dialogos

¤¤


"Anledningen till att dialogerna skrevs ner var troligen delvis för att skriften skulle tjäna som stöd för minnet. Liksom Sokrates misstrodde Platon egentligen det skrivna ordet, i dialogen Faidros låter han den vise kung Tamus av Egypten säga till Teut, bokstävernas uppfinnare: "...denna din uppfinning kommer att skapa glömska i lärjungarnas själar, eftersom de inte kommer att odla sitt minne". Bokstäverna fördummar. De förmedlar också, hävdas det i dialogen, en abstrakt lärdom. De säger samma sak till alla läsare oberoende av situation och person. Det går inte att tala med bokstäver, de tar inte in några argument, de upprepar bara samma påstående på ett auktoritärt och avvisande sätt. Vägen till kunskap blir inte den väg man själv valt utan den väg andra valt åt en. Platon ser också i dialektiken, konsten att genom det filosofiska samtalet höja sig från begrepp genom begrepp till nya begrepp, den högsta formen av tänkande."

ur Människors Undran (Antikens Idéhistoria) av Ronny Ambjörnsson (1997)




¤¤
¤¤



...och så en "Psykologisk Kommentar av dr. C.G. Jung" (1938) via det inledande förordet till DEN TIBETANSKA DÖDSBOKEN [som ju ej är skriven av Jung]:


" "När du inser att ditt eget intellekts tomhet är Buddha-tillståndet, och samtidigt vet att det är ditt eget medvetande, då skall du dväljas i Buddhas gudomliga medvetandetillstånd."

Ett sådant påstående är, misstänker jag, lika ovälkommet för vår västerländska filosofi som för vår teologi. Bardo Thödol [Tibetanska Dödsboken] är i allra högsta grad psykologisk i sitt sätt att se på saker och ting; men hos oss lever filosofin och teologin fortfarande kvar i det medeltida, för-psykologiska stadium där man bara lyssnar till de olika påståendena, förklarar, försvarar, kritiserar och diskuterar dem, men samtidigt genom en allmän överenskommelse skjuter den auktoritet som har framställt dessa påståenden åt sidan, därför att den anses stå utanför ramen för diskussionen.
.......
Varje gång en västerlänning hör ordet "psykologisk", uppfattar han det alltid som "bara psykologisk". För honom är "själen" något ömkansvärt litet, ovärdigt, personligt subjektivt och en massa annat i den stilen. Följaktligen föredrar han att använda ordet "medvetande" istället... .......Det är själen som genom den gudomliga skapande kraft som är inneboende i den kommer med den metafysiska förklaringen. Det är den som drar upp skiljelinjerna mellan de metafysiska enheterna. Den är inte bara betingelsen för den metafysiska verkligheten, den ÄR denna verklighet. ....... ...till och med gudarna är våra egna själars utstrålning och spegelbild. Detta förmörkar ingen sol för österlänningen så som det skulle göra för den kristne, som känner sig berövad sin Gud....... Österlandet kan bära upp denna paradox bättre än den olycklige Angelus Silesius......."



¤¤¤¤¤¤¤