skapandets tjänande (inneboende tid)

Såhär säger Andrei Tarkovskij [via Erland Josephson] i dokumentärfilmen "Regi Andrei Tarkovskij", skapad under o kring inspelningarna av Andrei Tarkovskijs sista OFFRET:


"Det vore felaktigt att säga att konstnären söker sitt ämne. Istället växer ämnet inom honom som en frukt och börjar kräva gestaltning. Det är som att föda barn. Diktaren har ingenting att vara stolt över. Han är inte situationens herre utan dess tjänare. För honom finns ingen annan möjlig existensform än den skapande. Och varje verk han skapar blir en handling som han inte kan upphäva. Bara genom tilltron till sitt ideal kan han försäkra sig om det nödvändiga och följdriktiga i dessa handlingar. Därför att denna tro är det enda som kan bekräfta hans system av bilder, system av liv.

...........

Det påpekas ofta med rätta att varje konstform laborerar med montage, dvs med ett urval och en ny sammanställning av delar och fragment. Men filmbilden uppstår under tagningen och existerar inom bildrutan. Följaktligen koncentrerar jag mig under tagningen på tidsförloppet i bildrutan, för att återskapa och reproducera detta.

Klippningen, bearbetningen vid klippbordet, stör tidsflödet, avbryter det och tillför det samtidigt nya egenskaper. Förvrängningen av tiden är ett sätt att rytmiskt artikulera den - att skulptera i tid.

Klippning handlar faktiskt bara om en perfekt variant av tagningarnas sammanfogning, som redan finns implicit i det inspelade materialet. Genom de speciella egenskaper som det filmade materialet fått under tagningarna, uppstår en självorganiserande struktur i klippningsfasen. Klippningens karaktär kommer på så sätt att uttrycka materialets inneboende natur."





Och så här menar samme Andrei Tarkovskij i sin skrift "Den Förseglade Tiden - Reflektioner Kring Filmkonsten" (1984):


"Filmen saknar helt den direkta kontaktens förtrollning som är så stark i teaterskådespelarens relation till salongen. Och just därför kan teatern aldrig ersättas av filmen. ...På teatern lever skådespelet, det utvecklas och etablerar kontakt... Det representerar en annan möjlighet till självmedvetande för den skapande själen.......

I motsats till filmskådespelaren måste scenartisten bygga upp sin roll inom sig, från början till slut, under regissörens ledning. Han måste så att säga rita upp en kurva över sina känslor på ett sätt som överensstämmer med dramats bärande idé. I filmen däremot är en sådan inre självstrukturering definitivt inte att rekommendera, på samma sätt som bestämningen av accentuering, röstnivå, intonation inte heller är skådespelarens angelägenhet, eftersom denne inte kan känna till alla de komponenter som ingår i filmens uppbyggnad. Hans uppgift är att vara till - och att lita på regissören...

...I den scen i SPEGELN, till exempel, där filmens huvudperson sitter på staketet och väntar på sin man, sitt barns far, och emellanåt drar ett bloss på cigaretten, föredrog jag att Margarita Terechova inte kände till intrigen, inte visste om han någonsin skulle återvända till henne. Händelseutvecklingen hölls hemlig för henne, därför att jag ville att hon inte skulle reagera på den med omedvetna föreställningar utan genomleva dessa stunder på samma sätt som min mor, hennes förebild, en gång hade gjort, utan vetskap om sitt framtida öde."