13. TRÄBITARNA {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤


Ramngar sitter i söndagsmossan och pysslar. Han har just plockat fram sitt gamla pussel i trä. Han la det när han var liten, men sedan kom det bort i någon kartong. Inte visste Ramngar att det var hit till söndagsskogen som pusslet hade försvunnit. Nu är det återfunnet, tjugoåtta år senare. Fortfarande går bitarna inte ihop. Det har de aldrig gjort, ty de är tretton stycken. Jämt blir det någon över. Sällan blir det samma bit över. Vad motivet skulle föreställa kunde man gissa sig till. Ett troll spelar tennis med ett träd. En flicka rider lycklig på en ekorre. Ett gräs växer galet ur gossens huvud. Ramngar vet redan att alla möjligheterna är fel. Vad som är rätta bilden anar han emellertid ingalunda. Är det försent för sanningen att framträda? Månne är det sådags använda pusselbitarna till att tända en glömskans eld? I helsingefyr - icke! Vad skulle det då varit för mening med denna processen, under alla dessa år!? Tanken svindlar längs Ramngars blodkärl. Han märker inte hur ett helt kompani livsåskådare kommer söndagsstrosande på solskensstigen, med nötskrike-kikarna i högsta hugg. Nej, Ramngar fingrar oupphörligen med sina träbitar. Om man skulle angripa problemet baklänges för en gångs skull!? Jo, nu prövar Ramngar med att lägga sista biten först. Javisst, det ger genast resultat! Nu har han blivit av med den överflödiga biten redan från början. Då kan den lurifaxen inte längre komma och förstöra helheten efter det att de tolv är färdiglagda. Dessutom ser Ramngar äntligen, som i ett videungt vårrus, vart pusslet hela tiden skulle ta vägen någonstans. Så nu är det bara att bygga på. Boken kan börja. Omslaget föreställer en bläckfisk med åtta lemmar och fyra ögon. Den kan ta in all tänkbar föda, men i dess ofantliga huvud vet den inte hur den skall komma ut härifrån. Det vet däremot Ramngar. Undrans någonsin vänder blad...



¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤