¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
Det är i slutet nu, därsom gläntan övergår i främmande stigar. Ramngar har ingen aning om Marljoni redan har rest. Är hon fortfarande kvar här framför Ramngar? Han fattar henne i armen i alla fall, kysser hennes skulderblad för sista gången. Bitterlyckliga står de håller hela historien mellan sig, med hela horisonten framför. Ur grottöppningen bakom dem tränger sig en solstråle ut. Den glimrar fram över rotsystemen, bänder sig upp mellan björkknotorna. Där förvandlar den sig till en regnbåge, bort längs skyn. Ramngar är bergsäker på att Marljoni finns. Om såsom fantasi, om såsom fysisk kropp, om såsom ett gränssnitt däremellan - det får solosoferna bry sig närmare om. Själv har han inte tid för mer, mer än att hålla upplevelsen så levande som bara möjligt. Hennes höfter gungar alltjämt i Ramngars händer. Likafullt har han börjat snegla på sin cykel, som om allting redan har trätt över i en helt annan fas, som om den yttre föreställningen trots allt är starkare än den inre. Mot den ensligaste dvärgbjörken står cykeln lutad, fastlåst kring en gren. Droppar hänger från det brandgulblänkande ramverket. Om Ramngar är gråtande, om Ramngar är gladelig, det spelar väldigt ringa roll här. För nu har han fått hela det minne han alltid velat fullborda. Greppet om tidsbubblan han han just släppt, för första gången på evinnerligheter. Marljoni skymtar längre uppåt bergknallarna. Hon är färdig, ensam och sann. Hon ser ut att sitta där leendes, alldeles som om allting är som det skall, som om sagan kommer att bära med sig dem bägge i sitt bröst, vad som än händer dem på skilda håll.
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar