5. MIMA {ur Gurglande GRottans Gåta}

¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤




Marljoni mimar hans mun. Han mimar hennes tankar, sin mimerskas tysta tankar. Ramngar känner igen paret, men minns verkligen inte i vilken spegel det var han såg dem. Hur många barnprogram fanns det egentligen? Det finns en apekatt nånstans i Ramngar, för han får lust att prova på egen hand. Ett tu tre fjorton har han målat fram en helt annan grottsal bara genom att röra kroppen mellan dess trånga valv. Då minns han att han kan dansa. Som en fantom griper han tag om Marljonis skulderblad och styr henne genom tunnlarnas spiralsystem, närmare solskenet. Där blir det märkbart hur Ramngar har spillt sylt på idolbilden, den ikon som han ständigt bär med sig i rymddräktens ficka. Han blir ohyggligt besviken, sätter sina tårar i halsen, och är livrädd att ansiktet aldrig skall gå att återse mer. Men Marljoni skrattar så friskt åt hans farhåga, ja, hon påminner honom om att idolen i sin dräkt föreställer ju fantasi, så då kan man faktiskt tänka fram känslan på nytt i sin minnesbild. Dessutom hjälper hon sin pojkman att torka bort den mörka sylten. Ansiktet smetas ut men kommer fram igen. Ramngar inser att ansiktet är samma som förut, för ögonen har fortfarande den där förvåningen i sig. Men samtidigt är ansiktet ett alldeles annorlunda, för munnen säger något som man inte förstår.




¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤