pandora-asken förbli stängd? Det var åtminstone så de agerade. Deras motiv kunde förstås visa sig vara tvärtom. Grenströms egna handlingar tog sig alltmer liberala uttryck, rentav libertinska. Men han började inse att befrielsedriften enbart gällde gamla beprövade fenomen, allting som ingen längre tycktes ha behov av att liberalisera. Grenström hade i flera år beundrat det portugisiska fotbollslandslaget, och visste visserligen ingen som hade något emot det. Ändå ville han plötsligt kämpa för allt portugisiskt, som om det låg i underläge och behövde bli upprätthållet, hamna högst på listorna. Javisst, när Grenström åter blev fri att fastna vid sin dator i terrängbilen, då måste han fortsätta favoritklicka Daniela Sousa som han nyss sett fånga sina snygga systrar så fantastiskt bildskönt. Fast de var måhända brasilianskor när det kom till kritan? Lissabon-borna kanske rentav hade sett Robinson?

Säkerligen handlade allt bara om Grenströms eget upptäcktsbehov. För folk reste ju redan dit - alltmer ideligen, i tusentals - precis som till alla andra platser på jordklotet. Han hade nog inte riktigt hängt med på den utvecklingen. Grenström hade inte varit inkarnerad sedan före de stora upptäcktsresornas tid. Och nu hade han självmant uppsökt ett slott där kampen gällde hemskt tidiga trycksaker, snarare än den ocean av digitalfotografier som flöt genom nuets spindelnät.








909