alltjämt Juni på nytt igen...

¤¤


Juni blev förvånad att allting fanns kvar. Dörren var kvar, tavlan var kvar, fastän i nya färger som Juni aldrig sett någonsin dar. Fanns det verkligen sådana färger...? Rick och Rick fanns också kvar. När de kom ner för den gamla trappan för att möta Juni, upptäckte hon att bägge bröderna hade fått helt andra ansikten. Det mest märkliga av allt var att deras nya ansikten exakt motsvarade Junis inre illusion av Rick och Rick. Hon hade burit omkring på sin vrångbild under de elva åren hon varit borta. Illusionen visade sig nu ha blivit rena sanna verkligheten. Rick och Rick skrattade avspänt och skönt, men såg inte alldeles ofarliga ut. Juni stod andlös kvar i dörröppningen och strök sig över den uråldriga klänningen. Inifrån grovköket hördes hur fyra barn kravlade omkring över stolarna. Dessa små hade däremot aldrig funnits här förut. Åtta mammor kom in från trädgården med blommor i högsta hugg. Småbarnen började lydigt iddissla. Juni hade varken blommor eller någon att mata dem med. Men hon hade ju gjort tavlan, och det var huvudsaken. Den hängde alltjämt på sin rätta krok och hade genomlöpt åtskilliga lager av skiftningar. Junis fantasier hade uppenbarligen givit effekt även på långt avstånd. Själva motivet hade aldrig försvunnit. Alla relationerna rådde fortfarande, fast de hade förökat sig och förvrängt sig. En av mammorna sjöng en sång av El don Joni medan Rick kramade om henne bakifrån. Det var snart sommar. Rick gick ut och vidare bort längs grusvägarna för att söka efter fler möjliga mammor. Juni stod ännu i dörren och förundrade sig.



¤¤