Världens Sista...

...Pianoton




Världens allra sista pianoton utspelade sig några nätter före Jesus 2012:e födelsedag. Pianotonen for ut i rymden, precis som alla tidigare toner, men är den första som åtföljs av evinnerlig tystnad. När ni lyssnar upptäcker ni att ingen ton i världen kan komma efter denna. På det hela ofantliga taget låter den som en korsning mellan Schumann och Hammill (med inslag av Fats Domino). Pianotonen ligger numera lagrad i en limiterad samlingsbox, tillsammans med 202 remixer av samma ton. I boken som också medföljer berättas hur tonen förmodas härstamma från Saturnus eller dess omnejd. För den som befinner sig här i Novaversum går samlingsboxen att beställa till överkomligt pris, under några sekunder ytterligare. För er som tror att ni fortfarande bor närmare Saturnus, i någon obefintlig världsvrå, blir fraktkostnaden så hög att ni lika gärna kan fara hit. Det gjorde ju pianisten, och nu behöver hon inte spela en enda ton i hela världen. Novaversum garanterar er att allting redan har spelats, både på låtsas och på riktigt. Det nya med vår värld är att ingenting längre kan bli på nytt. Detta kommer sig, som ni förstått för längesen, av att det sista redan är här. Däremot är det inte där. Så vill ni stanna kvar i den skapande skapelsen så vill vi på intet vis hindra er. Emellertid missar ni då ett enormt bra erbjudande nu!







...Trolleriartist



Världens sista trollkarl hade vid åtskilliga tillfällen trollat bort sig själv, avmagnetiserat sina poler. Nu har samma trollkarl trollat ut sig ur universum, mot en tredje pol. Till sist befinner sig artisten i en ännu rundare lek, vars djup hans händer inte ens kunde föreställa sig.












wWw

Ubåten Undergår Uppstigande

Transformation 13 : 8 





Ska nu husen försvinna ner i marken?

Kommer jordklotet bara blåsa bort?

Må var vägkorsning visa sig bära till Rio?

Tror du t.o.m. tv-serierna tar slut?


Kommer minsta knapp och radiovåg vara ur funktion?

Dyker HAJEN upp och slukar våra kroppar?

Köper bläckfiskar upp alla framtidens företag?

Lär varenda bok komma att självantända?




I själva verket händer bara vad vi vill

eller inte vill men hela tiden föreställer oss.


Undergången är vår Ubåt byggd av farhågor

där hjärnor förmår sjunka hur djupt somhelst

men också stiga upp mot en oanad, underbar värld.












på tema "Världens Undergång"

 
wWw

Tidens Oupphörliga Återgång

på tema "Världens Undergång"


Transformation 13 : 12







Uret har snurrat allt snabbare


och slungat oss ända fram till nu.


Sekundvisarn varvade precis sig själv


fast du ännu ser ut som du.



De sekler det tog att nedteckna världen


förs över idag på kopian av ett ögonblick.


Den visdom som bodde i eviga tempel


har redan rymts i ett par lampknappklick.






Skeppet är nu redo för motorn att slås av,


lugnare glida genom tid som aldrig kom.


Klockan gjorde oss sällan klokare -


ty det var vi som fick kalendern starta om.



Så uppstår snart planeter som ingen hunnit se.




 








eLe

ur Ubåtsbiografin

episod I

om Klaus Trofobi




Vi var åtta figurer som överlevde kriget : två schackpjäser, två rymdgubbar, tre tarotkort och en docka. Redan då hade vi drivit bort i vår Ubåt. På så vis undgick vi att bli definitivt demolerade av de flygande maskinerna. Riktigt hur det gick till där i slutet, det mindes ingen av oss. Inte heller hur allt började på nytt hade någon något klart minne av. Vi minns däremot massa närgångna scener mitt i. 


Fastän det bara hade funnits 8 x 8 rutor att röra oss emellan (maximalt sett) så blev det ändå sjujädrans många drag och steg. Hurpass ännu  mer gott om möjligheter hade vi nu efteråt...? Brädet var i varje fall borta. Ytan hade blivit relativ. Tarotkorten jobbade febrilt på att föreställa oss fler drag än vi någonsin vågat tro. Rymdgubbarna koncentrerade sig på vilket steg som skulle bli det allra viktigaste. Dockan gick omkring och lekte med varje ratt och spak på fullt allvar. 



Än så länge hade vi aldrig kommit tillbaks till jorden. Snarast strök vi omkring djupt ute i solsystemet. Många månars mörka baksidor hann vi undersöka. Trots att det tog några år innan vi insåg faktum : Vi befann oss ingalunda i undervattnet! Istället hade vi kommit upp till världsrymden! Somliga skulle komma att kalla vår båt för uRa plU2. Förvisso trivdes vi mer än nog med vinillusionerna och plastgodiset, med filmremsan och de torra boksidorna. Så inte störde det oss att sinnesintrycken alltjämt tydde på vanliga jordiska havsvågor. Ubåten hade ju radio för att sammanlänka oss med helt andra vågor. 


Ni kanske inbillar er att vi var gamla blötdjur som föredrog vatten? Tvärtom var det våta materialet det värsta vi vet än idag. uRa plU2 kämpade dygnet runt med att hålla havet utanför sig. Samtidigt funkar fortfarande det jävla vattnet liksom en livsluft. Vi behöver ha det som universum, som vår livmoder, bara vi slipper få in det. Ubåten är känslig som en bubbla, om än den brukade vara världens mest robusta bubbla. Tåligare än ett luftslott flöt farkosten upp genom det alltmer undermedvetna. Likafullt var vårt mål att medvetandegöra fläck efter fläck, placera drömmarna på vetenskapens karta.



*



Min kamrat skulle föreställa kungen, den grå konungen. Han hade tydligen fått så mycket svart och så mycket vitt att han härdats och sjunkit in i gråzonens förlamande terrorbalans. Ända fram till gryningen satt konungen och rattade in besynnerliga musikstationer, fyllda med allt från Kraftwerk till Van Der Graaf Generator. Sedermera blev gubben kapten över uRa plU2. I enlighet med sitt namn, Klaus Trofobi, ägde kaptenen en obehaglig fömåga att hålla hela besättningen övertygad om att man omöjligen kunde komma ut ur Ubåten. Och om man ändå lyckades så skulle fiskkometerna sluka en såfort de återkom (inom loppet av närmaste saturnusring).


I grund och botten var kungen knappt det minsta besatt av kontrollintresse. Det var bara det att Klaus verkligen inte ville att vi skulle överge denna gemensamma livmoder. Och hans ovilliga vilja smittade av sig på vår världsuppfattning. Ju mer vi tänkte på det som helt ogörligt att lämna bubblan, desto desperatare blev vårt blod att bryta oss loss. Kaptenen kunde helt enkelt ha bett oss att stanna, visat sin uppskattning, så hade vi gärna blivit kvar. Konungen kunde ha invigt oss i målbilden som var total expansion på alla plan, för alla varelser. Men som det nu ofta var hotade den grå konungen med allt som hotade processen. Klaus var i stort behov av hjälp, visste vad som borde göras, men förmådde aldrig börja med att bota sig själv, och därmed ingen annan heller.
 



Personligen skulle jag föreställa den gröne löparen. Min pjäs bestod i budbärarens och prästens uppgifter, tillika konstmakarens och spökskrivarens. Jag skulle tillse så att Ubåten fortsatte existera på en andlig nivå. Innan vi klev ombord på den tyska skorven (med sin skrovliga men perfekta interiör) hade hela mitt liv hållit hus i en italiensk stad. Kanhända är mitt hem fortfarande där? I en av de mest mysteriöst sköna gränder ni kan föreställa er - där föddes jag av en bland Madonnans hemliga systrar. Jag kunde löpa extremt snabbt; det var därför man överhuvudtaget valde ut mig till elitsoldat. Annars torde man ofördröjligen ha plockat upp mig vid institutionen för psykosofisk förmedling.


Jag drog THE FOOL, denne barnslige dåre som i sin tur drog Tornet som vi stängde in oss i. På vuxet vis fick vi då och då klättra upp för stegen, öppna tornluckan och kika ut. Vad vi kunde se över spegelytan återstår att tolka och redogöra för. Så långt måste jag emellertid berätta som att dockan flöt omkring däruppe, likaväl som hon drev nere hos oss!! Vem som var den ursprungliga och vem som var spökklonen - det tycktes vara ett bottenlöst dilemma som vi brottades med under evinnerliga månader. Vi höll på att bli fullkomligt galna, men det ordnade så småningom upp sig. Allt vi behövde fördjupa oss i var en förbisedd detalj.






















episod II

om Alina Lskowska




En vacker natt stötte vi på ett hål i havet. Hålet bara var där. Och däri låg hon : Alina Lskowska! Likt en valhona i en luftbubbla höll hon havet utspänt åt alla håll och kanter. Den mystiska makt som strömmade inifrån Alina kändes gränslösare än rentav Neptuni. Med sin gränslöst mjuka makt hade vi trott att Neptuni var det mest älskansvärda som man någonsin kunde försöka inringa. Men den harmoniska upplevelsen hade uppenbarligen bestått i en illusion. Passionerat koncentrerade vi oss nu på den nya molekylen som skulle uppsluka hela universum. Alinas läppar var stora som livbojar allra minst. Skulle dessa gummiartade bassäng-strängar vilja omfamna oss intill sista droppen...?


Alina Lskowska kunde vi ingalunda klassa som ett stycke verklighet, snarare något i stil med en öververklig vilja. Samtidigt föreföll hon härstamma från ohyggliga djup, rentav under själva Underlandet?! Vi hade spontant tolkat Alina som en rysk spion - ända tills det polska inflytandet icke gick att ta miste på. Hennes temperament tycktes som om den bistraste vargavinter hade drabbats av den mest svällande sommarfeber. Vår Ubåt uRa plU2 befann sig visserligen mot slutet av oktober, fast allting stämde ändå fasansfullt fint ihop. Octopussy fick vi alla åtta lust att kalla henne. Lät oss blott hindras av att tiden ännu aldrig nått fram till 80-talet. Varelsens strumpbyxor var lika smutsgula som hennes bläckpennor var militärgröna. En hel bibel hade hon totat samman vid det här laget, en total bekännelse (inklusive instruktioner för hur man lämpligast skulle få hennes läppar att öppna sig).


* *


Det hade varit ett hårt krig. Och knappast hade freden blivit lättare, inte hittills i varje fall. Som jag redan berättat var vi blott åtta figurer som överlevde kriget. Kvar i vår Ubåt fick vi ingen somhelst kontakt med någon övrig verklighet. Åtminstone inte som Kapten Klaus Trofobi lät avslöja... Dock hade han hade ju känt Kapten Nemo i verkliga livet - så det är möjligt att Klaus hade några riktiga spår liggandes i radion... Besättningen grunnade ofta över hur man kunde sätta igång apparaten, ratta in dess gråaste frekvens, nå kontakt med det hemliga klustret. De bägge rymdgubbarna bland oss borde varit bäst lämpade för tilltaget - i synnerhet som de funkade som navigatör respektive maskin-ingenjör. Den ene var avlägsen släkting till såväl Yoda som Snusmumriken. Den andre hade först varit studiekamrat med Professor Kalkyl, sedan kusin till densamme Kalkyl. Dessutom hade bägge varit konkurrenter till HULK samt arbetat för samma företag som Wasowski. Vi avvaktade desperat att de skulle fixa bort ett virus ur kompassrosen.


* *


Dockan hade strax blivit illgrön av svartsjuka över denna fröken Lskowska. Alina fick det ju att regna i världsrymden, ett slemmigt grinande som kom trädgrenar att slå ut på Mars. Pölarna tog dockan och monterade in under sina egna ögonlock. Nu inbillade sig det lilla livet att halva vår besättning inte längre behövde hennes söta närvaro. Lskowska utgjorde ju ändå den älskvärdaste kärnan. Så dockan drog sig undan med de tre tarotkorten, för de var bättre på att anpassa sig efter ens önskan. Dock lättare sagt än gjort vände dockan korten emot sig. De liknade alls inga snälla spegelbilder. Korten stretade emot och vred sig, som om de blivit magnetiserade med samma laddning. Enda möjligheten att få fram deras ansikten verkade vara att tränga igenom dem bakifrån. Då märkte dockan hur hon stod och kikade åt samma håll som Dåren, Kejsarinnan och Tornet.


Vi var tvungna att bestämma oss för hur vi uppfattade världen. Hade kriget skett genom ett periskop eller kalejdoskop, ett stetoskop eller kassaskåp???? Horoskopet tycktes köra historien igen om hur jag klev ner i en neapolitansk krypta [La Piovra] och kom upp genom en göteborgsk lucka. Däremellan låg massa tyska bergrum, kanske norska tunnlar t.o.m. Som grön löpare skulle jag ha fört drottningen ifrån den grå konungen. Klaus Trofobis ursinne hade skallrat i katakomberna, ackompanjerat av befriande skratt. Ingen av oss var förmögen att förråda den andre. Alina Lskowska lät sig porträtteras av mig i blotta nattlinnet. Sedermera nyttjade kejsarinnan bilderna till att vinna omvärldens hänförelse. Utan dilemma, som vore det den naturligaste sak i världen, kunde nu uRa plU2 ta sig mellan ryska och amerikanska farvatten. Vi pendlade under professor Kalkyls kusins överinseende. Djupa insikter fick vi i hur rymdens svärta skiftar nyans, beroende på vem som tror sig kommendera Ubåten.

















eLe

Someone else's Story

eLe


Thursday 33rd of Tricember

Good night, Yulo! This is from someone else's story. From the beginning it is in swedish. The girl came from the very north. But since the boy has grown up, it can be almost anywhere. Like in the middle of a chess game... Time and place just depends on who's taking part on who's side. In our whole world there's at least four sides. And since we implemented eight days a week in the good old 80's, that gives you thirty-two positions to choose. Well, then we haven't even counted what goes on in the dark. On your computer screen the black tower seems to be higher than ever. The emotions you have built and built from childhood, curiosity and melancholia in strange proportions, they begin to look like something really beautiful.



Thursday 33rd of Tricember

Good night again, Yulo!! You've come to realise the rules are different. What is right on this side - or even real on this side - that ain't the same as on some other side. Since you've lived on two opposite sides now (in endless possibility as well as absolute restraint), you don't know what to say when someone begs you to stay. The struggle between Jupiter and Saturn drives you mad. Yulo, we would advice you to use our queen, going fast to faraway ballrooms and even faster back again. With good practice it may seem you are in both places at the same time : outside and inside.



Thursday 33rd of Tricember
 
Good morning, Yulo! Your brain halves are burning another bridge. Then a soothing feeling of love puts every piece together again. The game must deeply want to find a reason to continue. Tim Rice tries to speak with master Tarkovsky, but he lies down dead in this dimension. Ben Ulweyus has taken a hit from Annie Freewood. The horses refuses to take three steps anymore. Does it mean they are ready for four...? Or is it up to your own king to bring the most beautiful lady cross the squares...? You like to pretend some squares are triangular. Others go round and round. Your imagination can fool every step into eternal denial - or it can get your greatest dream to finally live...
















eLe

kalejdoskop (Rymd)

                                  Ramp

aRmada

                                        myRa

  miR  Rysk                            (R)

                      Rum

  möRk  kRim

                                                     Rumpa

oRimlig

(R)

                      muR

     mäRR                                 Ramla

                                          mäRke

  päRm         Rymmer

RimfRost

                          Rom

  maRs                               maRk

                                               (R)   Ram

             meRa

                         (R)

Rewind

                     Roll

                  Rock              Ramadan

R.E.M.

                               Remi

                                   miRRoR

     

                                     eRRoR

eLe

ELEFANTER

eLe

första Elefanten



eller fanns det någon före dig?

Ett enda år

fast redan så stor som dig själv

på två bakben

berättar du för Buddha

om gudomens djupaste ljud

bara lugn

fjärde Elefanten



med sug efter mänsklig kunskap

i brist på fungerande TV-program

stack han elkabeln rätt i sin snabel

fann fyra farofyllda fel

Femte chocken var alltför ofantlig för att minnas

så höll sig hädanefter

till mindre fantasier, om än i myriader











femte Elefanten



ety hon ej fått vatten på sig

på drygt fyra dygn

börjar lekamen sakta spricka

av torkad suktan, elegant ifall varit elefant

men som mänsklig lerklump

föredrar hon fortsätta forma sig

ej bliva färdig porslinsvas











tolfte Elefanten



högst upp på den ensligaste tornspiran sitter

en elefant

och balanserar solen på sin lilla snabel

likt en väldigt skicklig spion

håller den osynlig koll på varenda fontän o springbrunn

över hela staden

får folklivet att gå runt

eLe

SUPERSTADEN

 episod 1

Redan halvsju hade söndagssolen fyllt varenda gränd i Superstaden. Ändå mötte Andrigo inte en människa. Till en början uppskattade han känslan av att strosa alldeles ensam bland tusentals trafikskyltar och tornspiror. Kvart över åtta avklingade den första förtjusningen. Andrigo hade aldrig tänkt på att ställa in folkfunktionen. Det enda människoliknande hängde i ett skyltfönster och sprattlade - måhända rörde det sig om en marionett? Dock ett par partners hade han valt. De kunde befinna sig på precis vilka gator somhelst här. Superstaden skulle vara en mix mellan sju städer, närmare bestämt ålderstigna europeiska pärlmusslor. Var och en stad var remixad för att passa in i de övriga sex. Hittills hade Andrigo känt igen Prag, den stad som han prioriterat högst. Möjligtvis urskiljde han spår av Venedig och Avignon, fast ingen av dem var riktigt lika stor som Prag. Så de fanns nog representerade om än i mindre utsträckning.

Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp. Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.

En ljudlös frekvens hade Andrigo fått med sig i öronen. Den behövdes ju inte nu när bilar, barnvagnar och annat buller lös med sin frånvaro. Så han rattade in kanal Alphaville. Där strömmade Motion Sickness med Hot Chip, en synthstompig låt från 2012. Herre jävlar, det var sextiofem år sedan nu, ett helt arbetsliv på den tiden. Ändå var Andrigo ungefär lika ung numera, 2077. Under internets barndom producerade britterna fortfarande den bästa populärrocken, ända sedan psykedeliska epoken stått i full blom. Likt förbaskat hade Andrigo aldrig sett till att välja någon av alla engelska städer, inte ens en enda tysk. Göteborg hade han däremot låtit markera - knappast av nyfikenhet, bara av bekvämlighet. Andrigo hade tvingat sig att bo i det fiskstimmet år ut och in. Visst värde förelåg ändå i att kunna gå hem och rota bland sina grejer någonstans längs den ovana hybriden. För att inte tala om bekantingar som man kunde stöta ihop med - dvs om Andrigo hade kommit ihåg att koppla på folkfunktionen.

Hur många dagar skulle gå före de råkade korsa samma gränd? Medföljde några telepatiska tillvägagångssätt i matrisen? Skulle Susilia ha ett rosalila sken omkring sig, en mantel som blott var en virkad sjal? Hon hade säkert varit påve i ett tidigare liv, åtminstone organist. Sedan hade hon klivit ner i kropparna, klätt sig i trikådräkt och testat scenen. Särskilt djupt ner i ytan hade Susilia sällan trängt dock. Skulle han jämföra med Marjanna blev proportionerna svindlande. Marjanna dansade sig naken varannan natt inför hundratals ögon. Hon hade provat allt smink som finns i världen. Kanhända skulle Andrigo inte ens känna igen henne här ute på gatan? Nå, han hade kryssat för båda damerna. Doktorn skulle ha påpekat att Andrigo valt såväl madonnan som horan - för att få kompletterande möjligheter. Emellertid just nu skulle han bli lycklig över en enda, mänsklig möjlighet. Sålänge tog sig Andrigo för att fotografera en vilsekommen sköldpadda.

episod 2

Giuli gick omkring i Lissabons brantaste gränder. Livet tycktes lika nedslående ena stunden som hisnande glatt i nästa. Hur många gånger hade dessa uråldriga trappor sugit musten ur hennes lår?! Vägrade man åka spårvagn fick man ju betala sitt pris. Det gjorde Giuli gärna - sålänge någon levande fanns nära intill. Här bodde mest bara spöken. Och en måndag i juli medförde högst oberäkneliga turistströmmar. Ändå så skönt att känna sin klänning svepa direkt mot murbruket! Portarna iakttog hänförda den lilla kvinnan. Giuli hade ingen lust att lockas in i någon. Inte hur djupt portarna än vidgade sina svalkande skuggor, eller blinkade med fönstren...


Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.


Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.


De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.













episod 3



Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.


Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.


Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.


Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.


Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...

wWw

Antares o Cassiopeia A

sju raders eventuella supernovor







ANTARES 
sjustjärna nr 1



Anträffar mig svällandes likt solen ut mot mars

tar venus med min sista gadd, sväljer jorden

resterar blott att explodera såsom supernova

måhända har jag redan dött

av sex, snart sjuhundra år gammalt rostigt ljus

sluter ni hur spöket slickar in sig nu

i erat syndiga system, medan vår maskerar höst













CASSIOPEIA A 
sjustjärna nr 2


Minns du hur du ingick i klustret och var kompis

med de andra coola stjärnorna i Cassiopeia

även den allra starkaste : Alpha Cassiopeiae

lät dig emellanåt vara med i W-laget

Det var innan du expanderade inifrån, exploderade

av ensamhet som supernova : Cassiopeia A

har du stolt kvar ett svart hål, sänder radiobrus ljusåret runt

wWw

Rymdbasen : Miroir

Expedition Cassiopeia

ännu en rymdresa, första etappen

Vi har just anlänt till Miroir. Härifrån ska uppskjutningen ske. Det känns förundransvärt lugnt, nästan bedrägligt. Redan inom ett par månfaser far vi. Hela komplexet påminner om den ryska Stjärnstaden, fast vi befinner oss på fransk mark. Därute ligger små butiker och en brevlåda. Ändå känns det som om jag ska resa ensam. De andra är också hänvisade till sina hytter. Skärmen visar hur man cyklar ut till raketen och in i den. Raketen liknar en katedral från tidig renässans, omgärdad med hypermoderna ramper. Hur många våningar har de egentligen hittat på? Allt från hårvårdsmaskin och duschkabin till filmstudio och automatisk kock ska inkvarteras i det där tornet! Som tur är tar biblioteket ingen plats numera.


Vi är sju deltagare. Har ingen aning om mina medresenärers namn eller ansikten. Det är meningen att vi ska lära känna varann först ombord. Livet på jorden och facebook får inte påverkas i onödan av detta projekt (o.v.v.). Vet dock att vi blir tre kvinnor och fyra män. Hur smart är det? Dessutom har de valt himla olika nationaliteter : en indier, en kanadensare, en ryska, en fransyska, en kaliforniska, en iranier och så jag. Tydligen ingen kines - man har väl fullt upp med att förfina sin egen rymdindustri. Fransyskan blir den enda som får fara direkt från hemmaplan. Måhända var det henne jag skymtade vid infarten inatt? Hon stod och provade bland rymddräkterna, som om vi fick välja fler än den officiella... För att inte tala om indiern - det måste varit han som satt i rulltrappan utanför tavernan och bara tittade?!


Nå, åtskilliga arbetar på rymdbasen med att säkerställa all vår utrustning. Mobilen man försett min bröstficka med är en pekvänlig dator i plånboksformat, en Galaxy Note. Den lär åtminstone funka första biten. Hur kommunikationen kommer att fortlöpa sedan vi lämnat solsystemet övergår mitt förstånd. Härligt hur Elton John spelas i högtalarna nu; Rocket Man passar riktigt bra! Om vi kommer hem någon gång så vill jag lära mig spela keyboard ordentligt. De enda instrument som följer med oss är inbyggda i manöverpanelerna. Samtliga miljoner är till för att dirigera exkursionen och analysera allt främmande material. Det går säkert hur smidigt somhelst. Orolig är jag snarast för vilka de andra astronauterna är, hur de ska visa sig vara beskaffade till psyke och sinnelag. Och vad jag kommer att plocka fram för sidor... Skulle varit ännu skönare om de hade slängt med en brasilianska också! Även där har man börjat få kläm på rymdfart. Eller en tjeckier på köpet? Det centrala teleskopet är ju hämtat från Prag, begagnat av många gamla astrosofer.


Hursomhelst är detta ingen dokusåpa. Vi behöver knappast konkurrera om ryktesspridande parametrar, kan koncentrera oss på själva expeditionen. Har hört att iraniern är världens främsta inom alfavågor. Han har tydligen samlat strålning från Antares som inverkar på dagdrömmar i kreativ riktning. Det var längesen jag satte på ett tv-program utan att strax knäppa över till filmfrekvensen. Ikväll sänds MOON. Likt förbannat när de visar "Kunnigare än en tolfteklassare" så är mitt intresse fast. Visste ni att Cassiopeia är landskapsstjärnbild för Skåne?! Dessutom bildar stjärnorna hos Cassiopeia ett W. Parallellt ingår i min utrustning en Casio Exilim, alltså en kompaktkamera den här gången och ingen digitalklocka. Kan det utgöra ett samband? Eller har jag redan börjat illusinera? Borde lägga mig på britsen och få mina sköna sju timmar! Före det är dags för cyklingen igen...

wWw

spökskrivarens brev till spökskrivaren

tema TORNET i tarot

God dag du! Jag har fortfarande en sista episod att skriva. Du låter oftast bli att skriva sista episoden. Kanhända är vi rädda för att tornet ska rasa ihop?! Det avgörande kortet har sådan definitiv potential. Dess tyngd får det att bära eller brista. Ändå känns det mer komplett om tornets topp är öppen. Översta våningen är min hatt. Hatten brukar du låna ut till alla figurer som passerar fantasin. Nu har de blivit en enda figur : Antares.

Antares antänder det träkors som får hela tornet att brinna. Oförlöst passion avänder äntligen allt material den kommer åt. Varenda vrå som du samlat på under trettiosex år går upp i rök. Jag skulle ha kunnat njuta om det hade varit ett tillfälligt parti schack. Men du är hemskt osäker på huruvida passionen är din eller min. Mitt trettiosjunde år utspelas i tomma rum, längs nya linjer. Likafullt fyller du dem med samma intryck som jag alltid älskat mest. Dina minnen kan inte försvinna, än mindre förstöras. Emellertid måste vi bygga upp allt på nytt, från en annan grund. Kommer vi återigen att föredra parallella spiraler?




Elov var en samlad matris, ett splittrat koncept. Det gamla barnet var alltför påhittat. Elov blev aldrig riktigt verklig. Förvisso kan han fortfarande bli det, men det blir under en annan identitet. Antares är som bekant den starkast lysande stjärnan som syns mot konstellationen Skorpionen. Därtill är han en dubbelstjärna. Hon har makt att förtrolla sig en bra bit in i skyttens stjärnbild. Vad gör hon där?! Rider på tiden...? Det röda hos honom är en sorts anti-röd självförnekelse. Jag har börjat älska ljusblått.

I vårt kända universum ska Antares vara den sextonde ljusstarkaste himlakroppen. För mig är det redan solens hjärta (= jag). För dig är den blott en måne ute bland Neptunus månar. Triton dras av en osynlig kraft närmare vår jord. Där råder avlägsna likheter som åter behöver knulla med oss. Måhända är det på Triton vi vill börja bygga tornet?




För Lars von Trier tycks det röra sig om en kollision. En melankolisk planet kommer att ödelägga hela det jordiska äktenskapet. Du är hemskt tveksam till plötslig förändring, till sånt som inte låter sig överblickas. Sann förvandling är jag också övertygad om sker långsammare, i stabil takt. Dock har ditt liv bestått av en enda överblick. Och alltför djupt insjunkande i rutinerna tvingar till sist fram omstörtning. Det kunde ha blivit ett barn, men det blev en himlakropp, minst lika stor som oss själva.

Antares är tiotusen gånger mer luminös än Solen. Vad vi än sänder ut riskerar det att alldeles drunkna i allt annat som finns. Vi är som levande döda. Det betyder ingalunda en sådan meningslöshet som du föreställer dig. Vi är fullkomligt omringade av liv och möjliga liv. Jag tror din egentliga oro består i att det ska bli för mycket liv på en gång. Mitt torn har inte våningar nog åt allt du skulle vilja älska då. Så du nöjer dig med universum som det är nu. Förr eller senare kommer något vi skapar att möta någon annan skapelse. Jag ska skriva det. Problemet är bara att fortfarande vara beredda, öppna och villiga att förstå varandra?!

wWw

spökskrivaren Remixar mina månvarv från Venus

V. Elov remixar min historia "ett månvarv från venus" från förra våren

tema Solen o Månen i tarot


Himlen var oskyldigt svart. Månens ballong höll vi i ett hisnande snöre, högt över jorden. Här fanns ej längre några gräsfält att springa omkring på, däremot regnbågar. Jorden hade slagits ihop med Venus och Mars till en större planet. Jupiter och vi spelade tennis mot varandra på rymdgrus. Många bollar blev månar, klassiska satelliter till våra senaste uppslag. Sådan var framtiden som vi kunde se i grammofonen. Alla färger skulle finnas kvar, ja, ännu fler skulle skapas.

Imorse svävade jag i vanlig ordning förbi skulpturen av solsystemet,  i alla dess lökringar, som alltid stått på det här torget genom alla dess varianter. Hade två ärenden samtidigt, dels var den senaste kameran redo att träs på min blick, dels övertog jag en gammal jordisk cykel nästan ny. Du vill cykla längs himlavalven hela april i det ljusgröna solskenet. Hjulen studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Emellertid tillbaka här bakom mina gardiner känns hettan därute helt obarmhärtig. Skärmen är den enda scenen jag aldrig kan lämna.



Bakom dörren bor en klonad version av Elton Delon. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, hjärnans balans mellan analys och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur.

Du öppnar dörren från andra sidan. Ut kommer du i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett spökmonster. Spökmonstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt.



Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina gurglande gröna glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Ända tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till fullmånen. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. De funkar inte riktigt som du föreställt dig, dock i närheten. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier.

Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur tvättmaskinerna. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de splitt nylackerade satelliter de är, så svarta att de knappt är synliga för blotta örat.



Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi. Vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten. Om så än den blott bygger på någon annans fantasi... Vi försöker minnas om vi är fiender eller vänner, men glömmer bort varje gång. Egentligen är vi nog allt mellan himmel och jord. Du har månen i lika framträdande position som min. Däremot är det du som är måne fullt ut, i hela din sol.

Efter ett bra tag hade Venus blivit gravid. Vi åkte lokomotiv över hennes berg och kratrar, doppades mellan varven i lavan. I var och varannan grotta låg foster. De tycktes blunda och drömma. Vem var på god väg att slungas upp...? Venus födde en måne nu. Du är hennes egen måne, eller deras egna. Månen har hamnat hos Venus, hon som ingen hade. Den har också hamnat hos Mars, han som hade två månar men ej förmådde föda dem.

tema Universum o Domedagen i tarot

På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, en strimma nedanför. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts minne som du undrar om det egentligen är ditt.

Katedralerna funkar likt raketer. Du kan sätta dig i någon kabin och dra för syndernas draperi, för att sedan dra upp översteprästinnans kjol över hennes äppelhalvor. Tvingas ni kliva ner i kryptan istället blir det som att utforska valfri krater. Lyftkranarna kommer med kameror av allt mer kompakt vidsynthet. Du blinkar till några ögonblick och får syn på massa bokstäver längs korridorerna: de flesta V, vissa W. Somliga väggar buktar in eller ut som spöklika speglar. Om du törs stanna tillräckligt länge för att få tecknen att betyda vad du verkligen vill, då hamnar du upp-o-nerpå. Det är där som din mamma blir din systerson och din dotter blir din farfars enda tröst.

Så du försöker krama åt fötterna kring varann, för att inte tappa kontakten med tåget. Du vill ringla kvar ombord på Bordeaux, minst tolv månvarv till. En av dina egna inkarnationer kommer att sitta i ett sagoskepp och vinka på dig. Då gäller det att byta åkattraktion, hoppa av i exakta sekunden, att landa lagom före tunnelns mynning. Där fyller du spöket med ditt liv, låter skeppet spinna vidare i rymden sitt sockervadd. Den djävla narren har ohyggligt vitt hår, som spretar och stretar emot svärtan i den mest välskräddade kostym som någonsin skådats. Känns som fastsmält stearin på en sammetsduk. Det var eoner sedan ni besökte ett tivoli. Ovanan vid dessa snabba signaler får eran forskargärning att fullkomligt tappa fokus. Här utbreder sig på tok för gott om roligheter för att den lille gubben ska orka skratta. Föga hjälper det att erat tåg blir ståendes på högsta tornspiran.

Förra tillfället som berg-o-dalbanan passerade just denna zon var allting rosa, till en början sommarlätt men snart en gammaldags jordmurrig rosa, som ur närmast katolska katakomber. De turkosa stråken får magin att kännas ännu mer allvarlig, grundad på gråa väggar som den verkar vara. Huruvida uppfriskande eller sjuklig återstår att upptäcka. Inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet. Det franska riket vill du upptäcka på riktigt, de sägs ha mer gott om storstäder och smågator där än i något annat rike. Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot världens ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.

Alarmet går och filmskärmarna rullas undan. Scenen omvandlas till en kabin, en kupol med en ensam kabin mitt i rymden. Där har ni hela tiden suttit instängda under mörkret, du och dina solstrålar. Du finner dig inblandad i femte filmen om W. Tidigare har varelsen blott kläckts ur din kropp. Den här gången är det du själv som är W. Minst fem gånger ytterligare måste du stänga av larmet, och stänga av larmet, före varenda filmsekvens är försvunnen. Ändå betvivlar du att det här är vakenhetens nakna zon. Filmen om Venus och hennes nya måne kändes ofantligt mer verklig.

Det hela hade möjligen funkat smärtfritt ifall saker varit som de varit, om parterna hållt sig i sina egna banor. Emellertid är både Venus och Mars tillräckligt intelligenta för att vilja utvecklas. Mars mål består numera i att leva på Venus, bosätta sig där en bra bit av tiden. Två timmar varje dag ägnar Mars åt att styra sin kapsel mot Venus. Efter fem års lidande har han visserligen kommit lite längre ifrån sig själv, men närmare Venus är det inte många som märker att Mars nått. Snarare tror de forna jordborna att han härstammar från någon måne till Saturnus.

Ikväll sänds den allra sista episoden någonsin av serien Z. Nästan hela galaxen skall se det. Inte ens skaparna vet hur många avsnitt som egentligen finns. Alla planeter har visat olika versioner. Repriserna började mer och mer bli remixer. Dessutom har serien haft flera samlag med helt andra serier. Emellertid att detta är sista avsnittet - det vet man. För det är det som serien handlar om.

wWw

Elov far till Elov via Rymden

eller Eremiten i Rymdskeppet




Du sitter i ditt rymdskepp. Elov, i din mysigt lysande kabin sitter du. Alldeles ensam bland miljoner knappar, känns livet hemskt skönt. Kanske inte själva ensamheten, men att du kan koncentrera dig helt på uppgiften. Du skriver en bok, tror jag bestämt. Här verkar inte vara någon annan i hela rymden. Din ljusgröna farkost färdas genom all denna svarta tomhet.


Emellertid vet du ju, Elov, att en himla massa varelser håller hus överallt. På sina planeter sitter de och pysslar med intressanta frekvenser, ställer in skärpan på andra planeter. De flesta bor fortfarande i ganska främmande solsystem. Och de har inte direkt blivit mindre främmande sedan man började kunna fara dit. Däremot har universums totala igenkänningsgrad vuxit avsevärt, Elov.


Det har också blivit populärt med privata rymdskepp. Du tycks bara ha valt en tidsperiod när ingen är ute och åker...? Eller så är ditt skepp lika långsamt som en sköldpadda, Elov, så att du inte hinner ifatt någon i första taget...? Fast i så fall är väl deras skepp också som sköldpaddor, emedan de ej hunnit ifatt dig...?


Du har redan blivit gammal, Elov. Din hand håller ihärdigt om den viktigaste spaken, så att inte grundkursen plötsligt skall förändras. På den äldsta monitorn kollar du konstant i ögonvrån: Jadå, apan håller sig kvar i sitt träd, ser ut att aldrig kunna krascha. Du har kommit fram till att du alltid har varit på väg till 2077. Åtminstone sedan du senast föddes...


Och nu är du snart framme! Elov, i radion hejas du på av Fritiof Adolphson och de andra världsomseglarna, inklusive dig själv. Nästa låt blir med ELO som övergår i rent instrumentala exkursioner. I kabinen på tre kvadrat sitter du och avverkar det ofantliga rummet. Universum fortsätter fläck efter fläck, fält efter fält, i all evighet, men avbryts plötsligt av en lukt som kommer in.


Du känner doften av en dörr, Elov, en dörr av trä som du öppnade en gång. Då stod någon intill dig, en gammal person som just givit dig den stora nyckeln. Ni hade plockat ut den från en obskyr källarskrubb. Nyckeln låg bakom böckerna i en hylla som ingen längre letade i. Men den ledde inte ännu längre in, nej Elov. Nyckeln gick till en liten lekstuga som stod mitt ute i den enorma trädgården.


Åter får du lust att landa på en av de ljusgröna planeterna. Det måste vara 2077 nu?! Rymdresan är avklarad, Elov, och du kliver av skeppet. Det känns som ett nytt liv, någon annans liv. Fast du vet att det är ditt eget liv som fortsätter. Någon har just riktat sitt teleskop rakt på dina steg, följer dig mellan bladens skuggor. Det är OK, du får vara ifred i alla fall, för du har lugnet inom dig. Solen blinkar. Du vinkar och ber iakttagaren komma hit från sin satellit.











wWw

Ende's World of Fantasy, here experienced through the Archetypes of Tarot cards

Figures, characters and phenomenons
mostly from Momo and The Never Ending Story

= the books by german Michael Ende
written while he lived in Italy during the 70's



0. Fool

MOMO

natural actress and auditorium, a girl that always has existed



1. Magician

OLD MAN OF WANDERING MOUNTAIN

writing everything down at the same time it happens



2. High Priestess

MOON CHILD (THE CHILDLIKE EMPRESS)

in ivory tower, needing to be named again - to let Fantasia be born again



3. Empress

BASTIAN'S MUMMY DIED

not living by him and his daddy



4. Emperor

ATREYU

Boy hero (inside the story, before Bastian entries)



5. Pope [Hierophant]

CARL CONRAD COREANDER

The Book Keeper



6. Lovers

ACHARAI

creatures so ashamed of their ugliness that they cry underground, which results in beautiful buildings



7. Chariot

FALKOR (THE DRAGON OF LUCK)

for the discoverer of Fantasia to ride on
(as well as ARTAX the horse Atreyu first rode
and YIKKA the mule Bastian later rides)



8. Strength

PYORNKRACHZARK (THE ROCK BITER)

Big messenger made of stones, eating stones



9. Hermit

BEPPO

the silent street-cleaner, trying to only speak truth



10. Wheel of Fortune

THE 'AURYN'

medallion of snakes biting each other



11. Justice

PROFESSOR HORA

Master of Time



12. Hanged Man

MORLA

the ancient turtle, totally careless, talking to itself /themselves







13. Death

THE NOTHINGNESS

...eating up Fantasia...







14. Temperance (or Alchemist)

CASSIOPEIA

Turtle guide with twinkling signs, walking so slow that she knows everything first



15. Devil

BEELZEBUB PREPOSTEROR

maybe evil sorcerer and potion-maker



16. Tower (sooner or later falling)

THE MEN IN GREY

trying to save time



17. Star

PERELIN (THE NIGHT WOOD)

disappearing every morning, growing new every night (out of a single grain of sand)



18. Moon

YOR (THE PICTURE MINER)

digs up dream pictures from the ground



19. Sun

BASTIAN BALTHAZAR BUX

Reader and Rescuer of The Never Ending Story



20. Judgement

GREAT RIDDLE GATE - MAGIC MIRROR GATE - NO-KEY GATE

especially the sphinx-eyed gate one must feel worthy before being able to pass through to Uylala (the southern Oracle)



21. Universe

FANTASIA

the world inside the story (or maybe outside too)











wWw

(sjuttiosjua i sköldpadda) : Återgångaren

tack till Kassiopeia och alla historiska sköldpaddor

kort kort # 12 (i original samt modern version)







Sköldpaddan i trappgränden

hör kyrkklockor välva sig högt över stenblocken

når faktiskt tornet först
fastän först när det ligger i ruiner dock



tolkning : Du behöver bara starta sjuhundra år före, så hinner du med allt lagom till nu!







Sköldpaddan i rulltrappan

likt en evigt snoozande väckarklocka

hinner knappt upp
förrän den börjar igen



tolkning : Du må väckas upp hur många gånger somhelst... Sålänge du inte tar dina egna steg är du ändå aldrig riktigt vaken.











wWw

Drake i Oändlighet

alternativ Ende
(egentligen i mars)


kort kort # 8 : Lucköppnaren







genom en lucka i tidens ägg


kryper en lyckodrake ut, flyger iväg


med den okläckta oändligheten på ryggen











tolkning : Även om du ej blir av med problemet så finns det alltid en lösning.




Tolkning av tolkningen : Naturligtvis!
Emellertid essensen är : När du vågar hänge dig åt lösningen så blir problemet mycket lättare (att bära och förhålla sig till).







808

UniversumRummet

fantom i lampa



i det runda rummet
kring det hårda bordet
dolda under kupolen

där sitter Hierofanten och de övriga fantomerna

för att vara så förkrympt
är allting härinne
ofantligt rymligt

i mitten lyser
en logisk lampa
i just den kulör som
för tillfället råder
i hela solsystemets relation
till minst halva
galaxen

när den går i ljusgrönt
då har världen kontakt
med sitt innersta motiv

längs de runda väggarna vinklar sig
144 fönster
ut mot Universum
med en fjärrkontroll för varje

"om vi iakttar
genom alla fönstren i samma synk
då förstår vi
vilken kulör det blir"

och först då har man rätt
att fråga Hierofanten
huruvida man redan nu
skola vrida
på lampans reglage
eller invänta framtidens 145:e fönster

fantomerna roterar
och prövar att trycka
på bortglömda knappar
och prövar att trycka

dolda under kupolen

när rummet glimrar i mörkgredelint
har historien kontakt
med sin yttersta tillblivelse

för att vara så kryptiskt
är allting härinne
mycket klart

"om vi blundar
förbi Universum och vidare in
då märker vi
vilket fönster som är allihop"












byggd på bild jag fick under meditation över "my strategic room"


wWw

Orationer om Tarot

Ur brev med vän, som också studerar Steve G Jones :

"-Jag skulle mer använda Tarot för att försöka få reda på saker, som jag inte redan har potential för att känna till."

Många tycks se tarot som en "påminnelse" av vad man redan (potentiellt) känner till. I vilken utsträckning man kan få tillgång till helt okänd information, information där ens egen kunskap /erfarenhet /förväntan inte alls är inblandad i processen, det har jag ingen bra aning om. Lottorader har vi ju som typexemplet på irrelevant nyfikenhet (genom akasha-kursen). Men förmodligen inte för att det vore förbjuden info, kanske inte ens omoralisk, utan snarast onödig - därför att man ska ta risker och investera en del av sin egen horisont i den visdom man vill uppnå.

En extremt extravert person kommer nog få svårast att dra nytta av tarot - om han tror att svaren hänger som facit på färdiga krokar därute, att det är som att gå ut och shoppa ett nytt klädesplagg eller få ett gratis mirakelmedel av Gud om man bara ler riktigt lagom inbjudande :-)

Den vanemässiga bild man har kommer att influera vilka svar man får. Samtidigt är svaren till för att förvandla ens inrotade föreställningar. Dragningen måste ju tillföra medvetenheten omvälvningar, något som man i viss mån förträngt eller missat att ta på allvar - annars vore det mest bara mental onani.

...

 


"-Din fråga känns lite konstig för mig."

Värt reflektion! Motivet naturligtvis, och ännu mer formuleringen...? Samtidigt vill jag ju inte fastna alltför många minuter i själva formulerandet och framtänkandet som jag brukar göra, utan ägna mer tid åt processen, det faktiska utbytet av andlig materia...

"-Pratar boken eller Steve något om vilka frågor som är lämpliga respektive olämpliga?"  

Tad Mann får ordet genom boken :

"Om vi bara kunde komma ihåg och förstå våra exakta motiv då vi ställer en fråga om livet, skulle vi kunna upptäcka svaret där och då. Eftersom detta sällan är möjligt måste stor vikt läggas vid formuleringen av frågan...

...Tillämpandet av tarot för med sig insikten att om man förstod frågans natur skulle denna i sig utgöra svaret. I praktiken avslöjar ofta sättet på vilket en fråga ställs svaret, som om svaret på något mystiskt sätt vore dolt i frågan. På liknande sätt blir vi när vi använder tarot medvetna om att svaren finns i bilderna, där de bara väntar på att bli igenkända av oss, liksom vår framtida själsfrände i en väldig magisk balsal.

Formuleringen av frågan har den grundläggande uppgiften att fokusera sinnet på självet och dess viktiga problem. Ofta är fallet att ju mer exakt en fråga är, desto mer förutbestämt är svaret. De personer som uppenbarligen behöver exakta svar ställer ofta vaga frågor..."

Så lämpligheten eller olämpligheten beror väl helt enkelt på vad du vill veta?!?

Värdet hos en viss fråga kan bli högst olika för vars och ens belägenhet. Trots allt ett typexempel på en bristfällig = OSPECIFIK fråga:

"I vissa situationer har den som frågar ingen speciell fråga. Den ständiga visan hos många som frågar tarotkorten för förta gången är: "Vad kommer att hända mig i framtiden?" I detta fall kommer själva funderandet över en möjlig fråga att åtminstone fokusera sinnet och koncentrera medvetandet på nuet...

...Om du kräver en striktare formulerad fråga kommer detta ofta att skapa motstånd och genombrott som kommer att påbörja en process av introspektion.... ...När du försöker formulera frågan, känn och iaktta vad som sker inom dig, vilka områden ditt sinne täcker på sin väg mot upptäckten av frågan. Ofta kommer du att granska möjliga svar medan du formulerar frågorna eller känna dig blockerad inför att ställa vissa frågor. Det är mycket troligt att korten i en tarotläggning kommer att symbolisera denna process."

wWw