...inspirerad av "Samtal Med Gud"-böckerna
¤
I
I begynnelsen var tystnaden.
Gudinnan såg allting.
Men hon visste inte vad det var.
Ingenting särskilt fanns.
Universum bara var.
Hon undrade vad det var.
Hela tiden undrade gudinnan tyst.
Men hon kunde inte komma på något att fråga.
Orden fanns ännu inte.
Ingenting betydde någonting.
Gudinnan visste inte ens om att hon var gudinnan.
Hon trodde hon var allt som var.
Och det var hon också.
Universum var hon.
Men universum kunde inte se sig självt.
Universum kunde inte uppleva att det var något.
Det insåg hon plötsligt.
Och i samma stund fick hon syn på sig själv.
II
Från spegeln såg ljuset på henne nu.
Det var som om hon kom ihåg ljuset.
Hon mindes dess värme.
Och gudinnan fann att det var skönt.
På sin blick i spegeln såg hon länge.
Ett helt ansikte uppenbarade sig runtomkring.
I många tusen år tittade gudinnan.
Där trädde evinnerligen nya landskap fram.
Bilden blev allt klarare.
Gudinnan mindes ett ord i huvudet: JAG.
Ända tills en vacker dag hennes drag började försvinna...
Ljuset hade blandats med ljus.
Minnet fortsatte tunnas ut i sig självt.
Snart var ljuset utspätt i det oändliga och gick ej längre att urskilja.
Blicken hade blivit bländad.
Gudinnan var nu outhärdligt medveten om sin närvaro.
Ordet ringde i hennes ögon.
För att alls förmå se något mer måste hon först få mörker.
III
Så gudinnan vände sig in och bort.
Hon sökte blunda, men det gick nu icke.
Hon kunde ej glömma sig själv.
Och hon plågades långliga tidevarv av den saken.
Tills hon en natt erkände för sig själv varför det kändes så...
Gudinnan visste redan alltför väl hur ensam hon var.
Hon behövde inte sin värld längre - ej för egen del.
Nu ville hon överlämna universum till någon annan.
Men ingen annan fanns där.
Så hon skapade en fantasi, en varelse.
Hon gav varelsen av sig att äta och dricka.
Den tog emot hennes värld och bodde i den.
Varelsen fortplantade sig och blev många.
Alla bar de varsitt ord med sig.
De bråkade ibland med varandra, men gudinnan såg till så de åter höll sams.
Hon kände sig mindre ensam.
Universum gav sig självt sällskap.
Ibland kunde hon rentav tro att varelsernas viljor var hennes egen.
Och så var det också.
¤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar