TANKEPLATSER

En prosadikt av Kerstin Norborg, ur SÅ FORT JAG GÅR UT (1998):


HELA TIDEN KOMMER platser upp i mitt huvud. Ett torg
i Lidköping, en gata i utkanten av Leipzig, en cykelväg
mellan Lomma och Lund som vi cyklade en vårmorgon
på gymnasiet. För det mesta kommer de som synintryck
bara, ingen speciell händelse är förknippad med dem.
Ibland en lukt, men oftast bara en bild, en gata sedd
ifrån ett visst håll. Nu : Sankt Petri Kyrkogata, trappan
ner från biblioteket.
Jag vet inte varifrån dessa platser kommer. Plötsligt är
de där bara och jag kan sällan binda samman dem med
något som jag just då håller på med. Igår spelade vi
Pachelbels kanon, det är ganska uttjatad musik. Vi skul-
le spela in och tog om och tog om. Och på exakt samma
ställe varje gång, en sextondelspassage i min stämma,
såg jag grusvägen ner till sjön på en plats där jag ofta var
som liten. Ingenting mer än det. Inga människor, ingen
rörelse, bara grusvägen, det bruna trästaketet och körs-
bärsträdet som sträckte sig ut.

* * * * * * *


Norborgs observation inspirerade mig för några år sedan att börja iaktta synnerligen liknande tendenser hos min egen inre bildvärld, som fortfarande råder:

Ibland medan jag skriver kan en plats befinna sig i huvudet. Och detta utan att jag alls skriver om platsen, eller ens om något som jag medvetet symboliserar med platsen. -Hurdå, menar jag ? Jo, i synnerhet medan jag ägnar mig åt abstrakta, filosofiska tankebanor, så finns inre bilder av små landskap närvarande. Dessa är av just den allmäna karaktären som Kerstin beskriver: en vägstump, en gräsplätt, en bergknalle, en gårdsplan, ett valv, en trappa, ett rum i en lägenhet. Och i alla fallen är jag samtidigt välbekant med platsen, som således existerar (eller har existerat) i den fysiska, icke-astrala verkligheten. Många av de små landskapen återkommer ofta. De ligger i regel alldeles i närheten av där jag bor (och har bott i hela mitt liv), men även glimtar från fjärran länder och nutida horisonter kan förekomma.

Det förunderliga är att platserna icke bara dyker upp, utan också stannar kvar - somliga av dem i uppåt en timma - medan jag brottas med någon abstrakt frågeställning eller utför ett fokuserat, ansträngande arbete. De inre bildscenerna tycks fungera som ett sorts jordande material för den luftiga tanken att ta avstamp mot. När jag läser skönlitteratur eller skriver diktsagor, då är det förstås vanligt att jag tänker mig redan bekanta platser som scener. Men det är ju då i ett uppenbart försök till en relation med berättelsen/berättandet.

Kanske skulle en hjärnforskare mena att tankeplatserna blott fungerar som någon sorts meditativ rullgardinsfond eller systemupprätthållande testbild, som hjärnan tar till så länge sinnena inte är uppfyllda av att ideligen iaktta andra bildflöden...? Fast visst vill jag gärna tro att bildernas uppdykanden är bundna till särskilda minnen av vissa vistelser på platser från mitt liv, ja, något som jag tänkte, hörde eller sade just där - bara att jag glömt vad.

Medan den här texten skrevs tänkte jag på minst en av de vanligt förekommande platserna. Säkerligen ligger det härtill ett visst mått av ren rutin i scenerierna. Ju fler gånger jag har hållt kvar en plats i skallen, desto oftare fortsätter den att dyka upp och stanna kvar. Kerstins fall med Pachelbel-passagen pekar kanske bara på att hon upprepade den flodfåra hennes associationsmönster redan börjat gräva.

Såvida det ej verkligen hänt något personligt viktigt på platsen som jag skall erinra mig (varför inte ett begrepp som jag lärde mig o förstod när jag var där...?) så är eljest det mest intressanta ifall jag förmår kontrollera och bestämma mig på förhand vilka bilder som skall få utgöra skådeplatsen för mina tankegångar...



¤