8. GROTTAN {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

Längs de hisnande stegarna klättrar Ramngar än en gång ned i grottan. Han hinner aldrig riktigt lära sig vilka stegar som leder till vilka gångar. I allt djupare omfattning håller Marljoni på att göra om grottans grundstruktur. Från början fanns det på sin höjd en stentrappa här och var. Nu liknar grottan mer och mer en labyrint i något gammalt dataspel. Altarskåp och falluckor samsas med gallergrindar och spakreglage. Marljoni har till och med hängt sina åttakantiga målningar lite varstans längs gångarna, så att det ser ut som fönster med chockartade utsikter, utsikter som mestadels inrymmer henne själv i varteviga hörn (utom det sjunde, som är reserverat för en strimma himmel). Men några levande spökmonster har märkligt nog inte synts till härinne. Ingalunda heller ute i skogen har någon förvriden varelse visat sig, nej, ej någon enda gång sedan Ramngar följde med Marljoni hit. De begav sig av från en tid som han sällan minns. Inte desto mindre råder spår av sugproppar och vattenpölar överallt genom hela grottan. En bläckfisk borde minst sagt hålla hus någonstans, någonstans härinne. Emedan Marljoni aldrig skulle förstå allvaret i ett dylikt faktum, har Ramngar tvingats konstruera en potentiell skyddsutrustning. Under alla de ljumma vintermorgnarna när Marljoni legat och sussat under mossan, har han i sin ensamhet låtit utgjuta syror ur droppstenarna, sugit upp dem med svamp. Det kan röra sig om närmare hundra olika vätskor med frätande egenskaper. Dessa finns nu nedsänkta i laboratorierör, dolda bakom stenblocket till en klipphylla, dit han dragit marionett-trådar från samtliga håll i grottan. Vart än bläckfisken dyker upp så är det bara att binda fast trådarna kring dess armar, så gör den därigenom för egen maskin jobbet med att dra de giftiga konsistenserna till sig. Då gäller det visserligen att aldrig låta sig trasslas in i samma trådar och samma armar som bläckfiskens, men det dilemmat är likaså aktuellt hur man än gör. Så resonerar Ramngar där han nu har lagt sig, halvt om halvt raklång, i en av grottans allra minsta kryptor. Utrymmet är inrett med de ludnaste sovbritsar, med andra ord ekorrsvansar ihopsydda med spindeltråd, ännu ett verk ombesörjt av Marljonis händer. Det känns som att ligga ombord på ett isolerat skepp, en U-båt som inom sinom tid kommer bubbla sig upp till ytan, eller en rymdfarkost som förr eller senare skall skjutas upp mot himlavalven. Eller om det redan skett? Man har inte minsta utsikt i världen här. Det gungar i berggrunden. Det gruglar av smått ihjälfrusna vattendrag. Åter vill de bli till bäckar, strömma ut i vårsolen, men inväntar ännu aprils absoluta sprängkraft.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤