studier på spårvagnen

Är ej längre nervös att sitta på spårvagnen och studera i en bok. Förmår koncentrera mig på läsningen fastän människor sitter precis intill. Förr om åren inbillade jag mig ibland att folk anade vad jag läste, och att de hånskrattade i tysthet åt mig. Det var en sorts negativt laddad narcissism. Numera skulle jag snarare bli glatt överraskad om någon ägnade sin uppmärksamhet åt att föreställa sig min horisont (eller min boks innehåll) - oavsett om de såg den i föraktfullt eller beundrande ljus.

Hur vet man (utan att fråga) om människor iakttar en...? Eller rättare sagt: hur deras föreställningar ser ut...? Sneglar på våra medpassagerare gör vi väl allesammans mer eller mindre - men tänker och tror vi något särskilt om deras värld...? Eller rättare sagt: Hur stark uppmärksamhet investerar vi i det som vi spontant föreställer oss...?

Helt klart är somliga människor mer människo-intresserade än andra. Själv "lider jag av problemet" att det mest är inom min privata tankevärld (inom mitt fantasi-system) som jag är djupt intresserad av andra människor. Även fastän mina analyser ofta bottnar i diverse läror om psykologi, astrologi osv... mao idéer som andra än jag har iakttagit och utvecklat... (...vilket i sig är intressant att ta reda på varför de har gjort...). Nå, somliga skulle nog känna sig förolämpade om de visste allt vad jag gick runt och tänkte "om dem"... Säkerligen skulle jag också känna så om jag visste precis allting som andra tänker "om mig"...? Emellertid vet många av oss att det funkar så, och därför kan vi ge varandras fördomar friheten att existera. Det kan ju faktiskt hända att de andra har rätt... :-) Men så länge man inte vet vad andras blickar inrymmer, så är det kanske själva ovissheten som gör situationen spännande...?

Jag observerar dessutom hur människor kliver på och av utan att tappa tråden i texten...



¤