1
Hissen stannar tvärt - mitt emellan näst sista och sista våningen. Jag har just råkat tappa en tidning på det gula fältet vid dörren. Var det det som fick hissen att sluta fungera... eller rättare sagt fungera...!? Det händer inget när jag trycker på nytt *
2
Sådana här saker brukar nästan aldrig hända mig. För första gången i detta liv har jag just blivit instängd i en hiss. Det här är uppenbarligen ett livs levande litet utrymme. Det är ohyggligt närvarande. Det här är någonting mer än min fantasis föreställning om hur det skulle vara att vara instängd.
3
Fast vadå "instängd" - jag är väl för tusan inte instängd...!? Man kommer att komma och befria mig. Det här betyder bara att jag måste hålla larmknappen intryckt i femton sekunder först. Javisst, nu tjuter det i hela hissen. Och nu ringer det uppenbarligen upp som digitala knapptryckningar till en telefon någonstans...........
4
Rösten sa att man skulle komma, men kontakten bröts innan jag hann fråga hur länge det skulle dröja. Nå, mig personligen spelar det ingen roll hur lång tid det tar. Jag vet att det borde gå fortare än jag hinner blinka. I annat fall blir det en fin utmaning om jag måste sova och svälta här i några dygn. Nu kan jag ju äntligen höra färdigt Susanna Strange-boken ordentligt, utan en himla massa andra samtidiga valmöjligheter. Dessutom har jag en fulladdad mobiltelefon ifall hela världen skulle glömma bort att komma hit. Fick aldrig bekräftat att man uppfattat adressen jag ropade. Men människorna kanske redan kan se vilken hiss i hela staden som ger ifrån sig signalen...!? Jag ringer till min arbetscentral och meddelar att tidningsutbärningen blir en smula försenad. Allting är ännu lika lugnt och skönt som den gryende solen långt därutanför.
5
I nästa sekund väller panikvågor över mig och inom min kropp. Nu blir jag tvungen att varje sekund använda lugnande tankar och positiva känslor, för att få bort den grövsta paniken. Nå, det är ju naturliga instinkter, en osäker agressivitet som kunde ha varit användbar i ett annat läge. Det som oroar mig desto mer är att jag blir rädd för själva det faktum att jag visar mig vara så lättskrämd. Det går runt i huvudet tills jag håller på att spricka. Märkligt att jag inte får för mig att slå sönder spegeln i hissen. Jag klarar ju trots allt av att låta bli att svimma, icke skaka, nej, inte ens behöva ta mig för pannan eller ge ifrån mig minsta suck. Förmodligen känner jag mig väldigt stabil till mods, trots att jag så lätt fastnar i strömmar av vansinne...........
6
Skulle det här ha varit ett skeppsbrott kunde min potentiella panik ha fått instinktivt relevanta utlopp för sina krafter. Mina grubblerier kunde ha fått vara fullt sysselsatta genom hela min kropp att hitta rätt utgång. Nu blir det mest en enda soppa av inåtvända skuldkänslor [Nietzsche hade rätt]. Varför i helvete tappade jag en tidning på golvet? Varför kan man inte bara få spola tillbaks bandet...!? Har alltid föreställt mig att jag skulle stå ut utmärkt väl med att vara ensam instängd i en hiss. Men det gäller tydligen bara i tankens vida värld och inte i hisstrummans lilla universum. Det gäller blott ifall jag frivilligt skulle låta mig muras in i en cell som jag på egen hand förmår öppna närsomhelst... Nu kan jag egentligen bara försöka se till att hålla still min förlitan på omgivningens ingripande, eller fullt ut på Gud.
7
Varifrån kommer övertygelsen att LUFTEN inuti en hiss måste räcka i många dygn...? När jag blir fri är det det första jag skall skaffa kunskap om [...vilket jag givetvis fortfarande inte har gjort...] Är det där rentav en ventil? Nej, det var ju nödropsmikrofonen! Tänk då min vanliga lyxtillvaro jämfört min kompis som är utsatt titt som tätt för astmatisk, kvävningslik andnöd!! Det är i varje fall säkrast att jag andas försiktigt, bara genom näsan tills vidare. Tänk i alla fall om dom inte får loss hissen - tänk ifall dom måste riva hela huset för att skapa en in/utgång........... Det kommer dom aldrig att göra - eftersom mitt liv knappast är värt mer än alla invånarnas permanenta bostadsrättigheter. Evigt tacksam att det inte var någon nyckelknippa el dyl som kilade sig fast i dörrspringan...! Och Jodie Foster i PANIC ROOM - hur i hundra gubbar klarade hon att hålla sinnesnärvaro nog vid alla de där livsfarliga momenten...!? Nej, bäst att genast sätta sig ner och meditera över något helt annat som jag skall göra sedan när...........
8
Verkligheten hånar mig från alla hållen samtidigt. Ändå vet jag att det knappast är just den här belägenheten som väcker min slumrande fasa. Jag anar att jag upplever den här situationen i hela dess symbolik för ett större scenario. Om det här är livet - då kanske döden aldrig leder fram till nästa våning........... Livet kanske stannar före dess - och aldrig blir levande igen. Då kan jag lika gärna ge upp omedelbart, istället för att kämpa i onödan. Vadå då!? Vad är det jag tänker - har jag inte större livstillit och livsvilja än såhär...!? Nej, skall det ändå ta slut på detta viset så finns det ingen mening att leva. Och hur kan jag veta så säkert att inte just DET HÄR är början till slutet...?!
9
Nu tycker jag det är dags att sluta spekulera och börja läsa litegrann i nyhetstidningarna för en gång skull. Men då dyker hiss-farbrorn upp därnere allaredan!! Efter blott en simpel liten halvtimma! Han förklarar att han skall fira ner mig. Ända till källarvåningen får jag åka. Där öppnas dörren lika lätt som om det hela aldrig har hänt. Det är som att just ha sett färdigt en normalt fängslande film. Jag känner mig knappast så lättad så jag vill slänga mig ned vid min räddares skor och lovsjunga. Men jag är innerligt tacksam att det finns hjälpande människor. Jag skall aldrig mera ta friheten för given. Samtidigt är jag förstås inte ett uns förvånad att det löste sig. Hiss-farbrorn gjorde ju bara vad han förväntades göra. Jag tackar honom ändå. Han nickar att nu kan jag åka upp på nytt - och äntligen dela ut tidningarna. Jag tvekar en sekund. Sedan kliver jag glatt in i korgen igen. Och in i nästa hiss. Och i nästa...........
10
Helst av allt skulle jag ha suttit fast i ett par dygn. Får så sällan tillfällen att öva mig att härda ut. Instängdheten var på tok för kortvarig för att jag på allvar skall komma ihåg att uppskatta min kropps frihet att springa vart jag vill. Det är löjligt att vårt samhälle skall vara så genomeffektivt och undvika alla lidanden. Fast såhär kan jag bara resonera när jag redan är i fysisk frihet, ja, när jag redan har viss kontroll. Blir jag instängd på nytt kommer jag att betrakta dessa sistnämnda som en galnings sjuka tankar. Fast hurså då? Som om det skulle vara något dilemma med att sitta instängd en stund i en elevator...........
11
Det grymma var bara ifall jag aldrig skulle kommit ut och fram och upp till något bättre. Det jobbiga var att behöva tvivla. Det här måste ha varit min onda skörd. Det här blev konsekvensen av att jag försöker leva enbart genom astralkroppen. Det här var ämnat som en läxa för att jag går omkring och uppfattar den fysiska verkligheten som mindre verklig än fantasins verklighet. Det här var en påminnelse om hur påtagligt bindande den fysiska verkligheten är. Eller så ville det trots allt visa mig hur lätt det är att förblindas av Mayas Slöja och inbilla sig att hissens väggar är det mest verkliga. Hursomhelst måste det vara jag som har bett om att det här skulle ske. Mina skuldkänslor över att aldrig befinna mig i särskilt smärtsamma, lärorika situationer, de försatte mig i just en sådan situation. Fast vadå smärtsam? Vadå lärorik? Det är ju fortfarande med god hjälp av min fantasi som situationen blir det.
["DU ÄR INSTÄNGD HÄR
TILLS DU KAN BLUNDA OCH SE...........
11:11
TIME IS A CRIME
BUT I KNOW IT'S NOT THE END..........."
DiLeva]
* VID STOPP - TRYCK ÅTER PÅ VÅNINGSPLANET. Ungefär så stod det. Men knappen fortsatte blott lysa likadant sedan jag tryckt på nytt. Såhär i efterhand anar jag, min lilla idiot, att jag nog borde tryckt på STOPPknappen först. Fast hissen hade ju redan stoppat, så jag tänkte inte så - att man kanske måste "tala om för hissen" att den har stoppat, före den förmår fortsätta... Jag tänkte blott att STOPP-knappar är till för att få stopp på något som ännu inte står stilla........... Dessutom vågade jag inte testa att låta flera knappar vara intryckta samtidigt - av rädsla att förvärra utgångsläget ytterligare. Och jag höll - kanske helt i ondödan - fast vid den avvaktande hållningen - i medvetande om hur lite jag egentligen vet säkert. Och jag vet fortfarande inte. Tänkte inte på att reda ut hela proceduren med hiss-farbrorn. Får väl fråga Rolf...!
¤
27 april 2007
REFLEXIVISM (Relativt Rationella Relationer)
Och nu repeterar jag med nyfiket perspektiv min läsning av den gamla kära volymen SYMMETRI OCH REFLEXIVITET (Sociala studier av humanvetenskapens villkor; 1997)
av Margareta Hallberg (vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet):
" I humanvetenskapen är forskaren och hennes kunskapsobjekt i princip ett och detsamma; ett begärande, sökande, meningsskapande och producerande subjekt, om än visualiserat och begreppsliggjort på olika sätt i forskningen respektive vardagen.
När vi studerar den abstrakta människan eller den konkreta individen i hennes sammanhang studerar vi samtidigt oss själva, vilket betyder att forskning om människan och hennes värld är reflexiv. Det vi här benämner "det reflexiva" är så att säga ofrånkomligt i den humanvetenskapliga praktiken och därför är också en psykologi om psykologin, litteratur om litteraturen, sociologi om sociologin möjlig och rentav nödvändig. Vi kan alltid reflektera över den kunskap vi har om ett visst objekt, över vår egen position i förhållande till den kunskap vi bygger och över våra begränsningar och fördomar. En biologi om biologin, fysik om fysiken, matematik om matematiken däremot förefaller fullkomligt onödig och inte heller rimlig - "naturen" själv kan inte reflektera över eller ens kommentera forskningen om den.
...
Det vi lär om och av andra påverkar alltså oss själva, vilket möjliggör förändring av självinsikten och i sin tur bidrar till att vi lär på annat sätt när vår erfarenhet förändrats. Idealt sett bildar sig humanisten snarare än skaffar sig kunskap. Men samtidigt bildar sig humanisten för att förstå - inte i första hand sig själv, för det finns psykoanalytiska praktiker - utan det andra; det främmande, oklara, mångtydiga, dvs det som är skilt från det omedelbart givna eller subjektivt upplevda och i den meningen kan kallas det objektiva. "
* * * * * * *
Och följande reflektioner hjälper mig (efter många års tröttnad) att fortsätta tänka i nytt ljus om vad Relativism // Rationalism innebär...
Ur "Buddhism och Läkekonst" av Jan Bärmark (institutionen för Idéhistoria o Vetenskapsteori, Göteborgs universitet) =ett embryo till boken Den Läkande Buddha (nyss utkommen; har ej hunnit kika i det färdiga verket ännu.......):
" Både rationalismen och relativismen mystifierar den andra kulturen. Båda perspektiven gör den andra kulturen obegriplig att förstå, rationalismen genom att okritiskt översätta den andra kulturens föreställningar till vår egen kultur och relativismen genom att hävda omöjligheten till översättningar.
.......
Rationalismen, som ofta gått hand i hand med eurocentrismen... är blind för att det kan finnas ett förnuftsbegrepp utanför vetenskapen och i andra kulturers kunskapssystem.
.......
Förutom tesen att alla kulturer måste förstås endast med hjälp av deras egna begrepp, finns i relativismen en tes om rationalitet. Alla kulturer är enligt relativisten lika rationella och jämförelser mellan kulturer är omöjliga.
.......
Relativismen bygger murar av oförståelse och ojämförbarhet mellan sig och andra kulturer. Relativistens bild av sig själv som respektfull och icke värderande av andra kulturer är bara en till intet förpliktigande gest.
.......
Relativismen tar inte ställning. Men, en rationalist som kritiskt granskar universaliteten i sina egna kriterier kan modifiera sina teser. Relativisten som misstror varje jämförelse har inte denna möjlighet till kritisk självreflektion. "
¤
av Margareta Hallberg (vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet):
" I humanvetenskapen är forskaren och hennes kunskapsobjekt i princip ett och detsamma; ett begärande, sökande, meningsskapande och producerande subjekt, om än visualiserat och begreppsliggjort på olika sätt i forskningen respektive vardagen.
När vi studerar den abstrakta människan eller den konkreta individen i hennes sammanhang studerar vi samtidigt oss själva, vilket betyder att forskning om människan och hennes värld är reflexiv. Det vi här benämner "det reflexiva" är så att säga ofrånkomligt i den humanvetenskapliga praktiken och därför är också en psykologi om psykologin, litteratur om litteraturen, sociologi om sociologin möjlig och rentav nödvändig. Vi kan alltid reflektera över den kunskap vi har om ett visst objekt, över vår egen position i förhållande till den kunskap vi bygger och över våra begränsningar och fördomar. En biologi om biologin, fysik om fysiken, matematik om matematiken däremot förefaller fullkomligt onödig och inte heller rimlig - "naturen" själv kan inte reflektera över eller ens kommentera forskningen om den.
...
Det vi lär om och av andra påverkar alltså oss själva, vilket möjliggör förändring av självinsikten och i sin tur bidrar till att vi lär på annat sätt när vår erfarenhet förändrats. Idealt sett bildar sig humanisten snarare än skaffar sig kunskap. Men samtidigt bildar sig humanisten för att förstå - inte i första hand sig själv, för det finns psykoanalytiska praktiker - utan det andra; det främmande, oklara, mångtydiga, dvs det som är skilt från det omedelbart givna eller subjektivt upplevda och i den meningen kan kallas det objektiva. "
* * * * * * *
Och följande reflektioner hjälper mig (efter många års tröttnad) att fortsätta tänka i nytt ljus om vad Relativism // Rationalism innebär...
Ur "Buddhism och Läkekonst" av Jan Bärmark (institutionen för Idéhistoria o Vetenskapsteori, Göteborgs universitet) =ett embryo till boken Den Läkande Buddha (nyss utkommen; har ej hunnit kika i det färdiga verket ännu.......):
" Både rationalismen och relativismen mystifierar den andra kulturen. Båda perspektiven gör den andra kulturen obegriplig att förstå, rationalismen genom att okritiskt översätta den andra kulturens föreställningar till vår egen kultur och relativismen genom att hävda omöjligheten till översättningar.
.......
Rationalismen, som ofta gått hand i hand med eurocentrismen... är blind för att det kan finnas ett förnuftsbegrepp utanför vetenskapen och i andra kulturers kunskapssystem.
.......
Förutom tesen att alla kulturer måste förstås endast med hjälp av deras egna begrepp, finns i relativismen en tes om rationalitet. Alla kulturer är enligt relativisten lika rationella och jämförelser mellan kulturer är omöjliga.
.......
Relativismen bygger murar av oförståelse och ojämförbarhet mellan sig och andra kulturer. Relativistens bild av sig själv som respektfull och icke värderande av andra kulturer är bara en till intet förpliktigande gest.
.......
Relativismen tar inte ställning. Men, en rationalist som kritiskt granskar universaliteten i sina egna kriterier kan modifiera sina teser. Relativisten som misstror varje jämförelse har inte denna möjlighet till kritisk självreflektion. "
¤
lyckliga
-Har lycka med kärlek att göra?
-I min begreppsvärld har i varje fall kärlek alltid haft med lycka att göra (och således även med olycka).
-Är det rätt att hjälpa en människa även om hon blir olycklig över att bli hjälpt?
-Det är rätt att hjälpa en människa om man vet att hennes olycklighet över hjälpen till sist kommer att vändas i desto djupare lycka över hjälpen.
-Är den här världen är ett helvete för att alla sätter lyckan högst, som alla egoister gör?
-Den här världen blir ett helvete när ingen söker sin lycka i någon annans lycka, dvs i gemensam lycka.
-Blir vi sällan lyckliga av samma saker eller leder vissa handlingar alltid till lycka hos alla?
-Ja, jag tror det :-)
¤
-I min begreppsvärld har i varje fall kärlek alltid haft med lycka att göra (och således även med olycka).
-Är det rätt att hjälpa en människa även om hon blir olycklig över att bli hjälpt?
-Det är rätt att hjälpa en människa om man vet att hennes olycklighet över hjälpen till sist kommer att vändas i desto djupare lycka över hjälpen.
-Är den här världen är ett helvete för att alla sätter lyckan högst, som alla egoister gör?
-Den här världen blir ett helvete när ingen söker sin lycka i någon annans lycka, dvs i gemensam lycka.
-Blir vi sällan lyckliga av samma saker eller leder vissa handlingar alltid till lycka hos alla?
-Ja, jag tror det :-)
¤
universums självåskådan
"skapelseberättelse" skriven förrförra juni...
...inspirerad av "Samtal Med Gud"-böckerna
¤
I
I begynnelsen var tystnaden.
Gudinnan såg allting.
Men hon visste inte vad det var.
Ingenting särskilt fanns.
Universum bara var.
Hon undrade vad det var.
Hela tiden undrade gudinnan tyst.
Men hon kunde inte komma på något att fråga.
Orden fanns ännu inte.
Ingenting betydde någonting.
Gudinnan visste inte ens om att hon var gudinnan.
Hon trodde hon var allt som var.
Och det var hon också.
Universum var hon.
Men universum kunde inte se sig självt.
Universum kunde inte uppleva att det var något.
Det insåg hon plötsligt.
Och i samma stund fick hon syn på sig själv.
II
Från spegeln såg ljuset på henne nu.
Det var som om hon kom ihåg ljuset.
Hon mindes dess värme.
Och gudinnan fann att det var skönt.
På sin blick i spegeln såg hon länge.
Ett helt ansikte uppenbarade sig runtomkring.
I många tusen år tittade gudinnan.
Där trädde evinnerligen nya landskap fram.
Bilden blev allt klarare.
Gudinnan mindes ett ord i huvudet: JAG.
Ända tills en vacker dag hennes drag började försvinna...
Ljuset hade blandats med ljus.
Minnet fortsatte tunnas ut i sig självt.
Snart var ljuset utspätt i det oändliga och gick ej längre att urskilja.
Blicken hade blivit bländad.
Gudinnan var nu outhärdligt medveten om sin närvaro.
Ordet ringde i hennes ögon.
För att alls förmå se något mer måste hon först få mörker.
III
Så gudinnan vände sig in och bort.
Hon sökte blunda, men det gick nu icke.
Hon kunde ej glömma sig själv.
Och hon plågades långliga tidevarv av den saken.
Tills hon en natt erkände för sig själv varför det kändes så...
Gudinnan visste redan alltför väl hur ensam hon var.
Hon behövde inte sin värld längre - ej för egen del.
Nu ville hon överlämna universum till någon annan.
Men ingen annan fanns där.
Så hon skapade en fantasi, en varelse.
Hon gav varelsen av sig att äta och dricka.
Den tog emot hennes värld och bodde i den.
Varelsen fortplantade sig och blev många.
Alla bar de varsitt ord med sig.
De bråkade ibland med varandra, men gudinnan såg till så de åter höll sams.
Hon kände sig mindre ensam.
Universum gav sig självt sällskap.
Ibland kunde hon rentav tro att varelsernas viljor var hennes egen.
Och så var det också.
¤
...inspirerad av "Samtal Med Gud"-böckerna
¤
I
I begynnelsen var tystnaden.
Gudinnan såg allting.
Men hon visste inte vad det var.
Ingenting särskilt fanns.
Universum bara var.
Hon undrade vad det var.
Hela tiden undrade gudinnan tyst.
Men hon kunde inte komma på något att fråga.
Orden fanns ännu inte.
Ingenting betydde någonting.
Gudinnan visste inte ens om att hon var gudinnan.
Hon trodde hon var allt som var.
Och det var hon också.
Universum var hon.
Men universum kunde inte se sig självt.
Universum kunde inte uppleva att det var något.
Det insåg hon plötsligt.
Och i samma stund fick hon syn på sig själv.
II
Från spegeln såg ljuset på henne nu.
Det var som om hon kom ihåg ljuset.
Hon mindes dess värme.
Och gudinnan fann att det var skönt.
På sin blick i spegeln såg hon länge.
Ett helt ansikte uppenbarade sig runtomkring.
I många tusen år tittade gudinnan.
Där trädde evinnerligen nya landskap fram.
Bilden blev allt klarare.
Gudinnan mindes ett ord i huvudet: JAG.
Ända tills en vacker dag hennes drag började försvinna...
Ljuset hade blandats med ljus.
Minnet fortsatte tunnas ut i sig självt.
Snart var ljuset utspätt i det oändliga och gick ej längre att urskilja.
Blicken hade blivit bländad.
Gudinnan var nu outhärdligt medveten om sin närvaro.
Ordet ringde i hennes ögon.
För att alls förmå se något mer måste hon först få mörker.
III
Så gudinnan vände sig in och bort.
Hon sökte blunda, men det gick nu icke.
Hon kunde ej glömma sig själv.
Och hon plågades långliga tidevarv av den saken.
Tills hon en natt erkände för sig själv varför det kändes så...
Gudinnan visste redan alltför väl hur ensam hon var.
Hon behövde inte sin värld längre - ej för egen del.
Nu ville hon överlämna universum till någon annan.
Men ingen annan fanns där.
Så hon skapade en fantasi, en varelse.
Hon gav varelsen av sig att äta och dricka.
Den tog emot hennes värld och bodde i den.
Varelsen fortplantade sig och blev många.
Alla bar de varsitt ord med sig.
De bråkade ibland med varandra, men gudinnan såg till så de åter höll sams.
Hon kände sig mindre ensam.
Universum gav sig självt sällskap.
Ibland kunde hon rentav tro att varelsernas viljor var hennes egen.
Och så var det också.
¤
26 april 2007
emotional intellectual
from Susan Zannos' HUMAN TYPES (Essence and the Enneagram; 1997):
" The emotional part of the intellectual center is emotional about information, ideas, theories, ways of thinking, and ways of thinking about thinking - but not indiscriminately and not all at once. As is true of the emotional parts of all the centers, the queen of diamonds has the attention held by an object. For a while. Then the emotional part of the intellectual center flies from intense interest to total boredom.
The key to recognizing this type centered in the queen of diamonds is by his books. Usually at least one wall of his home, and sometimes several, will be floor to ceiling bookcases overflowing with books. Few of the books will have been read all the way through; the queen of diamonds frequently loses interest before a book has been completed, and the accumulation of details for their own sake holds no attraction. Since most books state their major premises in the opening chapters, the queen is likely to become bored once the basic concepts have been grasped. Also, with the attention held by some object - raising tropical fish, the culture of the Trobrian Islands, Japanese ceramics, existential philosophy, baroque music, differential calculus - the emotional part of the intellectual center may buy four or five books on the current subject of interest and then read the opening chapters of only three of them.
...Having the intellectual function stimulated attracts many people, distracting them from the instinctive and emotional quagmires into which they are prone to wander. ....... Persons who have their center of gravity in the emotional part of the intellectual center are therefore much in demand, not only as friends but as teachers. Since they are excited about ideas, and since this excitement can be communicated to others, this type of person can make a very effective classroom teacher... ...usually too eclectic for the in-depth research required of scholars, but they can be effective generalists and can help young people experience excitement about ideas. These teachers may lack consistency in their courses, and may have difficulty covering the basic areas once those areas are no longer interesting to them.
As in the other centers, the intellectual part of the intellectual center is much more steady than the emotional part. The king of diamonds is the only part of the intellectual center that can legitimately be said to think, and is a part of the human psychological makeup that few people use any more than is strictly necessary. The effort of sustaining attention to intellectual matters is usually experienced as drudgery and boredom... Very seldom do we find people who derive pleasure from such activity. Everyone who has completed any course of academic work has, of necessity, experienced the functioning of the intellectual part of the intellectual center.
.......The king of diamonds is the slowest part of all the functions. ... It is obviously much easier to settle for the quick associative responses of the mechanical part of the center than it is to go to the laborious processes of the intellectual part. While the jack of diamonds specializes in the quick and easy answers, the king of diamonds realizes that there are no answers because it is never possible to know all there is to know about anything. "
¤
" The emotional part of the intellectual center is emotional about information, ideas, theories, ways of thinking, and ways of thinking about thinking - but not indiscriminately and not all at once. As is true of the emotional parts of all the centers, the queen of diamonds has the attention held by an object. For a while. Then the emotional part of the intellectual center flies from intense interest to total boredom.
The key to recognizing this type centered in the queen of diamonds is by his books. Usually at least one wall of his home, and sometimes several, will be floor to ceiling bookcases overflowing with books. Few of the books will have been read all the way through; the queen of diamonds frequently loses interest before a book has been completed, and the accumulation of details for their own sake holds no attraction. Since most books state their major premises in the opening chapters, the queen is likely to become bored once the basic concepts have been grasped. Also, with the attention held by some object - raising tropical fish, the culture of the Trobrian Islands, Japanese ceramics, existential philosophy, baroque music, differential calculus - the emotional part of the intellectual center may buy four or five books on the current subject of interest and then read the opening chapters of only three of them.
...Having the intellectual function stimulated attracts many people, distracting them from the instinctive and emotional quagmires into which they are prone to wander. ....... Persons who have their center of gravity in the emotional part of the intellectual center are therefore much in demand, not only as friends but as teachers. Since they are excited about ideas, and since this excitement can be communicated to others, this type of person can make a very effective classroom teacher... ...usually too eclectic for the in-depth research required of scholars, but they can be effective generalists and can help young people experience excitement about ideas. These teachers may lack consistency in their courses, and may have difficulty covering the basic areas once those areas are no longer interesting to them.
As in the other centers, the intellectual part of the intellectual center is much more steady than the emotional part. The king of diamonds is the only part of the intellectual center that can legitimately be said to think, and is a part of the human psychological makeup that few people use any more than is strictly necessary. The effort of sustaining attention to intellectual matters is usually experienced as drudgery and boredom... Very seldom do we find people who derive pleasure from such activity. Everyone who has completed any course of academic work has, of necessity, experienced the functioning of the intellectual part of the intellectual center.
.......The king of diamonds is the slowest part of all the functions. ... It is obviously much easier to settle for the quick associative responses of the mechanical part of the center than it is to go to the laborious processes of the intellectual part. While the jack of diamonds specializes in the quick and easy answers, the king of diamonds realizes that there are no answers because it is never possible to know all there is to know about anything. "
¤
studier på spårvagnen
Är ej längre nervös att sitta på spårvagnen och studera i en bok. Förmår koncentrera mig på läsningen fastän människor sitter precis intill. Förr om åren inbillade jag mig ibland att folk anade vad jag läste, och att de hånskrattade i tysthet åt mig. Det var en sorts negativt laddad narcissism. Numera skulle jag snarare bli glatt överraskad om någon ägnade sin uppmärksamhet åt att föreställa sig min horisont (eller min boks innehåll) - oavsett om de såg den i föraktfullt eller beundrande ljus.
Hur vet man (utan att fråga) om människor iakttar en...? Eller rättare sagt: hur deras föreställningar ser ut...? Sneglar på våra medpassagerare gör vi väl allesammans mer eller mindre - men tänker och tror vi något särskilt om deras värld...? Eller rättare sagt: Hur stark uppmärksamhet investerar vi i det som vi spontant föreställer oss...?
Helt klart är somliga människor mer människo-intresserade än andra. Själv "lider jag av problemet" att det mest är inom min privata tankevärld (inom mitt fantasi-system) som jag är djupt intresserad av andra människor. Även fastän mina analyser ofta bottnar i diverse läror om psykologi, astrologi osv... mao idéer som andra än jag har iakttagit och utvecklat... (...vilket i sig är intressant att ta reda på varför de har gjort...). Nå, somliga skulle nog känna sig förolämpade om de visste allt vad jag gick runt och tänkte "om dem"... Säkerligen skulle jag också känna så om jag visste precis allting som andra tänker "om mig"...? Emellertid vet många av oss att det funkar så, och därför kan vi ge varandras fördomar friheten att existera. Det kan ju faktiskt hända att de andra har rätt... :-) Men så länge man inte vet vad andras blickar inrymmer, så är det kanske själva ovissheten som gör situationen spännande...?
Jag observerar dessutom hur människor kliver på och av utan att tappa tråden i texten...
¤
Hur vet man (utan att fråga) om människor iakttar en...? Eller rättare sagt: hur deras föreställningar ser ut...? Sneglar på våra medpassagerare gör vi väl allesammans mer eller mindre - men tänker och tror vi något särskilt om deras värld...? Eller rättare sagt: Hur stark uppmärksamhet investerar vi i det som vi spontant föreställer oss...?
Helt klart är somliga människor mer människo-intresserade än andra. Själv "lider jag av problemet" att det mest är inom min privata tankevärld (inom mitt fantasi-system) som jag är djupt intresserad av andra människor. Även fastän mina analyser ofta bottnar i diverse läror om psykologi, astrologi osv... mao idéer som andra än jag har iakttagit och utvecklat... (...vilket i sig är intressant att ta reda på varför de har gjort...). Nå, somliga skulle nog känna sig förolämpade om de visste allt vad jag gick runt och tänkte "om dem"... Säkerligen skulle jag också känna så om jag visste precis allting som andra tänker "om mig"...? Emellertid vet många av oss att det funkar så, och därför kan vi ge varandras fördomar friheten att existera. Det kan ju faktiskt hända att de andra har rätt... :-) Men så länge man inte vet vad andras blickar inrymmer, så är det kanske själva ovissheten som gör situationen spännande...?
Jag observerar dessutom hur människor kliver på och av utan att tappa tråden i texten...
¤
25 april 2007
TANKEPLATSER
En prosadikt av Kerstin Norborg, ur SÅ FORT JAG GÅR UT (1998):
HELA TIDEN KOMMER platser upp i mitt huvud. Ett torg
i Lidköping, en gata i utkanten av Leipzig, en cykelväg
mellan Lomma och Lund som vi cyklade en vårmorgon
på gymnasiet. För det mesta kommer de som synintryck
bara, ingen speciell händelse är förknippad med dem.
Ibland en lukt, men oftast bara en bild, en gata sedd
ifrån ett visst håll. Nu : Sankt Petri Kyrkogata, trappan
ner från biblioteket.
Jag vet inte varifrån dessa platser kommer. Plötsligt är
de där bara och jag kan sällan binda samman dem med
något som jag just då håller på med. Igår spelade vi
Pachelbels kanon, det är ganska uttjatad musik. Vi skul-
le spela in och tog om och tog om. Och på exakt samma
ställe varje gång, en sextondelspassage i min stämma,
såg jag grusvägen ner till sjön på en plats där jag ofta var
som liten. Ingenting mer än det. Inga människor, ingen
rörelse, bara grusvägen, det bruna trästaketet och körs-
bärsträdet som sträckte sig ut.
* * * * * * *
Norborgs observation inspirerade mig för några år sedan att börja iaktta synnerligen liknande tendenser hos min egen inre bildvärld, som fortfarande råder:
Ibland medan jag skriver kan en plats befinna sig i huvudet. Och detta utan att jag alls skriver om platsen, eller ens om något som jag medvetet symboliserar med platsen.-Hurdå, menar jag ? medan jag ägnar mig åt abstrakta, filosofiskatankebanor, så finns inre bilder av små landskap närvarande. Dessa är av just den allmäna karaktären som Kerstin beskriver: en vägstump, en gräsplätt, en bergknalle, engårdsplan, ett valv, en trappa, ett rum i en lägenhet. Och ialla fallen är jag samtidigt välbekant med platsen, som således existerar (ellerhar existerat) i den fysiska, icke-astrala verkligheten. Många av de små landskapen återkommer ofta. De ligger i regel alldeles i närheten av där jag bor (och har bott i hela mitt liv), men även glimtar från fjärran länder och nutida horisonter kan förekomma.
Det förunderliga är att platserna icke bara dyker upp, utan också stannar kvar - somliga av dem i uppåt en timma - medan jag brottas med någonabstrakt frågeställning eller utför ett fokuserat, ansträngande arbete. De inre bildscenerna tycks fungera som ett sorts jordande material för den luftiga tanken att ta avstamp mot. När jag läser skönlitteratur eller skriver diktsagor, då är det förstås vanligt att jag tänker mig redan bekanta platser som scener. Men det är ju då i ett uppenbart försök till en relation med berättelsen/berättandet.
Kanske skulle en hjärnforskare mena att tankeplatserna blott fungerar som någon sorts meditativ rullgardinsfond eller systemupprätthållande testbild, som hjärnan tar till så länge sinnena inte är uppfyllda av att ideligen iaktta andra bildflöden...? Fast visst vill jag gärna tro att bildernas uppdykanden är bundna till särskilda minnen av vissa vistelser på platser från mitt liv, ja, något som jag tänkte, hörde eller sade just där - bara att jag glömt vad.
Medan den här texten skrevs tänkte jag på minst en av de vanligt förekommande platserna. Säkerligen ligger det härtill ett visst mått av ren rutin i scenerierna. Ju fler gånger jag har hållt kvar en plats i skallen, desto oftare fortsätter den att dyka upp och stanna kvar. Kerstins fall med Pachelbel-passagen pekar kanske bara på att hon upprepade den flodfåra hennes associationsmönster redan börjat gräva.
Såvida det ej verkligen hänt något personligt viktigt på platsen som jag skall erinra mig (varför inte ett begrepp som jag lärde mig o förstod när jag var där...?) så är eljest det mest intressanta ifall jag förmår kontrollera och bestämma mig på förhand vilka bilder som skall få utgöra skådeplatsen för mina tankegångar...
¤
närvarande samtalande
¤¤
Alltid när jag talar med någon i telefonen så ser jag sakerna i rummet med förnyade ögon. Jag kan bli extra medveten om en penna som ligger på bordet, en rand på tapeten eller en text på en bokrygg. Jag upptäcker hur de faktiskt ser ut. Är inte längre "hemmablind". Föremålens närvaro sticker plötsligt ut i hela sin uppenbarelse. Den andres röst, dennes frånvarande närvaro, påminner mig säkerligen om den rumsliga verklighetens existens.
Jag kan under telefonsamtal titt som tätt gå fram till en krukväxt och börja pilla med bladen, något som jag aldrig gör i min renaste ensamhet. Detta senare moment innefattar kanske inte lika riklig medvetenhet som det förstnämda, utan är nog snarast ett instinktivt behov att "jorda" mina tankar som (särskilt i live-situationer) iRrar åt hundra håll, så att jag får koll på vad jag skall säga till min osynliga vän samt förmår koncentrera mina sinnen på vad han/hon egentligen håller på att berätta för mig. Det kan ju som många människor känner till också vara behjälpligt att kladdrita på ett papper medan man pratar. Emellertid, när jag är i sällskap med någon i samma fysiska rum o tid, börjar jag lätt fingra på äpplet jag just äter på, eller snurra med stearinljusstaken på bordet så att lågan en gång nästan började bränna min älsklings hår!! Detta kommer sig av nervös upphetsning över antingen mötet eller mina egna ännu outtalade tankegångar. Men samtidigt säger man mig att jag ger intryck av att vara en lugn och behärskad människa.
Ibland fungerar det vidgade medvetandet likadant utanför telefonen - i ett "riktigt" möte. I synnerhet med de varelser som jag sällan träffar. Kommunikationen ger mig tillfälle att bli medveten om vad jag fäster min blick på, vad den andre förefaller fästa sin blick på, vad jag tror att den andre tror att jag fäster min blick på, vad den andre förefaller tro att jag föreställer mig att han/hon fäster sin blick på, osv så långt man hinner utan att totalt tappa greppet om det gemensamma nuet.......
På senare tid har jag funnit att om jag söker rikta in intresset på min samtalspartner och verkligen iaktta vad han/hon ger uttryck för - ja, ägna mig åt att i första hand ställa frågor och invänta reaktioner, istället för att skölja på med mina egna synpunkter och ihågkomster - så faller sig den lugna närvaron naturligare. Det hela färgar även av sig positivt på det jag själv vill berätta, så att jag istället för att bekymra mig på förhand om hur mina ord kommer att uppfattas ägnar energin åt att plocka fram rätt ord vid rätt tidpunkt - utan att det förden skull blir hycklande och tekniskt - tvärtom ofta mer innerligt och sant. Kanske har det hela också att göra med att den andre lyssnar bättre på mig när jag lyssnar bättre på henne/honom...!?
¤¤
Alltid när jag talar med någon i telefonen så ser jag sakerna i rummet med förnyade ögon. Jag kan bli extra medveten om en penna som ligger på bordet, en rand på tapeten eller en text på en bokrygg. Jag upptäcker hur de faktiskt ser ut. Är inte längre "hemmablind". Föremålens närvaro sticker plötsligt ut i hela sin uppenbarelse. Den andres röst, dennes frånvarande närvaro, påminner mig säkerligen om den rumsliga verklighetens existens.
Jag kan under telefonsamtal titt som tätt gå fram till en krukväxt och börja pilla med bladen, något som jag aldrig gör i min renaste ensamhet. Detta senare moment innefattar kanske inte lika riklig medvetenhet som det förstnämda, utan är nog snarast ett instinktivt behov att "jorda" mina tankar som (särskilt i live-situationer) iRrar åt hundra håll, så att jag får koll på vad jag skall säga till min osynliga vän samt förmår koncentrera mina sinnen på vad han/hon egentligen håller på att berätta för mig. Det kan ju som många människor känner till också vara behjälpligt att kladdrita på ett papper medan man pratar. Emellertid, när jag är i sällskap med någon i samma fysiska rum o tid, börjar jag lätt fingra på äpplet jag just äter på, eller snurra med stearinljusstaken på bordet så att lågan en gång nästan började bränna min älsklings hår!! Detta kommer sig av nervös upphetsning över antingen mötet eller mina egna ännu outtalade tankegångar. Men samtidigt säger man mig att jag ger intryck av att vara en lugn och behärskad människa.
Ibland fungerar det vidgade medvetandet likadant utanför telefonen - i ett "riktigt" möte. I synnerhet med de varelser som jag sällan träffar. Kommunikationen ger mig tillfälle att bli medveten om vad jag fäster min blick på, vad den andre förefaller fästa sin blick på, vad jag tror att den andre tror att jag fäster min blick på, vad den andre förefaller tro att jag föreställer mig att han/hon fäster sin blick på, osv så långt man hinner utan att totalt tappa greppet om det gemensamma nuet.......
På senare tid har jag funnit att om jag söker rikta in intresset på min samtalspartner och verkligen iaktta vad han/hon ger uttryck för - ja, ägna mig åt att i första hand ställa frågor och invänta reaktioner, istället för att skölja på med mina egna synpunkter och ihågkomster - så faller sig den lugna närvaron naturligare. Det hela färgar även av sig positivt på det jag själv vill berätta, så att jag istället för att bekymra mig på förhand om hur mina ord kommer att uppfattas ägnar energin åt att plocka fram rätt ord vid rätt tidpunkt - utan att det förden skull blir hycklande och tekniskt - tvärtom ofta mer innerligt och sant. Kanske har det hela också att göra med att den andre lyssnar bättre på mig när jag lyssnar bättre på henne/honom...!?
¤¤
concious e-motion made of matter
¤
ur den teosofiska skriften TANKEKRAFT (1908) av Annie Besant:
" När vi studera människans natur, skilja vi mellan själva människan och de verktyg hon betjänar sig av, mellan det levande Självet och de höljen, vari det är klätt. Självet är ett, huru varierande än dess manifestationsformer må vara när det verkar genom de olika slagen av materia... ...att liksom solstrålarna utgå från solen, så äro de Själv, som bilda människornas innersta väsen endast strålar av det Högsta Självet....... Medvetandet är en enhet och de indelningar, vi uppställa för det, ha antingen tillkommit för att vi må kunna studera det, eller äro de illusioner, härrörande av att vår iakttagelseförmåga begränsas av de organ, genom vilka den arbetar i de lägre världarna.
Det faktum, att Självets verksamhet framträder på olika sätt under dess trenne aspekter av kunskap, vilja och energi, från vilka uppstå tankar, begär och handlingar... ...torde kräva någon närmare förklaring. Då Självet är i vila, uppenbarar det sin kunskapsaspekt, emedan det då kan forma sig till en avbild av varje föremål, som framställes för det. Då självet är samlat, redo att ändra tillstånd, då visar det sin viljeaspekt. Då Självet i närvaro av något föremål utsänder energi för att komma i beröring med detta föremål, då framträder det under sin aspekt av handling.
.......
a) genom ett inre avspeglande av ett Icke-Själv, Kunskap, roten till tanken;
b) genom den inre koncentrationen, Vilja, roten till begären;
c) genom ett utgående till det yttre, Energi, roten till handlingarna; "
¤
In "Science Of The Emotions" (1924) Bhagavan Das explaines:
" Emotion is only a form of motion. Motion towards an object, or away from it, in the mind, is Emotion. The current Samskrt word for Emotion, bhãva, seems to have a similar significance. It implies a 'becoming', a somewhat prolonged intermediate condition of passing or changing from one state to another. ........... An Emotion is a desire in one jiva to associate with or dissociate from another jiva, plus an intellectual cognition of the other's superiority, equality, or inferiority, with reference to possible voluntary or forcible exchange of pleasures or pains between them. "
" When we say that action, i.e. physical action, is a mental function, we mean that the inner nature of action is essentially a function of consciousness, that the living physical body is something which is a part of consciousness, indeed, it may be said, is itself an expression of consciousness. "The body is the soul made visible" as the word is the thought made audible. Just as no western psychologist hesitates to say that cognition is unmistakably mental, though it is possible only by means of the sensory organs... ...to the Indian philosopher action too is mental, though using a material body to bring about material changes in the final analysis. The word 'material', it should be remembered, means 'made of matter'... "
" Faith in a man is the recognition that the same Self is in him as in oneself, and that, in cosequence, he will act as one-self would act. Similarily, corresponding Disbeliefs imply the presence in one's consciousness of the pseudo-existence of the Not-Self... ...sees an evil motive lurking behind a harmless exterior. Against a settled habit of Suspicion no goodness is safe; the most innocent action may be supplied with a motive which transforms it into guilt. "
¤
ur den teosofiska skriften TANKEKRAFT (1908) av Annie Besant:
" När vi studera människans natur, skilja vi mellan själva människan och de verktyg hon betjänar sig av, mellan det levande Självet och de höljen, vari det är klätt. Självet är ett, huru varierande än dess manifestationsformer må vara när det verkar genom de olika slagen av materia... ...att liksom solstrålarna utgå från solen, så äro de Själv, som bilda människornas innersta väsen endast strålar av det Högsta Självet....... Medvetandet är en enhet och de indelningar, vi uppställa för det, ha antingen tillkommit för att vi må kunna studera det, eller äro de illusioner, härrörande av att vår iakttagelseförmåga begränsas av de organ, genom vilka den arbetar i de lägre världarna.
Det faktum, att Självets verksamhet framträder på olika sätt under dess trenne aspekter av kunskap, vilja och energi, från vilka uppstå tankar, begär och handlingar... ...torde kräva någon närmare förklaring. Då Självet är i vila, uppenbarar det sin kunskapsaspekt, emedan det då kan forma sig till en avbild av varje föremål, som framställes för det. Då självet är samlat, redo att ändra tillstånd, då visar det sin viljeaspekt. Då Självet i närvaro av något föremål utsänder energi för att komma i beröring med detta föremål, då framträder det under sin aspekt av handling.
.......
a) genom ett inre avspeglande av ett Icke-Själv, Kunskap, roten till tanken;
b) genom den inre koncentrationen, Vilja, roten till begären;
c) genom ett utgående till det yttre, Energi, roten till handlingarna; "
¤
In "Science Of The Emotions" (1924) Bhagavan Das explaines:
" Emotion is only a form of motion. Motion towards an object, or away from it, in the mind, is Emotion. The current Samskrt word for Emotion, bhãva, seems to have a similar significance. It implies a 'becoming', a somewhat prolonged intermediate condition of passing or changing from one state to another. ........... An Emotion is a desire in one jiva to associate with or dissociate from another jiva, plus an intellectual cognition of the other's superiority, equality, or inferiority, with reference to possible voluntary or forcible exchange of pleasures or pains between them. "
" When we say that action, i.e. physical action, is a mental function, we mean that the inner nature of action is essentially a function of consciousness, that the living physical body is something which is a part of consciousness, indeed, it may be said, is itself an expression of consciousness. "The body is the soul made visible" as the word is the thought made audible. Just as no western psychologist hesitates to say that cognition is unmistakably mental, though it is possible only by means of the sensory organs... ...to the Indian philosopher action too is mental, though using a material body to bring about material changes in the final analysis. The word 'material', it should be remembered, means 'made of matter'... "
" Faith in a man is the recognition that the same Self is in him as in oneself, and that, in cosequence, he will act as one-self would act. Similarily, corresponding Disbeliefs imply the presence in one's consciousness of the pseudo-existence of the Not-Self... ...sees an evil motive lurking behind a harmless exterior. Against a settled habit of Suspicion no goodness is safe; the most innocent action may be supplied with a motive which transforms it into guilt. "
¤
24 april 2007
en död figurs dagbok ....... ....... ....... ....... måndag 31 september
postumt publicerad
förunderligt
måste säga besynnerligen
tänkte dessa trapporna är alldeles alltför överväldigande
liksom att staden är liksom ett pussel
sedan iakttog jag
iakttog hur jag just skulle öppna fönstret
kan inte ha hunnit riktigt göra det
någon människa infann sig emellan
tror jag hörde ett av lysrören blinka till
hur verkligen märkligt är det här
har ingen kontakt med kroppen längre
jag stod ju härinne i korridoren härinne
men nu är min blickpunkt långt utanför, ända nere på gatan nu
stod ju huset vidöppet
drog höstvinden genom hjärtat
kom människor springande därnere
känner tydligt hur jag inte alls står här
ser hur dom försöker lyfta mig
upplever, ja, allting nu som ett minne, en enda film
men den spelas in just här
var som att jag vill, nej, min kropp, jag vill dit ner
hur jag undrar var jag är
hoppas inte jag redan är död
}{¤}{¤}
intet är det enda som inte finns
Finns rena intet?
Om någonting föregår eller efterföljer rena intet, så är det INTE rena intet.
Då är det något.
För övrigt är det alltid något som är.
Ett hål finns, för att det som är runtom hålet finns.
Ett medvetande finns, för att det som man är medveten om finns.
Det som man är medveten om, det finns, för att det finns ett medvetande som är medvetet om det.
Hade Sartre rätt eller fel?
Allting finns på något vis.
Det döda finns inte såsom ett intet.
Döden finns inte heller såsom ett tillstånd.
Den finns blott som en gränspassage, ett obefintligt gränslandskap mellan ömse sidor liv.
Såsom ett hålrum i rummet...
...en negation till det levande som är allt som finns.
Man kan inte vara död.
Man kan bara dö.
(Om folk säger att spöken går omkring och är döda, så säger jag att spökena går omkring och är levande, fastän på en annan 1eve1.)
Liv och död är inga motsatta världar.
Gud och Djävul är inga skilda källor.
Död och liv ingår som två aspekter i samma levande värld, en värld med många dimensioner.
Man kan inte låta bli att dö.
Lika lite som man kan låta bli att leva.
Alltså kommer vi att överleva döden - frågan är bara Hur?
Det finns förstås goda idéer, som vi inte skall gå in på nu :-)
¤
Om någonting föregår eller efterföljer rena intet, så är det INTE rena intet.
Då är det något.
För övrigt är det alltid något som är.
Ett hål finns, för att det som är runtom hålet finns.
Ett medvetande finns, för att det som man är medveten om finns.
Det som man är medveten om, det finns, för att det finns ett medvetande som är medvetet om det.
Hade Sartre rätt eller fel?
Allting finns på något vis.
Det döda finns inte såsom ett intet.
Döden finns inte heller såsom ett tillstånd.
Den finns blott som en gränspassage, ett obefintligt gränslandskap mellan ömse sidor liv.
Såsom ett hålrum i rummet...
...en negation till det levande som är allt som finns.
Man kan inte vara död.
Man kan bara dö.
(Om folk säger att spöken går omkring och är döda, så säger jag att spökena går omkring och är levande, fastän på en annan 1eve1.)
Liv och död är inga motsatta världar.
Gud och Djävul är inga skilda källor.
Död och liv ingår som två aspekter i samma levande värld, en värld med många dimensioner.
Man kan inte låta bli att dö.
Lika lite som man kan låta bli att leva.
Alltså kommer vi att överleva döden - frågan är bara Hur?
Det finns förstås goda idéer, som vi inte skall gå in på nu :-)
¤
ur Slottet vid Någonsin {...TRappan med TavelDöRRen...}
smått omkomponerat i oktober på nytt
}¤{
Du står kvar på den skuggiga gräsmattan.
Du har fortfarande inte gått in i det soliga huset.
Nu märker du att någon har placerat ett piano mitt ute i trädgården.
Ingen spelar, men tonerna kommer ändå.
Det låter som en enorm dörr som håller på att öppnas.
Är det du som öppnar den utifrån?
Är det vi som öppnar dörren inifrån?
Du har ingen aning längre.
Du sjunger alla sångerna men hör inte din egen röst.
Det känns som livet börjat ske från flera håll samtidigt.
Med ens står det ett barn bredvid dig.
Du förstår inte hur det gick till.
Nu står ni tillsammans framför huset som jublar av gammal instängd sol.
Barnet är hemskt allvarligt.
Det ser mycket besynnerligt ut.
Bilderboken fladdar lätt från din hand.
Barnet bär ingenting i sina händer.
Det känns som om du väntar på att barnet skall säga något.
Men det kommer inget.
Bara blicken gapar upp mot de saliga fönstren.
{¤}
}¤{
Du har just börjat färden på trappan till övervåningen.
Först är det rakt en bra bit.
Sedan vrider det och omlottar sig i knepiga vinklar.
Kortknektarna tvingas hoppa ner från sina drottningar.
Det knackar på speglarna.
Dammsugarna står och blinkar på högsta 1eve1.
Pianot rullar upp bakom dig, passerar förbi och försvinner in i den gamlaste garderoben med en kylslagen smäll.
Du har luktat den här musiken förut.
Du har befunnit dig mitt i det här ögonblicket någon annan stans.
Nu sjunger damerna och farbröderna så att hela slottet klirrar på tå.
Vi ler åt dig från alla håll samtidigt.
Din lycka blir så stark att världen vrängs ut o in genom din navel.
Du vill leva så mycket att du dör.
Tröttare än någonsin viker sig verkligheten i knäna.
I nästa stund är du piggare än någonsin.
Emellertid måste du börja med att ta nästa och blott nästa steg uppför trappan.
Där hänger en illbrun tavla vid sidan av räcket.
Det var egentligen ingen tavla, för man kunde öppna den som en liten dörr.
Du är nästan för liten att klättra upp på trappräcket och in genom bilden.
Men tavlan föreställer en förundran.
Så din nyfikenhet måste.......
Slutligen landar du huvudstupa mitt i en solkig, jazzig grammofonuppspelning.
Och där sitter han ju, indiankanadensaren Yul.
Yul sitter och lyssnar så mysigt i en hemmasnickrad hammock.
Han morsar så skarpt på dig så att flingorna yr.
Musiken singlar fram från hans bruna korona av gåtfullaste kanel.
Hökblicken står i djup kontrast till det avspända skrattet i hans smultronmosiga tomtemask.
Du undrar om du har kommit till slutet eller början eller till mitten nu.
Ingalunda - det här är bakom.
Bakom vadå?
Bakom allting.
(nu)
}¤{
Du står kvar på den skuggiga gräsmattan.
Du har fortfarande inte gått in i det soliga huset.
Nu märker du att någon har placerat ett piano mitt ute i trädgården.
Ingen spelar, men tonerna kommer ändå.
Det låter som en enorm dörr som håller på att öppnas.
Är det du som öppnar den utifrån?
Är det vi som öppnar dörren inifrån?
Du har ingen aning längre.
Du sjunger alla sångerna men hör inte din egen röst.
Det känns som livet börjat ske från flera håll samtidigt.
Med ens står det ett barn bredvid dig.
Du förstår inte hur det gick till.
Nu står ni tillsammans framför huset som jublar av gammal instängd sol.
Barnet är hemskt allvarligt.
Det ser mycket besynnerligt ut.
Bilderboken fladdar lätt från din hand.
Barnet bär ingenting i sina händer.
Det känns som om du väntar på att barnet skall säga något.
Men det kommer inget.
Bara blicken gapar upp mot de saliga fönstren.
{¤}
}¤{
Du har just börjat färden på trappan till övervåningen.
Först är det rakt en bra bit.
Sedan vrider det och omlottar sig i knepiga vinklar.
Kortknektarna tvingas hoppa ner från sina drottningar.
Det knackar på speglarna.
Dammsugarna står och blinkar på högsta 1eve1.
Pianot rullar upp bakom dig, passerar förbi och försvinner in i den gamlaste garderoben med en kylslagen smäll.
Du har luktat den här musiken förut.
Du har befunnit dig mitt i det här ögonblicket någon annan stans.
Nu sjunger damerna och farbröderna så att hela slottet klirrar på tå.
Vi ler åt dig från alla håll samtidigt.
Din lycka blir så stark att världen vrängs ut o in genom din navel.
Du vill leva så mycket att du dör.
Tröttare än någonsin viker sig verkligheten i knäna.
I nästa stund är du piggare än någonsin.
Emellertid måste du börja med att ta nästa och blott nästa steg uppför trappan.
Där hänger en illbrun tavla vid sidan av räcket.
Det var egentligen ingen tavla, för man kunde öppna den som en liten dörr.
Du är nästan för liten att klättra upp på trappräcket och in genom bilden.
Men tavlan föreställer en förundran.
Så din nyfikenhet måste.......
Slutligen landar du huvudstupa mitt i en solkig, jazzig grammofonuppspelning.
Och där sitter han ju, indiankanadensaren Yul.
Yul sitter och lyssnar så mysigt i en hemmasnickrad hammock.
Han morsar så skarpt på dig så att flingorna yr.
Musiken singlar fram från hans bruna korona av gåtfullaste kanel.
Hökblicken står i djup kontrast till det avspända skrattet i hans smultronmosiga tomtemask.
Du undrar om du har kommit till slutet eller början eller till mitten nu.
Ingalunda - det här är bakom.
Bakom vadå?
Bakom allting.
(nu)
23 april 2007
uR sagan om oRigo : pYRamidPortens sPöke
postumt publicerad och omkomponerad
88 oktober
{&&}
söndag 32:a April
Jag har länge stirrat mot den enorma pyramidens öppna lilla port.
Jag har längtat mig död efter att någon skall komma ut därifrån.
Jag har fruktat för mitt liv att någon skall komma ut därifrån.
Så nu blir jag alldeles sällsamt förvånad när någon plötsligt dyker upp.
Emellertid ur en grop i marken...
Jag har inte ens sett att gropen fanns där.
Den som kommer upp är ett spöke.
Han har brunrosa kostym och djupviolett hatt.
Spöket tittar allvarlighetsfullt på mig.
Han ser mycket ålderstigen ut, fast på ett godmodigt sätt, nästan fräckt.
Han tycks kunna börja skratta eller le närsomhelst.
Det är något bekant över mannen.
Ändå saknar han mustasch.
Det är den mest mystiska mustasch jag någonsin skådat.
Den finns inte.
I nästa scen plockar spöket av sig sin hatt.
Han knackar ur och fyller hatten med nu luft.
Som vore den en pipa...
Så visar han upp dess djupvioletta insida inför mina ögon.
Den är så tom den kan bli.
Hatten är lika ihålig som en riktig hatt skall vara.
Så sätter spöket tillbaks bonaden på sin buckliga hjässa.
Hans kluriga fingrar fiskar upp en anteckningsbok ur bröstfickan och får genast fyr på den.
Spökförfattaren börjar gå i riktning mot pyramiden.
Det tickar ödesmättat om varje steg.
Ökensanden ligger vindstilla.
Det gnisslar omisskännligt om öronen när han öppnar dem för att få förhöra sig om någonting.
Dock förblir munnen lika förtegen som gammal egyptisk gåta.
Istället pekar spöket med ett finger upp mot den djupgredelina stjärnhimlen.
Jag kikar dit.
Urskiljer ingenting.
Spöket nickar menande.
Det knackar förtroligt, men jag förstår inte.
Framme vid pyramidens port bugar sig spökgubben sakta.
Därpå vrider han sig mot mig med blomstrande blick.
Ur hatten lirkar han fram en geometri.
Den ser ohyggligt komplex ut - ett livs levande sammelsurium.
Den liknar en samling ihoptrasslade trianglar.
Det klingar lite vagt om dem, ett grumligt ringande ljud.
Sedermera smälter klangen ihop med musiken ur pyramidens inre.
Spökets pupiller vidgas för varje ackord.
Snart ser han äkta galen ut.
Så talar spöket utan förvarning:
-Man kan enbart trolla fram någonting såvitt det finns där redan innan.
Sanningen i dessa ord får det att skälva i mina vingar.
I samma stund tycker jag mig känna igen denne gamle man.
Jo, just ja!
Det är AprilApan från vårt rymdskepp som han påminner om.
Tänk ifall det ÄR han!?!
I så fall har han förtrollats åtskilliga smulor.
BlomMormor skulle inte bli glad om hon visste det.
Eller så skulle hon bli just glad.
Så återtar spöket utan nåd:
-Nu så skall du och jag, min vän, tillsammans vandra in i denna pyramid!
Omedelbart blir jag misstänksam.
-Det vet jag inte ifall jag vill...
-Ej det!? Nå, jag vill att du vill!
-Jo, det är snällt, men jag vaktar rymdskeppet åt AprilApan o BlomMormor.
-De väntar oss därinne. Vi skall åka med bandvagnen in, är det tänkt.
-Jaså... men jag är inte färdig.
-Nå?! Du har vistats här ett bra tag nu. Vad var meningen med det om att inte träda vidare in...!?
-Jag måste skriva den här boken först.
-Den för du givetvis med dig in! Det finns gott om att skriva om där.
-Nej, inte nu.
-Vad är du orolig för?
-Måste smälta allting här utanför först.
-Haha, lille gosse, det kan du ju hålla på med hela livet...
-Just det! Man har faktiskt flera liv på sig.
-Förvisso sant! Så då kan du ju återvända hit i ett annat liv!
-Knappast. Då kommer det finnas en hel del annat att syssla med...
-Äsch, bortanflykter... Jag tror helt enkelt att du inte törs!
-Jodå, men det känns inte rätt - inte ännu...
-Ah, det kommer det göra bara vi kommit in!
-Jag vill inte.
-Så...? Varför vänta! Litar du inte på mig?
-Hur skall jag veta det...?
-Vi söker bägge Siris Origo. Är det inte riktigt så säg!?
-Hur vet du det!?
-Åh, minsann, hon var min mormor.
-Din mormor!?
-Ja, och hon är ännu idag min mormor, så sant det är april.
Jag får förvånad syn på en vissnad, brun ros som sticker upp ur spökets kostymficka.
-Så det är DU som är i magen på hon på fotografiet!? slipprar det ur mig utan att jag vill det.
-Javisst, självklart.
-Så du har sett bilden med egna ögon!?
-Det var jag som tog fotografiet.
-Jamen, du var ju inne i magen!?
-Jodå, det blir svårt för dig att förstå... Fröken Origo lever i en mer omfattande tid än du och jag gör.
-Hur menar du nu?
-Kort sagt, Siris är alltid här, var vi än är.
-Så varför söker vi då efter henne?
-För att finna henne förstås!
-Men om hon redan är här...
-Då får vi lyckan att hitta henne ännu en gång, närmare bestämt just den här gången.
-Hur tusan kan vi hitta henne när hon redan är hittad!?
-Siris Origo kan man finna hur många gånger somhelst.......
-Men den här gången är hon ju här, precis som alla andra möjliga gånger i hela världen. Är det inte vad du menar?!
-Jodå, min vän. Emellertid - vi är inte hos henne förrän vi återfinner henne.
{&&}
88 oktober
{&&}
söndag 32:a April
Jag har länge stirrat mot den enorma pyramidens öppna lilla port.
Jag har längtat mig död efter att någon skall komma ut därifrån.
Jag har fruktat för mitt liv att någon skall komma ut därifrån.
Så nu blir jag alldeles sällsamt förvånad när någon plötsligt dyker upp.
Emellertid ur en grop i marken...
Jag har inte ens sett att gropen fanns där.
Den som kommer upp är ett spöke.
Han har brunrosa kostym och djupviolett hatt.
Spöket tittar allvarlighetsfullt på mig.
Han ser mycket ålderstigen ut, fast på ett godmodigt sätt, nästan fräckt.
Han tycks kunna börja skratta eller le närsomhelst.
Det är något bekant över mannen.
Ändå saknar han mustasch.
Det är den mest mystiska mustasch jag någonsin skådat.
Den finns inte.
I nästa scen plockar spöket av sig sin hatt.
Han knackar ur och fyller hatten med nu luft.
Som vore den en pipa...
Så visar han upp dess djupvioletta insida inför mina ögon.
Den är så tom den kan bli.
Hatten är lika ihålig som en riktig hatt skall vara.
Så sätter spöket tillbaks bonaden på sin buckliga hjässa.
Hans kluriga fingrar fiskar upp en anteckningsbok ur bröstfickan och får genast fyr på den.
Spökförfattaren börjar gå i riktning mot pyramiden.
Det tickar ödesmättat om varje steg.
Ökensanden ligger vindstilla.
Det gnisslar omisskännligt om öronen när han öppnar dem för att få förhöra sig om någonting.
Dock förblir munnen lika förtegen som gammal egyptisk gåta.
Istället pekar spöket med ett finger upp mot den djupgredelina stjärnhimlen.
Jag kikar dit.
Urskiljer ingenting.
Spöket nickar menande.
Det knackar förtroligt, men jag förstår inte.
Framme vid pyramidens port bugar sig spökgubben sakta.
Därpå vrider han sig mot mig med blomstrande blick.
Ur hatten lirkar han fram en geometri.
Den ser ohyggligt komplex ut - ett livs levande sammelsurium.
Den liknar en samling ihoptrasslade trianglar.
Det klingar lite vagt om dem, ett grumligt ringande ljud.
Sedermera smälter klangen ihop med musiken ur pyramidens inre.
Spökets pupiller vidgas för varje ackord.
Snart ser han äkta galen ut.
Så talar spöket utan förvarning:
-Man kan enbart trolla fram någonting såvitt det finns där redan innan.
Sanningen i dessa ord får det att skälva i mina vingar.
I samma stund tycker jag mig känna igen denne gamle man.
Jo, just ja!
Det är AprilApan från vårt rymdskepp som han påminner om.
Tänk ifall det ÄR han!?!
I så fall har han förtrollats åtskilliga smulor.
BlomMormor skulle inte bli glad om hon visste det.
Eller så skulle hon bli just glad.
Så återtar spöket utan nåd:
-Nu så skall du och jag, min vän, tillsammans vandra in i denna pyramid!
Omedelbart blir jag misstänksam.
-Det vet jag inte ifall jag vill...
-Ej det!? Nå, jag vill att du vill!
-Jo, det är snällt, men jag vaktar rymdskeppet åt AprilApan o BlomMormor.
-De väntar oss därinne. Vi skall åka med bandvagnen in, är det tänkt.
-Jaså... men jag är inte färdig.
-Nå?! Du har vistats här ett bra tag nu. Vad var meningen med det om att inte träda vidare in...!?
-Jag måste skriva den här boken först.
-Den för du givetvis med dig in! Det finns gott om att skriva om där.
-Nej, inte nu.
-Vad är du orolig för?
-Måste smälta allting här utanför först.
-Haha, lille gosse, det kan du ju hålla på med hela livet...
-Just det! Man har faktiskt flera liv på sig.
-Förvisso sant! Så då kan du ju återvända hit i ett annat liv!
-Knappast. Då kommer det finnas en hel del annat att syssla med...
-Äsch, bortanflykter... Jag tror helt enkelt att du inte törs!
-Jodå, men det känns inte rätt - inte ännu...
-Ah, det kommer det göra bara vi kommit in!
-Jag vill inte.
-Så...? Varför vänta! Litar du inte på mig?
-Hur skall jag veta det...?
-Vi söker bägge Siris Origo. Är det inte riktigt så säg!?
-Hur vet du det!?
-Åh, minsann, hon var min mormor.
-Din mormor!?
-Ja, och hon är ännu idag min mormor, så sant det är april.
Jag får förvånad syn på en vissnad, brun ros som sticker upp ur spökets kostymficka.
-Så det är DU som är i magen på hon på fotografiet!? slipprar det ur mig utan att jag vill det.
-Javisst, självklart.
-Så du har sett bilden med egna ögon!?
-Det var jag som tog fotografiet.
-Jamen, du var ju inne i magen!?
-Jodå, det blir svårt för dig att förstå... Fröken Origo lever i en mer omfattande tid än du och jag gör.
-Hur menar du nu?
-Kort sagt, Siris är alltid här, var vi än är.
-Så varför söker vi då efter henne?
-För att finna henne förstås!
-Men om hon redan är här...
-Då får vi lyckan att hitta henne ännu en gång, närmare bestämt just den här gången.
-Hur tusan kan vi hitta henne när hon redan är hittad!?
-Siris Origo kan man finna hur många gånger somhelst.......
-Men den här gången är hon ju här, precis som alla andra möjliga gånger i hela världen. Är det inte vad du menar?!
-Jodå, min vän. Emellertid - vi är inte hos henne förrän vi återfinner henne.
{&&}
Elva A11ra ÖverVäldigandaste Styckena Musik ; upptäckta vecka 16
¤
11. SPÅR ÖVERALLT (För Å Blunda O Få Tro Att Jag Steg Ombord)
med Sällskapet (=Ossler, Hellberg å Thåström)
från Sällskapet (-07)
10. TINY GODDESS
Nirvana [Campell-Lyons, Spyropoulus]
from All Of Us (-68)
9. COSMIC BOY
The Incredible String Band [Heron, McKechnie]
from Liquid Acrobat As Regards The Air (-71)
8. FRIEDRICH NIETZSCHE
Klaus Schulze
from X (-78)
7. LIFE (Still You Want To Have It All...........)
Cat Stevens
from Izitso (-77)
6. POSTCARDS FROM RICHARD NIXON (Through Brian Wilson's Promised Land)
Elton John [and Bennie Taupin as usual]
from The Captain And The Kid (-06)
5. LIVING IN A FANTASY (Leaves No Room For My Mind)
Jojje Wadenius
from Georg Wadenius (-78)
4. ERWIN SCHULHOFF (im Praha geboren 1894):
KONZERT FÜR KLAVIER UND KLEINES ORCHESTER (1923)
pianist : Aleksandar Madzar
dirigent: Andreas Delfs
fra Concertos Alla Jazz (-95)
me and morfar
3. THE WAY HE MAKES ME FEEL
Rigmor Gustafsson [Michael Legrand]
from On My Way To You (Rigmor Gustafsson Sings Michel Legrand) (-06)
2. DANNY'S ALL-STAR JOINT
Rickie Lee Jones
from Rickie Lee Jones (-79)
1. A LITTLE BIT (I DON'T WANT ALL OF IT)
Madeleine Peyroux
from Half The Perfect World (-06)
¤
11. SPÅR ÖVERALLT (För Å Blunda O Få Tro Att Jag Steg Ombord)
med Sällskapet (=Ossler, Hellberg å Thåström)
från Sällskapet (-07)
10. TINY GODDESS
Nirvana [Campell-Lyons, Spyropoulus]
from All Of Us (-68)
9. COSMIC BOY
The Incredible String Band [Heron, McKechnie]
from Liquid Acrobat As Regards The Air (-71)
8. FRIEDRICH NIETZSCHE
Klaus Schulze
from X (-78)
7. LIFE (Still You Want To Have It All...........)
Cat Stevens
from Izitso (-77)
6. POSTCARDS FROM RICHARD NIXON (Through Brian Wilson's Promised Land)
Elton John [and Bennie Taupin as usual]
from The Captain And The Kid (-06)
5. LIVING IN A FANTASY (Leaves No Room For My Mind)
Jojje Wadenius
from Georg Wadenius (-78)
4. ERWIN SCHULHOFF (im Praha geboren 1894):
KONZERT FÜR KLAVIER UND KLEINES ORCHESTER (1923)
pianist : Aleksandar Madzar
dirigent: Andreas Delfs
fra Concertos Alla Jazz (-95)
me and morfar
3. THE WAY HE MAKES ME FEEL
Rigmor Gustafsson [Michael Legrand]
from On My Way To You (Rigmor Gustafsson Sings Michel Legrand) (-06)
2. DANNY'S ALL-STAR JOINT
Rickie Lee Jones
from Rickie Lee Jones (-79)
1. A LITTLE BIT (I DON'T WANT ALL OF IT)
Madeleine Peyroux
from Half The Perfect World (-06)
¤
21 april 2007
skapandets tjänande (inneboende tid)
Såhär säger Andrei Tarkovskij [via Erland Josephson] i dokumentärfilmen"Regi Andrei Tarkovskij", skapad under o kring inspelningarna av AndreiTarkovskijs sista OFFRET:
"Det vore felaktigt att säga att konstnären söker sitt ämne. Iställetväxer ämnet inom honom som en frukt och börjar kräva gestaltning. Det ärsom att föda barn. Diktaren har ingenting att vara stolt över. Han ärinte situationens herre utan dess tjänare. För honom finns ingen annanmöjlig existensform än den skapande. Och varje verk han skapar blir enhandling som han inte kan upphäva. Bara genom tilltron till sitt idealkan han försäkra sig om det nödvändiga och följdriktiga i dessahandlingar. Därför att denna tro är det enda som kan bekräfta hanssystem av bilder, system av liv.
...........
Det påpekas ofta med rätta att varje konstform laborerar med montage,dvs med ett urval och en ny sammanställning av delar och fragment. Menfilmbilden uppstår under tagningen och existerar inom bildrutan.Följaktligen koncentrerar jag mig under tagningen på tidsförloppet ibildrutan, för att återskapa och reproducera detta.
Klippningen, bearbetningen vid klippbordet, stör tidsflödet, avbryterdet och tillför det samtidigt nya egenskaper. Förvrängningen av tiden ärett sätt att rytmiskt artikulera den - att skulptera i tid.Klippning handlar faktiskt bara om en perfekt variant av tagningarnassammanfogning, som redan finns implicit i det inspelade materialet.Genom de speciella egenskaper som det filmade materialet fått undertagningarna, uppstår en självorganiserande struktur i klippningsfasen.Klippningens karaktär kommer på så sätt att uttrycka materialets inneboende natur."
Och så här menar samme Andrei Tarkovskij i sin skrift "Den Förseglade Tiden - Reflektioner Kring Filmkonsten" (1984):
"Filmen saknar helt den direkta kontaktens förtrollning som är så stark i teaterskådespelarens relation till salongen. Och just därför kan teatern aldrig ersättas av filmen. ...På teatern lever skådespelet, det utvecklas och etablerar kontakt... Det representerar en annan möjlighet till självmedvetande för den skapande själen.......
I motsats till filmskådespelaren måste scenartisten bygga upp sin roll inom sig, från början till slut, under regissörens ledning. Han måste så att säga rita upp en kurva över sina känslor på ett sätt som överensstämmer med dramats bärande idé. I filmen däremot är en sådan inre självstrukturering definitivt inte att rekommendera, på samma sätt som bestämningen av accentuering, röstnivå, intonation inte heller är skådespelarens angelägenhet, eftersom denne inte kan känna till alla de komponenter som ingår i filmens uppbyggnad. Hans uppgift är att vara till - och att lita på regissören...
...I den scen i SPEGELN, till exempel, där filmens huvudperson sitter på staketet och väntar på sin man, sitt barns far, och emellanåt drar ett bloss på cigaretten, föredrog jag att Margarita Terechova inte kände till intrigen, inte visste om han någonsin skulle återvända till henne. Händelseutvecklingen hölls hemlig för henne, därför att jag ville att hon inte skulle reagera på den med omedvetna föreställningar utan genomleva dessa stunder på samma sätt som min mor, hennes förebild, en gång hade gjort, utan vetskap om sitt framtida öde."
Love to Long for Love [...hide within time...]
&
I never really have loved you
only love this longing for loving you
only love my memories of your mouth
and now I want to tell you I can try if you are ready to love
cause you never have thought of loving me
only loved to give me an illusion of love
only love yourself for being loved
&&
never been no master of room
hide my life behind curtains of time
so deep that you cannot see my shyness
for I'm counting my memory in new shining numbers
like a mirror of lost reality
a prison of endless fantasy
longing for our house to be built upon the world
(now)
I never really have loved you
only love this longing for loving you
only love my memories of your mouth
and now I want to tell you I can try if you are ready to love
cause you never have thought of loving me
only loved to give me an illusion of love
only love yourself for being loved
&&
never been no master of room
hide my life behind curtains of time
so deep that you cannot see my shyness
for I'm counting my memory in new shining numbers
like a mirror of lost reality
a prison of endless fantasy
longing for our house to be built upon the world
(now)
KommuniceRande genom Rum o Tid
¤¤
Vad är det som gör kommunikation i gemensam rumtid
"VERKLIG"
till skillnad från berättande/läsande av skrifter (som i sin tur handlar om den gemensamma rumtiden)...?
Jag inbillar mig att den (den enda) stora skillnaden är tillgången till den fysiska dimensionen
det rumsligen samtida mötet
som tycks vara helt livsviktigt för de allra flesta människor (-egentligen för mig också...?)
Emellertid - om vi bara vill kan vi lära oss kommunicera lika gott
och lika "verkligt"
med skrift, med bild o dyl.
Vi kan bli bättre och bättre på att tala med varandra från skilda tidrum...!
¤¤
Vad är det som gör kommunikation i gemensam rumtid
"VERKLIG"
till skillnad från berättande/läsande av skrifter (som i sin tur handlar om den gemensamma rumtiden)...?
Jag inbillar mig att den (den enda) stora skillnaden är tillgången till den fysiska dimensionen
det rumsligen samtida mötet
som tycks vara helt livsviktigt för de allra flesta människor (-egentligen för mig också...?)
Emellertid - om vi bara vill kan vi lära oss kommunicera lika gott
och lika "verkligt"
med skrift, med bild o dyl.
Vi kan bli bättre och bättre på att tala med varandra från skilda tidrum...!
¤¤
dialogos
¤¤
"Anledningen till att dialogerna skrevs ner var troligen delvis för att skriften skulle tjäna som stöd för minnet. Liksom Sokrates misstrodde Platon egentligen det skrivna ordet, i dialogen Faidros låter han den vise kung Tamus av Egypten säga till Teut, bokstävernas uppfinnare: "...denna din uppfinning kommer att skapa glömska i lärjungarnas själar, eftersom de inte kommer att odla sitt minne". Bokstäverna fördummar. De förmedlar också, hävdas det i dialogen, en abstrakt lärdom. De säger samma sak till alla läsare oberoende av situation och person. Det går inte att tala med bokstäver, de tar inte in några argument, de upprepar bara samma påstående på ett auktoritärt och avvisande sätt. Vägen till kunskap blir inte den väg man själv valt utan den väg andra valt åt en. Platon ser också i dialektiken, konsten att genom det filosofiska samtalet höja sig från begrepp genom begrepp till nya begrepp, den högsta formen av tänkande."
ur Människors Undran (Antikens Idéhistoria) av Ronny Ambjörnsson (1997)
¤¤
¤¤
...och så en "Psykologisk Kommentar av dr. C.G. Jung" (1938) via det inledande förordet till DEN TIBETANSKA DÖDSBOKEN [som ju ej är skriven av Jung]:
" "När du inser att ditt eget intellekts tomhet är Buddha-tillståndet, och samtidigt vet att det är ditt eget medvetande, då skall du dväljas i Buddhas gudomliga medvetandetillstånd."
Ett sådant påstående är, misstänker jag, lika ovälkommet för vår västerländska filosofi som för vår teologi. Bardo Thödol [Tibetanska Dödsboken] är i allra högsta grad psykologisk i sitt sätt att se på saker och ting; men hos oss lever filosofin och teologin fortfarande kvar i det medeltida, för-psykologiska stadium där man bara lyssnar till de olika påståendena, förklarar, försvarar, kritiserar och diskuterar dem, men samtidigt genom en allmän överenskommelse skjuter den auktoritet som har framställt dessa påståenden åt sidan, därför att den anses stå utanför ramen för diskussionen.
.......
Varje gång en västerlänning hör ordet "psykologisk", uppfattar han det alltid som "bara psykologisk". För honom är "själen" något ömkansvärt litet, ovärdigt, personligt subjektivt och en massa annat i den stilen. Följaktligen föredrar han att använda ordet "medvetande" istället... .......Det är själen som genom den gudomliga skapande kraft som är inneboende i den kommer med den metafysiska förklaringen. Det är den som drar upp skiljelinjerna mellan de metafysiska enheterna. Den är inte bara betingelsen för den metafysiska verkligheten, den ÄR denna verklighet. ....... ...till och med gudarna är våra egna själars utstrålning och spegelbild. Detta förmörkar ingen sol för österlänningen så som det skulle göra för den kristne, som känner sig berövad sin Gud....... Österlandet kan bära upp denna paradox bättre än den olycklige Angelus Silesius......."
¤¤¤¤¤¤¤
"Anledningen till att dialogerna skrevs ner var troligen delvis för att skriften skulle tjäna som stöd för minnet. Liksom Sokrates misstrodde Platon egentligen det skrivna ordet, i dialogen Faidros låter han den vise kung Tamus av Egypten säga till Teut, bokstävernas uppfinnare: "...denna din uppfinning kommer att skapa glömska i lärjungarnas själar, eftersom de inte kommer att odla sitt minne". Bokstäverna fördummar. De förmedlar också, hävdas det i dialogen, en abstrakt lärdom. De säger samma sak till alla läsare oberoende av situation och person. Det går inte att tala med bokstäver, de tar inte in några argument, de upprepar bara samma påstående på ett auktoritärt och avvisande sätt. Vägen till kunskap blir inte den väg man själv valt utan den väg andra valt åt en. Platon ser också i dialektiken, konsten att genom det filosofiska samtalet höja sig från begrepp genom begrepp till nya begrepp, den högsta formen av tänkande."
ur Människors Undran (Antikens Idéhistoria) av Ronny Ambjörnsson (1997)
¤¤
¤¤
...och så en "Psykologisk Kommentar av dr. C.G. Jung" (1938) via det inledande förordet till DEN TIBETANSKA DÖDSBOKEN [som ju ej är skriven av Jung]:
" "När du inser att ditt eget intellekts tomhet är Buddha-tillståndet, och samtidigt vet att det är ditt eget medvetande, då skall du dväljas i Buddhas gudomliga medvetandetillstånd."
Ett sådant påstående är, misstänker jag, lika ovälkommet för vår västerländska filosofi som för vår teologi. Bardo Thödol [Tibetanska Dödsboken] är i allra högsta grad psykologisk i sitt sätt att se på saker och ting; men hos oss lever filosofin och teologin fortfarande kvar i det medeltida, för-psykologiska stadium där man bara lyssnar till de olika påståendena, förklarar, försvarar, kritiserar och diskuterar dem, men samtidigt genom en allmän överenskommelse skjuter den auktoritet som har framställt dessa påståenden åt sidan, därför att den anses stå utanför ramen för diskussionen.
.......
Varje gång en västerlänning hör ordet "psykologisk", uppfattar han det alltid som "bara psykologisk". För honom är "själen" något ömkansvärt litet, ovärdigt, personligt subjektivt och en massa annat i den stilen. Följaktligen föredrar han att använda ordet "medvetande" istället... .......Det är själen som genom den gudomliga skapande kraft som är inneboende i den kommer med den metafysiska förklaringen. Det är den som drar upp skiljelinjerna mellan de metafysiska enheterna. Den är inte bara betingelsen för den metafysiska verkligheten, den ÄR denna verklighet. ....... ...till och med gudarna är våra egna själars utstrålning och spegelbild. Detta förmörkar ingen sol för österlänningen så som det skulle göra för den kristne, som känner sig berövad sin Gud....... Österlandet kan bära upp denna paradox bättre än den olycklige Angelus Silesius......."
¤¤¤¤¤¤¤
20 april 2007
den medvetna solen
¤
"Plato, the father of philosophers, realizing that our minds bear the same relationship to God as our sight to the light of the Sun....... that in the divinity of the created mind, as in a mirror at the center of all things, we should first observe the works of the Creator, and then contemplate and worship the mind of the Creator."
from proem of Platonic Theology, book I
[Theologia Platonica, liber primus]
by Marsilio Ficino (1433-99)
" Det betyder inte bara, att inget kan vara skönt utan det ljus, som låter det sköna komma till synes. Det betyder också att det skönas skönhet framträder SOM ljus och som sin egen avglans. Skönheten framträder av sig själv. I själva verket hör denna självreflektion till ljusets allmänna sätt att vara. Ljus innebär ju inte bara att något blir belyst, utan ljuset självt blir synligt genom att belysa annat; ljuset är heller inte synligt på något annat sätt än genom att belysa annat.
....... ....... .......
Sådan är den uppenbarande tillsynekomst (aletheia) som, enligt Platon i Philebus, hör till det skönas väsen. ... Att 'komma till synes' är således inte bara en av det skönas egenskaper utan dess egentliga väsen. "
ur "Sanning och metod" av Hans Georg Gadamer (1960)
* * * * * * *
"Plato, the father of philosophers, realizing that our minds bear the same relationship to God as our sight to the light of the Sun....... that in the divinity of the created mind, as in a mirror at the center of all things, we should first observe the works of the Creator, and then contemplate and worship the mind of the Creator."
from proem of Platonic Theology, book I
[Theologia Platonica, liber primus]
by Marsilio Ficino (1433-99)
" Det betyder inte bara, att inget kan vara skönt utan det ljus, som låter det sköna komma till synes. Det betyder också att det skönas skönhet framträder SOM ljus och som sin egen avglans. Skönheten framträder av sig själv. I själva verket hör denna självreflektion till ljusets allmänna sätt att vara. Ljus innebär ju inte bara att något blir belyst, utan ljuset självt blir synligt genom att belysa annat; ljuset är heller inte synligt på något annat sätt än genom att belysa annat.
....... ....... .......
Sådan är den uppenbarande tillsynekomst (aletheia) som, enligt Platon i Philebus, hör till det skönas väsen. ... Att 'komma till synes' är således inte bara en av det skönas egenskaper utan dess egentliga väsen. "
ur "Sanning och metod" av Hans Georg Gadamer (1960)
* * * * * * *
det nyfikna TRollet
¤¤
¤
¤¤
DET VAR EN GÅNG EN MÄNNISKA SOM UPPTÄCKTE
ATT DET BODDE FEM TROLL INOM HONOM.
IBLAND VAR HAN ARG.
IBLAND BLEV HAN BLYG.
IBLAND KÄNDE HAN SIG SOM ETT LEDSET TROLL.
IBLAND LEVDE HAN LYCKLIG.
IBLAND HYSTE HAN SÅDAN OFANTLIG NYFIKENHET.
EN VACKER KVÄLL KOM MÄNNISKAN PÅ ÄNNU EN SAK:
DE FEM TROLLEN HADE FASLIGT SVÅRT ATT SAMSAS.
DET BAR SIG INTE BÄTTRE ÄN ATT DE IDELIGEN STRED OM HANS UPPMÄRKSAMHET.
DÅ DET ARGA TROLLER REGERADE, FICK DE ANDRA HÅLLA SIG BORTA.
NÄR DET BLYGA TROLLET TRÄDDE FRAM,
DÅ VILLE INGET AV DE ÖVRIGA VARA MED SAMTIDIGT.
NÄR DET LYCKLIGA TROLLET FÅTT SOLA SIG EN GOD STUND,
DÅ FANN ALLTID DET LEDSNA EN SPRICKA ATT GRÅTA SIG IN IGENOM.
DESSA DRAGKAMPER BÖRJADE BLI TRÖTTSAMMA FÖR MÄNNISKAN.
ETT UTAV TROLLEN HADE EMELLERTID ALLTID LITE LÄTTARE ATT SMYGA SIG FRAM MEDAN NÅGOT ANNAT TROLL HÖLL PÅ FÖR FULLT.
VEM KUNDE DET VARA?
MÄNNISKAN FANN MER OCH MER ATT JUST DETTA TROLL MEST LIKNADE HONOM SJÄLV.
TY DET BIBEHÖLL OFTAST SIN NÄRVARO LÄNGRE ÄN DE ANDRA.
OCH DÅ DET TITTADE UT, HÄNDE DET SAKER:
DET ARGA TROLLET BLEV ÖVERRASKAT.
DET BLYGA VÅGADE KIKA UPP.
DET LEDSNA TROLLET BLEV LUGNAT.
OCH DET LYCKLIGA BÖRJADE FÅ GJORT ALLT BRA HAN KÄNDE FÖR.
NYFIKENHETEN GAV ALLESAMMANS DEN UPPMÄRKSAMHET DE BEHÖVDE.
ÅTMINSTONE SÅ LÄNGE MÄNNISKAN INTE VAR för NYFIKEN.....
¤¤
¤
¤¤
19 april 2007
InUti UniVersum (.......ur Sagan om Susanns SagBok)))))))
{¤¤}
Gudmar o Susanni Här
Vi Är TillSammans Nu På Skeppet
Det Är Ett Torn Av Tyngsta Sten
Vi Kämpar För Att Lyfta Mot Rymderna
Vi Har Klivit OmBord På Översta Kupolen
Det Är I Det Allra Sista Kapellet NågonSin
Det Är På En Spira Av Världens Äldsta Tempel
Nu Mullrar Det Nere I Katakomberna
TrappStegen Fälls In InUti Historiens Etui
Nu Är Det
Det Är En Triptyk Av Pauli Pellinius Pajazzo
Bränd Sienna Sprutar Under Raketen Medan Vi Sakta Börjar Stiga
Fortare Än Gult Lämnar Vi Fältet
Susanni o Gudmar Här Nu
Vi Befinner Oss UtanFör Hela Världen
Vår Mikrofon Har InFångat Några Toner Ur En Gammal Melodi Från Framtiden
".......när man rusade i rymden i ett skådespel för barn
så tänkte många andra på vår jord......."
Vi Hänger I NavelSträngarna
Det Är Gudmar o Susanni Är Det
Vi Är InKapslade I Den Här TimGlasKupolen
Under Oss Är Halva UniVersum
Ovan Oss Är Andra Halvan
InOm Oss Finns Bron eMellan
I VakuumSlussen Kysstes Vi Nyss
Vi Klädde Av Oss VarAndras Overaller
Vi Andas I Den Svarta Sammeten UtanFör
Där InBillar Vi Oss Våra Kroppar Sväva FörBi
Det Här Är Gudmar o Susanni iGen
Det Snöar Ute I Rymden iDag
HärInne Har Vi Spelat Rysk Schack
Vi Har Spelat Korong o Master Mind I Många Timmar
Nu Ligger Gudmar Med LoggBoken Och Lägger Pussel
Susanni Sitter InUti Kabinen Och Skapar Kartor
Det Är Inte Så Långt Kvar Till neptunus nu
Vi Vet Inte Längre Var Sagan Skall Sluta.......
Här Är Nu Susanni o Gudmar
Vi Är TrollKarlen o DrottnIngen
Det Är En TjeckoSlovakisk DockTeater
iBland Har Vi Marionetter
Vi Känner oBeGripliga Trådar Av UtomKroppslig GemenSkap
Vi BeFinner Oss OmBord På Något BarnProgram
Ni Kan Se Hur Vi Snurrar Fram Genom Den Svarta, Tomma tv-Rutan
Ingen Har Listat Ut Hur Man Sätter På VerkligHeten iGen
Den Har Just Stängt Av Sig
Vi Visar Oss Mitt eMellan Tiden Och Rummet
Ni Kan Ana Lysande Trådar InUti Natten
Vi Kommer Fram När Dom Vuxna Har Gått Och Somnat
När Bara Barnen Äro Vakna Dyker Vi Upp Från Alla Vrår Och Kanter
Vi Öppnar VartEnda SkivAlbum På Vidaste Gavel
Ur Hundra KryddBurkar Brukar Vi Plocka Fram KonungaGargameller
I Sirliga Karaffer Stoppar Vi Ned Döda Idoler
Det Är I Väntan På InKarnation
Ni Får Leka Med Oss Så Länge Som Ni Inte Alls Är Trötta
Alltjämt Gudmar o Susanni
iKväll Seglade Vi In På En Kanal Som Inte Längre Finns
Vår Pjäs Hamnade Mitt I NuTiden
UtanFör Gluggen Fick Vi Syn På Stora Små Ansikten
Vi Tror Att Det Var Några Riktigt NyFikna Varelser
Vi Är ÖverTygade Om Att Det Var ni
in Kommer KosmoNaut-Clownen BEMBO OmBord På En Illustrerad Italiensk Linje...........
}¤¤¤{
Gudmar o Susanni Här
Vi Är TillSammans Nu På Skeppet
Det Är Ett Torn Av Tyngsta Sten
Vi Kämpar För Att Lyfta Mot Rymderna
Vi Har Klivit OmBord På Översta Kupolen
Det Är I Det Allra Sista Kapellet NågonSin
Det Är På En Spira Av Världens Äldsta Tempel
Nu Mullrar Det Nere I Katakomberna
TrappStegen Fälls In InUti Historiens Etui
Nu Är Det
Det Är En Triptyk Av Pauli Pellinius Pajazzo
Bränd Sienna Sprutar Under Raketen Medan Vi Sakta Börjar Stiga
Fortare Än Gult Lämnar Vi Fältet
Susanni o Gudmar Här Nu
Vi Befinner Oss UtanFör Hela Världen
Vår Mikrofon Har InFångat Några Toner Ur En Gammal Melodi Från Framtiden
".......när man rusade i rymden i ett skådespel för barn
så tänkte många andra på vår jord......."
Vi Hänger I NavelSträngarna
Det Är Gudmar o Susanni Är Det
Vi Är InKapslade I Den Här TimGlasKupolen
Under Oss Är Halva UniVersum
Ovan Oss Är Andra Halvan
InOm Oss Finns Bron eMellan
I VakuumSlussen Kysstes Vi Nyss
Vi Klädde Av Oss VarAndras Overaller
Vi Andas I Den Svarta Sammeten UtanFör
Där InBillar Vi Oss Våra Kroppar Sväva FörBi
Det Här Är Gudmar o Susanni iGen
Det Snöar Ute I Rymden iDag
HärInne Har Vi Spelat Rysk Schack
Vi Har Spelat Korong o Master Mind I Många Timmar
Nu Ligger Gudmar Med LoggBoken Och Lägger Pussel
Susanni Sitter InUti Kabinen Och Skapar Kartor
Det Är Inte Så Långt Kvar Till neptunus nu
Vi Vet Inte Längre Var Sagan Skall Sluta.......
Här Är Nu Susanni o Gudmar
Vi Är TrollKarlen o DrottnIngen
Det Är En TjeckoSlovakisk DockTeater
iBland Har Vi Marionetter
Vi Känner oBeGripliga Trådar Av UtomKroppslig GemenSkap
Vi BeFinner Oss OmBord På Något BarnProgram
Ni Kan Se Hur Vi Snurrar Fram Genom Den Svarta, Tomma tv-Rutan
Ingen Har Listat Ut Hur Man Sätter På VerkligHeten iGen
Den Har Just Stängt Av Sig
Vi Visar Oss Mitt eMellan Tiden Och Rummet
Ni Kan Ana Lysande Trådar InUti Natten
Vi Kommer Fram När Dom Vuxna Har Gått Och Somnat
När Bara Barnen Äro Vakna Dyker Vi Upp Från Alla Vrår Och Kanter
Vi Öppnar VartEnda SkivAlbum På Vidaste Gavel
Ur Hundra KryddBurkar Brukar Vi Plocka Fram KonungaGargameller
I Sirliga Karaffer Stoppar Vi Ned Döda Idoler
Det Är I Väntan På InKarnation
Ni Får Leka Med Oss Så Länge Som Ni Inte Alls Är Trötta
Alltjämt Gudmar o Susanni
iKväll Seglade Vi In På En Kanal Som Inte Längre Finns
Vår Pjäs Hamnade Mitt I NuTiden
UtanFör Gluggen Fick Vi Syn På Stora Små Ansikten
Vi Tror Att Det Var Några Riktigt NyFikna Varelser
Vi Är ÖverTygade Om Att Det Var ni
in Kommer KosmoNaut-Clownen BEMBO OmBord På En Illustrerad Italiensk Linje...........
}¤¤¤{
18 april 2007
i skuggan av den fantasi som finns
}%{
Ur andra volymen "I Skuggan av Unga Flickor i Blom" av Marcel Prousts evinnerliga "På Spaning Efter Den Tid som Flytt":
"Var det emedan jag nätt och jämnt sett en skymt av henne som jagfunnit henne så vacker? Kanske. Själva omöjligheten att stanna kvar hos en kvinna, och risken att aldrig mera träffa henne, skänker henneplötsligt samma behag som den sjukdom eller den fattigdom som hindrar enatt resa förlänar ett land, eller den kamp i vilken man antagligenkommer att stupa skänker åt de enformiga dagar man ännu skulle haft kvaratt leva. Om inte vanan funnes, borde alltså livet te sig underbart förmänniskor som varje timma hotas av döden - det vill säga för allamänniskor."
"Och även om jag, nu när jag var sjuk och inte gick ut ensam, aldrigskulle kunna få någon av dem till älskarinna, var jag i alla falllycklig som en pojke född i ett fängelse eller på ett sjukhus och somefter att länge ha trott att den mänskliga organismen inte kunde smältanågot annat än torrt bröd och medikamenter, plötsligt fått veta attpersikor, aprikoser och vindruvor inte bara utgör en naturens prydnadutan även härliga och lättsmälta födoämnen. Om hans fångvaktare ellersjukvårdare också inte tillåter honom att plocka dessa vackra frukter,ter sig världen dock i hans ögon bättre och tillvaron barmhärtigare."
"Ty vår längtan tycks oss ädlare, och vi kan hysa den med större tillit, om vi får veta att verkligheten utanför oss överensstämmer medden, även om vi själva inte kan förverkliga den. Och man tänker med meraglädje på ett liv som, under förutsättning att man ett ögonblick bortserfrån det tillfälliga och speciella hinder som ställer sig i vägen förens egen tillfredställelse, dock kan tänkas vara i stånd atttillfredställa en."
Vi kan också föreställa oss att jag fotograferar en spännande blomma. Vad som skänker skönhetsupplevelse är vetskapen om att det faktiskt är blommans skönhet som står i relation till mitt betraktande. Sedan behöver jag inte alls befrukta själva blomman eller ens plocka med mig henne hem, utan nöjer mig med att drömma om vad man kunde göra...
Det centrala i min längtan är hursomhelst att inringa bilden av hur hennes väsen är beskaffat, gärna i relation till mitt väsen och andras väsen. Jag förmår glädjas fullt tillräckligt över hennes avbild på fotografiet, eller avtrycket i min fantasi. Att jag däri efterhand förvandlar blomman, ja bättrar på hennes likheter med andra element i min fantasi - det får självfallet skönhetsupplevelsen att växa.
Fast skulle jag här genomskåda mig och inse att jag till sist har tappat bort den ursprungliga blommans väsen alldeles, då blir fantasin inte lika rolig längre. Det olyckliga i sammanhanget är också att blomman själv inte får tillfälle att glädjas över min glädje, såtillvida jag ej sänder henne en hälsning så hon förstår :-) I bästa fall har hon också egna levande minnen av mötet...
Under alla omständigheter behöver man med jämna mellanrum gå ut och "uppdatera" sina inre bilder och drömmar gentemot den fysiska verkligheten, för att fantasins verklighet skall förbli naturligt livskraftig.
Emellertid i "omöjligheten" av (rättare sagt den ständiga svårigheten till) en fullkomlig överlappning mellan subjekt och objekt, förväntan och utfall - häri ligger den starkt längtansfulla laddningen. Må det sedan vara av personliga hinder eller allmänmänsklig begränsning. Vi hämtar motivation och drivkraft ur denna brist - en vilja att upphäva isolationen och kommunicera.
Jag har emellertid under så gott som hela mitt liv ÄLSKAT att stanna kvar i denna orealiserade längtan, vilket är mitt stora "problem". Inte desto mindre har jag för fulla drag njutit frukterna av att försöka kommunicera med er andra över fängelsemurarna - utan att någonsin vilja riva dem...
{%}
16 april 2007
illusive lucid dreaming
(iakttagelse från 2002)
Varje gång Anna berättar att hon är medveten om att hon drömmer medan hon drömmer, blir jag fascinerad över denna förmåga, som jag själv än så länge tycks sakna. Fastän jag inte varit medveten om just att jag DRÖMMER, har jag i varje fall i drömmen ställt mig frågan huruvida jag drömmer eller är vaken. Nå, svaret jag kommer fram till i drömmen, tycks genomgående vara detfelaktiga svaret, d v s att jag måste vara vaken och att det här måste vara verkligt. Blir alltså inte medveten om att jag drömmer - snarast falskt medveten om att jag inte drömmer.
och så från precis tre år sedan:
Drömde.
Att det var mörkt i rummet.
Att jag skulle tända lampan.
Att den inte funkade.
Att jag provade en till lampa.
Att den inte funkade.
Att jag reagerade.
Att jag kom på.
Att jag har läst.
Att såhär ska det vara när man drömmer.
Att lamporna inte funkar att tända.
Drömde.
Att jag visste att jag drömde.
Att jag blev ofantligt förvånad över att jag drömde.
Att jag vaknade.
Att jag tänkte.
Att hur verkligt det hade känts ändå.
Att drömmen hade varit så svår att bli medveten om, om det inte vore för
lamporna.
Att det är bra att som nu vara vaken.
Att det känns självklart när man väl är vaken på riktigt.
Att det är så nu.
Drömde jag.
Fortfarande.
Och senare någon gång vaknade jag.
Och kom någorlunda ihåg denna dröm.
Som enligt mig EJ var en Lucid Dream.
Ty jag insåg aldrig att jag verkligen drömde.
Har bara gjort det en gång.
Högst.
Så bedrägligt kan det vara.
(Såvida det inte är som kinesiska askar (eller ryska dockor. (Där man är medveten om att man drömmer i en docka (men där man ändå inte fattar att man drömmer i den omkringgärdande asken.))))
Och jag är bara oerhört säker på att jag är vaken nu.
Inte absolut säker.
¤
Elva A11ra ÖverVäldigandaste Styckena Musik ; upptäckta vecka 15
¤
11. SAILING HOMEWARD
Donovan
from Rising Again (expanded version of Rising, the -90's live concert album) (-01); (origin on Essence To Essence (-74))
10. BALLADEN OM TRE BRÖDER I HALLAND (eller VINDPINAN)
Alf Hambe
från Molom (-76)
9. VISA I ÅTTONDE MÅNADEN
Agnetha Fältskog
från Elva Kvinnor I Ett Hus (-75)
via boxen De Första Åren
8. TA ETT STEG IN I SAGANS LAND
November (=Stålbrandt, Inge, Kling o Rolf)
här med berättarröst av Caroline Williams
från En Ny Tid Är Här (-70)
7. DET ÄR NÅNTING samt SUZANNE
Sandra M. sings Emma Nordenstam och L.Cohen
hemmagjort (-06)
6. SHADES OF SCARLETT CONQUERING
Joni Mitchell
from The Hissing Of Summer Lawns (-75)
5. I'M FREE (AND FREEDOM TASTES OF REALITY)
The Who [Townshend]
from Tommy (-68)
4. KING OF TREES
Cat Stevens
from Buddha And The Chocolate Box (-74)
3. SKYLINE PIGEON
Elton John
from Empty Sky (-69)
2. LIKE NEVER BEFORE (LET THE SUN THROUGH THE DOOR)
Bridget Saint John
from Ask Me No Questions (-69)
1. THE LAMB RAN AWAY WITH THE CROWN
Judee Sill
from Judee Sill (-71)
via Abracadabra : The Asylum Years (-06)
¤
11. SAILING HOMEWARD
Donovan
from Rising Again (expanded version of Rising, the -90's live concert album) (-01); (origin on Essence To Essence (-74))
10. BALLADEN OM TRE BRÖDER I HALLAND (eller VINDPINAN)
Alf Hambe
från Molom (-76)
9. VISA I ÅTTONDE MÅNADEN
Agnetha Fältskog
från Elva Kvinnor I Ett Hus (-75)
via boxen De Första Åren
8. TA ETT STEG IN I SAGANS LAND
November (=Stålbrandt, Inge, Kling o Rolf)
här med berättarröst av Caroline Williams
från En Ny Tid Är Här (-70)
7. DET ÄR NÅNTING samt SUZANNE
Sandra M. sings Emma Nordenstam och L.Cohen
hemmagjort (-06)
6. SHADES OF SCARLETT CONQUERING
Joni Mitchell
from The Hissing Of Summer Lawns (-75)
5. I'M FREE (AND FREEDOM TASTES OF REALITY)
The Who [Townshend]
from Tommy (-68)
4. KING OF TREES
Cat Stevens
from Buddha And The Chocolate Box (-74)
3. SKYLINE PIGEON
Elton John
from Empty Sky (-69)
2. LIKE NEVER BEFORE (LET THE SUN THROUGH THE DOOR)
Bridget Saint John
from Ask Me No Questions (-69)
1. THE LAMB RAN AWAY WITH THE CROWN
Judee Sill
from Judee Sill (-71)
via Abracadabra : The Asylum Years (-06)
¤
14 april 2007
sju septraler (.......skrivna cirkus förrförrförra året)
¤¤¤¤¤¤¤
1
du är försvunnen
sprang upp i himlavalvet; jag kan inte hitta dig
såg din klänning ligga på ett moln
virat kring en pelare ditt hår
och din doft insmält i självaste klockklangen
men ej finns du här mer
inte ens i leendet du lämnat åt en fågel
2
du kommer fram till mina ögon
talar om för mig att jag finns
se - här står du nu och visar
din spegel i långa leenden
vänder du dig om och pekar ut
en tavla som jag måste se
- är det jag som kommer ut ur dörren där förundrad och tittar på dig
3
(som Erika sedermera gjorde målning av)
jag lägger ord på din panna
du märker ingenting
jag stoppar tid i dina händer
du vrider dig ett halvt varv
jag plockar blommor ur ditt sköte
du ler och flämtar till
vi drömmer om varandra på var sin sida verkligheten
4
jag har bytt ut dina ansikten
lagt de gamla i lådor
du skulle aldrig känna igen dig
skulle stirra som i en rysare
kunde du tro jag har mördat någon
och stoppat in henne i dina pärmar
men det är bara du när du har blivit lite äldre
5
(där Julie valde bland mina förslag hur nästa rad skulle fortsätta...)
som vi kom till den ödelagda cirkusen en främmande försommar
dina blickars akrobater klättrade i buskarna omkring
i jakt på din sönderrivna lindansardräkt
men jag gömde den i prinsessans puderdosa
och förvandlade ditt paraply till en förflugen fjäril
som försvann med hela dig upp i himlavalvet
medan solskenet sällan blev sig likt under regnbågen igen
6
hon trodde hon uppträtt sin sista scen
men nu står hon här igen med masken hårt
pressad mot sitt gråtiga ansikte
vågar inte släppa dess grepp
vill aldrig få reda på hur ännu en spegel
vuxit sig fast i hennes anletsdrag
så det enda hon kan visa är sitt skådespel
7
(komponerad genom stulna strofer ur Beatles-låtar)
standing alone at the top of the stairs
her hair of floating sky is shimmering (glimmering)
follow her down to a bridge by a fountain
help me get my feet back on the ground
sit beside a mountain stream - see her waters rise
images of boken lights which dance before me like a million eyes
and if you saw my love - you'd love her too
¤¤¤¤¤¤¤
1
du är försvunnen
sprang upp i himlavalvet; jag kan inte hitta dig
såg din klänning ligga på ett moln
virat kring en pelare ditt hår
och din doft insmält i självaste klockklangen
men ej finns du här mer
inte ens i leendet du lämnat åt en fågel
2
du kommer fram till mina ögon
talar om för mig att jag finns
se - här står du nu och visar
din spegel i långa leenden
vänder du dig om och pekar ut
en tavla som jag måste se
- är det jag som kommer ut ur dörren där förundrad och tittar på dig
3
(som Erika sedermera gjorde målning av)
jag lägger ord på din panna
du märker ingenting
jag stoppar tid i dina händer
du vrider dig ett halvt varv
jag plockar blommor ur ditt sköte
du ler och flämtar till
vi drömmer om varandra på var sin sida verkligheten
4
jag har bytt ut dina ansikten
lagt de gamla i lådor
du skulle aldrig känna igen dig
skulle stirra som i en rysare
kunde du tro jag har mördat någon
och stoppat in henne i dina pärmar
men det är bara du när du har blivit lite äldre
5
(där Julie valde bland mina förslag hur nästa rad skulle fortsätta...)
som vi kom till den ödelagda cirkusen en främmande försommar
dina blickars akrobater klättrade i buskarna omkring
i jakt på din sönderrivna lindansardräkt
men jag gömde den i prinsessans puderdosa
och förvandlade ditt paraply till en förflugen fjäril
som försvann med hela dig upp i himlavalvet
medan solskenet sällan blev sig likt under regnbågen igen
6
hon trodde hon uppträtt sin sista scen
men nu står hon här igen med masken hårt
pressad mot sitt gråtiga ansikte
vågar inte släppa dess grepp
vill aldrig få reda på hur ännu en spegel
vuxit sig fast i hennes anletsdrag
så det enda hon kan visa är sitt skådespel
7
(komponerad genom stulna strofer ur Beatles-låtar)
standing alone at the top of the stairs
her hair of floating sky is shimmering (glimmering)
follow her down to a bridge by a fountain
help me get my feet back on the ground
sit beside a mountain stream - see her waters rise
images of boken lights which dance before me like a million eyes
and if you saw my love - you'd love her too
¤¤¤¤¤¤¤
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
