2. UNDERiFRÅN {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Marljoni satt i virkad hatt och log åt solskenet, log hårt åt dess milda ljus. Grottmynningen släppte in hälften av all solen och lämnade andra hälften utanför. Det var ett ännu fruset vårljus. Men Marljoni frös inte. Hon var i färd med att fläta in senor i sina silverstövlar och hänga näverbitar över dykardräkten. Nere i den bottenlösa tjärnen låg hennes rymdskepp dolt för världen. Marljoni hade tagit den vägen, via jordens innanmäte, dess besynnerliga berggrund, istället för att landa genom himlen.

Nu satt hon så och maskerade sin dräkt när Ramngar, den lilla mannen, kom kravlande över gräsplätten fram mot grottan. Stackaren måste ha blivit alldeles sinnesförvriden av alla klangerna, musiken som Marljoni använde som bränsle för resan hit, och vars strålning fortfarande dimmade ut sig från hennes dykardräkt. I vanliga fall borde Ramngar blivit förvånad att få se denna stolta, skira dam här i skogsgläntan. Emellertid var hans upplevelse att han mött Marljoni hur många gånger somhelst. Det visste hon att han visserligen aldrig hade, men det hela medförde ett bra startläge. Nu agerade Ramngar som om de båda var ett älskande par. Det skulle bli en tämligen simpel match att sno några blodkärl från hans kropp. Dessutom kunde Marljoni gärna tänka sig att känna en liknande berusning, så länge hon höll ordning på uppdraget. Nå, hon var inte färdig med sitt maskeringsarbete än, så hon lyfte fram några doftmoln ur sin virkade hatt och sände iväg Ramngar på en liten tripp till. Han skulle komma tillbaka när hon var redo att gå in i grottan.



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤