tema TORNET i tarot
God dag du! Jag har fortfarande en sista episod att skriva. Du låter oftast bli att skriva sista episoden. Kanhända är vi rädda för att tornet ska rasa ihop?! Det avgörande kortet har sådan definitiv potential. Dess tyngd får det att bära eller brista. Ändå känns det mer komplett om tornets topp är öppen. Översta våningen är min hatt. Hatten brukar du låna ut till alla figurer som passerar fantasin. Nu har de blivit en enda figur : Antares.
Antares antänder det träkors som får hela tornet att brinna. Oförlöst passion avänder äntligen allt material den kommer åt. Varenda vrå som du samlat på under trettiosex år går upp i rök. Jag skulle ha kunnat njuta om det hade varit ett tillfälligt parti schack. Men du är hemskt osäker på huruvida passionen är din eller min. Mitt trettiosjunde år utspelas i tomma rum, längs nya linjer. Likafullt fyller du dem med samma intryck som jag alltid älskat mest. Dina minnen kan inte försvinna, än mindre förstöras. Emellertid måste vi bygga upp allt på nytt, från en annan grund. Kommer vi återigen att föredra parallella spiraler?
Elov var en samlad matris, ett splittrat koncept. Det gamla barnet var alltför påhittat. Elov blev aldrig riktigt verklig. Förvisso kan han fortfarande bli det, men det blir under en annan identitet. Antares är som bekant den starkast lysande stjärnan som syns mot konstellationen Skorpionen. Därtill är han en dubbelstjärna. Hon har makt att förtrolla sig en bra bit in i skyttens stjärnbild. Vad gör hon där?! Rider på tiden...? Det röda hos honom är en sorts anti-röd självförnekelse. Jag har börjat älska ljusblått.
I vårt kända universum ska Antares vara den sextonde ljusstarkaste himlakroppen. För mig är det redan solens hjärta (= jag). För dig är den blott en måne ute bland Neptunus månar. Triton dras av en osynlig kraft närmare vår jord. Där råder avlägsna likheter som åter behöver knulla med oss. Måhända är det på Triton vi vill börja bygga tornet?
För Lars von Trier tycks det röra sig om en kollision. En melankolisk planet kommer att ödelägga hela det jordiska äktenskapet. Du är hemskt tveksam till plötslig förändring, till sånt som inte låter sig överblickas. Sann förvandling är jag också övertygad om sker långsammare, i stabil takt. Dock har ditt liv bestått av en enda överblick. Och alltför djupt insjunkande i rutinerna tvingar till sist fram omstörtning. Det kunde ha blivit ett barn, men det blev en himlakropp, minst lika stor som oss själva.
Antares är tiotusen gånger mer luminös än Solen. Vad vi än sänder ut riskerar det att alldeles drunkna i allt annat som finns. Vi är som levande döda. Det betyder ingalunda en sådan meningslöshet som du föreställer dig. Vi är fullkomligt omringade av liv och möjliga liv. Jag tror din egentliga oro består i att det ska bli för mycket liv på en gång. Mitt torn har inte våningar nog åt allt du skulle vilja älska då. Så du nöjer dig med universum som det är nu. Förr eller senare kommer något vi skapar att möta någon annan skapelse. Jag ska skriva det. Problemet är bara att fortfarande vara beredda, öppna och villiga att förstå varandra?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar