Adrijano i Prag (första scenen ....... ....... ....... ....... öppen fortsättning ....... ....... .......)

¤


Den här gången inte bara anar Adrijano att han drömmer. Han vet att han drömmer. Adrijano är alldeles vaken. Hela staden runtomkring är en dröm. Är det Prag? I drygt fyra dygn har han irrat. Adrijano minns fortfarande inte alls hur han kom in i staden. Skyltarna var skrivna på ett språk som saknar öppna fält. Husgavlarna krockar i hans kamera. Katedralerna pekar mot högre tankar än Adrijano någonsin har känt. Det måste vara Prag! Människorna är gåtfullare än kyrkogårdar. De är vänliga och dystra, de är lyckliga och frånvarande. Man vet inte - kanske är de hemskt nyfikna...? Förtegenheten hänger från deras vinterkragar i vankelmodiga hårtofsar. Under några minuter är varje människa så vacker. Sedan blir Adrijano rädd för dem. Psyk-laboratoriernas soldisiga dofter väller in nerifrån Österns rike i ett vinblandat regn. Det skrämmande känns så förundransfullt så han blir lugn. Det är ju ändå bara en dröm! Ja, Adrijano hade redan glömt att han drömmer. I vilket ögonblick kommer alla dessa katedraler att skjutas upp i rymden...? Uret med de tolv djuren dräller till. Hisnande högt far klangen från torget djupt in mellan gränderna. Ända ner i metrons katakomber följer ljudet Adrijano. Det är spöktimman mitt på blanka dagen. Några förrymda solstrålar skär honom i bakhuvudet. De söker påminna Adrijano att han måste sluta drömma snart. Det här ljuset är egentligen lika mörkt som tunnelbanemörkret. Men han vill ändå vara kvar i staden. Väl uppför trapporna igen kryllar de kritvita slottsfasaderna av små rosa fönstervalv. Se - det skenet är ingenting annat än skönt! Alla fönstren ruvar på svarta speglar, kameror genom vilka publiken kan iaktta Adrijano. Hans tanke klyvs i en medborgerlig och en solipsistisk halva. Han får ingen rätsida på vilken som är kärleksfull och vilken som är hatisk. Adrijano misstänker att han aldrig riktigt har älskat. Misstanken får honom att känna sig ännu mindre kärleksfull. Emellertid luktar det vår och annalkande, aprilgula krafter!! En eller annan liten besökare har spruckit upp ur marionett-muséerna och börjat belägra stora promenadbron. Framtidens gamla astronomer gömmer sig i raden av statyer. Deras tomma tidlöshet får sakta liv, ja blir allt mer levande ju djupare detaljer Adrijano upptäcker. Besökarna växer till. Flodpråmarna står blickstilla på Moldau. Allting väntar på Vattukvinnans ankomst, på Catja don Yoni och hennes harpa. Adrijano plockar så länge fram sitt hemliga uppdrag ur mustaschen. Hela hans liv ryms på fyra fotografier. Idag känner han nästan igen ansiktena. Han minns att han drömmer medan han tittar på dem. Det är inte nu som han stod och såg dessa nyfikna munnar. Det var inte här som han står och hör dessa skrattande ögon. Adrijano vänder på ett av korten och repeterar: "DIN UPPGIFT ÄR ATT HITTA UT UR STADEN. VÄGEN GÅR GENOM STADENS INNERSTA DÖRR. DÄR KOMMER FANTASIN ATT MÖTA VERKLIGHETEN."


Vad gör Adrijano nu...?


1. Klättrar glatt in på Animato, Ta Fantastika eller någon annan av stadens teatrar för "svart teater"

2. Frågar någon människa på gatan om denne känner till vart stadens innersta regioner må vara belägna

3. Struntar i den sinnesförvirrade vägledningen och går raka spåret ut ur Prag

4. Knackar på Kinskypalatset, därsom Kafka skall ha bedrivit studier före det hela blev konstgalleri

?. [...Hitta med egna ord på en ledtråd till en möjlig fortsättning!...]



Den/dem av Er mina läsare som väljer ett alternativ - samt gärna delger en inspirerande motivering till varför - har mycket goda utsikter att påverka berättelsens uppföljning...........







¤¤