-Har lycka med kärlek att göra?
-I min begreppsvärld har i varje fall kärlek alltid haft med lycka att göra (och således även med olycka).
-Är det rätt att hjälpa en människa även om hon blir olycklig över att bli hjälpt?
-Det är rätt att hjälpa en människa om man vet att hennes olycklighet över hjälpen till sist kommer att vändas i desto djupare lycka över hjälpen.
-Är den här världen är ett helvete för att alla sätter lyckan högst, som alla egoister gör?
-Den här världen blir ett helvete när ingen söker sin lycka i någon annans lycka, dvs i gemensam lycka.
-Blir vi sällan lyckliga av samma saker eller leder vissa handlingar alltid till lycka hos alla?
-Ja, jag tror det :-)
¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Detta har vi nog pratat om nån gång. Jag tänte även att innan man kan prata om att göra någon lycklig måste man kanske veta vad lycka är för någonting. Men om vi utgår från att lycyka "bara" är en känsla så undrar jag om inte det är möjligt att göra en annan person lycklig utan att vara medveten om det... klart man kan. hmm...
"-Är den här världen är ett helvete för att alla sätter lyckan högst, som alla egoister gör"
undrar om du skrivit fel? (är två gånger) Undrar om alla är egoister eller om det finns kärleksfulla människor och vad sysslar de med i så fall? - är jag en av dem? Det är väl det man önskar...?
Jag tror som du; att lycka och kärlek alltid hänger samman... att älska gör man om man själv är älskad och därmed anser jag att lycka är att veta att man är älskad; att sprida lycka är att älska.
Känslan får man kanske inte alltid, den är för mig en kausal effekt av den sanna lyckan - men kan alltså utebli.
(förresten vill jag bara säga att jag verkligen uppskattar din kommentarer på min blogg. De ger mig glädje!)
Tack för svar, Erik!
Jo, vi sprider säkerligen lycka omkring oss, som når fram till andra, utan att vi är medvetna om att de fångat upp just våra lyckovibrationer. Dvs i den mån det går att lokalisera en enskild avsändare mitt i det kollektiva fältet av känsloflöden... Sammalunda gäller minst lika mycket olycka och negativa känslor av alla de slag.
Sedermera har jag alltmer kommit att tro (eller lära) att när vi har för avsikt att ge av vår lycka/kärlek till någon, när vi är fullt MEDVETNA om att det är detta vi vill göra, när vi ägnar viss eftertanke åt att planera hur det bäst kan göras, och när vi bryr oss om att kolla upp hur lycklig/älskad ens vän sedan faktiskt känner sig eller ej - då är lyckan/kärleken desto mer värd, desto mer äkta, desto mer menad.
Emellertid när dessa lyckokalkyler går över en viss gräns, när den utåtriktade spontaniteten ersätts alltmer av inåtvänd begrundan, över vad man vill skall vara gemensam lycka, men som ännu inte är det, och kanske aldrig kommer att bli det, så länge man inte vågar pröva somliga drömmar av rädsla för att hela korthuset skall falla samman - denna kontemplativa process är någonting som människor förefaller skrämmas av och sky på ett långt tidigare stadium än jAG.
Och jag undrar i sin tur om detta kommer sig av att andra uppskattar kärleken HÄR O NU mer än vad jag gör, eller om andra lättare inbillar sig att de upplever en gemensam lycka medan de i själva verket går omkring med helt skilda föreställningar om vad som händer i deras relation - svårförenliga perspektiv som jag såsom medvetandefilosof försöker genomskåda redan på förhand...?
Mitt problem under de senaste åren har varit att jag ägnat timmar och dygn åt att i ensamhet meditera över vad jag helst och bäst förmår ge till en relation, och försökt bygga rätt system av drömmar kring motivet (t ex någon gemensam resa vi skall göra i framtiden, men som aldrig blivit av...), istället för att helt enkelt slå en signal till personen och göra henne/honom lycklig en stund över samtalet.
Och dessvärre(?) har jag för egen del allt mindre och mindre kommit att värdesätta lycka/kärlek jag får genom andra när de ger den halvmedvetet, på infall, för att det råkade kännas rätt just då men inte nästa dag. Alltså när det rör relationer med gemensamt utbyte. Ett tillfälligt leende främlingar emellan på stan är ju emellertid sällan fel... för att det ändå inte kostar någon tid och kraft eller investerad förväntan.
Mer svar på vad du faktiskt svarade här, kring känslan som "kausal effekt av den sanna lyckan", kommer inom kort...
Lycka till med ditt liv så länge... :-)
Skicka en kommentar