1. SLUTET {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Var började historien någonstans? Det var en grammofon i gräset. Det var en sen gryning i den tidiga, glesa vårskogen. Ramngar kröp fram och satte på plattans allra första spår. Fåglarna hade redan tystnat och knastret fyllde hela gläntan. Snart kom en besynnerlig ton. Snarare än att strömma ut ur grammofonen så sögs den in där, genom nålen. Och inte bara en gång, utan gång på gång. Varifrån fick tonen sin kraft att glimtra till varje gång? Sprang klangen fram från luften? Bodde den i någon av björkarna? Eller höll musiken hus under gräset? Ramngar satt fixerad som i en skön feber och försökte följa med i tonens utveckling, dess vrår och vindlingar. Men han föll bara allt längre och djupare in i sitt huvud. Harmonin var bedräglig, men här rådde en doft av stark sanning också, som det gällde att sila fram ur dimslöjorna. Ramngar ville ta på musikens färg, dess aldrig förut sedda färg, men hann inte förrän känslan var någon annanstans. På andra sidan bergen..? Det var som att fladdermössen fortfarande flög omkring, fastän förmiddagen närmat sig. Solkatter lekte mellan grammofonens svartblänkande spakar. Vinylen höll sakta på att smälta en smula, för våren hade nog redan ankommit. Eller var värmen på väg bort igen? Ramngar fick kisa för att inte tappa balansen alldeles. Hans liv var på väg framåt, allt längre ut i renaste glädje, ingen tvekan längre om den riktningen. Emellertid gick musiken baklänges, och skulle nog så göra. Det var upp till en själv att motverka rörelsen. Första spåret slutade i samma stund som det började. Tonen sögs in och ut ur knastret. Historien var för alltid redan här, i varje ögonblick lika påbörjad som avslutad.


¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

2. UNDERiFRÅN {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Marljoni satt i virkad hatt och log åt solskenet, log hårt åt dess milda ljus. Grottmynningen släppte in hälften av all solen och lämnade andra hälften utanför. Det var ett ännu fruset vårljus. Men Marljoni frös inte. Hon var i färd med att fläta in senor i sina silverstövlar och hänga näverbitar över dykardräkten. Nere i den bottenlösa tjärnen låg hennes rymdskepp dolt för världen. Marljoni hade tagit den vägen, via jordens innanmäte, dess besynnerliga berggrund, istället för att landa genom himlen.

Nu satt hon så och maskerade sin dräkt när Ramngar, den lilla mannen, kom kravlande över gräsplätten fram mot grottan. Stackaren måste ha blivit alldeles sinnesförvriden av alla klangerna, musiken som Marljoni använde som bränsle för resan hit, och vars strålning fortfarande dimmade ut sig från hennes dykardräkt. I vanliga fall borde Ramngar blivit förvånad att få se denna stolta, skira dam här i skogsgläntan. Emellertid var hans upplevelse att han mött Marljoni hur många gånger somhelst. Det visste hon att han visserligen aldrig hade, men det hela medförde ett bra startläge. Nu agerade Ramngar som om de båda var ett älskande par. Det skulle bli en tämligen simpel match att sno några blodkärl från hans kropp. Dessutom kunde Marljoni gärna tänka sig att känna en liknande berusning, så länge hon höll ordning på uppdraget. Nå, hon var inte färdig med sitt maskeringsarbete än, så hon lyfte fram några doftmoln ur sin virkade hatt och sände iväg Ramngar på en liten tripp till. Han skulle komma tillbaka när hon var redo att gå in i grottan.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

3. TRiPPTRAPPTROLL {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



En bit in i skogen hade Ramngar upptäckt trappan, trappan med blott tre steg. Han böjde sig ner och kikade uppåt. Såvitt han kunde se ledde dessa ingenstans. Hörde eller luktade någon fortsättning förmådde han inte heller. De steniga stegen bara fanns där, mitt bland alla mossbeströdda rötter. Ramngar reste sig och klev sonika upp längs de tre stegen... Därpå gick han lika snabbt ner igen... Ingenting hade hänt. Skogen ruvade stilla runtomkring. Inte en enda ekorre rörde sig. Så vandrade Ramngar upp en gång till, hemskt långsamt nu. Han stod kvar högst upp och kisade mot solen. Då känner hans fötter plötsligt början av ett fjärde steg, medan alla träden vill att han kliver på ljuset!




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

4. DROTTNiNGSYLT {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤




Marljoni målar hemskt många tavlor. Det gör hon i sin mest mysteriösa sal, långt nere i grottan. Allra först brukar hon ta trappan en bit och öppna en burk drottningsylt. Hon har miljoner burkar, fastän de bara bott här några månader. Sedan fortsätter Marljoni nerför alla branta stenblocken medan hon njuter av sylten. Ramngar kommer efter, när han är klar med sina radioinspelningar och har dragit på sig sin rymddräkt i orange velour. Marljoni har en likadan i mörklila. Snart förvandlar hon några motiv, fyller dem med lite ny drottningsylt. En av de mest levande målningarna föreställer en tv-apparat: En mima kliver fram i sin åtsmitande dräkt, sin heltäckande fantasi. I famnen håller hon en mindre fantasi. Han är en figur, en ofantligt besynnerlig figur, nästan en filur, fast allvarlig.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

5. MIMA {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤




Marljoni mimar hans mun. Han mimar hennes tankar, sin mimerskas tysta tankar. Ramngar känner igen paret, men minns verkligen inte i vilken spegel det var han såg dem. Hur många barnprogram fanns det egentligen? Det finns en apekatt nånstans i Ramngar, för han får lust att prova på egen hand. Ett tu tre fjorton har han målat fram en helt annan grottsal bara genom att röra kroppen mellan dess trånga valv. Då minns han att han kan dansa. Som en fantom griper han tag om Marljonis skulderblad och styr henne genom tunnlarnas spiralsystem, närmare solskenet. Där blir det märkbart hur Ramngar har spillt sylt på idolbilden, den ikon som han ständigt bär med sig i rymddräktens ficka. Han blir ohyggligt besviken, sätter sina tårar i halsen, och är livrädd att ansiktet aldrig skall gå att återse mer. Men Marljoni skrattar så friskt åt hans farhåga, ja, hon påminner honom om att idolen i sin dräkt föreställer ju fantasi, så då kan man faktiskt tänka fram känslan på nytt i sin minnesbild. Dessutom hjälper hon sin pojkman att torka bort den mörka sylten. Ansiktet smetas ut men kommer fram igen. Ramngar inser att ansiktet är samma som förut, för ögonen har fortfarande den där förvåningen i sig. Men samtidigt är ansiktet ett alldeles annorlunda, för munnen säger något som man inte förstår.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

6. IRREFLEX {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Ramngar cyklade sakta förbi skyltfönstret till mjölkbutiken. Det såg ut som det brukade, massa chokladtroll i dockskåp och jazzmusik i pappfodral, men inte minsta tillstymmelse till mjölk. Måste varit någon gång sent på 1980-talet som man slutade sälja sådant här i mjölkbutiken. Det var i samma veva som man började köra privata filmvisningar i mjukglassmaskinen. Ramngar hade varit inne och kollat vid flera tillfällen, men också det var fasligt längesen. Nuförtiden hade systrarna Lövbäck hand om mjölkbutiken. Det var någon sorts sömmerskeverksamhet där hela kvällarna, och stängt för städning dagtid. Så just nu kunde man inte kika in. Eller kunde man? Ramngar fann i varje fall att han hade stannat cykeln. Han ställde sig vid skyltfönstret och iakttog ingående ansiktena på skivomslagen. Dessa byttes ut då och då, men de flesta var ändå gamla. De nya var å andra sidan splitt nya artister. Såpass försjunken i bilderna var Ramngar att han med nöd och näppe lade märke till reflexen. Jo, där var tydligen en reflex som smög sig fram emellan två chokladtroll. Reflexen hade vid närmare betraktelse sett ut som en älva, en älva som förminskat sig och koncentrerat hela sin varelse till en ljusfläck, ett irrbloss. Men som det nu var hann Ramngar inte riktigt se det, förutom i ögonvrån. Och då var det redan försent. Eller var det? Han kastade i flykten ett namn efter älvan: Marljoni. Marljoni var det. Ty hon stannade till, frös fast, så att blott sista strimman av hennes rygg var kvar i skyltfönstret. I övrigt hade hon redan försvunnit in i en stenkaka, en vars omslag utlovade en sällsamt spänstig swingkuplett.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

7. GUDiNNAN {ur Gurglande Grottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Marljoni har funnit en gammal historia som Ramngar har skrivit på några vilsna, gyllene höstblad från framtiden. Hon finner hur den fångar en och annan sida av henne själv:

Fröken Fladdermus har just landat mitt i parken på en rolig planet. Hennes vistelse sker under sju ögonblick. Sedan var hon försvunnen ur planetens minne. Vi fick aldrig reda på om en enda varelse någonsin såg henne. Varenda upplevelse hamnade omedelbart i ett laboratorium hemma på månen. Men än så länge står Fröken Fladdermus här och är söt. Hon undrar ifall växtligheten kan höra hennes fräcka doft. Planetens stad heter tydligen Beethaville och dess huvudnäring är synthronisk honungsmusik. Personligen förmår hon ej urskilja det ringaste doftkorn i detta hiskeliga solsken. Hemma på månen satt emellertid Madame Kometkatt. Spelade koreansk schack med sig själv gjorde hon hela tiden. Fröken Fladdermus är en av de sjuttiosju pjäserna. I vår föreställning hoppar pjäserna från kosmoskropp till kosmoskropp. I själva verket blev de till i varje enskilt knippe ögonblick. Det blinkade liksom till. Hon vill inte sluta dansa nu, sannerligen inte nu. Nuet uppkom som sol i pjäsernas horisont. Understundom var somliga försvunna i det cirkussvarta, drunknade i den drypande drottningsylten. Fröken Fladdermus spelar lycklig som en äkta docka. Madame Kometkatt rev sönder ännu ett ark och spottade bittert i rabatten. Hon kände sig besegrad av sin odrägliga fantasi, strålarna som aldrig ville sluta finnas.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

8. GROTTAN {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

Längs de hisnande stegarna klättrar Ramngar än en gång ned i grottan. Han hinner aldrig riktigt lära sig vilka stegar som leder till vilka gångar. I allt djupare omfattning håller Marljoni på att göra om grottans grundstruktur. Från början fanns det på sin höjd en stentrappa här och var. Nu liknar grottan mer och mer en labyrint i något gammalt dataspel. Altarskåp och falluckor samsas med gallergrindar och spakreglage. Marljoni har till och med hängt sina åttakantiga målningar lite varstans längs gångarna, så att det ser ut som fönster med chockartade utsikter, utsikter som mestadels inrymmer henne själv i varteviga hörn (utom det sjunde, som är reserverat för en strimma himmel). Men några levande spökmonster har märkligt nog inte synts till härinne. Ingalunda heller ute i skogen har någon förvriden varelse visat sig, nej, ej någon enda gång sedan Ramngar följde med Marljoni hit. De begav sig av från en tid som han sällan minns. Inte desto mindre råder spår av sugproppar och vattenpölar överallt genom hela grottan. En bläckfisk borde minst sagt hålla hus någonstans, någonstans härinne. Emedan Marljoni aldrig skulle förstå allvaret i ett dylikt faktum, har Ramngar tvingats konstruera en potentiell skyddsutrustning. Under alla de ljumma vintermorgnarna när Marljoni legat och sussat under mossan, har han i sin ensamhet låtit utgjuta syror ur droppstenarna, sugit upp dem med svamp. Det kan röra sig om närmare hundra olika vätskor med frätande egenskaper. Dessa finns nu nedsänkta i laboratorierör, dolda bakom stenblocket till en klipphylla, dit han dragit marionett-trådar från samtliga håll i grottan. Vart än bläckfisken dyker upp så är det bara att binda fast trådarna kring dess armar, så gör den därigenom för egen maskin jobbet med att dra de giftiga konsistenserna till sig. Då gäller det visserligen att aldrig låta sig trasslas in i samma trådar och samma armar som bläckfiskens, men det dilemmat är likaså aktuellt hur man än gör. Så resonerar Ramngar där han nu har lagt sig, halvt om halvt raklång, i en av grottans allra minsta kryptor. Utrymmet är inrett med de ludnaste sovbritsar, med andra ord ekorrsvansar ihopsydda med spindeltråd, ännu ett verk ombesörjt av Marljonis händer. Det känns som att ligga ombord på ett isolerat skepp, en U-båt som inom sinom tid kommer bubbla sig upp till ytan, eller en rymdfarkost som förr eller senare skall skjutas upp mot himlavalven. Eller om det redan skett? Man har inte minsta utsikt i världen här. Det gungar i berggrunden. Det gruglar av smått ihjälfrusna vattendrag. Åter vill de bli till bäckar, strömma ut i vårsolen, men inväntar ännu aprils absoluta sprängkraft.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

9. LIV i MINNE {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Under bara några dagar hade Marljoni visat sig som fler kvinnor än Ramngar någonsin mött i en och samma kvinna. Hon hade genomlöpt vartenda djur i skogen, utvecklat varenda blomma, genomskådat alla de tre tusen teatermasker som rymdes i den mänskliga fantasin, som fanns i det jordiska minnets struktur. Nu uthärdade han inte ett enda uttryck eller intryck till. Under de mossöverdragna stubbarna sjönk Ramngar ned. Så kopplade han ihop sina nervbanor med deras rotsystem, sökte leda minne efter minne till dess rätta relation med alla andra minnena. Det var evigheternas arbete, det visste han nog, men det var samtidigt det enda riktigt meningsfulla. Varför utsätta sig för alla intryck om man sedan inte mindes mer än några få? Om man tillät glömskan skölja bort konturerna från de ansikten man mött, varför då möta dem? En av de mest mysteriösa danserna med Marljoni fladdrade förbi i kometfart längs Ramngars inre öga. De varma rörelserna kändes genuint hjärtliga, medan hjärnans överblick höll sig kylig som en reptil, beräknande men inte desto mindre lekfull. Minnet pulserade fortfarande i kroppen, fastän det var dagar sedan dansen löpt här mellan björkstammarna. Snart swingade sig både ben och armar vidare in i deras uråldriga grotta. Runda på runda jitterbuggar och björnbärslufsar de allt djupare ner, eller om det är allt högre upp. Alla håll är bara spegelbilder i förhållande till varann, men ett är då ändå säkert: Ramngar har dansat med Marljoni förut, i något av liven som föregick detta. Tillsammans har de jazzat på något av världens allra mest scengolv, med filmkameran över sig som en sol. Övertygelsen i denna glimt är det enda som Ramngar har att bygga sin spirande förmåga på. Och han vill dansa så länge han minns känslan. Han minns känslan så länge han dansar. Med henne. Varför leva om man ej förmår plocka med sig de väsentligaste minnena, vidare in i nästa liv? Alltså finns det kommande liv, annars vore livet inte meningsfullt. Ja, varför överhuvudtaget göra något när man inte hinner ombesörja så att upplevelsen bevaras levande i minnet? Man måste helt enkelt skapa den tiden. Annars förvandlas snart allting roligt till ett tomt tråkigt hål, fullt av glömska. Där studsar tanken i oändlighetens irrationella banor. Alternativet är att alldeles sluta tänka, men då avsäger man sig sitt människoskap och faller handlöst nedåt i spiralen, bakåt i utvecklingen.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

10. ]...tidDörr....[ {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤




när Ramngar tänder eld på alla sina tankar
när tiden står mot tiden och hiskeligen bankar

där livet kommer närmre sin förvandling, när
Marljoni klär av sig sin sista klänning
när maskerna har kastats som skuggor mot grottvägg

då rutschade döden sin levande spiral
då var det som hade de öppnat en dörr







till andra sidan universum



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

11. ÄLVEN {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Det var den sista sommaren, då när Ramngar var en mycket yngre man än han är idag. Han satt på balkongen och läste Gurglande Grottans Gåta, ett tämligen ytligt mysterium som Ramngar gjorde djupare i sin fantasi. Hans morfar hade dubbla balkonger, ovanför varandra. Denna dag satt Ramngar, för sällsynthetens skull, på den översta balkongen. Häruppe var det faktiskt mycket bättre. Besynnerligen nog hade han upptäckt det först nu, när huset var på väg att säljas. Bland sakerna ur skrubben hade Ramngar snörat på sig morfars gamla bruna jazzskor. Nu satt han här med dem virade kring stolsbenen. Överblicken över björktopparna hisnade i alla sinnen. Från zenit stekte solen närapå sönder balkonggolvets tjärpapp. Därnere, en bra bit bortom balkongräcket, rann älven lika lugnt som någonsin. Längtan till livet strömmade i Ramngars blodkärl, som om han kunde leva ännu mer, trots att han redan var överlycklig. Inifrån huset hördes radion spela High Rain med Sunny Papers, tätt följd av Running Through The Time med Opel Record. Ramngar kastade ned ett gruskorn på gräsmattan, som han aldrig skulle hitta. Vinbärsbuskarna doftade ända hit upp. I den lilla lekstugans dörr kunde han se att nyckeln ännu satt kvar. Så gott som vartenda minne fick rum i denna stund, även dem från framtiden. När Ramngar på kvällen klev ut på balkongen på nytt sken solen fortfarande mycket starkt. Älven rann om möjligt ännu lugnare nu. Hur långt hade han hunnit i Gurglande Grottans Gåta? De befann sig i katakomberna, skulle strax fånga in bläckfisken. Men det stämde inte med allting som Ramngar hade omkring sig just nu, så han slutade läsa. En eka tycktes ligga precis i strandkanten, på andra sidan älven. På denna sidan hade någon glömt ett metspö, mitt bland åkerbärstuvorna. Ramngar iddes inte gå in och hämta kikaren. Bakom balkongdörren spelades Evelinas Sjunde Glimt på pianot, ja, det var Ramngar som hade spelat in sin improvisation. Imorgon skulle han skapa Evelinas Åttonde Glimt. Nere bland de vindstilla björkarna kunde han skymta någon, en kvinna, åtminstone hennes skulderblad. Var hon en hägring, en liten vild illusion? Eller var hon en riktig älva, en vuxen älva?


¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

12. ÖVERBLICK {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Långt långt senare, när sagan slutit sina kulisser, när skogen och grottan blivit kvar på jorden, när filmen släckt sitt öga och solen lyste över hela livet, då undrade Marljoni om hon trots allt hade älskat Ramngar. Då undrade hon om hennes minnen kunde berätta för henne hur drömmen verkligen hade varit, eller om upplevelsen för alltid redan var utblandad med glömska. Hon önskade i varje fall att hon hade älskat honom. Inte bara för att det skulle stå så i loggboken, utan för att ansträngningen i att älska någon var mer värd, mer värd än de guldplätterade styrspakarna som Marljoni vilade sina fötter mot. Jo, nu satt hon i sin farkost, högt högt uppe i det vita innuversum, och förmådde ej längre urskilja labyrinten av landsvägar och snårstigar där Ramngar cyklade omkring. Var han just nu lycklig? Själv var Marljoni mycket lycklig, men också mycket olycklig. Hon hade hela tiden varit medveten om att besöket var hennes forskningsprojekt. Visserligen ville hon inte ha det på annat vis, men det var alltid gripande när man upptäckte att ens vilja kunde modifieras. Marljoni hade plockat med sig ett par blodkärl från Ramngars kropp, för att ha något att fortsätta känna efter genom. Hur det än var tänkte hon aldrig fara tillbaka. Däremot var det fortfarande en öppen fråga hur hon skulle representera resan i rapporten, den som Marljoni var tvungen att lämna in som ansökan. Oroligt fick hon tag i en ask superglada choklogoner och skalade fundersamt av höljena från vart och ett av exemplaren. Ventilen öppnade hon till 8,7. Strimmor av den vita rymden strömmade in. Alltså, hur hennes nästa liv skulle bli inrättat, det var direkt beroende av hur Marljoni motiverade sina upplevelser inför innuversums minnescentral. Redovisningen skulle ske här och nu, eller rättare sagt imorgon. Marljoni tog upp Ramngars blodkärl och lekte en stund med dem istället. Skrattande hoppades hon att deras följeslagare pumpade liv i ett riktigt troll nu, ja, att mannen vid det här laget hade förvandlat sig hela vägen. Då skulle Ramngar helt visst lyckas uträtta tämligen roliga ting bland sina medmänniskor.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

13. TRÄBITARNA {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Ramngar sitter i söndagsmossan och pysslar. Han har just plockat fram sitt gamla pussel i trä. Han la det när han var liten, men sedan kom det bort i någon kartong. Inte visste Ramngar att det var hit till söndagsskogen som pusslet hade försvunnit. Nu är det återfunnet, tjugoåtta år senare. Fortfarande går bitarna inte ihop. Det har de aldrig gjort, ty de är tretton stycken. Jämt blir det någon över. Sällan blir det samma bit över. Vad motivet skulle föreställa kunde man gissa sig till. Ett troll spelar tennis med ett träd. En flicka rider lycklig på en ekorre. Ett gräs växer galet ur gossens huvud. Ramngar vet redan att alla möjligheterna är fel. Vad som är rätta bilden anar han emellertid ingalunda. Är det försent för sanningen att framträda? Månne är det sådags använda pusselbitarna till att tända en glömskans eld? I helsingefyr - icke! Vad skulle det då varit för mening med denna processen, under alla dessa år!? Tanken svindlar längs Ramngars blodkärl. Han märker inte hur ett helt kompani livsåskådare kommer söndagsstrosande på solskensstigen, med nötskrike-kikarna i högsta hugg. Nej, Ramngar fingrar oupphörligen med sina träbitar. Om man skulle angripa problemet baklänges för en gångs skull!? Jo, nu prövar Ramngar med att lägga sista biten först. Javisst, det ger genast resultat! Nu har han blivit av med den överflödiga biten redan från början. Då kan den lurifaxen inte längre komma och förstöra helheten efter det att de tolv är färdiglagda. Dessutom ser Ramngar äntligen, som i ett videungt vårrus, vart pusslet hela tiden skulle ta vägen någonstans. Så nu är det bara att bygga på. Boken kan börja. Omslaget föreställer en bläckfisk med åtta lemmar och fyra ögon. Den kan ta in all tänkbar föda, men i dess ofantliga huvud vet den inte hur den skall komma ut härifrån. Det vet däremot Ramngar. Undrans någonsin vänder blad...



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

14. FOTOGRAFiER {ur Gurglande GRottans Gåta}

15. FANTOMBILDEN {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Långt nere i grottan stod Marljoni och målade. Hon visste att Ramngar brukade tassa nerför trapporna, ända till denna lilla sal, i syfte att smygkika på hennes målningar. Så hon passade på att göra några extra spännande. Det var så roligt att glädja Ramngar när han inte visste, när han ingen aning hade om att Marljoni kände till hans nyfikenhet. Hon fick fram ett motiv som föreställde ett fönster. I dess spegelbild stod ett troll och gluttade in genom fönstret. Var det för uppenbart? Nå, hursom haver, målningarna var egentligen inte alls hemliga. Det farliga var FÖNSRET. Om Ramngar fann det riktiga fönstret, då var den här historien förstörd. Då var hela hennes projekt satt ur spel. Marljoni hade dolt fönstret bakom en av målningarna, den med det mest alldagliga bergslandskapet. Aldrig skulle det få komma till hennes väns kännedom att de hade nästlat sig in den vägen. Hon hade fört med sig honom genom fönstret. Naturligtvis med mycket goda avsikter, men det skulle han aldrig förstå ifall han fick veta. Det rörde sig om ett högst tillfälligt berövande. Numera levde Ramngar i den inbillningen att de hade varit här jämt. Ej anade han varifrån de kommit. Omöjligen kunde han minnas sitt tidigare liv. Marljoni hade sett till att impregnera den stackars människan med ett förkrympt tidsperspektiv, ett sådant varigenom tidsupplevelsen föreföll rymligare, men i själva verket blivit trängre. Impregneringen reducerade Ramngars fantasi till drömska dimmor. Han förmådde ej längre nyttja sin verklighetsuppfattning till att se den sanna fantasin.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

16. HJORTRONYOGHURT {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Än en gång försökte Ramngar erinra sig hur den här historien hade startat. Det var många år sedan nu. Han hade varit på väg in till byn, till en av butikerna för att handlanågot. På sin cykel hade han susat nedför den sista backstumpen. Undan hade det gått, men där hade ändå hunnit skymta något, en bit inåt gräsmattan. Var det bakom Hedströms bod? Som försommar var det fortfarande, fastän tiden nått fram till augusti. Med nöd och näppe förmådde Ramngar minnas hur han hoppat av. Kanske hann han bromsa först. Luften kändes som magnetisk. Minnet av leendet var starkast. Det tillhörde någon sorts kvinna. Alla andra hade haft mintgröna joggingdressar på sig det året, men detta väsen bar mossgrön klänning. Hatten var aprikos, och hennes skratt var förundransvärt kraftfullt, närapå burleskt. Hade Ramngar fått känslan av att hon var galen? Jo, mycket möjligt. Och vad var det egentligen som han hade varit på väg att handla i butiken? FjällYoghurt med HjortronSmak? Något seriemagasin med Major Morgonblom? Nej, ingen aning längre... Vilken butik skulle han till? Kanhända JärnHandeln? Förutom tråkiga redskap hade de också roliga figurer där, ja, mest rymdmonster för barn, men även ätbara bokmärken, uppblåsbara glasögon, maskiner som kunde räkna ända till splitt nya platser, suddgummin som aldrig någonsin tog slut....... Marljoni kom halvt avklädd ut ur grottan och avbröt Ramngars minnen.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

17. SMULTRONJAZZ {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Marljoni har ställt fram grammofonen i gräset. Nu står denna lustiga maskin där, mitt i skogsgläntan, och tuggar sin stenkaka ännu ett varv. Pianokompet stompar en smula skevt mellan knotbjörkarna. Molly McRigby sjunger Swingin' Honey Pie, från andra sidan världshavet. Här hemma har de bara en tjärn, men den duger gott att dansa runt. De gör någon sorts jitterbugg. Ramngar har fått fatt på en hatt av näver, klätt upp sig i ormbunkar och hängt tunga troll i knäna. Marljoni har veckat solstrålar till en kjol, flätat spindelväv i håret och fyllt brösten med saft från rallarrosor. Till sist har hon låtit läpparna få smultron. Ramngar undrar aldrig hur hon kunde finna bären, när nu februari råder. Visst är tiden ovanligt varm, men våren brukar komma med spirande förväntan och ingen övermogen lycka. Nå, sedan de landat vid grammofonen igen, och när Ramngar bytt den gamla houngskakan mot Wild Strawberry Jam for Evalotte, ja, medan de ligger sammansnodda med vidöppna sinnen, då får de höra det igen: GURGLET. Det kommer ej inifrån grottan den här gången, nej, det kommer sju minuter in i sessionen. Och fastän det aldrig fanns så långsträckta stenkakor, så hör de det verkligen, ett förfärligt utdraget gurglande. Det bubblar fram genom sordiner, tränger upp under trombonerna, skrattar bakom klarinetterna. Det är minst lika otäckt som de minns det. Snart har det fortplantat sig till varenda notplan, och liknar mer och mer en mänsklig röst. Plötsligt tystnar rösten, och hela musiken stannar upp. Men så snurrar cirkusen igång igen, gungar gladare än någonsin. I den åttonde minuten är sessionen åter helt frisk, med glättiga flöjter och öppna drapperier. Ramngar och Marljoni hoppar upp och jazzar en runda till kring tjärnen, i pur lättnad. Med varsin sked av solsken matar de varann tills hela skogen skrattar med och molnen spricker sönder i miljoner irisar.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

18. DUBBELDRÖM {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Båda hade de övertygat varann om att gurglandet måste härröra sig från en bläckfisk, en hiskeligt ensam bläckfisk som bodde i någon hjöl allra längst in i grottan. Där, så långt ner i grottgångarna som Ramngar och Marljoni aldrig hade varit, simmade bläckfisken omkring i sitt eget gurgel. Den lille krabaten förmådde aldrig hitta upp till solljuset. Dess gurglingar hade vuxit sig gränslösa och så klibbiga så att bläckfiskens fantasier fastnade i dem. Och aldrig fick den tillräckligt med tid att studera vad den egentligen ville säga med allt gurgel. Det var i varje fall så som Ramngar och Marljoni hade föreställt sig sakens belägenhet. Men de hade hittills inte funnit så mycket till spår, inga konkreta bekräftelser på bläckfiskens existens. Förutom då i deras nattliga drömmar under mossan, dem som de hade de gemensam erfarenhet utav. Ramngar hade nämligen kommit på en vätska som kunde koppla ihop dem tillsammans, så att man drömde den andres dröm samtidigt som ens egen. I Marljonis dröm hade Ramngar fått skåda, som i en äkta dubbelexponering, en bläckfisk inuti en annan bläckfisk. Den andra bläckfisken hade ju varit hans egen drömda bläckfisk, och denna hade tett sig närapå lika ohygglig som Marljonis variant. Det mest sällsamma emellertid, det var att bägge bläckfiskarna hade varit mörkgredelina (med grönt gurgel omkring). Dessutom hade bådas varianter haft orangea mustascher (relativt prydliga, ej lika yviga som en valross mustascher). Gestalten kunde låta komisk såhär i dagsljuset, men faktum var att oktagoniden hade givit ett kusligt seriöst intryck, precis som om den var fullt realistisk, ja, som om dess bägge kopior hade sin upprinnelse i exakt samma motiv. Och strax när Marljoni och Ramngar vaknat upp, precis samtidigt som varandra, då fick de dessutom se hur ihopkopplingsvätskan hade spillts ut, ut över mossan på grottgolvet, i märkliga, åttakantiga pölar, ja, i ett kusligt exakt mönster. Det var som om någon medveten varelse varit där och ingripit.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

19. INGALUNDA {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Inte heller den här morgonen dök det upp någon i skogen. Ramngar och Marljoni strosade ensamma och lite förbryllade omkring utanför grottan. De var glada att få vara ifred. Ändå oroade de sig över att ingen någonsin kom. Innebar det att människor undvek just den här platsen i hela skogen? Än så var det visserligen vinter, fastän februari var besynnerligt varm. Några borde ha gått förbi ibland. Anade man Marljonis farkost? För tillfället hade hon gömt den nere i tjärnen, under de dyiga strömmarna. Hade Ramngar mot hennes vädjan varit iväg och berättat för sina gamla vänner om Marljonis ankomst? Det var i så fall inte bara emot den gemensamma spelplanen, utan också en fara för de män som inte var lika fantasifulla som Ramngar. Luften stod blick stilla mellan alla stammarna och slysnåren. Bara det avlägsna gurglandet hördes som vanligt inifrån grottan, någonstans djupt nere i katakomberna.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

20. ORiGO {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤





En gång hade de spelat piano ihop. De hade suttit på samma pall och försökt en melodi från varsin oktav. Marljoni styrde de mörka tangenterna. Det hade slutat med att Ramngar själv föll pladask ner i golvet. Ingalunda för att Marljoni tog för stor plats, nej, bara för att han hade velat att hon skulle klättra upp till hans ljusa toner. Han hade lämnat för gott om utrymme, och plötsligt fanns där inga toner kvar längre....... Nu skrattade hon åt honom så att det gurglade. Ansiktet förvreds till alla möjliga figurer. Håret hängde ner till knäna. Strumpbyxorna sprattlade. Hon for upp och dansade som en riktig apa på pianopallen. Mitt i alltihop skymtade Ramngar omtöcknad ingången, vad som mycket väl kunde vara ingången till hennes härliga, farliga hemlighet. Den fanns högt däruppe, om man vågade fortsätta upp på djupet, dit där strumpbyxorna möjligen tog slut....... Ingången till grottan låg öppen bakom dunkla skyar, men bara om Ramngar inte började titta bort, nej, ja, blott så länge man lät bli att skämmas för att Marljoni hade roligt.





¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

21. UTFLYKT {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Medan Marljoni arbetade nere i grottans djupaste regioner, gav sig Ramngar av på promenad genom skogen. Egendomligt nog var det nu första gången som han gick en bra bit, längre bort än närmsta stenkastet från grottan, gläntan och tjärnen. Fastän de hade befunnit sig här i många månader....... Ramngar hade föreställt sig att skogen skulle se likadan ut överallt, ja som skog helt enkelt. Plattheten hos denna fantasi insåg han nu, när nu snårens ridåer gled åt sidan och visade skiftande scener för varenda solstråle. Den stadiga stigen övergick i en bäck av ringlande iskristaller, stack av uppåt berget, tätnade mellan granarna, och kom fram i en utsikt över hisnande hedar. Ramngar stod handfallen. Han ville rusa längs slänterna, ville bada i ljungen, dricka fågelsången, ja, han ville spela in hela landskapet i sin grammofon. Kort sagt, han önskade bosätta sig här. Efter några minuter kom han emellertid ihåg att de redan bodde i grottan. Och Ramngar kunde ju promenera hit bort närhelst han ville. Av någon outgrundlig anledning tänkte han sig själv förutan Marljoni, som om hon redan sedan länge var bekant med hela omgivningen, ja, som om hon visste att Ramngar var just där han befinner sig i denna stund.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

22. SPEGLING {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Till sin förtret och förtjusning hade Marljoni märkt hur Ramngar hade börjat härma henne. Han talade redan oavbrutet hennes utomjordiska dialekt. Han rörde sina händer över kvistarna på samma sätt som Marljoni. Ibland kunde hon ta det som en charmig bekräftelse, men det visade dessvärre på omanlighet från hans sida, på symbiotisk parasitism snarare än ömsesidig attraktion. Ramngar var förälskad i henne på ett sådant vis sompåverkade honom utan gräns. Och inte ville Marljoni i sin tur vara förälskad i sin egen spegelbild! Eller ville hon? Nå, hon gillade Ramngars förmåga att genomskåda hennes mönster i hela dess djup. Hon njöt av att få sin egen bumerang i magen när hon minst anade det, i korta stötar, med glimten i ögat. Men att Ramngar skulle göra om sig själv efter hennes recept, och ideligen visa det, det var bara frustrerande. Därför blev Marljoni väldigt glad en dag nere i grottan, när hon upptäckte en hemlighet som Ramngar länge måste hållt alldeles för sig själv. Det var ett litet laboratorium, inrymt i berghyllan bakom ett knappt flyttbart block. Blotta existensen av hans mysterium fyllde henne med ny längtan, parad med en droppe svartsjuka. De små pipetterna och glasretortrarna hade inte det bittersta med Marljoni att göra, åtminstone inte direkt. Det faktumet kunde hon slutligen utläsa genom Ramngars krumelurer som låg noggrant inbundna intill. Ty syftet med hela utrustningen var att göra troll av farbröder, att förvandla i det här fallet Ramngar till det troll som han i själva verket alltid hade varit. Marljoni var hemskt lycklig att Ramngar hade kommit på det hela på egen hand, för hon hade ju aldrig antytt ett knyst om det.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

23. ALLVARLIG {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Marljoni hade alltid varit en allvarlig. Även om hon log länge åt någonting, vilket hon ofta gjorde, så var det på djupaste allvar hon gjorde det. Ja, visserligen skrattade hon hjärtligt när hon skrattade, men fick man syn på Marljoni i ensamhet så var hon så allvarlig som man kan bli. Nu fick i och för sig Ramgnar aldrig tillfälle att spana på henne i ensamhet, ty hon visste alltid när man var på väg. Men han hade ju sett Marljonis målningar, den där hon har vindruvor i håret, den där hon har bara ena bröstet blottat utan att det är något märkvärdigt som händer, den där hon hon går på muséum fastän det är en helt vanlig dag, och den där fåglarna irrat hem redan i februari för att det aldrig kom någon snö, ja, alla dem som hänger längst inne i grottan. Jo, egentligen är hon som roligast när hon är som allvarligast, för då kommer hon med sådana hisnande perspektiv, utan att blygas minsta minut. Just den där strängheten, som Ramngar saknar, och som han hela livet har försökt öva sig att hålla kvar, den leder för hans del i motsatta riktningen. Ramngar blir i sitt allvar trångsynt betonande och envist halsstarrig, där Marljoni blir ärligt enkel och klurigt fantasifull. Så Ramngar vill tro henne helt och fullt, då när hon berättar om hur hon landade här i skogen i sitt skepp, i september eller när det var, och hur hon omedelbart ägnade vintern åt att gräva den här grottan. Marljoni gjorde det för att få reda på hurpass lik labyrinten skulle bli systemet där hon kommer ifrån.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

24. FÖRUT {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Ursprungligen var idén att de skulle låta bygga en snögrotta, en sådan som rymde en hel expedition, under oändliga mängder med snö. Men emedan februari blivit mildare än på långa tidevarv, beslöt Marljoni att bearbeta berggrunden istället. Detta och mer därtill står uppenbart för Ramngar när han lyfter bort landskapsmålningen från dess krok på grottväggen. Bakom målningen finns ett fönster, ett fönster i form av en rund lucka. På andra sidan skymtar Ramngar ett tomt, vitt fält. Det ser ut som snö, men han vet att det ingalunda är snö. Han vet det i samma stund som han minns. Det vita är innuversum. Där som Ramngar kommer ifrån är rymden inte svart; den är vit. Stjärnljusen är däremot kolsvarta. Så stark hemlängtan får han. Ögonblickligen är han på vippen att klättra ut genom fönsterluckan. Men så undrar Ramngar. Hur skulle han klara sig utan rymddräkt!? Nej. Och skogen här, den är i själva verket alltför skön för att lämna. Dessutom: Det skulle mycket väl kunna vara Marljonis minne som han tittar in igenom just nu, eller ut igenom just nu. Hon har ju redan lurat honom med ett och annat. Så under alla omständigheter beslutar sig Ramngar för att göra grottan och skogen till fast scen för hela sitt minne.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

25. GÖMMA {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤



Han hade letat efter henne, letat efter henne under så många år. Ramngar hade bläddrat bland solstrålarna, kikat in genom kyrkgluggarna. Men han ville aldrig hitta henne. För då skulle leken vara slut. Och det ville han inte. Så Ramngar sökte över smultronfälten, kröp in under de regniga grenarna. Han ville bara att deras kurragömma skulle fortsätta, i evinnerligheter. Ja, han älskade minnet av Marljoni när hon sprang iväg för att gömma sig. De hade båda varit så skrattande nyfikna. Det minnet ville han aldrig få ersatt av någon ny information. Ramngar ville tro att han letade efter henne fortfarande. Fast han visste ju att Marljoni egentligen inte trodde att han gjorde det. Alltså måste hon vara en fantasi. Om hon nu ens fanns kvar...?

Jo, hon fanns ju hos alla som Ramngar mötte. Hennes namn var många bland de namn som tjejer brukar heta. Hennes kläder var många av de kläder som damer brukar bära. Fast oftast kom hon i sin ljusgröngula klänning. Med tiden hade den blivit på tok för liten för henne, så kort så att rumpan nästan syntes. Precis som Marljoni tycktes titta fram bakom vartenda träd i hela naturen... stå på lur bakom varenda dörr i alla städer på hela jordklotet. Ramngar hade visserligen inte besökt så många ställen ännu, men sett desto fler filmer. Där kunde hon dyka upp miljoner gånger, i vilka scener somhelst. I den verkligaste verkligheten emellertid, där ville han att hon skulle vara borta för alltid. Fast ändå på ett sådant vis att det var möjligt att återfinna henne.......




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

26. FLEXIBEL FIXERING {ur Gurglande Grottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤




Från första början hade Marljoni fattat att Ramngar är en av de allra snabbaste människor som finns. Vid det här laget hade hon också förstått att han är en av de klart långsammaste människor som finns. Ramngar saknar hela registret mellan supergnista och iddisslande. Dygn och dygn på dygn kontemplerar han nere i katakomberna, tills en vacker morgon han spritter upp och jazzar med Marljoni ut i ljusmynningen. Hon måste spinna igång honom och sedan hålla farten springande, så att Ramngar aldrig hinner oroa sig över att behöva lämna det bråddjupa drömtillståndet. Då dansar han som om han alltid varit vaken, med kusligt närvarande känsla för varje trappsteg och skreva i den mörkt pianoklingande grottan. Dessutom hittar han strax omärkliga linjer längs Marljonis armar, hungriga hålrum i hennes höfter. Just den här morgonen går det hiskeligt fort, så fort så att Marljoni och Ramngar kommer ut genom en ny mynning, en grottöppning som ingen av dem visste fanns. De har ju känt till de sju utgångarna under många månader nu. Emellertid denna åttonde, den leder dem ut till en alldeles okänd glänta i skogen. Skogen, den lilla skogen, nog tusan troll har de traskat omkring här hundratals varv. Så besynnerligheten är påtaglig. Hur kan de ha undgått just denna glänta!? Halvt leende, halvt bävande märker Marljoni hur Ramngar redan har sjunkit ned i mossan för att reda ut mysteriet. Hans raska verklighetssinne är genast en bortblåst solstråle, en frifotad lyckoglimt som nu envist sörjer ner sig ända till midjan i en djup, djup molnlabyrint. Och för Ramngar tycks skillnaden vara obetydlig, emedan bägge tillstånden äro mättade med samma självuppfyllande passion. Så han märker ingalunda hur Marljoni håller på att ta adjö på verkligaste allvar. Hon lever ju redan så starkt inom Ramngar, så varför skulle han sakna henne!?




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

27. SLUTSOL {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤




Det är i slutet nu, därsom gläntan övergår i främmande stigar. Ramngar har ingen aning om Marljoni redan har rest. Är hon fortfarande kvar här framför Ramngar? Han fattar henne i armen i alla fall, kysser hennes skulderblad för sista gången. Bitterlyckliga står de håller hela historien mellan sig, med hela horisonten framför. Ur grottöppningen bakom dem tränger sig en solstråle ut. Den glimrar fram över rotsystemen, bänder sig upp mellan björkknotorna. Där förvandlar den sig till en regnbåge, bort längs skyn. Ramngar är bergsäker på att Marljoni finns. Om såsom fantasi, om såsom fysisk kropp, om såsom ett gränssnitt däremellan - det får solosoferna bry sig närmare om. Själv har han inte tid för mer, mer än att hålla upplevelsen så levande som bara möjligt. Hennes höfter gungar alltjämt i Ramngars händer. Likafullt har han börjat snegla på sin cykel, som om allting redan har trätt över i en helt annan fas, som om den yttre föreställningen trots allt är starkare än den inre. Mot den ensligaste dvärgbjörken står cykeln lutad, fastlåst kring en gren. Droppar hänger från det brandgulblänkande ramverket. Om Ramngar är gråtande, om Ramngar är gladelig, det spelar väldigt ringa roll här. För nu har han fått hela det minne han alltid velat fullborda. Greppet om tidsbubblan han han just släppt, för första gången på evinnerligheter. Marljoni skymtar längre uppåt bergknallarna. Hon är färdig, ensam och sann. Hon ser ut att sitta där leendes, alldeles som om allting är som det skall, som om sagan kommer att bära med sig dem bägge i sitt bröst, vad som än händer dem på skilda håll.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

28. UPPBROTT {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤




För allra sista gången får Marljoni se hur Ramngar rullar fram genom skogen på sin lyckliga cykel. Hon sitter på stenen och vet att Ramngar är färdig med mysteriet. Marljoni var ingen enkel dimridå att lösa upp. Och nu måste hon lämna den här jorden. Ramngar kommer att behålla hennes besynnerliga lukter för många månader framåt. Den dåren har fått leva i en helt förvriden tidsögla. Men nu är det nu. Fortfarande är det bara februari. Likafullt har videungen tjuvstartat. Det var aldrig vinter det här året. Eller kommer snön snart, trots allt? Ekorrarna har redan klätt av sig sina kängor. Ty våren lyckas ej längre gömma sig under mossan, ej helt och hållet. Solskenet är febrigt, så varmt och frysande samtidigt. Sin klänning lägger Marljoni på stenen och vandrar bort till skeppet. Sakta klättrar hon upp längs trappstegen, ett luftskikt i taget, stannar och blickar ut över björktopparna. Här vill Marljoni evinnerligen andas, en sista gång som aldrig skall ta slut. Men hon måste in, hon måste hem. Och Ramngar förmår hon inte längre urskilja bland stigarna, djupt därnere i den jordiska labyrinten. Hur länge kommer han att minnas Marljoni?







¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

29. epilog för någonsin

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤







när björkarna stannat upp sin dans
där speglarna slutat snurra

när älven har runnit klart sin glans
där hararna sprungit undan

när allt vad som fanns i skogen var NU
där allt det som ÄR är nära

då öppnar sig grottan och sol strömmar ut
då minns man sin glömdaste glänt

då kommer ett innan, då kommer ett sedan
när fram över mossan vår regnbåge knallar

när trollen de trallar far iRRblossen bort
då ser vi hur sagan är sann

emedan tidevarvens hjul
genom glasögon av skog
begripit bläckfiskarnas diagnos







¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤