nästan italiensk renässans (Andriana Bembo)

313

ur TRapPa Med Många Möjliga Slut
(Ni Agerar - Labyrint 4:3)



du hinner bara ta fyrahundratretton steg i trappan,
både nedanför
och ovanför dig
ligger Prag som ett högsträckt tivoli,
torn
och torn
och torn i alla smakers storlekar
runda hörn
en labyrint på höjden
möter dina androidiska ögon
vart än upp-
märksamheten vrider dig i fasett,
emellertid
lyckas du ännu inte
observera slottet
och dess port, ty travar av överfulla halvskrivna
böcker skymmer sikten,
din fransktyska magister förklarar
filosofin bakom staden
dess process
där arkitekten ofantligt sakta upp-
täcker sitt egna medvetande
via fantasin om alla de andra gamla
barnfigurerna som bor här
uppenbarligen
kallar dig din brunklädde magister för Bembo
för så är ditt efternamn
och han talar egentligen italienska
hör du äntligen
o Yondir blir Andriana
i ditt vanliga namn
minns du med ens
som om du inkarnerat baklänges
rememorerat nu
hur du är i en lyktgenomgul och stenblocksbrant
medeltidsstad, nästan renässans
ofantlig för att vara så liten
en neptunisk fiskgrotta
sedermera torrlagd ini minsta detalj
trots att Kafka bjuder på té
så knappast är du numera
i marionetternas huvudstad, ty trappan vek lika plötsligt som
alltid av
likt en skräcktunnel genom alptopparna
till mitt i Italien
inte ens Indien
än mindre Indianien
fastän Anjulie sjunger så kreativt, rasade kuddarnas indiska tempel
trots kryddspäckade kolonner
i alla chakrans kulörer
rör det sig blott
om katolska katedraler
i vita ränder
som strimlar gudomens lökkupol
borrar sig ner genom hjässan din
till hjärtat
dess ännu gröna fält
där motorcyklarna stressar ihjäl sin passion
för att strax sitta och kontemplera
i skönaste timmar
medan innanför murarna
sköljer vinet dina fötter
rötter i rött
nästan svart
scarpi scorpione
i demonens grepp
saknar du din teatergrupp
som du frivilligt övergivit
livets preliminära cirkussällskap
naivt förutsägbart
känner du oförskämd hatkärlek inför
likt en fotbollsmatch
med fler än två målburar
och bara den egna målvakten
på alla håll så fri
så snärjd i din självkritik
att du aldrig lyckas välja taktik
antingen passar snällt
omedelbums
eller håller i bollens ego
i evinnerlighet
kunde Bembo ha kommit in
som en hemskt spännande pausfigur
en galen maffiaclown
mitt emellan
de andras scener, likt Linus på la Linea fyllt rutan
med tokiga vinklar
eller skulle Andriana
vackraste madonnahoran
ha strippat i hemlighet
med strumpbyxorna på sig
känns som du minns
hur du har varit båda två
i tidigare liv
fast hittills i innevarande har hon /han /ni hoppat av
vartenda flygplan du satt dig på
längs dessa konstant skiftande
resmål som du sällan någonsin
kommer iväg till
kanske för att det enbart är du,
för att du först måste bli en framtida del av dina ofödda barn
som du omedvetet vill
skall påminna om dig,
du som inte ens vet om du är gammal eller barn
fastän du varit både och
förälder eller android
fastän du varit alltihop
och för att söka där måste man vilja finna här
- vad skulle hända
ifall du bara vågade utöva
sitta-kvar-komedi,
ta det roliga på allvar,
löpa linan ut och titta folk tillräckligt länge
i ögonen??






909