ur Ljusilias Riktiga TrollKalender

909



[Lucka 0]


Det är allra sista natten som Ljusilia sitter instängd. I sitt lilla hus sitter ännu Ljusilia och känner efter. Hon har hållt sig inne här under tolv år. Vartenda dygn har hon tillbringat förutan fönster, bara med tavlor. Det trettonde året tänker Ljusilia inleda med att gå ut. Faktiskt har hon redan öppnat dörren och till hennes ofantliga förvåning gick den att öppna. Utomhus är det skog. Ljusilia känner igen sig, för hon har ju levt längre än tretton år. På trappan ner från verandan minns hon att hon har fötter. Utan att fatta riktigt hur har Ljusilia redan irrat fram en bra bit över rötterna. Träden ser nästan likadana ut. Mitt i skogen stannar Ljusilia och undrar var hon skall börja någonstans. Mysteriet känns inte alls långt borta.




[Lucka 1]


mitt emellan
de murrigaste granarna får Ljusilia syn
på en snöflinga
en ensam
silvrig
så besynnerligt tycker hon
hur snöflingan är
bara en
ligger där under barrarmarna
och fryser
och lyser på barmarken medan den
inte alls
smälter minsta lilla
vill Ljusilia
plocka upp flingan
men innan
hinner ett troll
komma fram ur skogens vrår
skakar han på öronen
sina och
upplyser så mörkt han förmår
hursom
flingan är fridlyst
dessutom
skall den vara med i en filminspelning
så Ljusilia får
söka någon
annanstans i skogen
istället



[Lucka 2]


nere vid skogsbrynets strand
upptäcker Ljusilia hur de har placerat ut
ett par riktigt stora
speglar
den ena längs hela strandremsan
den andra över hela himlavalvet
likt parallella
medan de små bomullsgrötarna
speglar sig där uti
samtidigt nere
som uppe
smeker Ljusilia sitt hår med sin tå
i det isande våta
glaset som spricker
och rinner över hennes blick
ner mot solklotet








fortsätter på andra bloggen nu,
liksom på poeter.se



909