INSTÄNGD I ELEVATORN (en sann historia från inatt (ej dröm))

1

Hissen stannar tvärt - mitt emellan näst sista och sista våningen. Jag har just råkat tappa en tidning på det gula fältet vid dörren. Var det det som fick hissen att sluta fungera... eller rättare sagt fungera...!? Det händer inget när jag trycker på nytt *

2

Sådana här saker brukar nästan aldrig hända mig. För första gången i detta liv har jag just blivit instängd i en hiss. Det här är uppenbarligen ett livs levande litet utrymme. Det är ohyggligt närvarande. Det här är någonting mer än min fantasis föreställning om hur det skulle vara att vara instängd.

3

Fast vadå "instängd" - jag är väl för tusan inte instängd...!? Man kommer att komma och befria mig. Det här betyder bara att jag måste hålla larmknappen intryckt i femton sekunder först. Javisst, nu tjuter det i hela hissen. Och nu ringer det uppenbarligen upp som digitala knapptryckningar till en telefon någonstans...........

4

Rösten sa att man skulle komma, men kontakten bröts innan jag hann fråga hur länge det skulle dröja. Nå, mig personligen spelar det ingen roll hur lång tid det tar. Jag vet att det borde gå fortare än jag hinner blinka. I annat fall blir det en fin utmaning om jag måste sova och svälta här i några dygn. Nu kan jag ju äntligen höra färdigt Susanna Strange-boken ordentligt, utan en himla massa andra samtidiga valmöjligheter. Dessutom har jag en fulladdad mobiltelefon ifall hela världen skulle glömma bort att komma hit. Fick aldrig bekräftat att man uppfattat adressen jag ropade. Men människorna kanske redan kan se vilken hiss i hela staden som ger ifrån sig signalen...!? Jag ringer till min arbetscentral och meddelar att tidningsutbärningen blir en smula försenad. Allting är ännu lika lugnt och skönt som den gryende solen långt därutanför.

5

I nästa sekund väller panikvågor över mig och inom min kropp. Nu blir jag tvungen att varje sekund använda lugnande tankar och positiva känslor, för att få bort den grövsta paniken. Nå, det är ju naturliga instinkter, en osäker agressivitet som kunde ha varit användbar i ett annat läge. Det som oroar mig desto mer är att jag blir rädd för själva det faktum att jag visar mig vara så lättskrämd. Det går runt i huvudet tills jag håller på att spricka. Märkligt att jag inte får för mig att slå sönder spegeln i hissen. Jag klarar ju trots allt av att låta bli att svimma, icke skaka, nej, inte ens behöva ta mig för pannan eller ge ifrån mig minsta suck. Förmodligen känner jag mig väldigt stabil till mods, trots att jag så lätt fastnar i strömmar av vansinne...........

6

Skulle det här ha varit ett skeppsbrott kunde min potentiella panik ha fått instinktivt relevanta utlopp för sina krafter. Mina grubblerier kunde ha fått vara fullt sysselsatta genom hela min kropp att hitta rätt utgång. Nu blir det mest en enda soppa av inåtvända skuldkänslor [Nietzsche hade rätt]. Varför i helvete tappade jag en tidning på golvet? Varför kan man inte bara få spola tillbaks bandet...!? Har alltid föreställt mig att jag skulle stå ut utmärkt väl med att vara ensam instängd i en hiss. Men det gäller tydligen bara i tankens vida värld och inte i hisstrummans lilla universum. Det gäller blott ifall jag frivilligt skulle låta mig muras in i en cell som jag på egen hand förmår öppna närsomhelst... Nu kan jag egentligen bara försöka se till att hålla still min förlitan på omgivningens ingripande, eller fullt ut på Gud.

7

Varifrån kommer övertygelsen att LUFTEN inuti en hiss måste räcka i många dygn...? När jag blir fri är det det första jag skall skaffa kunskap om [...vilket jag givetvis fortfarande inte har gjort...] Är det där rentav en ventil? Nej, det var ju nödropsmikrofonen! Tänk då min vanliga lyxtillvaro jämfört min kompis som är utsatt titt som tätt för astmatisk, kvävningslik andnöd!! Det är i varje fall säkrast att jag andas försiktigt, bara genom näsan tills vidare. Tänk i alla fall om dom inte får loss hissen - tänk ifall dom måste riva hela huset för att skapa en in/utgång........... Det kommer dom aldrig att göra - eftersom mitt liv knappast är värt mer än alla invånarnas permanenta bostadsrättigheter. Evigt tacksam att det inte var någon nyckelknippa el dyl som kilade sig fast i dörrspringan...! Och Jodie Foster i PANIC ROOM - hur i hundra gubbar klarade hon att hålla sinnesnärvaro nog vid alla de där livsfarliga momenten...!? Nej, bäst att genast sätta sig ner och meditera över något helt annat som jag skall göra sedan när...........

8

Verkligheten hånar mig från alla hållen samtidigt. Ändå vet jag att det knappast är just den här belägenheten som väcker min slumrande fasa. Jag anar att jag upplever den här situationen i hela dess symbolik för ett större scenario. Om det här är livet - då kanske döden aldrig leder fram till nästa våning........... Livet kanske stannar före dess - och aldrig blir levande igen. Då kan jag lika gärna ge upp omedelbart, istället för att kämpa i onödan. Vadå då!? Vad är det jag tänker - har jag inte större livstillit och livsvilja än såhär...!? Nej, skall det ändå ta slut på detta viset så finns det ingen mening att leva. Och hur kan jag veta så säkert att inte just DET HÄR är början till slutet...?!

9

Nu tycker jag det är dags att sluta spekulera och börja läsa litegrann i nyhetstidningarna för en gång skull. Men då dyker hiss-farbrorn upp därnere allaredan!! Efter blott en simpel liten halvtimma! Han förklarar att han skall fira ner mig. Ända till källarvåningen får jag åka. Där öppnas dörren lika lätt som om det hela aldrig har hänt. Det är som att just ha sett färdigt en normalt fängslande film. Jag känner mig knappast så lättad så jag vill slänga mig ned vid min räddares skor och lovsjunga. Men jag är innerligt tacksam att det finns hjälpande människor. Jag skall aldrig mera ta friheten för given. Samtidigt är jag förstås inte ett uns förvånad att det löste sig. Hiss-farbrorn gjorde ju bara vad han förväntades göra. Jag tackar honom ändå. Han nickar att nu kan jag åka upp på nytt - och äntligen dela ut tidningarna. Jag tvekar en sekund. Sedan kliver jag glatt in i korgen igen. Och in i nästa hiss. Och i nästa...........

10

Helst av allt skulle jag ha suttit fast i ett par dygn. Får så sällan tillfällen att öva mig att härda ut. Instängdheten var på tok för kortvarig för att jag på allvar skall komma ihåg att uppskatta min kropps frihet att springa vart jag vill. Det är löjligt att vårt samhälle skall vara så genomeffektivt och undvika alla lidanden. Fast såhär kan jag bara resonera när jag redan är i fysisk frihet, ja, när jag redan har viss kontroll. Blir jag instängd på nytt kommer jag att betrakta dessa sistnämnda som en galnings sjuka tankar. Fast hurså då? Som om det skulle vara något dilemma med att sitta instängd en stund i en elevator...........

11

Det grymma var bara ifall jag aldrig skulle kommit ut och fram och upp till något bättre. Det jobbiga var att behöva tvivla. Det här måste ha varit min onda skörd. Det här blev konsekvensen av att jag försöker leva enbart genom astralkroppen. Det här var ämnat som en läxa för att jag går omkring och uppfattar den fysiska verkligheten som mindre verklig än fantasins verklighet. Det här var en påminnelse om hur påtagligt bindande den fysiska verkligheten är. Eller så ville det trots allt visa mig hur lätt det är att förblindas av Mayas Slöja och inbilla sig att hissens väggar är det mest verkliga. Hursomhelst måste det vara jag som har bett om att det här skulle ske. Mina skuldkänslor över att aldrig befinna mig i särskilt smärtsamma, lärorika situationer, de försatte mig i just en sådan situation. Fast vadå smärtsam? Vadå lärorik? Det är ju fortfarande med god hjälp av min fantasi som situationen blir det.


["DU ÄR INSTÄNGD HÄR
TILLS DU KAN BLUNDA OCH SE...........

11:11
TIME IS A CRIME
BUT I KNOW IT'S NOT THE END..........."

DiLeva]




* VID STOPP - TRYCK ÅTER PÅ VÅNINGSPLANET. Ungefär så stod det. Men knappen fortsatte blott lysa likadant sedan jag tryckt på nytt. Såhär i efterhand anar jag, min lilla idiot, att jag nog borde tryckt på STOPPknappen först. Fast hissen hade ju redan stoppat, så jag tänkte inte så - att man kanske måste "tala om för hissen" att den har stoppat, före den förmår fortsätta... Jag tänkte blott att STOPP-knappar är till för att få stopp på något som ännu inte står stilla........... Dessutom vågade jag inte testa att låta flera knappar vara intryckta samtidigt - av rädsla att förvärra utgångsläget ytterligare. Och jag höll - kanske helt i ondödan - fast vid den avvaktande hållningen - i medvetande om hur lite jag egentligen vet säkert. Och jag vet fortfarande inte. Tänkte inte på att reda ut hela proceduren med hiss-farbrorn. Får väl fråga Rolf...!


¤