uR sagan om oRigo : pYRamidPortens sPöke

postumt publicerad och omkomponerad
88 oktober
{&&}




söndag 32:a April

Jag har länge stirrat mot den enorma pyramidens öppna lilla port.
Jag har längtat mig död efter att någon skall komma ut därifrån.
Jag har fruktat för mitt liv att någon skall komma ut därifrån.

Så nu blir jag alldeles sällsamt förvånad när någon plötsligt dyker upp.
Emellertid ur en grop i marken...
Jag har inte ens sett att gropen fanns där.

Den som kommer upp är ett spöke.
Han har brunrosa kostym och djupviolett hatt.
Spöket tittar allvarlighetsfullt på mig.
Han ser mycket ålderstigen ut, fast på ett godmodigt sätt, nästan fräckt.
Han tycks kunna börja skratta eller le närsomhelst.
Det är något bekant över mannen.
Ändå saknar han mustasch.
Det är den mest mystiska mustasch jag någonsin skådat.
Den finns inte.

I nästa scen plockar spöket av sig sin hatt.
Han knackar ur och fyller hatten med nu luft.
Som vore den en pipa...
Så visar han upp dess djupvioletta insida inför mina ögon.
Den är så tom den kan bli.
Hatten är lika ihålig som en riktig hatt skall vara.

Så sätter spöket tillbaks bonaden på sin buckliga hjässa.
Hans kluriga fingrar fiskar upp en anteckningsbok ur bröstfickan och får genast fyr på den.
Spökförfattaren börjar gå i riktning mot pyramiden.
Det tickar ödesmättat om varje steg.
Ökensanden ligger vindstilla.
Det gnisslar omisskännligt om öronen när han öppnar dem för att få förhöra sig om någonting.
Dock förblir munnen lika förtegen som gammal egyptisk gåta.
Istället pekar spöket med ett finger upp mot den djupgredelina stjärnhimlen.
Jag kikar dit.
Urskiljer ingenting.
Spöket nickar menande.
Det knackar förtroligt, men jag förstår inte.

Framme vid pyramidens port bugar sig spökgubben sakta.
Därpå vrider han sig mot mig med blomstrande blick.
Ur hatten lirkar han fram en geometri.
Den ser ohyggligt komplex ut - ett livs levande sammelsurium.
Den liknar en samling ihoptrasslade trianglar.
Det klingar lite vagt om dem, ett grumligt ringande ljud.
Sedermera smälter klangen ihop med musiken ur pyramidens inre.
Spökets pupiller vidgas för varje ackord.
Snart ser han äkta galen ut.
Så talar spöket utan förvarning:

-Man kan enbart trolla fram någonting såvitt det finns där redan innan.

Sanningen i dessa ord får det att skälva i mina vingar.
I samma stund tycker jag mig känna igen denne gamle man.
Jo, just ja!
Det är AprilApan från vårt rymdskepp som han påminner om.
Tänk ifall det ÄR han!?!
I så fall har han förtrollats åtskilliga smulor.
BlomMormor skulle inte bli glad om hon visste det.
Eller så skulle hon bli just glad.
Så återtar spöket utan nåd:

-Nu så skall du och jag, min vän, tillsammans vandra in i denna pyramid!
Omedelbart blir jag misstänksam.
-Det vet jag inte ifall jag vill...
-Ej det!? Nå, jag vill att du vill!
-Jo, det är snällt, men jag vaktar rymdskeppet åt AprilApan o BlomMormor.
-De väntar oss därinne. Vi skall åka med bandvagnen in, är det tänkt.
-Jaså... men jag är inte färdig.
-Nå?! Du har vistats här ett bra tag nu. Vad var meningen med det om att inte träda vidare in...!?
-Jag måste skriva den här boken först.
-Den för du givetvis med dig in! Det finns gott om att skriva om där.
-Nej, inte nu.
-Vad är du orolig för?
-Måste smälta allting här utanför först.
-Haha, lille gosse, det kan du ju hålla på med hela livet...
-Just det! Man har faktiskt flera liv på sig.
-Förvisso sant! Så då kan du ju återvända hit i ett annat liv!
-Knappast. Då kommer det finnas en hel del annat att syssla med...
-Äsch, bortanflykter... Jag tror helt enkelt att du inte törs!
-Jodå, men det känns inte rätt - inte ännu...
-Ah, det kommer det göra bara vi kommit in!
-Jag vill inte.
-Så...? Varför vänta! Litar du inte på mig?
-Hur skall jag veta det...?
-Vi söker bägge Siris Origo. Är det inte riktigt så säg!?
-Hur vet du det!?
-Åh, minsann, hon var min mormor.
-Din mormor!?
-Ja, och hon är ännu idag min mormor, så sant det är april.

Jag får förvånad syn på en vissnad, brun ros som sticker upp ur spökets kostymficka.

-Så det är DU som är i magen på hon på fotografiet!? slipprar det ur mig utan att jag vill det.
-Javisst, självklart.
-Så du har sett bilden med egna ögon!?
-Det var jag som tog fotografiet.
-Jamen, du var ju inne i magen!?
-Jodå, det blir svårt för dig att förstå... Fröken Origo lever i en mer omfattande tid än du och jag gör.
-Hur menar du nu?
-Kort sagt, Siris är alltid här, var vi än är.
-Så varför söker vi då efter henne?
-För att finna henne förstås!
-Men om hon redan är här...
-Då får vi lyckan att hitta henne ännu en gång, närmare bestämt just den här gången.
-Hur tusan kan vi hitta henne när hon redan är hittad!?
-Siris Origo kan man finna hur många gånger somhelst.......
-Men den här gången är hon ju här, precis som alla andra möjliga gånger i hela världen. Är det inte vad du menar?!
-Jodå, min vän. Emellertid - vi är inte hos henne förrän vi återfinner henne.







{&&}