¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
För allra sista gången får Marljoni se hur Ramngar rullar fram genom skogen på sin lyckliga cykel. Hon sitter på stenen och vet att Ramngar är färdig med mysteriet. Marljoni var ingen enkel dimridå att lösa upp. Och nu måste hon lämna den här jorden. Ramngar kommer att behålla hennes besynnerliga lukter för många månader framåt. Den dåren har fått leva i en helt förvriden tidsögla. Men nu är det nu. Fortfarande är det bara februari. Likafullt har videungen tjuvstartat. Det var aldrig vinter det här året. Eller kommer snön snart, trots allt? Ekorrarna har redan klätt av sig sina kängor. Ty våren lyckas ej längre gömma sig under mossan, ej helt och hållet. Solskenet är febrigt, så varmt och frysande samtidigt. Sin klänning lägger Marljoni på stenen och vandrar bort till skeppet. Sakta klättrar hon upp längs trappstegen, ett luftskikt i taget, stannar och blickar ut över björktopparna. Här vill Marljoni evinnerligen andas, en sista gång som aldrig skall ta slut. Men hon måste in, hon måste hem. Och Ramngar förmår hon inte längre urskilja bland stigarna, djupt därnere i den jordiska labyrinten. Hur länge kommer han att minnas Marljoni?
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar