närvarande samtalande

¤¤


Alltid när jag talar med någon i telefonen så ser jag sakerna i rummet med förnyade ögon. Jag kan bli extra medveten om en penna som ligger på bordet, en rand på tapeten eller en text på en bokrygg. Jag upptäcker hur de faktiskt ser ut. Är inte längre "hemmablind". Föremålens närvaro sticker plötsligt ut i hela sin uppenbarelse. Den andres röst, dennes frånvarande närvaro, påminner mig säkerligen om den rumsliga verklighetens existens.

Jag kan under telefonsamtal titt som tätt gå fram till en krukväxt och börja pilla med bladen, något som jag aldrig gör i min renaste ensamhet. Detta senare moment innefattar kanske inte lika riklig medvetenhet som det förstnämda, utan är nog snarast ett instinktivt behov att "jorda" mina tankar som (särskilt i live-situationer) iRrar åt hundra håll, så att jag får koll på vad jag skall säga till min osynliga vän samt förmår koncentrera mina sinnen på vad han/hon egentligen håller på att berätta för mig. Det kan ju som många människor känner till också vara behjälpligt att kladdrita på ett papper medan man pratar. Emellertid, när jag är i sällskap med någon i samma fysiska rum o tid, börjar jag lätt fingra på äpplet jag just äter på, eller snurra med stearinljusstaken på bordet så att lågan en gång nästan började bränna min älsklings hår!! Detta kommer sig av nervös upphetsning över antingen mötet eller mina egna ännu outtalade tankegångar. Men samtidigt säger man mig att jag ger intryck av att vara en lugn och behärskad människa.


Ibland fungerar det vidgade medvetandet likadant utanför telefonen - i ett "riktigt" möte. I synnerhet med de varelser som jag sällan träffar. Kommunikationen ger mig tillfälle att bli medveten om vad jag fäster min blick på, vad den andre förefaller fästa sin blick på, vad jag tror att den andre tror att jag fäster min blick på, vad den andre förefaller tro att jag föreställer mig att han/hon fäster sin blick på, osv så långt man hinner utan att totalt tappa greppet om det gemensamma nuet.......

På senare tid har jag funnit att om jag söker rikta in intresset på min samtalspartner och verkligen iaktta vad han/hon ger uttryck för - ja, ägna mig åt att i första hand ställa frågor och invänta reaktioner, istället för att skölja på med mina egna synpunkter och ihågkomster - så faller sig den lugna närvaron naturligare. Det hela färgar även av sig positivt på det jag själv vill berätta, så att jag istället för att bekymra mig på förhand om hur mina ord kommer att uppfattas ägnar energin åt att plocka fram rätt ord vid rätt tidpunkt - utan att det förden skull blir hycklande och tekniskt - tvärtom ofta mer innerligt och sant. Kanske har det hela också att göra med att den andre lyssnar bättre på mig när jag lyssnar bättre på henne/honom...!?



¤¤